Om att skada djur på film...

Ett mail damp ner i min inkorg häromdagen, ett mail av det lite mer hatiska slaget. Det var första gången det hände för mig, jag har bara råkat ut för bråkiga kommentarer där man försöker få mig att fatta att jag har fel i min åsikt. Egentligen var det väl det här mailets syfte men jag betvivlar starkt att personen i fråga läste hela inlägget.

För ack och ve, man får ju absolut inte kritisera en serie som Game of Thrones!

Suck...

Nåja, jag hittade en enda vettig kommentar i hela mailet, och det var frågan "blir du lack av att se djur lida oavsett eller?".

Vilket jag tyckte var rätt kul att hen frågade. För självklart finns det gånger då den där engagerande effekten fungerar på mig.

Jag nämnde tidigare att jag inte har något emot Watership Down och dess våldsamma natur mot kaniner. Under filmens gång hinner man bygga den uppfattningen att det här ändå är naturligt för kaniner att uppleva. De mest våldsamma scenerna inkluderar dessutom en hund, vilket gör det hela än mer naturligt, men inte desto mindre obehagligt våldsamt. Den som fortfarande tror att tecknat endast är något för barn efter att ha sett den här filmen skulle jag gärna vilja ha ett samtal med, bara för att få höra motiveringen bakom det.

Nåväl, ett annat exempel, bland det mest gripande jag vet, är ju i filmen "Den oändliga historien" när hästen Artax dör i träsket. Det är en scen som verkligen får mig att engagera mig, och det i en häst som jag inte ens känner eller har lärt känna!
Så varför fungerar den scenen när nu det inte fungerade i Game of Thrones? Är inte Artax lika oskyldig som skräckvargen?

Det finns en viktig skillnad i det där, och som jag tror är basen till mina åsikter. Och det är att i Artax's fall så var det inte människors involvering som orsakade hans död, det var miljön runtomkring. Det finns inga människor som åsamkar kaninerna i Waterhip Down så mycket smärta, det mesta gör de själva (det finns små och enstaka element av människor i den såklart, men den skada de skapar orsakar bara större medkänsla för kaninerna).

I Game of Thrones så är det istället skräckvargarna, och alla andra djur för den delen, som blir de oskyldiga offren för människornas galna spel. Och om det är något som kan få mig riktigt trött så är det just maktspel och intriger, och var består GoT av mer än just det? Jag är mycket osäker på om jag kommer orka med fler säsonger, ärligt talat, för jag finner inget nöje i att se oskyldiga djur hamna i vägen för människornas idioti. Det enda som är okej i min bok är om ett djur attackerar en människa och denna människa sedan försvarar sig, och råkar döda djuret i processen. För vad annat kan man göra? Leka pacifist? Nja.

Visst, alla håller inte med mig, det finns väldigt många som tycker att just intriger är galet indragande och intressant, och visst, kul för er. Det är inte som att jag inte förstår er. Men det rättfärdigar ändå inte att visa elakheter mot djur av sådana slag på tv under bästa sändningstid utan reklampauser!

Så alltså:
Djur som far illa av naturliga orsaker, som miljö eller andra djur = Helt okej
Djur som far illa på grund av människors intriger = Inte okej!

Och nej, jag är inte militant-vegan.

Game of Thrones spolade ner hela mitt känsloregister i slaktavfall

Jag har ju nämnt att jag och Jay kollar på Game of Thrones. Vi har inte gett oss i kast med säsong fyra så vi är ju fortfarande lite efter, men efter säsong 3 är jag inte alls lika säker på om jag vill fortsätta titta.

För er som inte har sett serien men planerar att göra det: spoiler varning!! Sluta genast att läsa här!

Det är verkligen inte karaktärerna som har påverkat mig, och det är heller inte fel slags personer som har dött (ni minns väl min ståndpunkt? "Ha ingen favorit för de kommer ändå bara att dö allihop"). Om man nu som personer endast räknar de större karaktärerna. För nog fasen har fel slags dödsfall inträffat som bara har lämnat mig full av hjärtesorg och ilska över att det här kan kallas underhållning. Men jag har envist hållit mig fast vid min princip, och hittills har inget dödsfall av någon karaktär orsakat för mycket sorg i mig.
Självklart finns det undantag, och ett av dem har påverkat mig på det här viset.

DET. ÄR. INTE. OKEJ. MED. GRYMHETER. MOT. DJUR. PÅ. FILM!!!!

Det är något som alltid får mig att bli upprörd, kanske inte i tecknade filmer (Watership Down gör mig sannerligen inte ledsen), men i allt otecknat spelar det ingen roll om det är effekter, cgi eller verklighetstrogna attribut.

Det spelar heller ingen roll vad det är för slags djur. Duvor har jag inget övers för direkt, men jag blev skitförbannad när Nostalgia Critic tog sig igenom filmen "Jungle 2 Jungle" och en duva blev skjuten genom halsen för ingen anledning alls. Vem fan tyckte att det var en bra manusdetalj, och vilken sjuk hjärna gav sin kropp order om att skjuta?
Nyligen såg jag trailern för filmen "Mad Max", och blir genast rejält avtänd från att se filmen när de har mage att stampa ihjäl en ödla framför kameran. Många kallar det för onödigt känslodravel då ödlan var dataanimerad, men vet ni vad? Det är lika sjukt som om de skulle stampa ihjäl en riktig ödla. För här har man lagt ner många timmars arbete framför datorn för att få en så verklighetstrogen ödla som möjligt, bara för att ha den ihjältrampad under någons fot. Vad ville dom ha sagt? "Det här är en stark och cool karaktär som ni verkligen kommer känna något för". Snarare "Det här är en kall och känslolös hjälte som vi vill att åtminstone publiken ska känna något för när han nu inte kan känna något själv". Tack men nej tack.

Så att säsong tre av Game of Thrones slutade som det gjorde, med dels ett superblodigt bröllop där väldigt MÅNGA karaktärer dog samtidigt (igen, det var inte vad som gjorde mig mest upprörd), utan att de dessutom har mage att dels ta kål på ett djur på ett väldigt brutalt och omänskligt sätt, men sen även skända detta djur tillsammans med sin ägare.

I bokvärlden har jag lättare med sådant, det är ändå bara ord på ett papper, och människan är definitivt kapabel till att tänka ut rejäla grymheter, särskilt om saker som berör hen. Och att läsa om grymheter mot djur i en bok får den önskvärda effekten på mig: jag lider med det stackars djuret och situationen som skapats, och jag investerar mycket känslor i det, och författaren slukar mig hel i min sorg. För jag kommer ändå läsa fortsättningen och se hur det går. Jag kommer bara känna mer kring min iver att få veta slutet, och samtidigt hoppas på att termen "som man bäddar får man ligga" kommer att betas av. Och att författaren skriver om ett sådant scenario är inte ett bevis på att vara känslokall i min värld, utan snarare ett bevis för att författaren själv bryr sig om dessa grymheter. De är inte skapade för nöjes skull, de är skapade för att engagera på ett starkt och laddat sätt. Det är en effektiv effekt helt enkelt, och det fungerar på mig.

Men i filmens och de otecknade rörliga bildernas värld så blir det inte alls den effekten. Istället blir det en sådan känslostorm av orimliga proportioner att jag blir direkt illamående, och så fullständigt söndertrampad av detta kaos att jag omöjligen har någon energi kvar till att få reda på hur det går. Jag vill inte investera något när ingen annan verkar investera. Och jag kan inte bli av med den där känslan av att det inte längre är för att skapa en sådan emotionell effekt på folk, det är enbart för att skapa en rejäl chock för underhållningen och spänningens skull. Och jag kan inte för mitt liv begripa hur någon på inspelningsplatsen fann det som ett givande arbete att skapa ett avhugget skräckvargshuvud att fästa på en redan huvudlös kropp med hjälp av metall. Den synen var det vidrigaste som jag någonsin har sett i mitt liv, och mitt blod kokar var gång jag tänker på det. Min stickning som jag underhöll mig med vid sidan av tittandet blev ilsket kastat på golvet och lämnat åt sitt öde, och jag grät av ilska genom så gott som hela sista episoden, trots att där inget annat hände.

Och därför är jag inte alls lika sugen på att fortsätta titta på Game of Thrones. Om ni, skaparna, ville få mig investerad så var det här helt fel väg att ta. Alternativt att Jay får fortsätta titta själv. Själv har jag inga känslor kvar att investera i dessa jävla konflikter, intriger och gråzoner. Och jag kan inte påstå att jag direkt rekommenderar folk som inte har sett serien, att faktiskt se den. Tro mig, ni har inte missat så mycket som folk vill påskina.

Garrus Vakarian tjatar jag extremt om, och han som karaktär har verkligen inget med saken att göra, men jag kan definitivt relatera till ett av hans bästa citat, och det tror jag att fler kan göra:

"It's so much easier to see the world in black and white. Grey? I don't know what to do with grey."

Fan ta Game of Thrones, och alla dess jävla gråzoner!

When you play the game of thrones, you win or you die

Tidigare under påskveckan började jag och Jay se på Game of Thrones, efter så mycket tjat från olika håll. Och vi har gått igenom de första två säsongerna så snabbt att jag knappt har haft tid att kommentera det här på bloggen!

Lite kort bara:

Om jag hatar Joffrey?

Japp. Nummer tre på min mest hatade fiktiva karaktärs-lista. Hela Lannister-familjen kan gott ta och bege sig långt åt helvete där de inte kan ställa till med nåt mer elände. 

Om jag har någon favorit?

Jag försöker att inte ha det, eftersom den enda spoiler jag har lyckats åsamka mig via internet är att alla man gillar dör. Så jag tar helt enkelt för givet att ALLA dör så blir jag inte förvånad när de väl gör det. Jay tycker jag är lite väl pessimistisk, men jag anser att jag besparar mig själv onödigt lidande. Och när nu en del har börjat dö så kan han lite surt erkänna att jag har ett rätt sunt förhållningssätt. Tack tack! Så nej, inga favoriter direkt.

Men jag skulle ljuga om jag inte piper av förtjusning var gång Daenarys har en scen

Om jag gillar serien so far?

Både och, jag blir alltid illamående och väldigt irriterad över maktspel, men serien består ju tack och lov av så mycket annat också. Karaktärerna är komplexa och genomtänkta, många enskilda sidohistorier är riktigt spännande och eftersom många episoder är så skickligt uppbyggda med spänning och cliffhangers så är det svårt att inte bli indragen. 

Men det är klart att jag ska fortsätta följa den!