Mardrömmen för någon med carpophobia

En måste ha följt med i min blogg länge för att komma ihåg det här inlägget, där jag skriver om min handledsfobi, eller carpophobia som det också heter.

Jag skrev att jag inte har alltför stora problem i min vardag med den och det är fortfarande sant. Men det är klart att det händer saker som verkligen triggar igång ordentliga obehagskänslor i mig.

Ett exempel var när jag skulle sitta och påta lite med min halloween-outfit, ungefär två veckor från Halloween. Ni kommer ihåg att jag sa att jag var spindelfé? Jag glömde visst bort att nämna att jag gjorde vingarna helt själv, med hjälp av ståltråd, strumpbyxor, färg och glitter. Den ståltråden var inte helt samarbetsvillig, så helt plötsligt under arbetet överraskar den mig och sprätter till... Rätt över min handled.

Smärtan var tillräckligt för att jag skulle få panik, men när det dessutom uppstod ett otäckt sår där...

Det här är extremt utelämnande men jag berättar, för det är viktigt att förstå hur det faktiskt upplevs för någon som har en fobi, och varför handledsfobi ÄR en RIKTIG fobi (varför är ni så många som tvivlar på det?).
Under tiden som jag kämpade med att få på ett något sånär tryckförband med bomullsrondeller och sårtejp, så började jag hyperventilera och få starka panikkänslor. Tårar uppstod också väldigt snabbt, och det vart en slags hysterisk gråt samtidigt som jag kämpade mot att inte svimma då det också dansade svarta prickar framför mig. När väl såret var omhändertaget så föll jag ihop på golvet och skakade. Båda handlederna trycktes hårt mot mitt bröst medan jag kurade ihop i fosterställning, som för att skydda dem från mer skada. I min skadade handled pulserade det av smärta.

Nu kanske ni tror att skadan var en rejäl sådan, men det var det inte. Jag har skurit mig mycket värre i handen, utan att reagera mer än med en irriterad kommentar. "Men åh, det här var ju typiskt, nu kommer det inte sluta blöda på minst en timme, suck, stånk och stön!"

Jag har lyckats komma såpass långt att jag kan leka med katterna och tycka att en liten rispa på handleden är något sånär okej. Att då få se en rejäl blodsdroppe börja sippra fram...

Nej, nu vill jag inte tänka mer på det.

Men jag ville dela med mig, för det här är verkligen inget att skoja om.Skoja ALDRIG om andras fobier, hur larviga du än tycker att de verkar. Visa hänsyn, och om du kan, även förståelse.

Tyst i klassen!

Idag ska vi lära oss ett helt nytt ord:

Carpophobia eller som det heter på svenska, handledsfobi.

I haz it.

Jag vet också var exakt det kommer av. Någon gång i tredje klass skulle vi se en dokumentär om Jesu liv och död, och i denna dokumentär hade de valt att visa lite väl mycket av korsfästelsen. Innan jag såg denna dokumentär så trodde jag att Jesus hade blivit spikad mitt i vardera handen, men denna dokumentär samt många sedan dess talar om handleder.

Och när man tänker efter så är inte precis handlederna bland de starkaste på kroppen. De är smala och knakar och spänner sig på märkliga sätt.

Efter denna upplysning om bräckligheten i handleder blev jag livrädd att något skulle hända mina. Jag började sova med händerna instoppade under kudden alternativt under täcket för att ingen skulle överraska mig mitt i natten med hammare och spik i dem. Jag sover fortfarande på detta vis men inte av rädsla för att något ska hända, snarare bara av ren vana att skydda dem.

Under en lång period klarade jag heller inte av att se dem, vare sig mina egna eller andras. Det går bra idag efter en hel del kbt, men jag tycker fortfarande att det är hemskt obehagligt att ta pulsen på någon där, och varför folk ska envisas med att tatuera sig på just handlederna är bortom mitt förstånd.

Annars brukar inte denna fobi hindra mig alltför mycket i mitt dagliga liv. Som kattägare brukar en del lek bli rispor lite varstans, och självklart även på handlederna. Det känns inte så obehagligt idag (tidigare gav det mig alltid våldsam panik), men jag aktar mig noga för att leka alltför intensivt med katterna tills dess att rispan har försvunnit helt. Jag fixar heller inte att se folk med sår i handlederna, vare sig på film eller i verkligheten.

Nu har jag varit utlämnande så det räcker ett tag.

Vad är du rädd för?