Jag har kemi-tenta om ungefär 6 timmar och lyckas ändå inte somna. Det är å andra sidan inte så konstigt, om man redan har lite ångest över en sak så tycker hjärnan att det är logiskt att tänka på mer ångestskapande saker, och till slut snurrar det bara runt i skallen av ilska, irritation och hopplöshet över... ja, allt.
Mest av allt sliter jag mig i håret över det kommande valet, och alla jävla idioter som trots allt prat om SD, trots alla avslöjanden, trots alla slags argument, ändå tänker rösta på dem nu i mars.
Jag orkar seriöst inte, hur jävla egoistisk och korkad får man bli? Jag vet att Socialdemokraterna (och alla andra partier för den delen) inte är särskilt trovärdiga, och har mycket att bli kritiserade för, men tänk efter en gång till: Vad för slags samhälle vill vi ha? Frihet? Jämlikhet? Syskonskap?
Vilka frågor är viktigast? Inte fan är det invandringen, eller för den delen arbetarfrågan.
Så du i arbetarklass och ni ungmoderatsvin som sitter och är så jävla bitter just nu, gör mig en tjänst och läs på mer istället för att hitta färdigplockade "sanningar" som andra har gett dig. Ifrågasätt sedan din uppenbara egoism och fundera över ANDRA människor i samhället. Utforska sedan verktyget som kallas "ANALYS" och använd det efter bästa förmåga.
Om du inte lyckas med något av detta, var så vänlig och prata inte med mig. Risken är stor att jag blir förbannad och får en black-out. Och vad människor gör under en black-out kan man ju inte så noga veta, men vem vill ta risken?
Jag sliter mig även i håret över den bristande kommunikation och empati som finns, både i min direkta och mer distanserade omvärld. Och när jag pratar kommunikation så pratar jag naturligtvis inte om alla sätt att kommunicera på, men apropå det, hur ironiskt är det inte att vi har så otroligt många sätt att kommunicera på och vi har likväl längs med vägen tappat förmågan att göra det? Eller så har evolutionen avstannat helt på den punkten. Jag vet inte, vem vet hur bra vi kunde kommunicera för hundra år sedan jämfört med idag.
Men det hindrar mig inte från att hårt kritisera dagens samhälle. Jag hatar att allt ska vara på ett särskilt sätt, eftersom vårt samhälle har bestämt det. Kallprat, diskussion om vädret, vilken skola går du på då, hur går det i skolan för resten, hur går det på jobbet, va sysslar du med nuförtiden, bla bla bla. Alla är bara stela och osäkra och har ingenting att prata om, så man pratar om just ingenting. Jag blir så uppgiven av det, och känner mest bara för att isolera mig, men det fungerar dåligt om man är en social människa.
Så jag provocerar ständigt folk i min omgivning. Jag ställer obekväma eller annorlunda frågor utan hänsyn (såvida folk inte blir sårade, för det är aldrig min mening), jag söker ögonkontakt nästan hela tiden (vilket folk finner extremt obehagligt) och jag utmanar den personliga bubblan.
Och oftast får jag komplimanger för det, som i att folk tycker att det är något bra trots att samhället inte kallar det för norm. "Åh, om jag bara kunde vara lika modig som du", säger de till mig, och själv blir jag bara ledsen. För jag är inte modig, inte ett dugg. Jag är inte nervös över mina handlingar, jag ångrar inte vad jag gör i mina provokationer och jag pressar definitivt inte mig själv. Så nej, att kalla mig modig är bara dumt, och det gör mig ledsen eftersom folk missförstår enkla och rent av naturliga handlingar med mod.
Jag har inte pratat om det i bloggsammanhang, men under mitt andra år på konstskolan så skapade jag ett performance om just det ämnet. I enkelhet klippte jag upp en gipsbyst av mig själv, plockade ur avgjutningar av anatomiska hjärtan som jag sedan gav bort till folk, samtidigt som jag höll ögonkontakt med dem i ungefär 40 sekunder. För att sedan ta tillbaka hjärtat, ta av mig min svarta klädnad för att avslöja en vit under, och med högt huvud tåga ut ur utrymmet. Det gjorde folk oerhört obekväma. En bekant tyckte till och med att jag var mörk och läskig, och att det mer handlade om död snarare än kommunikation.
Jag kritiserar inte någons tolkning av konst, alla får naturligtvis tänka olika, men jag blev väldigt ledsen och irriterad över just denna tolkning. Just för att det bevisar bara att det problemet som jag pratar om påtagligt finns där. Den där icke-existerande kommunikationen som jag avskyr och blir så jävla ledsen över. Jag försökte prata om min konstnärliga idé och problematiken som jag ser i det, men i begreppet kommunikation ingår ju tyvärr även den där komponenten som kallas att lyssna. Den svåraste lärdomen i den hårda skola som kallas livet. Och som jag känner att extremt få bemästrar. Om ens någon.
Jo, Momo i och för sig, men hon är en fiktiv karaktär (Läs
boken om ni inte har gjort det redan).
Det finns de som är deprimerade av personliga problem, eller dålig självbild. Sen finns de som bara mår dåligt av att världen är som den är.
Jag är just nu den sistnämnda. Och jag vet ärligt talat inte hur mycket av den här världen jag orkar med...
Toppen, nu kommer jag VERKLIGEN orka med tentan imorgon. Eller idag, om vi ska vara noga... Strålande, verkligen...
.jpg)
