Just nu håller jag på att ställa om lite inför sommarjobb och socialt häng så det där man sysslar med på fritiden tenderar ju att bli lite lidande, och vad har jag då att blogga om liksom?
Men frukta icke, jag har i alla fall gått på bio, nu när den senaste "Godzilla" har haft premiär!
Hypen har varit enorm på sidor som IGN, och när filmen väl kom fick den rejäla betyg från recensenterna, även från de flesta svenska filmkritiker. IGN gav den 9/10.
Så jag ska väl erkänna att jag har rejält förväntansfull när jag väl bänkade mig i biofåtöljen.
Vilket jag ju förstås vet är det dummaste man kan göra för man risken att bli besviken ökar ju mer förväntningar man har.
Och mycket riktigt, när jag två timmar senare tar mig upp ur fåtöljen så är min första spontana reaktion över filmen:
"HELVETE VILKEN GALET UNDERBART FANTASTISKT COOL GODZILLA DOM FICK TILL!!"
Okej, det var kanske oväntat av mig, och har definitivt inget med besvikelser att göra, men nästa funderare har det:
"Hur tusan kunde IGN ge filmen 9/10? Den var ju på sin högsta höjd en sjua!"
Japp, det var min reaktion och jag ska tala om vad som är det största felet med filmen. Men först vill jag lyfta vad som är riktigt bra med den och som gör att jag ändå tänker tillbaka på den med lycka.
Godzilla som karaktär är fantastisk! Jag har inte sett de klassiska japanska Godzilla-filmerna men jag vet mycket väl ändå vad denna monsterödla är, eller åtminstone borde porträtteras som: ett enormt monster från havets djup, med okänt ursprung, som kommer till undsättning när andra stora monster hotar. Det brukar bidra till att Godzilla framstår lite som en gud, som reser sig för att rädda den hjälplösa mänskligheten från hot vi inte kan hantera, men samtidigt en varelse som inte verkar ha som huvudsyfte att rädda oss människor, utan snarare verkar enbart vilja ta kål på det där hotet.
Och i den här filmen är det precis vad Godzilla gör. Världen hotas av ett märkligt monster, som sedan visar sig vara endast en av två, en hane och en hona, vars repoduktion skulle få världen att gå under, åtminstone för mänsklighetens del. Detta par hamnar i konflikt med Godzilla, som ser dem som ett hot, men vad för slags hot och mot vem är inte lika tydligt. Det spelar dock ingen roll, för när de tre monstren slåss med varandra, biter jag på naglarna för att det är snyggt och spännande. Byggnader förstörs, vrål i omänskligt höga decibel utstöts och mitt innandöme slår volter av förtjusning!
MEN!
 |
| Karaktär Joe Brody, till vänster, är kärnan i den magnifika introt |
|
|
Människornas roll i den här filmen är rent ut sagt uselt porträtterade! Det börjar riktigt bra dock, med en kärnkraftsreaktor som kollapsar av okänd anledning. En anställd, Joe Brody, som miste sin fru i den olyckan, är bergsäker på att olyckan inte var naturlig och har ägnat år åt att ta reda på vad som egentligen hände. Det visar sig att den jordbävning som använts för att förklara olyckan, inte alls var en jordbävning utan istället mystiska seismiska vågor, i ett regelbundet mönster, utlöst explosionen på kärnkraftverket. Dessa vågor återkommer nu 15 år senare, när vi tittare får ta del av det hemliga forskningsprojekt som utförts på platsen om just dessa vågor. Det visar vara en av dessa varelser, som nu bryter sig ut ur marken och flyger iväg med ståtliga vingar, och skapar mycket förödelse i farten.
Fram tills dess är människornas prat intressant och indragande, men därefter blir allt bara
exposition, utan vare sig känsla eller tanke, och jag tappar fokus totalt. Och det hjälper inte när huvudrollen, en soldattyp vid namn Ford (se höger på bilden ovan), är fullständigt ointressant som karaktär.
Den förra
Godzilla-filmen från 1998, den med Matthew Broderick i huvudrollen, led av exakt samma problem som denna, men jag kan ärligt säga att den nya inte alls ligger på samma outhärdliga nivå. Men jag förvånas över hur svårt det verkar vara för Hollywood att skriva bra mänskliga karaktärer i en monsterfilm som denna.
 |
| Niko Tatopoulos, karaktären som förstörde hela filmen |
Sen, hur mycket jag än tyckte om slagsmålen mellan monstren, så blir jag oerhört störd över det faktum hur designen på monstren ser ut. Jag har nämligen sett den förut, i alltför många filmer. "Starship Troopers" hade en liknande design, "Pitch Black" hade en liknande design, och "Cloverfield" hade en liknande, om än inte helt överensstämmande, design. Hur svårt ska det vara att göra en originell design? Ska det verkligen krävas en H.R.Giger, må han vila i frid, för att skapa något iögonfallande och sensationellt?
För hur kul är det med monster som framställs som inget annat än djur i form av jättestora kryp? Hur sjutton ska jag finna något avskyvärt med en insektsliknande varelse som inte vill något annat än att reproducera sig? Jag finner inget som helt ondskefullt i det, och jag vill definitivt inte känna medlidande för dessa monster, men det gör jag. Och känner istället hur mänskligheten kanske förtjänar att utrotas, att vi helt enkelt får acceptera att mänsklighetens evolution har tagit slut för att något annat ska få ta vid. Vi kanske inte gillar det, men så är det.
Så nej, jag tycker att den där nian är väldigt oförtjänt, men scenerna med Godzilla är spektakulära och rent av nervkrypande. Jag gillade den skarpt och vill verkligen se den igen! Men då för Godzillas skull, människorna hoppar jag gladeligen över.
Betyg: 7/10 alternativt 6.5/10
Betyget baseras allra främst på den behandling som karaktären Godzilla får, samt det fantastiska stämningsbyggandet som pågår genom åtminstone halva filmen, och även det fantastiska introt. Men den tråkiga designen av monstren, samt de usla människorollerna i andra halvan av filmen, drar definitivt ner betyget.
Den uppfyller heller inte
Bechdel-testet, vilket inte är så konstigt, men rejält tröttsamt i det här fallet. Jag är rejält trött på den där starka, tysta soldattypen som blir den ende som kan ställa saker till rätta i slutet (undantaget är Master Chief från Halo).
Pluspoäng också för att den gör mig extremt taggad på de klassiska japanska filmerna.
.jpg)
