"Duct-tape"? I'll give him a fuckin' "Duct-tape"!

Ibland funderar man över vad man håller på med, i synnerhet om det rör sig om saker man inte är säker på varför man finner dem underhållande och man fortsätter ändå att tillåta sig själv bli underhållen av dem. Jag har ett sånt problem med serien "Wilfred", jag vet inte riktigt om jag ska skratta hysteriskt eller utbrista i ett klassiskt wtf när jag ser skämt som det här:

Igår påbörjade jag och Jay (jag säger vi eftersom vi hela tiden stal kontrollen ifrån varandra, han lyckades fixa grejer som inte jag fixade och vice versa) det kultklassade spelet "Conker's bad fur day"

Och jag reagerar på exakt samma sätt här: jag vill skratta hysteriskt men samtidigt är det så absurt att jag någonstans ändå funderar på om det är tänkt att man ska ifrågasätta någonting.

Tack och lov fungerar samma metod som jag gör med Wilfred. Jag tillåter mig själv att kombinera skratt med wtf och sen inte tänka för mycket på det, det är liksom inte värt det.

Och snön bara vräker ner...

Idag har jag haft världens sug efter Donkey Kong då det har snöat som fan och varit närapå tio minus grader.

Varför Donkey Kong undrar ni?

Därför!

Fluff med garn

♪♫♪I've got a secret, but I'm not telling!♪♫♪

När jag och Jay spelade oss igenom första Super Mario Galaxy var vi helt överförtjusta i alla små Lumas som flög omkring överallt. 

Mycket japanska med de sötaste ljudeffekterna genom tiderna och små naiva kommentarer om precis allting, så att man själv sitter och vrålar i falsett [KAWAII!!!] trots att jag inte alls försöker vara en wapanese.

Förutom en specifik luma som drev oss båda till vansinne, genom att genom nästan hela spelet säga just förstnämnda meningen. 

Tell me, or I'll eat you up!!

Ah, just det, jag har ju en hemlighet ;)

Skämt åsido, jag har påbörjat diverse stickningsprojekt att ha som meditativ sysselsättning vid sidan av allt det andra, men jag säger inte vad det är. Det får ni vackert vänta på!