Lite fördomsfullt

Äntligen börjar man komma någonvart med tittandet av animen "Avatar the last airbender", det har tagit mig alltför många veckor sen jag fick låna kompletta serien av en jobbarkompis. Men jag måste säga att trots att jag endast har kommit till episod 11 på första säsongen, så verkar serien riktigt lovande (och den svenska dubben är inte så värdelös för en gång skull, bara Nick Atkinson kunde hålla sig borta). Den är ju tekniskt sett inte ens en anime.

Annars har jag, trots att jag älskar japan och manga, svårt för anime just för att min skepticism når nya höjder när det kommer till anime. Den måste vara exceptionellt bra på något sätt, annars blir jag uttråkad.

Alio olio!

När min sambo jobbar kväll och jag måste äta middag ensam, lagar jag alltid samma sak till mig själv. Jag lärde känna rätten under namnet "Alio olio é peperonchino", vilket är en slags vitlökspasta med pecorino-ost (se nedan), men jag har inte lyckats hitta något recept för det när jag googlar så jag har inte en susning om huruvida det är det officiella namnet på rätten eller inte.

Jag kallar den kort och gott för "alio olio", och jag har ett alldeles särskilt förhållande till just den pastarätten. Dels för att den är oerhört enkel och billig att göra, men också för att det var tack vare den rätten som jag lärde mig att äta pasta igen efter närapå 5 års uppehåll. Då var det så illa att jag knappt ens kunde känna lukten av pasta utan att få kväljningar.

Allt tack vare ett fotbollsläger i högstadiet (jotack, man blev tvingad till sånt också). Det var ett dagsläger där man fick chansen att träna fotboll under Steve Galloway. Ett helt okej läger om de inte hade serverat enbart pasta till lunch hela veckan. Första dagen var okej, då var det köttfärssås om jag minns rätt. Dagarna som följde serverades däremot ost- och skinksås, räksås, samt två såser till som jag inte minns eftersom jag åt pastan med bara ketchup fjärde dagen och skippade lunchen helt sista dagen.

Efter det åt jag inte pasta överhuvudtaget, jag fick kväljningar bara jag tänkte på det. Åt det aldrig hemma, åt det aldrig på skolan och aldrig hos kompisar. Så när jag träffade min nuvarande sambo och insåg att han var en pastagalning var jag övertygad om att det aldrig skulle gå.
Så fel man hade.
Jag fick träffa en gammal vän till min sambo, som bjöd oss på en pastarätt, Alio olio. Jag var oerhört skeptisk, men smakade för att inte verka otrevlig. Mina smaklökar sa WOW!! Det var definitivt något annat än all annan pasta man ätit! Och jag var tokkär! Och oerhört tacksam, pasta kan ju va så mycket mer än bara spaghetti och köttfärssås som jag trodde i min enfald. Har inte den blekaste vad jag trodde om italienarnas kostvanor.

Då skulle man bara haft en bra kamera...

Ser kanske lite tunt ut, men det blir en ordentlig smakexplosion i munnen. Man kokar helt enkelt spaghetti samtidigt som man i en stekpanna steker riven vitlök, salt och piri piri i olivolja i ungefär 30 sekunder på högsta värme. När sen pastan har kokat färdigt så rör man ner vitlöksoljan i pastan och kryddar med basilika. Servera med pecorino-ost och ett smarrigt bröd till. Mums!!

Sicken nostalgi!

Nostalgia Critic brukar ALDRIG recensera spel, det är Angry Video Game Nerd's uppgift. Men ibland korsas gränserna, vilket hände i NC's senaste video som han kort och gott kallar "Let's Play Bart's Nightmare". Vanligtvis brukar jag inte känna igen nostalgiska spel eftersom jag inte spelade så mycket spel när jag var liten, men den här gången gjorde jag det, eftersom jag och alla andra ungar i klanen spelade det här spelet till nästintill besatthet när vi var små. Vi var inte alls duktiga, ingen av oss tog sig särskilt långt och vi gav upp ganska fort var gång vi satt med det. Därför blev jag oerhört fascinerad av nedanstående film från youtube, där en snubbe faktiskt klarat av hela spelet.

Hur fanken lyckas man lägga upp så långa videor på youtube?

Bara lite skapande-gnäll

Jag är inte mycket för att skapa detaljer när jag tecknar, tar saker för lång tid att rita och blir för avancerat att hålla på med så tappar jag tålamodet och satsar på en enklare lösning.

Så i flera, flera år så har jag aldrig orkat göra spets på mina figurer. Ibland klär man dem i jättetjusiga klänningar som egentligen ska ha spetsdetaljer på t ex ärmarna, men det man då har gjort är lite taggade kanter, vilket ju verkligen ser ut som spets. 


Tack och lov då att skillsen blivit lite bättre under årens gång. Jag hoppas netonnet snart får in skrivaren som jag är ute efter, det är en aning sorgligt att inte kunna scanna sina verk just nu. Srskilt inte som de faktiskt börjar till att vara bra grejer. Gnäll gnäll... 

Mognad

För ungefär 10-12 år sedan var jag en riktig manga-tokig tjej. Jag läste så gott som endast manga, jag tecknade en massa manga och om jag kunde undvika andra samtalsämnen än just manga så gjorde jag det.

Idag är det inte alls så. 

Tidigare har jag varit ledsen över att alla mina nördiga otaku-kompisar hade så mycket bättre tillgång till mangans underbara värld jämfört med mig (jag hade inget internet på min dator förrän jag flyttade hemifrån ^^;;;;). Nu när jag väl har internet så upplever jag ingen riktig glädje med att läsa manga.

Min gissning är att det finns alldeles för mycket. Manga-industrin i japan är enorm, det finns en manga för alla smaker (frågan är om de läser så mycket böcker alls därborta), och på internet kryllar det av nördiga människor som lärt sig japanska enbart för att kunna ta del av det enorma utbudet av serier. Själv, läser jag gärna så mycket som möjligt men jag har svårt att hitta de där serierna som skulle vara sann materiell lycka för mig.

Idag skulle jag egentligen studera anatomi men fastnade istället framför manga-serier. Och upptäckt att jag pallar inte med när det blir för japanskt, eller inte ser tillräckligt bra ut, eller helt enkelt inte har en intressant historia. Jag ställer oerhört höga krav på vad jag själv presterar, och nu gör jag uppenbarligen det även med etablerade konstverk. Sannerligen ohyfsat...

Kopparslagare

Jag har haft en gräslig huvudvärk ända sedan jag steg imorse, och det har inte blivit bättre av alvedon. Så jag tror att vi kan tippa på att det här blir en psykiskt jobbig dag.

Gårdagen var desto trevligare, var inbjuden på inflyttningsfest hos en gammal kär vän så kvällen avnjöts med trevliga universitetsmänniskor, bål och ostbågar. Jag är oerhört tacksam över att jag inte har vänner som anser att fest är lika med supa skallen av sig. Istället dricks det lite spetsad bål som ingen blir varm i kläderna av (om man nu inte skulle tömma skålen själv) samt att det eventuellt testas lite starkare groggar. Men även om ingen skulle kunna köra bil från festen så betyder det inte att någon kommer att ha minnesluckor dagen därpå.

Festa lugnt! 


Edit:
Såg nyss att min inledande mening inte alls såg bra ut med tanke på vad inlägget handlade om. Så jag ska passa på att säga att jag var den enda som inte drack något alls. Två glas iskall fanta samt smuttande på en stark grogg som smakade Jägermeister var allt jag drack igår. Inte riktigt tillräckligt för bakfylla. Sådeså!

Helt osannolikt

Jag nämnde tidigare i inlägget "Tummen ur" att jag kan vara en smula kaotisk ibland. Men tro mig, ibland städar till och med jag upp bland pennor, papper och äppelskruttar, och förvandlar min rithörna till en kreativt välkomnande plats.

 

Så här fint lär det inte vara särskilt länge, men vi låtsas som ingenting och säger att jag kommer att försöka bevara ordningen.

Smarty pantsdance!

Jag är ingen mästare på tuschpennor, men jag vet tillräckligt för att inse att de jag använder just nu är ganska mediokra. Så apropå min optimism igår så köpte jag idag nya, de fungerar en aning bättre. Men så var de inte lika billiga som mina gamla heller.

Wolverine-med-fel-antal-adamantium-klor-wannabe-cool

Köpte två ZIG pennor i storlek 0.05 och 0.1 som ger bättre lyster än mina gamla, en vanlig tuschpenna som man kan använda för lite större ytor samt en billigare variant av en reservoarpenna. Den sista köpte jag mest för att prova på känslan, men jag vet inte riktigt vad jag tycker ännu. Vi kan kanske lära oss att komma överens, men jag betvivlar starkt att vi kommer bli bästisar. 

Så nu ska här tuschas för glatta livet!

Över all förväntan

Jag har visserligen alltid vetat att med rätt redskap så blir vad som helst lättare och betydligt roligare. Likväl blir jag oerhört förvånad över hur kul och lätt det numera är att teckna! Mitt nya fina ljusbord går även finemang att använda till ritbord, så tecknandet går som på räls numera. Förr i tiden  när jag blev missnöjd med en skiss så brukade jag kalkera av den ståendes vid ett fönster och rätta till alla misstag. Vilket inte mina armar gillade precis, jag brukade kunna stå upp i en halvtimme efteråt och vifta med dem fram och tillbaka för att få tillbaka blod och syre i dem. Nu slipper man allt sådant, jag knäpper bara på ljusbordet. Jag behöver inte ens resa på mig.

Så nu idag har det övats intensivt, för om det är något som jag är dålig på i teckningsväg så är det tamefan proportioner. Eller rättare sagt, jag vet hur saker ska se ut men jag får inte precis till det vid första försöket, utan måste göra kanske ett eller två till innan resultatet blir användbart. Annars blir det lätt så att armarna sitter fel, midjan är på tok för sned, låren är för korta osv. Har jag foton att använda som referenser är det naturligtvis ingen konst, men på frihand är det bra mycket svårare och jag blir så arg över att jag inte övar tillräckligt. Tur då att det har blivit roligt igen! 


Det är bra synd att min scanner inte fungerar, annars hade det varit kul att visa upp ett och annat. Men det får man väl spara till hemsidan som ska börja konstrueras i helgen har jag tänkt. 


Var tusan är nu sambon? Jag vill se mer South Park!

Vilken omställning

Det känns en smula bisarrt att vid den här tiden igår hade jag hunnit med en hel hög med sysslor och en gnutta träning, medan det enda jag har gjort idag är att promenera, se Masterchef Australia (Go Adam!!) samt duscha. Yey för min effektivitet.

Fast schemat för dagen var ändå inte så märkvärdigt, även om jag känner för att göra en massa. Jag har en massa skultulas att hitta i Ocarina of Time, mitt ljusbord är en fröjd så där vill jag tillbringa oerhört mycket tid, samt att jag vill göra färdigt alla halvfärdiga projekt som bara ligger och skräpar. Men vi får se hur mycket av allt det som hinns med idag, jag har en viss benägenhet att vara en ordentlig tidsoptimist.