Det var riktigt länge sen jag nämnde något om det, men jag påbörjade Mirror's Edge någon gång i maj. Det började helt okej, men jag är inte direkt en pc-gamer så det där med att styra sin syn med musen är inte något jag är van vid. Inte var det särskilt lockande att spela heller när man nu inte hade en särskilt bra mus, min var den där billiga varianten som Clas Ohlson rear ut för 49 kr bara för att de råkar ha ett stort parti av den varan.
Så i augusti traskade jag glatt iväg till Mediamarckt och hittade en jättesöt mus som passade mig perfekt:
Satt skönt i handen, hade ett okej pris (249 kr) samt den där automatiska tryggheten som kan komma om produkten kommer från ett större företag.
Tyvärr fanns endast visningsexemplaret kvar men jag kunde få köpa den med rabatt. Sagt och gjort, för hur illa ställt kunde det vara med ett visningsexemplar?
Riktigt illa visade det sig.
Av och till, och på tok för ofta, så är musen extremt släpig i sina rörelser, det vill säga den hackar och tar osynliga skutt. Knapparna reagerar heller inte alltid direkt utan jag kan behöva klicka på en sak tre gånger innan något händer. För att inte tala om den inkonsekventa scrollern som oavsett vilka inställningar jag gör ALDRIG kan ha en konstant hastighet, utan ibland får för sig att scrolla upp och ner i blixthastighet. Spela spel med den här musen är inte att tänka på!
Jag hann dessutom slänga kartongen innan jag insåg att alla problemen inte gick att åtgärda med fräscha batteier, ny musmatta samt en grundlig rengöring, så nu sitter jag här med en datamus som jag inte kan lämna tillbaka och som var en enda stor besvikelse att köpa. Aldrig någonsin ska jag köpa ett visningsexemplar igen, inte vad gäller elektroniska prylar i vart fall (kläder till exempel spelar ju verkligen ingen roll).
Så nu måste jag införskaffa en ny mus ganska så omgående för att inte riskera raseriutbrott varenda satans gång som jag sitter och ska göra något vid datorn, och det kändes asdrygt! Dessutom kan jag inte låta bli att känna av en viss skepticism mot ett sådant inköp, när nu det här gick åt pipan.
Isch...
Ja, tänk för att det gör jag. Bloggen, intressen, sociala livet, allt hamnade i en slags stiltje när dels jag började andra året på konstskolan och försöker kombinera det med jobb (vilket inte går alltför bra kan jag säga) samt att Jay började på Dalkarså folkhögskola och veckopendlar de helger när han jobbar.
Jag vill väl inte påstå att jag har vant mig vid tillvaron, men jag råkade nämna för lite folk på skolan att jag hade en blogg. Det passar sig ju inte att då inte uppdatera i vettig ordning.
Idag är det trots det vackra vädret en sorglig dag idag.
Stefan
Isaksson, en gammal medlem ur Euskefeurat, har gått ur tiden efter en
lång och svår kamp mot cancer. Bandet kommer definitivt inte vara
desamma på ett mycket bra tag, och vi glömmer heller aldrig hans insats i
deras historia.
Jag hoppas du finner frid i
minnena hos de otaliga karaktärer och original som du tillsammans med
Ronny, Bengt och de andra berättade fantastiska historier om, och som
heller inte finns med oss idag.
Vila i frid, Stefan Isaksson. Instrumenten har slutat andas och nu spelar ingen alls.
Igår var jag och Jay på bio och såg The Wolverine i 3D. Den var helt okej, introduktionen var fantastisk men sen föll den alltmer i klassiska klyschor för att sen när den var slut kännas ganska... meh. Extrascenen efter eftertexterna var dock helt briljant, och ganska så elakt kittlande i fansens heta begär efter att se Wolverine som en medlem i The Avengers. Alla andra störningsmoment i filmen minskade efter detta.
Något som däremot störde mer, och som jag alltid stör mig på vad gäller bio, är alla dessa besökare som redan när eftertexterna börjar rulla reser sig, samlar ihop sina saker och går. Oavsett om belysningen är tänd eller inte.
För det är en så självklar regel på bio: har de inte tänt belysningen när eftertexterna rullar så kommer något extra efteråt.
Trots det uppenbara faktumet så hann ändå en god tredjedel av besökarna försvinna innan den extra scenen började rulla.
Och jag förstår inte varför de går. Brinner det nånstans? Har parkeringsbiljetten tagit slut? Ska de bli hämtade av sin stressade och lättirriterade mamma?
Eller är de bara, rätt och slätt, dumma i huvudet?
Med tanke på hur anti jag kan vara mot folk så gissar jag på det sistnämnda.
Sen säger jag inte att ALLA måste sitta kvar genom ALLA eftertexter, har belysningen tänts så kan man lugnt gå ut. Det är allt.
I mitt föregående inlägg låter det nästan som om hela syftet med resan vara att roa sig en aning på tivolit, men så var det ju inte.
Nope, hela syftet med redan, och som jag har taggat för sedan februari/mars, var att se det bästa bandet någonsin live:
Och även här har jag en liten bekännelse att komma med:
Jag har aldrig varit på rock-konsert förut. Ever. In. My. Life.
Och innan jag blir anklagad för att lida brist på upplevelser så ska jag vara specifik och säga att jag har aldrig varit på konsert med riktigt stora band. Jag såg Electric Banana Band och Hjalle & Heavy när jag var liten, och en massa spelningar där lokala band har spelat har betats av under årens gång.
Men hittills är Bad Religion det största bandet jag har sett live. Det är något att vara stolt över i alla fall. Och åh, va bra de var!
Blygt fan (i fel t-shirt) poserar utanför entrén
En kritiker nämnde att Gröna Lund inte riktigt var det bästa stället för gubbarna att uppträda på, och det kan jag hålla med om: publiken var grymt loj och röjde inte alls järnet som jag hade föreställt mig att de skulle göra (ett trettiotal punkare stod längst fram och dansade järnet men det var då åtminstone en eller två tusental i publiken som bara stod där).
Inte kunde jag låta bli att emellanåt bli hemskt självmedveten där jag själv stod och skråla med och höjde armarna, eller alternativt gungade i takt. Knäna mådde inte alltför bra när spelningen var över.
Den loja publiken till trots så presterade bandet så sjukt bra. Sångaren Greg Graffin har en otrolig karisma och scennärvaro som smittade av sig allt mer på resten av bandet ju mer de spelade.
Jag var beredd på många låtar från deras senaste platta, men att börja med Past is Dead var ett märkligt val. Sen rullade det på med klassikerna We're only gonna die och New dark ages, innan plattans titelspår verkligen visade vad gubbarna gick för, True North. Efter det kom en salig blandning av låtar från gamla album (klassikern 21st Century (Digital Boy) fick alla att studsa!), och jag älskade att få höra Fuck You live (Greg skojade om att de sjöng Funk You istället, då de ju spelade på en typ familjescen) samt även Dharma and the Bomb. Men den bästa låten var definitivt American Jesus, så här ska ni fanimig lyssna!
Låt se, vad körde de mer? Anesthesia, Generator, den älskvärda I want to conquer the world, titelspåret till mitt favoritalbum Recipe for Hate, Suffer, You (alla mina olyckliga kärleksperioder har haft den här som soundtrack), Do what you want, No direction ("No Bad Religion song can make your life complete"... så sant), No control, självklart den sönderspelade klassikern Punk Rock Song, Sanity, Submission Complete (Greg hade oerhört svårt att stå still under den här), Infected, Sorrow, och självklart den allra första "hiten": Fuck Armageddon... This is Hell.
Om jag hade lite synpunkter på att Past is Dead var knepig att börja med så var däremot Dept. of False Hope ett fantastiskt bra avslutningsnummer. En liten allsång i refrängen infann sig och stämningen blev nästan religiös. Vilket är hemskt ironiskt då deras attityd kring religion kan sammanfattas med låten Come Join Us som de också spelade med fanatiska blickar.
Efteråt var jag i ett slags lyckorus där jag kände mig sprickfärdig, och väldigt förvånad att det faktiskt gick att älska bandet och deras musik ännu mer nu efter att ha sett dem live.
Det tog visserligen 13 år av kärlek till bandet innan jag tog mig för att se dem, vilket var bra fånigt av mig, men nu är det gjort. Och fortsätter de leverera både album och shower i framtiden så kommer jag att följa dem med än mer entusiasm.
Fucking Finally en BR-tröja i ägo!
Stackars Jay hade inte alls koll på låtarna då han inte är ett fan, men han var sjukt imponerad i alla fall och det räcker för min del.
Egentligen är jag för trött för att blogga när jag har jobbat hela dagen (okej, 7 till 15), men här kommer ett inlägg i alla fall! Ack ack, va duktig jag är!
Först vill jag bara få det sagt: Jag har aldrig varit på Gröna Lund förut. Ever. In. My. Life. Liseberg har jag besökt två gånger i mitt liv och är det enda nöjesfältet jag kan jämföra med.
Så nu...
Jag visste att stället skulle vara kompakt, men att det skulle kännas så klaustrofobiskt hade jag inte en susning om! Enda positiva med det var den underbart skrämmande effekt det blev av att åka alla dessa berg- och dalbanor som gick omlott varandra.
Så självklart åkte vi varenda berg- och dalbana de hade! Och jag älskade varenda åktur, mer eller mindre.
Kvasten var rätt läcker, och skapade hysteriska fniss hos Jay när jag under andra åkturen utbrast ett glatt "Away, Sanchez!"(och ja, man hänger med benen och har rälsen ovanför huvudet, det pirrade härligt i tårna!)
Jetline var riktigt kul med alla sina svängar och dippar (särskilt den underbara 79° dippen mitt i åkturen), så den åkte vi också två gånger.
Twister däremot, som jag antar skulle ha likadan effekt som Balder på Liseberg med riktiga berg och dalar, var inte alls lika spännande. Men det kanske gjorde sitt till att vi stod i kö ca 40 minuter i gassande sol med lite väl mycket folk och utan vatten i 28° värme. Usch...
Alla slänggungor och fritt fall undvek vi som pesten, slänggungor för att vare sig jag eller Jay uppskattar den där "jag-håller-på-att-flyga-ur"-känslan man får, och fritt fall ger mig panikångest.
Flygande Mattan och liknande karuseller tål jag visst inte heller, jag mådde riktigt illa efter den turen. Känns inte riktigt som att magen får följa med i någon vettig ordning.
Insane däremot, älskade både jag och Jay!
Konceptet är enkelt: gondolen dras ca 35 meter rakt upp över marken och släpps sedan för att självmant tumla nerför banan, helt okontrollerat och helt unikt för varje åktur. G-krafterna där är inte att leka med! Men antagligen är de tillräckligt omväxlande och omfattande för HELA kroppen på ett sådant sätt att man inte blir illamående. Inte jag i alla fall. Jag mådde betydligt värre av Flygande Mattan faktiskt. Höjden kändes inte heller skrämmande, faktum är att Balder knäcker den biten några gånger om. Och Jay som har åkt Atmosfear på Liseberg tyckte inte att Insane kom ens i närheten i skrämselfaktor. Jag tänker själv inte ta reda på om det är sant, jag litar istället på honom i den frågan.
Även Insane åkte vi två gånger, på raken dessutom. Utan att känna oss ostadiga eller illamående efteråt. Mer bara speedade på övertrötthet och adrenalin.
Så kallad "bevis"-bild, men det är typ den minen jag gjorde under åkturen enligt Jay
I överlag var nöjesfält-delen av resan till mycket stor belåtenhet. Jag väljer ju självklart Liseberg över Gröna Lund alla dagar, men Grönan har ändå en speciell charm och en och annan trevlig attraktion som inte Liseberg har. (*HOST* Insane)
Väl värt ett heldagsbesök, men två dagar behöver man inte, såsom man definitivt behöver på Liseberg.
"...nu har man rest färdigt, nu har man kommit hem igen, och det säger jag att man får perspektiv på sitt liv när man kommer hem, med alla sina vykort och sortera dem. När ens dotter kommer in och säger "Jag vill ut och leka!" stannar dom i sandlådan, och börjar peka: ÖKEN!!"
Nä, någon resa till öknen vart det inte, men vädret i Stockholm var lite väl varmt och soligt för min smak, så jag känner mig helt slut efter endast två dagar.
Och trots att jag har varit hemma ca två timmar nu, och hunnit varva ner, käka middag, packa upp och surfa ikapp på alla mina favoritsidor, så mår jag fortfarande lite illa. Lite sådär svagt av åksjuka, eller snarare efterverkningar av en sådan.
Någon vettig bot mot det finns det knappast, annat än att fortsätta ta det lugnt, så det tänker jag göra, i form av Mass Effect. Har inte riktigt haft tid att sakna spelet, men nu när jag väl är hemma vill jag faktiskt spela lite grann.
Nu far jag till Stockholm och njuter av fantastiska burgare från Texas Longhorn, adrenalinkickar på Gröna Lund samt det ångestfyllda konsertbesöket på samma plats. Bad Religion FTW!!
Vete katten om jag kommer njuta så hårt av vädret dock, SMHI förutspår varmt och soligt väder, och vi vet ju alla vad jag tycker om sånt i överdrivna mängder.
Comic-con pågår för fullt i San Diego, den största mässan för allt som jag tycker är kul; serier, tvspel, filmer, cosplay och kändisar av alla dess slag. En fest av nyheter och avslöjanden utan dess like, och ett event som hela världens nördar ser fram emot, eller längtar efter att en dag i sitt liv kunna besöka. IGN publicerar dagligen artiklar därifrån och påminner mig om det.
Själv är jag strandad här i Sverige och har ganska svårt att ens ta mig till Europas större städer. Chansen att jag någonsin skulle besöka comic-con är så gott som förumbar, vilket är ett rätt tråkig tanke.
Då kan man kanske tycka att det är tur att det finns några trevliga convent här i Sverige som är väl värt ett eller två besök, och att det är långt ifrån lika svårt att prioritera i sin "vad-nördigt-ska-jag-prioritera-att-lägga-pengar-på"-lista.
Fel igen.
I mina yngre dagar tyckte jag att ett convent skulle vara bland de mest spännande att göra här i Sverige, men aldrig att jag hade pengar som gick att använda till sånt.
Nu i mina äldre dagar kan jag lägga pengar på sånt, men då är jag å andra sidan riktigt feg och kommer på massvis med ursäkter med varför jag INTE skulle fara. Oftast av det rent löjliga slaget, såsom att jag är inte alls tillräkligt intresserad av tvspel för att fara dit, eller att alla serienördar är så sjukt mycket nördigare än mig och att jag inte skulle ha något alls gemensamt med dem, eller bara att hela upplevelsen skulle vara en besvikelse.
Jag som inte ens vågar dra mig iväg på tvspelsjam som sker med jämna mellanrum här. Med den löjliga motiveringen att jag inte är tillräckligt bra på tvspel.
Att jag just nu sitter och spelar Mass Effect på hardcore nästan hela tiden spelar ingen roll.
Jag borde verkligen rycka upp mig och faktiskt bara fara iväg. Se vad som händer. Åtminstone på nästa års seriemässa i Stockholm.
- "Måste man ha jobb när man blir stor?"
-"Jaa, det måste man!"
Usch fy, jag känner mig precis som Bertil just nu med alltför mycket jobbdagar som tar upp ens tid. Men pengar är pengar, hur ska man annars ha råd med alla trevliga prylar som gör vardagen en aning trevligare?
Mass Effect har svårt att släppa taget om mig så jag låter det hållas, och fortsätter spela en andra runda. Gör helt andra val än jag gjorde under den första omgången. En hel del av dem är ganska så rejält tvivelaktiga. Oops...
Annars har jag ägnat på tok för lång tid åt att försöka få Windows Movie Maker att fungera på min dator, men utan framgång. Jag misstänker starkt att det kanske eventuellt men förmodligen beror på att jag av någon outgrundlig anledning inte har administratör stämpel på min dator, utan bara är en simpel användare med noll tillåtelse för ändringar. Tack som fan för den!
Eller så är Windows 7 inte det fantastiska operativsystemet som folk vill få det till.
Frustrerad och uppgiven gör det mig i alla fall.
Så jag tröstshoppar skivor som jag velat ha lite för länge, yay!
