Du har definitivt spelat för mycket Mass Effect...

... om du tycker att det här är roligt (vilket jag gör, guilty as charged!):

Världens snyggaste kalender (2015-modellen)

Ni minns kanske att jag pratade om var man hittar de perfekta kalendrarna någonstans i det här inlägget?

Jag har redan skickat efter en ny för 2015, och den anlände överraskande nog bara några få dagar senare! Såhär snygg blev den:

Bilden fick jag härifrån ^^

Personligalmanacka.se är helt enkelt bäst, utan konkurrens någonstans!

Och nej, jag kan INTE få nog av Garrus Vakarian ;)

2015 kommer att bli ett bra år känner jag.

Välkommen till min sekt!

I veckan var min kära syster Chibiusa på besök. Jag har lyckats få henne att testa Mass Effect, och hon fastnade snabbt för det. Inte alltför konstigt, hur svårcharmad måste en vara om man inte faller för Liara, Wrex, Garrus ( GARRUS!! ❤), och alla andra underbara utomjordingar som ens Commander Shepard stöter på?

Nåja, i veckan spelade hon ut det, under många intensiva timmar (ni som har spelat vet att jag talar om Virmire och sista delen på Citadel), och dagen efter hittar jag det här på Twitter:

Hahaha, jag har visst startat en Mass Effect sekt! XD

Andra kaptilet klart

Tyvärr fanns det ingen cool sång i eftertexterna (eller rättare sagt, den sång som fanns var inte så imponerande) så det blir inget ni kan ha i bakgrunden. Tråkigt nog. Ni får nöja er med spelets omslagsbild som presentation.

När jag startade Mass Effect 2 var jag beredd på en fortsättning på Shepard's kamp mot Reapers som tänker utplåna allt liv i hela galaxen, men vad jag inte var beredd på var att redan i första minutrarna så skulle spelet hinna ta sig såna ordentliga skruvar att jag när spelet satte igång på riktigt ca tio minuter senare, satt med öppen mun och tänkte: Va ända in i h-vete var det här?!?!?! (tänkte högt menar jag, Jay skrattade ordentligt åt mig när han hörde min reaktion -.-;;; )

Som om inte det vore nog så har dessutom en lång rad med förändringar skett sen första spelet, vilket lät höras i ett "Men va fan har dom gjort?!?!?!?!".

Borta är nu det överflöd av vapen du kunde hitta, istället har du ett arsenal av sex olika slags vapen, och 2-5 olika modeller av dessa, som du ska hålla reda på. Och det var en såpass fantastisk uppgradering att jag förlät dem för den första besvikelsen jag upptäckte efter tre sekunder: du har inte längre obegränsad ammunition som du hade i första spelet, där det enda du behövde ha koll var att inte överhetta dina vapen. I tvåan går det inte längre att överhetta sina vapen, men å andra sidan kan din ammunition ta slut om du inte hittar så kallade "clips" från dina fiender. Har man spelat "Gears of War" så känner man igen systemet. Jag kände mig otroligt bortskämd från första spelet och var ganska sur på Bioware genom första banan.

Men jag ska vara helt ärlig. Efter att ha fullgjort hela spelet på detta vis så finner jag detta system mycket roligare än i det första. När det i första spelet kunde vara väldigt svåröverskådligt och dessutom en svår fight, så skapar det lättöverskådliga systemet i tvåan mer dynamiska strider där du faktiskt kan förstå och hänga med i vad som händer. Den begränsade ammunitionen skapade istället mer realism och gjorde dig mer beroende av omgivningen, dina lagkamrater (som faktiskt har ett bra AI jämfört med Gears of War ^^), vilka förmågor ni har och framför allt vilka uppgraderingar du har på dina vapen.  Och det var mycket tacksamt.

Att levla med din Commander Shepard har också blivit ändrat. Antalet talanger att levla upp har radikalt minskat och är betydligt lättare att hålla reda på. Däremot krävs det numera 1,2,3 eller 4 level up-points för varje level på din talang, vilket sen (om du levlar fullt) öppnar dörren för två olika spelinriktningar inom just den talangen. Också något som jag reagerade negativt på först men efter att ha vant mig vid det tyckte var en otroligt bra uppgradering från första spelet.

Magin över det fantastiska universumet är kvar, och även här har en tacksam uppgradering gjorts, då det enformiga uppdragen med Makon ("rymdbilen" från första spelet) är borta och du kan istället skanna alla planeter på rikedomar från rymden. En meditativ sysselsättning mellan alla uppdrag och uppgifter som du tar för dig på vägen, och där det till skillnad från första spelet har ett syfte. I första spelet fanns istället bara ett sido-uppdrag som gick ut på att samla på dig ett visst antal av ett antal olika värdefulla mineraler och gaser, och sen var det inte mer med det. Skönt att inte ha några uppdrag kvar när spelet väl var slut men i alla fall.

I tvåan däremot används dessa mineraler istället till de viktiga uppgraderingarna du gör på både skepp, rustning och vapen. Och är du mån om att slutföra spelet komplett så är det viktigt att du gör det men mer om det senare.

Till sist har vi ett mer subtilt tillägg, men något som verkligen banar väg för intressanta val vad gäller Paragon/Renegade. Av och till finns möjlighet till avbrott där du antingen gör en heroisk insats eller en tvivelaktig handling. Detta ger dig oftast ytterligare poäng i dina Paragon/Renegade staplar men kan också ge konsekvenser långt senare.
Personligen älskade jag det nya tillägget i systemet, och även om jag valde Paragon i 95 % av fallen, så fanns de där oundvikliga Renegade avbrotten som jag verkligen inte kunde, eller ville, undvika att göra. En del ångrar jag till och med att jag inte gjorde.

Så nu när vi har bearbetat de påtagliga skillnaderna mellan första och andra spelet kan vi gå vidare.

Om första spelet fungerade som en slags simpel presentation om hur det här universumet fungerar och vad som befolkar den, så tar tvåan det naturliga steget och får dig att tro att du alltid har befunnit dig där.

I historiens centrum finns fortfarande Commander Shepard's kamp mot Reapers och deras planerade utplåning av allt intelligent liv i galaxen. Efter en hård slutkamp i första spelet så är hotet, om än inte avvärjt, så åtminstone på uppskov. Däremot händer det saker i de mänskliga kolonierna i de yttre regionerna; invånarna börjar försvinna. Inte en efter en, eller i strid, utan som om de alla skulle ha slutat existera. Det är upptakten till tvåans story, och fokuset ligger nu på att bekämpa Collector's, som snabbt visar sig samarbeta med Reapers på ett underligt sätt. Säger jag mer blir det spoiler.

Som jag sa tidigare är striderna betydligt mer dynamiska nu, och särskilt i kombination med vad BioWare har gjort för alla uppdrag. Nu är alla uppdrag, stora som små, helt unika med egna miljöer och historier vilket gläder mig stort. Den slentrianmässiga rutin du lätt drog på dig i ettan återkommer aldrig igen.
För det mesta var det antingen geth eller terrorister du slogs mot i första spelet, och även om vissa uppdrag fortfarande handlar om dessa grupper i tvåan, så är nu de huvudsakliga fienderna Collectors. Lite otrevligare än Geth, men fortfarande lite trevligare än de fiender som visserligen gjorde en lätt debut i första spelet men nu ökat i antal och i några fler former: husks.

De var tillräckligt otrevliga i första spelet, och just när man trodde att det inte skulle bli värre så dyker dessa otrevliga varianter upp:

Abominations: exploderar om de kommer för nära

Scion: Har en attack som går igenom väggar och tar ner dina sköldar

Isch... Och här tyckte jag att the Flood från Halo var obehagliga. 

Något betydligt trevligare gäller något som skapade större delen av första spelets upplevelse och som man omöjligen trodde kunde bli bättre: karaktärerna.
Man antar lätt att man antingen kommer att få helt nya lagmedlemmar och endast träffa de gamla i bästa fall efter det oväntade introt. Och som jag sa tidigare finns det alltid en risk att karaktärerna dör "på riktigt" i spelet och därefter inte återkommer. Precis som i verkliga livet.
Med det sagt så återkommer i alla fall två karaktärer från ettan till ditt nya lag, och antalet medlemmar har ökat upp till tio, eller uppemot tolv om du köper hem deras DLC's. Det blir lite mer att hålla reda på, men i mitt fall blev det ganska klart vilka jag föredrog. Som jag har förstått det har många andra spelare råkat på samma erfarenhet och spelat genom större delen av spelet med endast 2-3 olika kombinationer.

Preferable Squad Team Shepard: Garrus/Mordin & Garrus/Grunt

Inte nog med det, med de utvecklade karaktärsdragen samt större vikt vid dem gentemot ettan, i form av lojalitetsuppdrag och mer ingående bakgrundshistorier, skapar ytterligare djup och gör dig betydligt mer fäst vi dem. Att föra diskussioner med dem på rymdskeppet Normandy mellan uppdragen blir minst lika spännande och intressant som uppdragen i sig.

När vi ändå talar om att fästa sig vid karaktärerna så är det kanske läge att ta upp romans-biten också. Japp, den har också blivit utvecklad, med fler personer och exklusiva scener och dialoger för varje karaktär, istället för att vara så gott som oförändrad mellan de olika valen i ettan.
Den här gången finns det tre olika val beroende på vilket kön du spelar som, tre för Male Shepard och tre för Female Shepard. Jag, som spelar "Fem-Shep", hade följande val:

Jacob Taylor

Thane Krios

Garrus Vakarian

I första spelet var det som sagt endast dialogerna innan sexscenen som skiljde sig något sånär åt, i övrigt var animationerna så gott som identiska. Att nu få helt unika scenarion beroende på dina val var en klar förbättring och då karaktärerna redan har så mycket mer utveckling och djup blir det svårt att inte falla på riktigt. Eller det kanske bara var jag?

Självklart finns valet kvar att fortsätta romansen från ettan, även om den karaktären inte ansluter sig till ditt team.
Jag tror inte att detta är spoiler utan mer ett vänligt råd: några av romanserna du kan ha i trean går endast att få om du redan har startat dem i tvåan.

För någon uppmärksam läsare så kanske frågan om slutet och om jag behövde vara så nervös över det dyker upp. Tack vare en bra spoilerfri guide lyckades jag att ta mig igenom hela slutat utan missöden. Men som jag nämnde tidigare, och några gånger till, så kan karaktärerna dö permanent om man misslyckas. Om detta är något man vill undvika bör man följa guiden samt se till att göra ALLT innan man påbörjar slutet.

Jag trodde inte att jag skulle gilla Mass Effect 2 lika mycket som första, men i överlag så måste jag erkänna att även om det finns några små saker från ettan som gått kunde ha fått följa med utan ändringar, så fanns det så otroligt många förbättringar i tvåan som gjorde till ett ännu bättre spel än det första. Om det är det bästa i serien återstår att se då jag har trean kvar.

För mig var Mass Effect 2 en otroligt värdig uppföljare och en fantastisk spelupplevelse! Jag rekommenderar det starkt!

Ett tillägg som jag inte nämnde i förra recensionen dock: till varje spel finns det ett antal små expansioner i form av nedladdningsbart innehåll ("downloadable content - DLC"), och även om det är ett fult sätt att suga åt sig extra pengar från fansen så kan jag rekommendera att ni passar på att ladda ner "The Lair of the Shadow Broker". Kostar ca 800 Microsoft Points (ca 80 kronor) och är ett långt sidouppdrag med fokus på Liara. Jag blev inte besviken och jag finner ingen annan som blivit det heller.
Och som jag nämnde tidigare i inlägget finns det dessutom två älskvärda karaktärer till att ladda ner till sin skvadron. Bara som ett tips. 

I skrivandets stund har jag redan hunnit en bra bit in i trean, men jag återkommer om det när slutet har kommit!

Edit: Ursäkta att den kom såpass sent! Jag har spelat ut trean sen en vecka ungefär och försöker knåpa ihop ett omdöme för det med. Men det är inte lätt. 

Yikes!

Nu slår jag banne mig personligt rekord, för ikväll lär jag spela ut Mass Effect 2. Efter endast tio dagars spelande, och nej, jag har inte spelat varje dag, men då jag väl har satt mig så har det blivit ganska långa stunder. Uppenbarligen.

Måste tyvärr, omigen, invänta Jay som jobbar just nu. Han ville hemskt gärna titta på.

Själv är jag toknervös inför slutet.

Dels för att det enligt alla walkthroughs är såpass komplext att om du inte gör rätt så kan du riskera att en del eller många eller någon enstaka dör. Permanent. För gott. Tack som fan för den! Jag vill väl inte att någon ska dö heller bara för att jag klantar mig!

Sen kunde jag ju inte hålla mig och spelade fram till upptrappningen nu tidigare idag innan jag for till jobbet. Och med tanke på hur det slutade så är det rent otroligt att jag lyckades fokusera alls när plikten väl krävde det av mig! Aldrig i livet att det får sluta dåligt nu!

Enda ljusglimten är väl att jag kanske har en trevlig överraskning som väntar innan slutet men vi får väl se om jag har spelat mina kort rätt.

Men just nu...

Jag vill vill vill och vill inte vill inte vill inte!

Aja, ingen återvändo antar jag.

Lite blandade åsikter i form av grimaser

Distraherad

Wut? Har jag inte bloggat på nästan en vecka? Jag som trodde... skit samma!

Jag borde verkligen inte spela spel, eller syssla med någonting alls för den delen, med alltför älskvärda karaktärer, jag faller lite för lätt för dem.Och det gör mig äckligt distraherad.

Alltså på riktigt, inte bara den där bubblande glada känslan man kan få av bara en genomtänkt och rolig karaktär, utan då de faktiskt sätter sig i hjärtat och bygger bo. Karaktären dyker upp i huvudet på en vid alla möjliga oväntade tillfällen, det skapas en alltför tydlig i sinnet när man blundar, och i mitt fall ploppar det dessutom upp en massa citat från denna karaktär.

Så vad vill jag ha sagt med mitt emotionella dravel?

Jag är stormande kär i Garrus Vakarian.

Men seriöst, vem gillar inte Garrus? Även om man räknar med "calibrations"? (tro mig, det blir extremt irriterande redan efter andra gången!)

Fortfarande en tusen gånger trevligare upplevelse än vilken olycklig kärlek som helst.Den där rösten kan jag göra vad som helst för.

PS: Gissa vad jag har som telefonsvarare numera? Soundboards är awesome!

Första kaptilet klart

Först, innan ni fortsätter läsa, så tycker jag att ni kan sätta på den här låten i bakgrunden (det är låten som spelas genom eftertexterna... och jo, jag gillar den extremt mycket).

 
Så, då kan vi fortsätta.

Jag betvivlar att man blir mer redo att recensera ett spel än när man gjort sitt bästa för att göra verkligen ALLT man kan göra och därefter spela slutet en andra gång, såsom jag har gjort.

Ska man sammanfatta handlingen kortast möjligast är det inte direkt en sensationell story eller ens en nyskapande; du ska rädda galaxen från total utplåning och det är bara DU som kan lyckas med den bedriften (herregud vilken gammal klyscha). Som tur är innehåller Mass Effect så otroligt mycket mer än så.

Först och främst imponerar det genom att vara ett rpg, ett rollspel alltså, där det absolut första du gör är att skapa en egen karaktär, med unikt utseende, bakgrundshistoria, klass och psykologisk profil (en glad överraskning!). Jag var lite halvtråkig på den punkten och valde Soldier med Spacer som bakgrundshistoria och War Hero som psykologisk profil, vilket genom spelet gav mig ett väldigt positivt yrke och, visar det sig, gör det lättare att skaffa Paragon points. Mer om Paragon och val lite senare.
Självklart ter sig spelet helt annorlunda om du väljer en annan klass och psykologisk profil, eller till och med bakgrundshistoria.

Ett exempel är att jag som Spacer träffade på en gammal bekant till Shepard's mamma, och som sedan startade ett miniuppdrag där jag ringde hem. Jay spelade som Earthborn, vilket gjorde att han var föräldralös och levde ett kriminellt liv på gatorna. Jag frågade Jay varför han valde det, och fick till svar att "nä, alltså, jag ville bara från Jorden, det var allt..." (annars är Earthborn ett självklart val om man lättare vill kunna få Renegade points).

Sen skulle jag då välja utseende som jag var nöjd med, och jag gick stenhårt in för det, för jag ville ha ett konstant ansikte genom hela spelserien. I slutändan blev det såhär:

I'm Commander Nathalie Shepard, and I'm awesome!

Och ja, jag är fortfarande sjukt nöjd med det utseendet och tänker inte byta.

Sen är det bara att kasta sig ut i spelet. Och trots att det marknadsförs som ett tps (third person shooter) så består större delen av spelet av dialoger, och det är här som spelets största styrka ligger.

I varje dialog har de valt att låta spelaren svara olika saker beroende på om man vill vara snäll, neutral eller elak, eller bara nyfiken på mer om det är ett mer omfattande ämne som diskuteras. Detta resulteras i mätarna ni ser på var sida om min karaktär, med Paragon points och Renegade points. Och hur du väljer att svara ger olika mycket poäng, men det påverkas även av vilka val du gör i spelet. Kommer du upp tillräckligt långt på skalorna så öppnas även nya konversationsmöjligheter upp, och du kan lösa situationer som kanske annars inte skulle ha gått att lösa eller ändra historiens riktning.

Låter det komplicerat? Spelutvecklarna måste ha haft det både fruktansvärt roligt och svårt, för det är fantastiskt uppstyrt. När du börjar få riktigt grepp på hur konversationerna fungerar så flyter det på precis som riktiga samtal, och det gör dig mer indragen.

Men det är som sagt fortfarande ett tps, och här ligger ytterligare en styrka men också en av spelets största brister.
Spelet består precis som många andra rpg's av uppdrag, de större som har påverkan i den historia som spelet berättar men även mindre som kan påverka senare eller inte alls, eller bara ge dig trevliga achievments. Jag gjorde allt, vilket inte är vanligt och som var ganska omfattande.

Nåväl, varje uppdrag börjar med att du väljer ytterligare två lagkamrater som följer med. Totalt kan du ha sex olika medlemmar att ta med, alla med sina unika klasser och egenskaper, i en del fall är de utomjordingar som har sina egna unika bonusar beroende på vilken ras de är. Många uppdrag är utformade så att det är uppenbart vem du huvudsakligen borde ta med, men i betydligt fler fall spelar det inte alltför stor roll. Det gäller bara att ha koll på vad alla medlemmar kan, och det är långt ifrån så komplicerat som det kan låta.

Varje medlem, inklusive dig har också tillgång till ett stort arsenal av vapen, och det är här som spelets största brist ligger. För det finns för mycket vapen att hitta, och liksom i andra rpg's så har utt ett begränsat utrymme, när du uppnår det så gäller det att rensa MYCKET för att överhuvudtaget kunna plocka upp nya saker. Jag lärde mig mot slutet vilka saker som gick att strunta i, men det var först i slutet och jag betvivlar att det är så lätt att ta in tidigare.
Att sedan alla medlemmar har olika träning och inte kan hantera alla slags vapen gör det dessutom mycket svårare att överskåda, särskilt som du inte kan se vem som kan ha vilket vapen förrän du faktiskt befinner dig på ett uppdrag och ska slåss. Ursäkta, det ville jag kunna se på ett betydligt mer överskådligt vis! 

Det är en stor brist men det är också den enda som jag finner (en rikgit bagatell är att många planeter man besöker ser likadana ut, och till slut börjar även byggnaderna och gruvorna, vilket är hemskt tråkigt). I övrigt är uppdragen både spännande och lagom utmanande (jag spelade för det mesta på Normal, med något enstaka uppdrag på Hard), och dina lagkamrater är dynamiska och mycket älskvärda. Vilket leder till en riktigt rolig sidogrej som är högst frivillig men ger gott och achievementpoints om du fullföljer det:

Man kan inleda en romans med en av sina lagkamrater.

Det går inte med vem som helst, det finns totalt tre kandidater för romantiska äventyr och det går endast att välja en av dem. Jag är osäker på om det faktiskt går att välja vem som helst oberoende av vilket kön du är.

Ashley Williams

Liara T'Soni

Kaidan Alenko

Detta utvecklar sig genom intima dialoger, för att genom spelet utvecklas allt mer och sedan mot slutet eskalera i en sexscen. Och den, kära vänner, är bland det vackraste jag har sett. Klippningen är perfekt, musiken skapar den perfekta intima stämningen och det bäddar för det slut som komma skall. Nej, världen går inte under men ni förstår vad jag menar? "Vi vet inte vad som kommer att hända, jag ville bara säga tack, blablabla..."
Vem jag valde kanske gick att förstå av det här. 

Och ja, slutet är bland det bästa som jag någonsin har sett, men att prata för mycket om det skulle spoliera för mycket. Dessutom, som en rolig tvist, blir det så sjukt olika beroende på vad du väljer och huruvida du har satsat på Paragon, Renegade eller lagom av båda. Jag som valde Paragon hela vägen ut fick ett otroligt tillfredställande slut och mer därtill, men hur skulle det se ut annars? Det ska jag ta reda på när jag ska spela om spelserien. Jo, det ska jag, så roligt var det!

Så ja, med tanke på hur glad och positiv jag har varit, och framförallt hur snabbt det gick för mig att spela ut det så är det väl ganska uppenbart att jag älskade Mass Effect. Det kanske inte är det bästa spelet jag har spelat, eller kommer att spela, men det har definitivt varit ett av de roligaste. För att inte tala om hur sjukt nördig jag blev med all kunskap om det universum som spelutvecklarna har skapat. Star Wars har fått en kraftig konkurrent i min värld.

Har ni ett Xbox och skulle vilja testa på ett lite mer lättsamt "pangapanga"-spel (ett uttryck min ömma mor använder sig av) så rekommenderar jag varmt att spela Mass Effect.
Och om ni äger ett Xbox och är en ordentlig gamer men mot förmodan ändå inte har gett Mass Effect en chans, så är det på tiden att ni gör det.

Imponerad

Vanligtvis tar det två-tre månader som snabbast för mig att spela ut ett spel, oavsett om det tar 15 eller till och med 60 timmar, även om det är ett spel som jag blir fast i. Livet och dess prioriteringar eller vad man ska säga.

Men Mass Effect har haft en sådan påverkan på mig att jag knappt har velat sluta. Givetvis har jag skött maten, hygien och sömn, och självklart kan ju mitt ben (som förövrigt är nästan helt okej nu) vara en stor orsak, men ändå har det knappt tagit tjugo dagar för mig att spela ut det.

Faktum är att jag spelade ut det redan i lördags men då var jag inte alls nöjd med hur mycket jag hade kvar i sidouppdrag, dessutom var jag fräck nog att köpa mig ett extra uppdrag för sju kronor från Xbox Live, och det ville jag ju också göra. Så de senaste dagarna har jag spelat från det som ursprungligen var fyra timmar från slutet, till att bli åtta timmar innan jag kommit till det slutgiltiga uppgörelsen.

Jay kallade mig hardcore-gamer, då blev jag glad.

Anyways, ikväll ska jag spela ut det för andra gången och eventuellt påbörja Mass Effect 2. Måste bara vänta på att Jay kommer hem från jobbet (blä).

Tålamod är en dygd... sägs det

Men fortfarande, inte ens 16 dagar tog det! Det är imponerande!

Om min nya beroendeframkallande...grej

Jag tänkte ursprungligen köra med en mer svengelsk titel, beroendeframkallande klingar inte riktigt lika bra som "addiction", vilket var ordet jag tänkte på.


För det är precis vad Mass Effect är för mig, jäkligt beroendeframkallande! Och det var ett tag sen jag kände så för ett spel så för mig är det extremt välkomnande!

Jag lär väl göra en mer komplett recension när jag har spelat ut det, men jag kan inte låta bli att prata lite om det ändå. 

Det är väl knappast någon större hemlighet att jag gillar sci-fi, men med Mass Effect så kommer jag på vad det är jag gillar mest, och det borde egentligen inte ha varit en så stor chock för mig. Jag älskar alla de olika utomjordingarna. Fantastiska fantasier och teorier om dem. Ju mer genomtänkta, desto bättre. Jag älskar det otroligt stora Star Wars-universumet med alla tänkbara raser, men det kan bli lite mycket. Star Trek hade lite lägre budget från början och därför ter sig de mest kända utomjordingarna som väldigt mänskliga ändå (volcans och klingons). Mass Effect är ett lagom stort spektrum med riktigt intressanta raser.

Så här kommer ett litet axplock åt er, vare sig ni vill eller inte

Salarians

De kan verka en aning speedade men så har de (enligt codex) den snabbaste metabolismen i hela galaxen, och har svårt att anpassa sig efter alla andra raser som är bra mycket långsammare. Därför kan de av och till verka en aning irriterande (eller väldigt, beror på vilken karaktär du träffar på) men annars är de ganska harmlösa.

Turians

Nog min favorit av alla raser. De kan verka lite väl logiskt inriktade och då blir de dryga men samtidigt har de så många poänger att ta del av. Garrus Vakarian som är en del i mitt team, är bland de bästa jag har. Även om han dog lite väl ofta i början.
Skurken i spelet är också en turian, Saren, och han är bland de mest dynamiska jag har sett i ett spel.

Asari

En ras bestående uteslutande av kvinnor, och my gawd vad de är vackra! Ja, nu är jag jätteytlig och whatever, men första gången jag såg Liara T'Soni var jag kär direkt.

Krogan

Jag är måhända inte så förtjust i alla Krogans, dom kan vara riktigt dryga att ta kål på i strid, men Wrex är däremot bland de roligaste att ha med. Vid ett tillfälle kan man döda honom och när det hände blev jag så upprörd att jag spelade om hela banan för att förhindra det.

Hanar

Ganska störande och pratar alltid om sig själva i tredje person. Oftast är de fanatiska religiösa missionärer som predikar om sin tro vare sig man vill eller inte. Likväl fascinerande må jag säga.

Volus

De är grymt söta och liknar mullvadar i rustning, annars finns inte så mycket att säga.

Geth

Läskiga syntet-varelser som är de huvudsakliga fienderna i spelet

Reapers

Jag vet inte varför modernare sci-fi envisas med stora, överintelligenta varelser med indoktrinering som specialitet och med parasiterande medel för att utplåna universums alla varelser (Gravemind i Halo, Overmind i Starcraft, Reapers här), men det fungerar alltid. Och de är skrämmande som fan!

Elcor

Jay tycker jag är knäpp som gillar dem så mycket som jag gör, men jag kan verkligen inte låta bli. De är söta (påminner lite om en kombination mellan gorilla och sjöko) och jag kan lyssna hur länge som helst på hur de talar.

Besatt? Ja!