Jaha...

"...nu har man rest färdigt, nu har man kommit hem igen, och det säger jag att man får perspektiv på sitt liv när man kommer hem, med alla sina vykort och sortera dem. När ens dotter kommer in och säger "Jag vill ut och leka!" stannar dom i sandlådan, och börjar peka: ÖKEN!!"

Nä, någon resa till öknen vart det inte, men vädret i Stockholm var lite väl varmt och soligt för min smak, så jag känner mig helt slut efter endast två dagar.

Och trots att jag har varit hemma ca två timmar nu, och hunnit varva ner, käka middag, packa upp och surfa ikapp på alla mina favoritsidor, så mår jag fortfarande lite illa. Lite sådär svagt av åksjuka, eller snarare efterverkningar av en sådan.

Någon vettig bot mot det finns det knappast, annat än att fortsätta ta det lugnt, så det tänker jag göra, i form av Mass Effect. Har inte riktigt haft tid att sakna spelet, men nu när jag väl är hemma vill jag faktiskt spela lite grann.

Hej hopp galopp!

Nu far jag till Stockholm och njuter av fantastiska burgare från Texas Longhorn, adrenalinkickar på Gröna Lund samt det ångestfyllda konsertbesöket på samma plats. Bad Religion FTW!!

Vete katten om jag kommer njuta så hårt av vädret dock, SMHI förutspår varmt och soligt väder, och vi vet ju alla vad jag tycker om sånt i överdrivna mängder.

Vi ses på fredag!

Det där med convents... eller vad man säger

Comic-con pågår för fullt i San Diego, den största mässan för allt som jag tycker är kul; serier, tvspel, filmer, cosplay och kändisar av alla dess slag. En fest av nyheter och avslöjanden utan dess like, och ett event som hela världens nördar ser fram emot, eller längtar efter att en dag i sitt liv kunna besöka. IGN publicerar dagligen artiklar därifrån och påminner mig om det.

Själv är jag strandad här i Sverige och har ganska svårt att ens ta mig till Europas större städer. Chansen att jag någonsin skulle besöka comic-con är så gott som förumbar, vilket är ett rätt tråkig tanke.

Då kan man kanske tycka att det är tur att det finns några trevliga convent här i Sverige som är väl värt ett eller två besök, och att det är långt ifrån lika svårt att prioritera i sin "vad-nördigt-ska-jag-prioritera-att-lägga-pengar-på"-lista.

Fel igen.

I mina yngre dagar tyckte jag att ett convent skulle vara bland de mest spännande att göra här i Sverige, men aldrig att jag hade pengar som gick att använda till sånt.

Nu i mina äldre dagar kan jag lägga pengar på sånt, men då är jag å andra sidan riktigt feg och kommer på massvis med ursäkter med varför jag INTE skulle fara. Oftast av det rent löjliga slaget, såsom att jag är inte alls tillräkligt intresserad av tvspel för att fara dit, eller att alla serienördar är så sjukt mycket nördigare än mig och att jag inte skulle ha något alls gemensamt med dem, eller bara att hela upplevelsen skulle vara en besvikelse.

Jag som inte ens vågar dra mig iväg på tvspelsjam som sker med jämna mellanrum här. Med den löjliga motiveringen att jag inte är tillräckligt bra på tvspel.

Att jag just nu sitter och spelar Mass Effect på hardcore nästan hela tiden spelar ingen roll.

Jag borde verkligen rycka upp mig och faktiskt bara fara iväg. Se vad som händer. Åtminstone på nästa års seriemässa i Stockholm.

Fast usch, det gjorde mig nervös...

Usch för jobb!

- "Måste man ha jobb när man blir stor?"
-"Jaa, det måste man!"

Usch fy, jag känner mig precis som Bertil just nu med alltför mycket jobbdagar som tar upp ens tid. Men pengar är pengar, hur ska man annars ha råd med alla trevliga prylar som gör vardagen en aning trevligare?

Mass Effect har svårt att släppa taget om mig så jag låter det hållas, och fortsätter spela en andra runda. Gör helt andra val än jag gjorde under den första omgången. En hel del av dem är ganska så rejält tvivelaktiga. Oops...

Annars har jag ägnat på tok för lång tid åt att försöka få Windows Movie Maker att fungera på min dator, men utan framgång. Jag misstänker starkt att det kanske eventuellt men förmodligen beror på att jag av någon outgrundlig anledning inte har administratör stämpel på min dator, utan bara är en simpel användare med noll tillåtelse för ändringar. Tack som fan för den!

Eller så är Windows 7 inte det fantastiska operativsystemet som folk vill få det till.

Frustrerad och uppgiven gör det mig i alla fall.

Så jag tröstshoppar skivor som jag velat ha lite för länge, yay!

20 dagar kvar

Om 19 dagar reser jag och Jay ner till Stockholm på minisemester, för att om 20 dagar besöka Gröna Lund och se Bad Religion live. Mitt absoluta favoritband genom tiderna. Och jag är så pepp pepp pepp!!

Jag har förberett mig noga genom att lyssna igenom deras två senaste album, som jag av någon anledning missat (så går det när andra saker distraherar, typ Mass Effect). Mycket dumt av mig, för de är fantastiska! Det blir främst låtar från deras allra senaste album på spelningen som jag har förstått det, men då det är en förbaskat fräscht album med både en och två och många mästerverk på, så klagar jag inte alls.

Åh, vad jag längtar!

Livsbarometern på ca 60 procent

Jag nämnde i min recension till Mass Effect 2 igår att det var en vecka sen ungefär som jag spelade ut trean.

Anledningen till att inget har blivit sagt sedan dess är inte för att jag är besviken på spelserien, långt ifrån. Jag ska recensera tredje spelet ordentligt, men kan redan nu säga att det är definitivt ett av de bästa spelen jag har spelat någonsin!

Men det var en otroligt omtumlande resa på så många sätt att jag fortfarande känner mig lite ostadig i tankarna och försöker bena ut det med hjälp av youtube. Inte hjälper det när man jobbar lite mer än heltid som personlig assistent heller. När jag kommer hem är jag helt slut och vill sällan göra nåt annat än just att spela.

Så just nu har jag återupptagit mitt multi-tasking inom spel, och sitter just nu med "Mirror's Edge" på pc, "Super Metroid" på SNES och en ny sparfil i "Mass Effect". Någon vill kanske påpeka det märkliga i att spela om Mass Effect så tidigt efter att jag har avslutat serien, men med tanke på hur många olika slags val och klasser och svängar du kan ta i spelet så är det värt mer än en speltur. Faktum är att det finns fans som har spelat hela serien nonstop i 1 ½ år i olika varianter och jag förstår dem gott och väl.

Jag är i alla fall inte död. Jag orkar bara inte riktigt med alla komponenter i livet just nu.

Andra kaptilet klart

Tyvärr fanns det ingen cool sång i eftertexterna (eller rättare sagt, den sång som fanns var inte så imponerande) så det blir inget ni kan ha i bakgrunden. Tråkigt nog. Ni får nöja er med spelets omslagsbild som presentation.

När jag startade Mass Effect 2 var jag beredd på en fortsättning på Shepard's kamp mot Reapers som tänker utplåna allt liv i hela galaxen, men vad jag inte var beredd på var att redan i första minutrarna så skulle spelet hinna ta sig såna ordentliga skruvar att jag när spelet satte igång på riktigt ca tio minuter senare, satt med öppen mun och tänkte: Va ända in i h-vete var det här?!?!?! (tänkte högt menar jag, Jay skrattade ordentligt åt mig när han hörde min reaktion -.-;;; )

Som om inte det vore nog så har dessutom en lång rad med förändringar skett sen första spelet, vilket lät höras i ett "Men va fan har dom gjort?!?!?!?!".

Borta är nu det överflöd av vapen du kunde hitta, istället har du ett arsenal av sex olika slags vapen, och 2-5 olika modeller av dessa, som du ska hålla reda på. Och det var en såpass fantastisk uppgradering att jag förlät dem för den första besvikelsen jag upptäckte efter tre sekunder: du har inte längre obegränsad ammunition som du hade i första spelet, där det enda du behövde ha koll var att inte överhetta dina vapen. I tvåan går det inte längre att överhetta sina vapen, men å andra sidan kan din ammunition ta slut om du inte hittar så kallade "clips" från dina fiender. Har man spelat "Gears of War" så känner man igen systemet. Jag kände mig otroligt bortskämd från första spelet och var ganska sur på Bioware genom första banan.

Men jag ska vara helt ärlig. Efter att ha fullgjort hela spelet på detta vis så finner jag detta system mycket roligare än i det första. När det i första spelet kunde vara väldigt svåröverskådligt och dessutom en svår fight, så skapar det lättöverskådliga systemet i tvåan mer dynamiska strider där du faktiskt kan förstå och hänga med i vad som händer. Den begränsade ammunitionen skapade istället mer realism och gjorde dig mer beroende av omgivningen, dina lagkamrater (som faktiskt har ett bra AI jämfört med Gears of War ^^), vilka förmågor ni har och framför allt vilka uppgraderingar du har på dina vapen.  Och det var mycket tacksamt.

Att levla med din Commander Shepard har också blivit ändrat. Antalet talanger att levla upp har radikalt minskat och är betydligt lättare att hålla reda på. Däremot krävs det numera 1,2,3 eller 4 level up-points för varje level på din talang, vilket sen (om du levlar fullt) öppnar dörren för två olika spelinriktningar inom just den talangen. Också något som jag reagerade negativt på först men efter att ha vant mig vid det tyckte var en otroligt bra uppgradering från första spelet.

Magin över det fantastiska universumet är kvar, och även här har en tacksam uppgradering gjorts, då det enformiga uppdragen med Makon ("rymdbilen" från första spelet) är borta och du kan istället skanna alla planeter på rikedomar från rymden. En meditativ sysselsättning mellan alla uppdrag och uppgifter som du tar för dig på vägen, och där det till skillnad från första spelet har ett syfte. I första spelet fanns istället bara ett sido-uppdrag som gick ut på att samla på dig ett visst antal av ett antal olika värdefulla mineraler och gaser, och sen var det inte mer med det. Skönt att inte ha några uppdrag kvar när spelet väl var slut men i alla fall.

I tvåan däremot används dessa mineraler istället till de viktiga uppgraderingarna du gör på både skepp, rustning och vapen. Och är du mån om att slutföra spelet komplett så är det viktigt att du gör det men mer om det senare.

Till sist har vi ett mer subtilt tillägg, men något som verkligen banar väg för intressanta val vad gäller Paragon/Renegade. Av och till finns möjlighet till avbrott där du antingen gör en heroisk insats eller en tvivelaktig handling. Detta ger dig oftast ytterligare poäng i dina Paragon/Renegade staplar men kan också ge konsekvenser långt senare.
Personligen älskade jag det nya tillägget i systemet, och även om jag valde Paragon i 95 % av fallen, så fanns de där oundvikliga Renegade avbrotten som jag verkligen inte kunde, eller ville, undvika att göra. En del ångrar jag till och med att jag inte gjorde.

Så nu när vi har bearbetat de påtagliga skillnaderna mellan första och andra spelet kan vi gå vidare.

Om första spelet fungerade som en slags simpel presentation om hur det här universumet fungerar och vad som befolkar den, så tar tvåan det naturliga steget och får dig att tro att du alltid har befunnit dig där.

I historiens centrum finns fortfarande Commander Shepard's kamp mot Reapers och deras planerade utplåning av allt intelligent liv i galaxen. Efter en hård slutkamp i första spelet så är hotet, om än inte avvärjt, så åtminstone på uppskov. Däremot händer det saker i de mänskliga kolonierna i de yttre regionerna; invånarna börjar försvinna. Inte en efter en, eller i strid, utan som om de alla skulle ha slutat existera. Det är upptakten till tvåans story, och fokuset ligger nu på att bekämpa Collector's, som snabbt visar sig samarbeta med Reapers på ett underligt sätt. Säger jag mer blir det spoiler.

Som jag sa tidigare är striderna betydligt mer dynamiska nu, och särskilt i kombination med vad BioWare har gjort för alla uppdrag. Nu är alla uppdrag, stora som små, helt unika med egna miljöer och historier vilket gläder mig stort. Den slentrianmässiga rutin du lätt drog på dig i ettan återkommer aldrig igen.
För det mesta var det antingen geth eller terrorister du slogs mot i första spelet, och även om vissa uppdrag fortfarande handlar om dessa grupper i tvåan, så är nu de huvudsakliga fienderna Collectors. Lite otrevligare än Geth, men fortfarande lite trevligare än de fiender som visserligen gjorde en lätt debut i första spelet men nu ökat i antal och i några fler former: husks.

De var tillräckligt otrevliga i första spelet, och just när man trodde att det inte skulle bli värre så dyker dessa otrevliga varianter upp:

Abominations: exploderar om de kommer för nära

Scion: Har en attack som går igenom väggar och tar ner dina sköldar

Isch... Och här tyckte jag att the Flood från Halo var obehagliga. 

Något betydligt trevligare gäller något som skapade större delen av första spelets upplevelse och som man omöjligen trodde kunde bli bättre: karaktärerna.
Man antar lätt att man antingen kommer att få helt nya lagmedlemmar och endast träffa de gamla i bästa fall efter det oväntade introt. Och som jag sa tidigare finns det alltid en risk att karaktärerna dör "på riktigt" i spelet och därefter inte återkommer. Precis som i verkliga livet.
Med det sagt så återkommer i alla fall två karaktärer från ettan till ditt nya lag, och antalet medlemmar har ökat upp till tio, eller uppemot tolv om du köper hem deras DLC's. Det blir lite mer att hålla reda på, men i mitt fall blev det ganska klart vilka jag föredrog. Som jag har förstått det har många andra spelare råkat på samma erfarenhet och spelat genom större delen av spelet med endast 2-3 olika kombinationer.

Preferable Squad Team Shepard: Garrus/Mordin & Garrus/Grunt

Inte nog med det, med de utvecklade karaktärsdragen samt större vikt vid dem gentemot ettan, i form av lojalitetsuppdrag och mer ingående bakgrundshistorier, skapar ytterligare djup och gör dig betydligt mer fäst vi dem. Att föra diskussioner med dem på rymdskeppet Normandy mellan uppdragen blir minst lika spännande och intressant som uppdragen i sig.

När vi ändå talar om att fästa sig vid karaktärerna så är det kanske läge att ta upp romans-biten också. Japp, den har också blivit utvecklad, med fler personer och exklusiva scener och dialoger för varje karaktär, istället för att vara så gott som oförändrad mellan de olika valen i ettan.
Den här gången finns det tre olika val beroende på vilket kön du spelar som, tre för Male Shepard och tre för Female Shepard. Jag, som spelar "Fem-Shep", hade följande val:

Jacob Taylor

Thane Krios

Garrus Vakarian

I första spelet var det som sagt endast dialogerna innan sexscenen som skiljde sig något sånär åt, i övrigt var animationerna så gott som identiska. Att nu få helt unika scenarion beroende på dina val var en klar förbättring och då karaktärerna redan har så mycket mer utveckling och djup blir det svårt att inte falla på riktigt. Eller det kanske bara var jag?

Självklart finns valet kvar att fortsätta romansen från ettan, även om den karaktären inte ansluter sig till ditt team.
Jag tror inte att detta är spoiler utan mer ett vänligt råd: några av romanserna du kan ha i trean går endast att få om du redan har startat dem i tvåan.

För någon uppmärksam läsare så kanske frågan om slutet och om jag behövde vara så nervös över det dyker upp. Tack vare en bra spoilerfri guide lyckades jag att ta mig igenom hela slutat utan missöden. Men som jag nämnde tidigare, och några gånger till, så kan karaktärerna dö permanent om man misslyckas. Om detta är något man vill undvika bör man följa guiden samt se till att göra ALLT innan man påbörjar slutet.

Jag trodde inte att jag skulle gilla Mass Effect 2 lika mycket som första, men i överlag så måste jag erkänna att även om det finns några små saker från ettan som gått kunde ha fått följa med utan ändringar, så fanns det så otroligt många förbättringar i tvåan som gjorde till ett ännu bättre spel än det första. Om det är det bästa i serien återstår att se då jag har trean kvar.

För mig var Mass Effect 2 en otroligt värdig uppföljare och en fantastisk spelupplevelse! Jag rekommenderar det starkt!

Ett tillägg som jag inte nämnde i förra recensionen dock: till varje spel finns det ett antal små expansioner i form av nedladdningsbart innehåll ("downloadable content - DLC"), och även om det är ett fult sätt att suga åt sig extra pengar från fansen så kan jag rekommendera att ni passar på att ladda ner "The Lair of the Shadow Broker". Kostar ca 800 Microsoft Points (ca 80 kronor) och är ett långt sidouppdrag med fokus på Liara. Jag blev inte besviken och jag finner ingen annan som blivit det heller.
Och som jag nämnde tidigare i inlägget finns det dessutom två älskvärda karaktärer till att ladda ner till sin skvadron. Bara som ett tips. 

I skrivandets stund har jag redan hunnit en bra bit in i trean, men jag återkommer om det när slutet har kommit!

Edit: Ursäkta att den kom såpass sent! Jag har spelat ut trean sen en vecka ungefär och försöker knåpa ihop ett omdöme för det med. Men det är inte lätt. 

Förkylning och dess påverkan på intelligensen

Jag märker att när jag blir förkyld (som nu) så kläcker jag ur mig riktigt knepiga saker i yrseln.

Jay anklagade mig för att sakna någon bokstav varav mitt gensvar blev:

- Jaha, men jag kanske klarar mig utan bokstaven Z? Man kan faktiskt stava Zebra med C istället!

Det kanske är förkylningen som spökar och gör mig seg och dum, men jag har fortfarande svårt att förstå varför det var så roligt...

Yikes!

Nu slår jag banne mig personligt rekord, för ikväll lär jag spela ut Mass Effect 2. Efter endast tio dagars spelande, och nej, jag har inte spelat varje dag, men då jag väl har satt mig så har det blivit ganska långa stunder. Uppenbarligen.

Måste tyvärr, omigen, invänta Jay som jobbar just nu. Han ville hemskt gärna titta på.

Själv är jag toknervös inför slutet.

Dels för att det enligt alla walkthroughs är såpass komplext att om du inte gör rätt så kan du riskera att en del eller många eller någon enstaka dör. Permanent. För gott. Tack som fan för den! Jag vill väl inte att någon ska dö heller bara för att jag klantar mig!

Sen kunde jag ju inte hålla mig och spelade fram till upptrappningen nu tidigare idag innan jag for till jobbet. Och med tanke på hur det slutade så är det rent otroligt att jag lyckades fokusera alls när plikten väl krävde det av mig! Aldrig i livet att det får sluta dåligt nu!

Enda ljusglimten är väl att jag kanske har en trevlig överraskning som väntar innan slutet men vi får väl se om jag har spelat mina kort rätt.

Men just nu...

Jag vill vill vill och vill inte vill inte vill inte!

Aja, ingen återvändo antar jag.

Lite blandade åsikter i form av grimaser

Distraherad

Wut? Har jag inte bloggat på nästan en vecka? Jag som trodde... skit samma!

Jag borde verkligen inte spela spel, eller syssla med någonting alls för den delen, med alltför älskvärda karaktärer, jag faller lite för lätt för dem.Och det gör mig äckligt distraherad.

Alltså på riktigt, inte bara den där bubblande glada känslan man kan få av bara en genomtänkt och rolig karaktär, utan då de faktiskt sätter sig i hjärtat och bygger bo. Karaktären dyker upp i huvudet på en vid alla möjliga oväntade tillfällen, det skapas en alltför tydlig i sinnet när man blundar, och i mitt fall ploppar det dessutom upp en massa citat från denna karaktär.

Så vad vill jag ha sagt med mitt emotionella dravel?

Jag är stormande kär i Garrus Vakarian.

Men seriöst, vem gillar inte Garrus? Även om man räknar med "calibrations"? (tro mig, det blir extremt irriterande redan efter andra gången!)

Fortfarande en tusen gånger trevligare upplevelse än vilken olycklig kärlek som helst.Den där rösten kan jag göra vad som helst för.

PS: Gissa vad jag har som telefonsvarare numera? Soundboards är awesome!