Star Wars: The Force Unleashed

Jag är lite i valet och kvalet om jag borde spela nya spel när jag känner mig långt ifrån normal. Risken finns ju att jag inte kan uppleva spelet på det sätt som jag hade gjort om jag nu hade varit normal, så att mitt omdöme sedan blir baserat under kraftig påverkan av mitt humör.
Förmodligen skulle jag aldrig någonsin kunna vara en professionell (eller åtminstone betald anställd) spelrecensent.

Nåväl, något måste man ju roa sig med mellan studier, ångest, och mass effect (fan människa, skaffa dig ett liv va!) så jag passade på att spela ett spel som jag har tänkt rätt länge på att spela men inte tagit mig för: Star-Wars: The Force Unleashed.

Och det började bra. I prologen får du axla manteln (höhö!) som Darth Vader! Oj, vad det var episkt, även om det inte kändes direkt rätt att ta kål på en massa Wookies, jag menar, jag sympatiserar ju med deras sida.

Sen gick det stadigt utför.

Och mitt slutomdöme blev ett mycket besviket: Fan, vilket överskattat spel!

För det första, spelar du som Vader's lärjunge. En kul idé, men den karaktären, Starkiller, är en mycket platt och rakt igenom tråkig karaktär. Jay förklarade att det berodde helt enkelt på att utvecklarna gjorde honom platt eftersom man ville att killarna som skulle spela spelet lättare skulle kunna sätta sig själva in i karaktären, och då kan det ju inte finnas en färdig personlighet där som tar upp en massa plats.
Hur idiotiskt är inte det om det skulle vara sanningen? Spelet skulle med andra ord inte ens vara riktat åt mig, som tjej, så jag borde inte ens ha spelat det. Tack som fan för den uteslutningen!
Dessutom har de gjort Starkiller på tok för övermäktig, vid ett tillfälle tar han ner en hel stjärnkryssare med hjälp av Kraften, vilket jag högljutt klassificerar som BULLSHIT! Jag lyckas plocka ner en stjärnkryssare men jag kan inte besegra vare sig Darth Vader eller Kejsaren?
En annan grej jag funderade över är hur det kommer sig att Starkiller kan skjuta blixtar när nu inte Darth Vader kan det? Starkiller är ju Vader's lärjunge, hur kan han då snappa upp en sådan färdighet, en färdighet som vi dessutom bara har sett Kejsaren använda tidigare? Med tanke på hur sur Kejsaren blev när han fick veta att Vader hade en lärjunge, så är det ju uteslutet att Starkiller skulle ha lärt sig det därifrån.

För det andra, är storyn rätt banal och konstig. Och då jag tror att den klassificeras som canon* blir det bara ännu dummare, för inget du gör i spelet spelar någon som helst roll. Händelserna i filmerna episod 4-6 kommer fortfarande att ske, trots att det i början av spelet ser ut som att du kommer att kunna stoppa det. Vad fan ska jag då spela det för?

För det tredje, är spelmekaniken helt åt helvete! Och det är här jag funderar på hur mycket av det som blev påverkat av mitt redan dåliga humör, och vad som faktiskt är fel. Men det här var mina spontana tankar efter att jag hade slutfört spelet:
- Kameran är otroligt dåligt programmerad, och att det finns en "lås-på-fienden"-mekanism borde ju göra saken bättre, eller hur? Fel, Starkiller verkar lida av tunnelseende och kan inte se något alls utanför den tunneln, trots att fienderna står framför honom.Och en dålig kamera förstör mycket mer än man tror.
- Fighting-systemet är ett så kallat mash-button-system (peppra på alla knappar så mycket du kan helt enkelt), vilket jag gillar i spel som Tekken och Dragonball Z, men verkligen inte i ett storybaserat spel. Till slut blev jag less på att använda ljussabeln och använde istället mest mina krafter som Sith, främst då skjuta blixtar och därmed elektrifiera ihjäl mina fiender (vilket faktiskt var kul då alla fiender dör i jättekonstiga spasmer som är så överdrivna att jag inte kan ta det på allvar).
- AI:n är inte heller den särskilt bra, eller rättare sagt, den är kraftigt inkonsekvent. I en bossfight förväntar jag mig att bossarna ska använda sig av sina unika attacker i ett särskilt mönster, oavsett om det är ett random mönster, eller ett strukturerat. Men här kan ALLA fiender få för sig att attackera samtidigt och utan paus emellan, så allt jag kan göra är att förtvivlat se min karaktär dö eftersom jag inte kan göra något alls medan Starkiller skriker sina supertöntiga skrik av smärta. Jaha, ska jag inte kunna försvara mig? Utnyttja glipor i fiendernas attacker? Åtminstone kunna vika undan attackerna? Va, kan jag inte göra något av det? Ska jag bara stå och tacksamt dö?

För det fjärde så är röstskådespelarna riktigt usla. Monotona, tråkiga och utan någon som helst regi bakom verkar det som. Starkiller driver mig dessutom till vansinne med sina skrik när han blir träffad av en attack, det är för högt och gällt och låter bara överdrivet och fejkat.
Å andra sidan känns ingen karaktär, inte ens de få cameos som finns (som Leia, Senator Bail Organa, eller alla jediriddare jag som Sith ska ta kål på), särskilt personlighetsstarka. Som om den där klippdocks-effekten på Starkiller går igenom i alla karaktärer, bara för att man själv ska fylla ut tomrummet utan att det finns färdiga personligheter i vägen. Jag kallar det lathet snarare än ett smart drag.
Dessutom finns det en kärlekshistoria mellan Starkiller och hans pilot som, inte bara är oprovocerad då de knappt har någon kemi alls innan i spelet, men också blir otroligt forcerad. Vadå, det är ju en mäktigt spel där killar får känna sig coola, och då måste man ju få en tjej också va, eller hur? Eller hur? Eller hur?
Slicka golvet jävla idioter till manusförfattare!

För det sjätte, så är det inte såhär jag vill spela om jag nu måste vara ond. Jag är på tok för påverkad av alla otaliga hjältehistorier som jag har växt upp med, att jag har rätt svårt att spela skurk. Jag gillar inte att ta kål på Wookies, jag gillar inte att ta kål på jediriddare, jag vill inte döda lokalbefolkningen bara för att de nu råkar vara i vägen... ja, listan kan göras lång.
Vill jag verkligen spela som Sith kan man ju fråga sig? Jag vet faktiskt inte.

Så nej, jag gillade inte alls det här spelet. Det enda jag gillade var som sagt prologen som Darth Vader, samt alla coola outfits på Starkiller (särskilt den sista man hittar), och alla fantastiska ljussablar man kunde hitta (eller ja, kristaller som antingen ändrar färg på sabeln, eller ger det extra bonusar. Jag hittade en svart sabel, fy fan va den va cool!!). Men annars... Näe, inte ett spel i min smak.

Men nu har jag spelat det i alla fall! Poäng till mig!
Och bara att skriva det här inlägget gjorde mig på dåligt humör så antagligen är mina tankar och känslor genuina från mig.

*När det gäller Star Wars är det superdrygt att vara ett fan, eftersom George Lucas inte har tagit hand om sin skapelse ordentligt. Ett tag kallade han ALLT som hade med Star Wars att göra, oavsett om han hade granskat det eller inte, för canon, alltså att det skulle vara "den riktiga storyn". Men på senare tid hade han börjat rensa upp, så mycket som har varit canon tidigare (främst då böcker och serier, ni anar inte hur mycket det finns) är inte längre det. Suuuuuck...

Från Hotaheiti till Ume

En annan trevlig ljusglimt var när jag, min syster Chibiusa och Jay var på Sagateatern förra fredagen och såg Euskefeurat! Som jag har längtat...

(Jag brukar ju räkna Bad Religion, Euskefeurat och Pink Floyd som mina absoluta favoritband alla dagar, så förra året när jag köpte biljetterna till Roger Water's The Wall så fick jag idén att se dem alla tre under loppet av ett halvår, dvs Bad Religion i juli, Roger Waters i augusti och Euskefeurat var då tänkt i oktober. Vilken musikupplevelse/musikår!! Nu blev det ju inte så då Stefan Isaksson gick bort i cancer under hösten, vilket gjorde att de resterande medlemmar i Euskefeurat ställde in alla konserter de hade inbokat resten av året. Tråkigt på mer än ett plan)

Nåväl, de spelade ganska nyligen in sin senaste skiva, "Sånger från Hotaheiti", som de nu turnerar med, så det blev mest låtar därifrån (ehm, precis alla låtar därifrån faktiskt). Men oj, vilken bra skiva!

Som vanligt varvar de allvar med bitter humor, och även om det emellanåt kan kännas som att de predikar för kören så kan man istället se det som att de ger oss dumma knegare mer ord och verktyg för att faktiskt föra tal och kamp framåt istället för att låta det vara i stiltje. Även om det nog oftast ändå blir som första versen i "Bondångersång":

"Måhända har ni rätt ni som kallar oss dumma
Ni som känner till alla ränker och spel
Kanske har ni rätt när ni trummar på trumma
för att tala om vad som är rätt eller fel
Men fastän vi är tysta är vi inte stumma
vi säger inte mycket men vi tänker en del"

Ronny Eriksson drar som vanligt en massa roliga historier och skämt mellan låtarna, mina favoriter var dessa:

1. Om man skulle tänka sig en mur som gick runt hela Stockholm, skulle man då se mer klösmärken på insidan eller utsidan?

Ja, det kan man fråga sig. 

2. Som min *insert valfri äldre bondförnuftig vänstersläkting* alltid brukade säga: När du bugar för överheten, se då till att buga så djupt att de inte ser att du flinar!

Samt den underbart roliga historien om kolibrin som inte görs rättvis återberättad, utan måste upplevas. Oj, jag dör av skratt!

Visst, jag är långtifrån lika vänster som va gubbarna är, och jag är nog rätt urbaniserad, men det betyder inte att jag inte lär mig något, eller uppskattar musiken.

Jag föredrar många gånger hellre "Tjära och fjädrar" snarare än Ebba Gröns "Beväpna Er" om vi ska prata skit om kungafamiljen (vilket jag sällan gör, jag är förbannat likgiltig när det gäller monarkin i vårt land faktiskt):

"Men jag är en av dom mer humanitära
Jag förespråkar inte basebollträn
I mitt garage har jag en tunna full med tjära
I mitt hönshus har jag fullt med fjäderfän"

Och apropå att Sverigedemokraterna är på frammarsch så gör sig "Flyktingarna" riktigt aktuell. Gråt mina vänner (åh, va jag skulle vilja göra en tyst serie av den här någon gång):

 

"Svårast av allt var nog ändå att fatta

att dom som hade lämnat sitt hemland och flytt

Här blev förhörda och ifrågasatta

och tvingades hålla sig gömda på nytt"

Ja för åh, va mycket rikare Sverige skulle vara utan dessa flyktingar... *ljudet från en ironi-mätare som exploderar ljudligt*. 

Lite humor klämmer vi in i allt allvar om rasism och Nato ("Himlen var blå"). "Egentligen" har den skönaste refrängen av dem alla, och hör och häpna, till den finns faktiskt en musikvideo:

"Men int äre nån idé

Det som ska ske ska ske

Och faller smörgåsen i pottan så jämt ska smöre' ne' "

Men den roligaste överraskningen var ändå när de körde en av mina absoluta favoritlåtar om en av de skönaste gubbarna någonsin: "Evert stod på lagårdsbacken". Alltså, åh, jag dör! Här här, lyssna själva:

"Idag krävs det inte några djupa analyser

Bondförnuftet räcker gott åt mig, sa Evert"

En liten besvikelse infann sig när jag vågade mig fram till Ronny efter konserten och frågade om det måhända va samma Evert från "Konjak o Nazister" men nej, det var två olika Evert. Tusan...

De avslutade på klassisk manér med "Det är hit man kommer när man kommer hem", den låt som bäst förklarar varför jag inte vill flytta söderut, och framförallt inte till våra riktigt stora städer.

Norrland i mitt hjärta, och Euskefeurat är dess soundtrack.

Halloween outfit 2014

De små ljusglimtar av bättre humör har inte varit så många, men de har absolut funnits där. Ett var ju definitivt Halloween. Pyntet, klä ut sig, The Nightmare Before Christmas...

Jag har gett upp min idé att klä ut mig som turian till denna fantasifulla högtid, men det betyder inte att jag har gett upp själva idén! Jag har bara dirigerat om den till en cosplay dräkt för framtiden istället! Visst går det att argumentera om huruvida Halloween inte är en enda stor cosplay-fest på sitt sätt, och jag tänker inte tjafsa emot det, men jag kan väl tycka att på Halloween borde temat vara läskigt/vrickat/bisarrt. Men självklart ska alla göra precis som de känner för, bara det får vara en lek!

Så utifrån dessa mörkare teman fick jag en annan idé, och klädde ut mig till spindelfé:

Det enda som fattades var ett par spindelkäkar ^^

Vingarna är inspirerade av denna fjäril

Funny make up is fun, och den höll faktiskt HELA kvällen! ^^

Och inte nog med att jag hade rätt roligt med designen av min outfit, jag hittade dessutom på en hel karaktär bakom! Jag ska skissa upp lite bilder någongång, samt jobba lite mer på en bakgrundshistoria

Sen, ursäkta att jag skryter, men är inte svart och rosa den bästa och snyggaste färgkombinationen någonsin!?!?!? Jag menar alltså... Wow!!
Jag kommer förmodligen aldrig at växa ur det 

Dags att vara ärlig...

För det har jag inte varit, inte när det gäller mitt humör i alla fall.

Mitt humör har varit allt annat än bra den senaste tiden. Och när det väl är bra, så känns det som en lånad tid, som att någon är villig att låna ut lite gladare humör åt mig men sedan kräva igen det där humöret med högsta effektiva ränta. Och eftersom jag inte har någon som helst koll på ekonomi så är den metaforen rätt dum, men ni förstår kanske vart jag vill komma?

Jag har har varit deprimerad helt enkelt. Inte bara lite lagom nedslagen, när livet känns lite grått och trist (särskilt när skolan käkar upp så mycket tid och vädret är allt annat än fint), utan ständigt nedslagen och svår att roa. Jag börjar gråta för riktiga småsaker, som att kontakten till dammsugaren råkade fara ur när jag dammsög häromdagen och jag sträckte helt enkelt sladden för långt. Det är inget man behöver gråta över!

Värst var ändå igår när jag skulle rensa rörbehållaren under handfatet och lyckades på något vis sabba packningsringen, så att röret numera småläcker. Jag föll bara ihop på golvet och grät, jag orkade inte ens förbanna mig själv om hur onödigt det var.

Jag söker verkligen inte sympati, jag vill bara ärligt förklara varför jag inte bloggar just nu. Men om det är något som jag verkligen borde göra, så är det ju roliga saker, även om jag måste tvinga mig till dem. Jag mår så otroligt mycket sämre om jag fortsätter sluta mig från allt som intresserar mig, så härmed tänker jag sparka mig själv till att aldrig någonsin köra mantrat "jag har ingen lust".

Nu vet ni i alla fall. Och det känns skönt att vara ärlig. Och att blogga igen. 

Varför sitter sitter du inte mer vid datorn?

Med tanke på hur mycket roligt jag kan, och vill, göra framför datorn så är det ju konstigt att jag inte sitter här lite oftare. Jag tycker jättemycket om att blogga, jag tycker om att spela, jag tycker om att surfa strunt och icke-strunt, jag tycker om att leka med min ritplatta, och jag har ju nyligen upptäckt hur kul det är med poddar.
Och ja, självklart har jag ju viktiga saker att göra härvid också. Som skolarbete och bankärenden.

Så varför sitter jag inte här då?

Svaret är rätt enkelt. Jag kan absolut skylla på att jag har andra prioriteringar, men det är betydligt oftare som jag bara tråksurfar istället för att göra något roligt, men jag föredrar att säga att det helt enkelt inte är så behagligt att sitta framför min dator.
Min dator är det inget större fel på, men det har börjat gå segt på den. Jag vet inte varför. Jag har sökt igenom efter både spyware och virus och rensat upp lite. Men jag vet också att någon hårdvara var inte riktigt den bästa när jag uppgraderade den så det är kanske något som börjar vara på upphällningen nu. Det skulle ju förklara mitt muslagg när jag försöker spela Witcher 2. Eller Dead Space.
Men den är tillräckligt bra för att jag ändå ska kunna göra roligt på den. Eller tråkigt också. Så jag skyller inte på min dator.

Nej, jag skyller faktiskt hellre på min stol, för det har börjat märkas allt tydligare att jag inte alls gillar att sitta i den.

Shuichi är ett perfekt exempel på hur jag sitter, även om vi inte har samma stolar. Tack Shuichi ❤

Min hållning är aldrig bra när jag sitter framför datorn, mina armar hamnar alltid i fel slags position vid tangentbord och mus, och det där med hur benen ska vara har jag aldrig lyckats få något grepp om. Inte konstigt att man får ont i ryggen.
Men det är ju knappast som att jag kan förvänta mig något annat, det är ju en billig stol från IKEA som jag har. Så egentligen borde jag satsa på något annat. Hade jag haft mer pengar så hade jag ju definitivt satsat på något mer kvalitativt. Jag surfade runt lite inne på Ergoff Miljö och hittade en hel del bra alternativ. Men då var det ju det där med pengar igen...

Man får väl se till att sälja något konstverk helt enkelt.

MEN VA SKRIKER DU FÖR?!

JAG SKRIKER INTE, VARFÖR ANKLAGAR DU MIG FÖR DET?

JAG FIRAR BARA INTERNATIONELLA CAPS LOCK DAGEN (JA, ENLIGT MIN KALENDER FINNS DET EN SÅDAN DAG, HUR KUL SOM HELST!).

SÅ JA, IDAG SKA JAG BARA SKRIVA MED CAPS LOCK INTRYCKT. FÅR VÄL SE HUR MÅNGA MAN IRRITERAR ;)

Jag har glömt något viktigt...

Såhär går det när jag inte bloggar ikapp som jag ska, då glömmer jag att uppdatera om det där som är viktigt för mig, och kanske intressant för er andra.

Men idag kom jag på det, när jag liksom ändå fick frågan från en bekant vars uppfattning om mig sammanfattas som "den där svartrosa saken som gillar Ninja Turtles". Han har ju inte helt fel i och för sig.
Han frågade i alla fall om jag hade sett den senaste Teenage Mutant Ninja Turtles filmen på bio, och vad jag i så fall tyckte om den. Och medan jag gav honom mina åsikter så kom jag på att jag inte hade avslöjat dem här på bloggen! Mycket dumt av mig!

Nåväl, bara dagarna innan premiären så hade jag hunnit bli jätteledsen över filmen. En användare på Deviantart uppmanade folk till att bojkotta filmen på premiärdagen och istället, "om man nu var tvungen att se den", gå en vecka efteråt. Diskussionerna var långa och utdragna och jag kände mig allmänt less på att vara Turtle-fan. Inte vart det bättre heller då IGN gav den betyget 6/10, med motiveringen "Neither the best nor the worst of TMNT, the Teenage Mutant Ninja Turtles film is just okay, though it has its moments".
En okej motivering, absolut,men det spädde definitivt på vatten på båda sidors kvarnar. Skeptikerna och de peppade fansen skrek "Va vad det jag sa?" i falsett mot varandra, och ingen ville låta den andra sidan bli hörd.

Som sagt, det är inte lätt att vara ett ninja turtle fan.

Men nu har jag sett den. På bio, och på premiärdagen, tillsammans med två av mina syskon, varav en av dem var en riktig skeptiker innan. Han blev totalvänd under filmens gång

Och jag då?
Jag fick precis vad jag förväntade mig, och lite mer därtill, både åt det positiva och det negativa hållet.
Vi kan börja med det negativa så jag rensar systemet lite, och förhoppningsvis gör er taggade på att läsa om de positiva delarna.

Det största felet var jag beredd på, så även om det är det största felet så är det verkligen inte det som störde mig mest. Storyn är på tok för rörig. Eller rättare sagt, den försöker berätta för mycket och när trådarna ska knytas samman så blir det inga snygga knutar, utan rätt hafsiga som duger beroende vad du vill med dem. Men vackra är de inte, vilket är synd, för om filmen bara hade varit lite längre och mer välskriven, så hade själva grundkonceptet eventuellt fungerat riktigt bra.

Megan Fox var däremot någon som störde, och det rejält! Vilket är väldigt tråkigt, för början var riktigt lovande. Hennes April är en reporter som drömmer om det där super-reportaget, men istället får täcka de larviga och sömniga förmiddagsreportagen. Hon hoppas att ett ordentligt reportage om Fotklanen som terroriserar ska vara hennes genombrott, men innan hon på allvar lyckas komma alla fakta på spåret, så har hon fått sparken. Och därefter går det rätt utför med våran April. Inte i berättelsen, där det klättrar i stadig takt uppåt, utan för porträttet av April; helt plötsligt är hon inget annat än ett lamt sexobjekt, och trots att jag borde vara beredd på det (det är ju ändå Megan Fox vi talar om här!), så blir jag ändå riktigt besviken. Sexist-skämt finns det några enstaka av, så det finns naturligtvis arga fans som kallar hela filmen sexistisk. Personligen tycker jag att skämten är för få, men det rättfärdigar verkligen inte att de finns, för det borde de inte göra. Skäms manusförfattarna!

Att filmen sen tenderar i att halka in i klassiska Hollywood-klyschor gör inte saken bättre. De sexistiska skämten har jag redan nämnt, samt även det taskiga manuset (som det ju tenderar till att vara när en film riktar sig till en yngre publik), men jag kommer på mig själv med att sakna karaktärsutveckling helt och hållet. Ingen verkar lära sig någon och ingen karaktär har en egen konflikt att ta hand om. Det kan man i och för sig baka in i kritiken gentemot manuset, men jag vill ändå inte riktigt sätta det under samma punkt. Det finns trots allt en antydan till att det kanske hade kunnat komma med lite utveckling, men det sopades antagligen åt sidan för att kunna fylla på med snygga actionscener. Klassiskt, och väldigt irriterande.

Men det är ju trots allt en ninja turtle-film, så vad tyckte jag om turtlarna?
Tja, i ärlighetens namn älskade jag dem, och det känns som att jag är tämligen ensam om att göra det. Ta-ta-taaaam, nu tar vi de positiva delarna!

Hur heta är de inte?! Hallå?!?!

Designen på turtlarna är riktigt bra! Den hårdaste kritiken är att de är på tok för stora för att vara smidiga ninjor, då de alltid har varit relativt små i alla andra versioner, men själv köper jag inte riktigt det då de i alla dessa versioner är på tok för starka för sin storlek. Här var styrkan mycket logisk, och även om ninja-aspekten inte längre känns lika logisk så blir det aldrig att den upplevs som verklighetsfrånvänd (det är muterade sköldpaddor vi pratar om, hur mycket logik kan vi dra in i det här?).
Sen har vi ju då att de är fula. Ja, ursäkta, men det är förmodligen såhär de skulle ut om de var verkliga. Jag älskar att de har tagit fasta på att faktiskt ge turtlarna helt unika kroppstyper, ansikten och accessoarer, för jag har alltid tyckt rätt illa om att de alltid ska se likadana ut, och att endast deras masker skiljer dem åt (förutom Mirage då där endast deras vapen skiljer dem åt). Och jag tänker inte förneka att Don är jävligt attraktiv med sina gadgets och glasögon, även om det sistnämnda kändes en aning krystat i försöket att framställa honom som nörd.
Gruppdynamiken som är själva kärnan i alla TMNT-sammanhang finns där, och särskilt två scener ("99 ostarnas pizza" samt den fantastiska hiss-scenen) övertygar mig om att man har i alla fall fattat vad som gör ninja turtles till något älskvärt. Det räcker gott och väl för att köpa mig.

Ninjor är väl ändå lika med action, så hur känns actionscenerna? Hade Michael Bay för mycket att säga till om?
Visst, hans klassiska explosionsscener finns där, men det upplevs aldrig som dumsnygg action skapad för en lika korkad publik, utan man har verkligen försökt sätta dessa i sitt sammanhang. Varje koreograferad rörelse med antingen turtlarna eller Splinter eller Shredder (alltså, Shredder är ju bland det coolaste jag har sett!) får mig att studsa upp och ner (bildligt alltså) av pur förtjusning. Någon sa att snö-scenen man får se en skymt av "kan lätt vara det snyggaste vi har sett i sommar", och jag är fullt beredd att hålla med. Jag vill hellre kalla actionscenerna för "snygga med en antydan till dum", vilket ju de flesta snygga actionscener oavsett film faller inom.

Men igen, hur snygga scenerna än är så rättfärdigar det ändå inte att man i förmån för action drar ner på presentation och utveckling av karaktärerna.

Övriga karaktärer imponerar mer eller mindre. Den här versionen av Vern föredrar jag många gånger hellre än den klassiska Vernon. Det faktum att filmens huvudskurk, Eric Sacks, och Shredder samarbetar är också riktigt läckert, jag gillar Sacks som skurk (hans ondskefulla plan, som är på tok för ogenomtänkt, är enbart dåligt manusarbete, och inte karaktärens fel), och Shredder liknar inte alls en Transformers, utan bara en otäck och väldigt vass (haha) ondskefull variant till tidigare versioner. Pluspoäng för att han faktiskt är riktig japan i den här filmen och pratar japanska!

I överlag så finner jag den här filmen lite väl underskattad, men det betyder verkligen inte att man ska förvänta sig ett mästerverk. IGN sammanfattade det bäst så jag upprepar deras slutgiltiga kommentar:

"Neither the best nor the worst of TMNT, the Teenage Mutant Ninja Turtles film is just okay, though it has its moments"

Och ja, den är många gånger bättre än TMNT III, och om du frågar mig så även TMNT. Ni vet den där animerade filmen från 2007:

Har ni sett den än? Och vad tyckte ni i så fall?

Ett måste för TMNT-fans!

Ibland prioriterar jag mina pengar helt jävla galet enligt många, men va fan, serier är inte att prioritera fel!

Särskilt inte när det gäller Teenage Mutant Ninja Turtles!

Jag unnade mig den här godingen nu när jag hade en så bra månad (beroende på hur man ser det såklart).

Det är alltså de 7 första berättelserna från de ursprungliga Mirage-serierna av Peter Laird och Kevin Eastman, inklusive en miniserie (Raphael #1 "Me, myself and I"). Den kommer i en jättefin inbunden kartonnage som verkligen ser ut som en klassisk pizza-kartong (känslan mot fingrarna är väldigt konstig med andra ord), och har den snyggaste färggivningen jag har sett i en färgutgåva. Jag har ett par andra utgåvor också i färg men en annan tryckning förstås,  och de är inte alls lika snygga.

Hittills har det släppts tre volymer och fler är på g, det tar bara lite tid. Men är man ett ninja turtle-fan (som har pengar över såklart) så ska man definitivt unna sig de här pärlorna!

Va fan hände med min kamera?!?!?!

Jag är van vid att när mina teknik-prylar går sönder, så gör de det ganska ordentligt på en gång. Datormöss slutar fungera, tangentbord vill helt plötsligt inte reagera, mp3-spelare går helt pltösligt inte att starta oavsett hur nya batterier du stoppar i och dvd-spelaren säger "no disc" oavsett vad du stoppar i den.

På senare tid har dock mina prylar gå sönder på ett mer successivt sätt. Min slide-mobil till exempel, hade först en trasig slide, sedan var jag tvungen att ha samtal på högtalare för att höra vad personen i andra änden sa, för att sedan behöva headset när mikrofonen la av, till att till sist inte vilja vara med längre.

Min kamera sen 1 ½ år tillbaka verkar ha fått sig en smäll på displayen, även om jag inte direkt fattar hur det gick till, så nu när jag ska ta kort så ser det ut såhär:

Det går visserligen att ta bilder fortfarande, och det går att i viss mån se vad man håller på med. Det enda som egentligen blir lidande är att man inte kan förhandsgranska bilderna i kameran längre.
Så ja, den är definitivt på upphällningen men eftersom den fortfarande "fungerar" så tänker jag fortsätta använda den.
Men att ta bilder är numera lite som ett utmaning, och jag är inte så förtjust i tekniska utmaningar.

Oj, hade jag en blogg? Det kom jag inte ihåg...

Skämt åsido, det är klart att jag inte glömmer bort att jag har en blogg, men jag har inte prioriterat den. Jag har knappt prioriterat något roligt alls. Universitetsstudier är tamefan döden för en friluftsarkitekt!

Roa mig mellan plugg, ångest och konstnärsliv har jag lyckats med ändå, uppenbarligen, för en hel del inläggsutkast hittade jag i arkivet. Så uppdateringar kommer!