Jag tänkte ta bloggandet seriöst...

...så jag har skapat en användare på Tourn!

Jag har inte hunnit använda mig av alla funktioner men sammanfattat så fungerar det såhär:

Jag som bloggare kan med hjälp av Tourn hitta företag som vill göra reklam på min blogg. Det kan röra sig om annonser eller rent av sponsrade inlägg. Och det är ju oftast så bloggare tjänar pengar, genom att samarbeta med andra företag och byta tjänster mot gentjänster.

Jag har lite erfarenhet av sånt då jag har gjort ett och annat sponsrat inlägg tidigare, men Tourn är hittills det som är enklast att förstå sig på. Och jag som inte kan ha bloggandet som heltidsyrke men gärna skulle ha det som extra-inkomst, vill ju förstås ha det enkelt!

Så vad är mitt första intryck? Väldigt positivt, må jag säga. Vi får se hur det artar sig, men jag känner mig väldigt trygg och förväntansfull, och det är ju definitivt ett plus i kanten :)

Välkommen till min sekt!

I veckan var min kära syster Chibiusa på besök. Jag har lyckats få henne att testa Mass Effect, och hon fastnade snabbt för det. Inte alltför konstigt, hur svårcharmad måste en vara om man inte faller för Liara, Wrex, Garrus ( GARRUS!! ❤), och alla andra underbara utomjordingar som ens Commander Shepard stöter på?

Nåja, i veckan spelade hon ut det, under många intensiva timmar (ni som har spelat vet att jag talar om Virmire och sista delen på Citadel), och dagen efter hittar jag det här på Twitter:

Hahaha, jag har visst startat en Mass Effect sekt! XD

För helvete Steam...

Steam kör sin höstrea just nu, och ni vet vad det innebär?

Mer spel i biblioteket och mindre pengar i plånboken. Suck...

Jag hade faktiskt inte tänkt köpa ett enda spel, men det är klart att man säger det innan man ögnar igenom rea-listan. Och hittar sedan länge eftersuktade godingar som man inte kan motstå priset på.

Så mot mitt sunda förnuft införskaffade jag ändå 3 nya spel:

Det billigaste (0,98 €), och jag har hade inte hört något annat än att det var beroendeframkallande. Det visade sig stämma bra.Vill ni ha ett simpelt spel med bra musik och svåra utmaningar så köp det!

Ett slags pusselspel där man ska ta sig genom en labyrint av rum där logik och fysik inte alltid fungerar så som man är van vid. Jag provspelade det hos en kompis förra hösten och har velat köpa det sen dess, så nu när det hade 66 % rea så slog jag till!

Det var billigt, folk talar gott om det och jag borde spela klart det. Enkel logik.
Hrm, och Lisa Miskovsky gjorde låten till eftertexterna...

Nu har man ju något att roa sig med i alla fall. Särskilt som Jay kommer hem den här helgen för att jobba (vad ska jag annars roa mig med när han är på jobbet?).

Om att skada djur på film...

Ett mail damp ner i min inkorg häromdagen, ett mail av det lite mer hatiska slaget. Det var första gången det hände för mig, jag har bara råkat ut för bråkiga kommentarer där man försöker få mig att fatta att jag har fel i min åsikt. Egentligen var det väl det här mailets syfte men jag betvivlar starkt att personen i fråga läste hela inlägget.

För ack och ve, man får ju absolut inte kritisera en serie som Game of Thrones!

Suck...

Nåja, jag hittade en enda vettig kommentar i hela mailet, och det var frågan "blir du lack av att se djur lida oavsett eller?".

Vilket jag tyckte var rätt kul att hen frågade. För självklart finns det gånger då den där engagerande effekten fungerar på mig.

Jag nämnde tidigare att jag inte har något emot Watership Down och dess våldsamma natur mot kaniner. Under filmens gång hinner man bygga den uppfattningen att det här ändå är naturligt för kaniner att uppleva. De mest våldsamma scenerna inkluderar dessutom en hund, vilket gör det hela än mer naturligt, men inte desto mindre obehagligt våldsamt. Den som fortfarande tror att tecknat endast är något för barn efter att ha sett den här filmen skulle jag gärna vilja ha ett samtal med, bara för att få höra motiveringen bakom det.

Nåväl, ett annat exempel, bland det mest gripande jag vet, är ju i filmen "Den oändliga historien" när hästen Artax dör i träsket. Det är en scen som verkligen får mig att engagera mig, och det i en häst som jag inte ens känner eller har lärt känna!
Så varför fungerar den scenen när nu det inte fungerade i Game of Thrones? Är inte Artax lika oskyldig som skräckvargen?

Det finns en viktig skillnad i det där, och som jag tror är basen till mina åsikter. Och det är att i Artax's fall så var det inte människors involvering som orsakade hans död, det var miljön runtomkring. Det finns inga människor som åsamkar kaninerna i Waterhip Down så mycket smärta, det mesta gör de själva (det finns små och enstaka element av människor i den såklart, men den skada de skapar orsakar bara större medkänsla för kaninerna).

I Game of Thrones så är det istället skräckvargarna, och alla andra djur för den delen, som blir de oskyldiga offren för människornas galna spel. Och om det är något som kan få mig riktigt trött så är det just maktspel och intriger, och var består GoT av mer än just det? Jag är mycket osäker på om jag kommer orka med fler säsonger, ärligt talat, för jag finner inget nöje i att se oskyldiga djur hamna i vägen för människornas idioti. Det enda som är okej i min bok är om ett djur attackerar en människa och denna människa sedan försvarar sig, och råkar döda djuret i processen. För vad annat kan man göra? Leka pacifist? Nja.

Visst, alla håller inte med mig, det finns väldigt många som tycker att just intriger är galet indragande och intressant, och visst, kul för er. Det är inte som att jag inte förstår er. Men det rättfärdigar ändå inte att visa elakheter mot djur av sådana slag på tv under bästa sändningstid utan reklampauser!

Så alltså:
Djur som far illa av naturliga orsaker, som miljö eller andra djur = Helt okej
Djur som far illa på grund av människors intriger = Inte okej!

Och nej, jag är inte militant-vegan.

Dagens Planer

Hej hej, godmorgon, good morning, ohayo gozaimasu, hyvää huomenta, och så vidare...

Vad är era planer för dagen?

Mina var ursprunligen att fara till skolan, och där besöka en föreläsning och sen på eftermiddagen göra en lab. Nu kan jag inte riktigt göra det, eftersom en vaxpropp i vardera örat har gjort mig temporärt döv. Jag hör inte min mobil, Midna som jamar irriterat, eller att vattenkokaren har gjort sitt jobb. Ljuden från tangentbordet när jag skriver detta anar jag mer än att jag faktiskt hör.

Så jag ska ägna dagen åt lite öronrensning! Fräscht va? Huvvaligen!
Men vad gör man inte för att få tillbaka hörseln, det är irriterande att inte kunna höra ljud längre...

Nåja, att inte höra henne är ju ingen förlust direkt ;)

Min nya älskling

Jag hämtade ut den från ica igår men jag hade så roligt med den på den lilla fritid jag har haft (plugg plugg plugg...) att jag inte hunnit med att visa upp min nya kamera.

Kolla bara vad den kan:

Ett stycke Popcorn som inte ville bli störd i maten

Katterna brydde sig inte märkvärdigt däremot

Och... eh, ett headset?

Alltså... Åh, jag är så förälskad! Jay kan gott dumpas, vad har han att komma med mot iso, vitbalans och fokus?

Inte nog med att det är den bästa kameran jag har haft, den får mig att vilja utforska fotografiets värld ordentligt! Och dessutom på ett lättsamt sätt som får mig att känna mig duktig och smart.
Här ska fotas järnet!

Edge of tomorrow

Det här inlägget har legat som utkast sen i somras, dags att bli av med det! Särskilt som nu filmen finns på dvd.

En sak vi gjorde i Göteborg nu i somras, var att besöka Bergakungens Biograf, och under en match sten-sax-påse så bestämde vi oss för att se "Edge of tomorrow". Jag var rätt skeptisk, dels för att temat inte är nytt direkt (huvudperson återupplever samma dag om och om igen, det har jag sett i den fantastiska komedin Groundhog Day), dels för att det är en action-rulle, vilket jag visserligen älskar men det känns som att genren har stått stilla på tok för länge vad gäller perspektiv.

Sen är det ju Tom Cruise i huvudrollen, och jag är måttligt road av just honom. Han verkar som en kille som tar sig på lite för stort allvar, och det går igenom i filmerna. Den enda film jag gillar med honom i är "En vampyrs bekännelse", i övrigt lägger jag dem aldrig på minnet. Mission Impossible har jag sett några gånger vardera men jag kommer knappt ihåg vilken av dem som handlade om vad. Minority Report kommer jag endast ihåg scenen med Peter Stormare som hojtar på svenska, vilket inte är ett bra omdöme.

Så jag tänkte mig Edge of tomorrow som en typisk Tom Cruise-action-rulle, men döm om min förvåning när jag efter introt inser att jag är engagerad i handlingen och följer utvecklingen vaksamt. Och det verkar även som att filmmakarna tänker till litegrann ur ett feministiskt perspektiv, då en stor del av soldaterna är kvinnor, och vi har en supertuff kvinna som biroll, men jag är väl inte helt nöjd för det. Var är liksom alla kvinnliga huvudrollsinnehavare i den här typen av actionrullar? Och varför måste det alltid vara en extra jargong mot just de kvinnliga soldaterna?

Nåväl, filmen handlar om hur jorden attackeras av en utomjordisk ras som jordborna döper till Mimics. Och utomjordingarna håller på att vinna, då de är genetiskt kodade att lära sig av sina misstag (jag anar lite Tyranid-stöld här) och ständigt bli bättre på att besegra sina motståndare. Snart har mänskligheten ingen chans och man sätter in en enorm militär satsning på Frankrikes kust. Där blir Tom Cruise's karaktär, William Cage, stationerad med våld efter att ha försökt fly från sitt uppdrag. Cage's vanliga jobb handlar om att vara militärens ansikte utåt, så han har naturligtvis ingen chans mot utomjordingarna. Det har ingen annan militär heller, inte ens mänsklighetens största hopp i form av Sergeant Rita Vrataski (känd för att hon är den som dödat flest Mimics under hela invasionen), och hela attacken på kusten blir till en massaker. Cage blir dödad.

Och vaknar upp dagen före anfallet. Förvirrad tar han sig igenom samma dag en gång till, men utan någon som helst förändring. Han dör igen ute i massakern på kustslaget.

Och vaknar upp igen. Och mer om handlingen tänker jag inte säga.

Som sagt, samma tema finns i komedin Groundhog Day, med Edge of Tomorrow lyckas ändå göra sin egna grej av temat (men gå inte och tro att den på något sätt är bättre än Groundhog Day för det är den inte!). Den lyckas helt okej med det den gör, och resulterar i en inte särskilt typisk Tom Cruise-film som jag borde ogilla, tvärtom. Jag gillade den faktiskt. Eventuellt mer som en trevlig bekant som man kanske inte kommer se mer än ett fåtal gånger, men i alla fall!

Den är väl värd att ses, så se den om ni inte har gjort det.

Mardrömmen för någon med carpophobia

En måste ha följt med i min blogg länge för att komma ihåg det här inlägget, där jag skriver om min handledsfobi, eller carpophobia som det också heter.

Jag skrev att jag inte har alltför stora problem i min vardag med den och det är fortfarande sant. Men det är klart att det händer saker som verkligen triggar igång ordentliga obehagskänslor i mig.

Ett exempel var när jag skulle sitta och påta lite med min halloween-outfit, ungefär två veckor från Halloween. Ni kommer ihåg att jag sa att jag var spindelfé? Jag glömde visst bort att nämna att jag gjorde vingarna helt själv, med hjälp av ståltråd, strumpbyxor, färg och glitter. Den ståltråden var inte helt samarbetsvillig, så helt plötsligt under arbetet överraskar den mig och sprätter till... Rätt över min handled.

Smärtan var tillräckligt för att jag skulle få panik, men när det dessutom uppstod ett otäckt sår där...

Det här är extremt utelämnande men jag berättar, för det är viktigt att förstå hur det faktiskt upplevs för någon som har en fobi, och varför handledsfobi ÄR en RIKTIG fobi (varför är ni så många som tvivlar på det?).
Under tiden som jag kämpade med att få på ett något sånär tryckförband med bomullsrondeller och sårtejp, så började jag hyperventilera och få starka panikkänslor. Tårar uppstod också väldigt snabbt, och det vart en slags hysterisk gråt samtidigt som jag kämpade mot att inte svimma då det också dansade svarta prickar framför mig. När väl såret var omhändertaget så föll jag ihop på golvet och skakade. Båda handlederna trycktes hårt mot mitt bröst medan jag kurade ihop i fosterställning, som för att skydda dem från mer skada. I min skadade handled pulserade det av smärta.

Nu kanske ni tror att skadan var en rejäl sådan, men det var det inte. Jag har skurit mig mycket värre i handen, utan att reagera mer än med en irriterad kommentar. "Men åh, det här var ju typiskt, nu kommer det inte sluta blöda på minst en timme, suck, stånk och stön!"

Jag har lyckats komma såpass långt att jag kan leka med katterna och tycka att en liten rispa på handleden är något sånär okej. Att då få se en rejäl blodsdroppe börja sippra fram...

Nej, nu vill jag inte tänka mer på det.

Men jag ville dela med mig, för det här är verkligen inget att skoja om.Skoja ALDRIG om andras fobier, hur larviga du än tycker att de verkar. Visa hänsyn, och om du kan, även förståelse.

Ronja på japanska

Hänger man med i svängarna så har man inte missat studio ghibli's senaste projekt: en japansk version av Ronja Rövardotter. När jag för första gången hörde talas om det tänkte jag genast "OH SHIT, DET BLIR FÖRMODLIGEN RIKTIGT FETT OCH AWESOME!!"

Sen finns det ju naturligtvis de där som anser att japaner ska ge fan i en så älskad historia som Ronja Rövardotter, särskilt när det ju redan finns en galet fantastiskt film redan. Men skit i det.

(PS: japaner kan, uppenbarligen, inte förstå svenska, så kan man inte istället se det som att de faktiskt VILL ta del av Lindgrens underbara saga?)

Sak samma, jag har själv sett de första två episoderna. Nope, studio ghibli gjorde inte en egen film av det, det blev en hel serie! Men om ni har erfarenhet av anime, vare sig det är serier eller filmer, så har ni kanske förstått att japaner gärna fokuserar mer på stämning än vad vi västerlänningar gör (det händer ALDRIG att det i västerländska filmer visas 6-7 tagningar där saker som blommor i vinden eller en kopp på ett bord i ett kök där klockan tickar innan själva scenen börjar). Därför tenderar det till att gå åt mer tid till att berätta deras berättelser.

Jag har sett de första två episoderna, och de hinner täcka att Ronja får ta sina första steg ut i skogen. Det är fyrtio minuter berättelse. Så nu förstår ni att det tar tid!

Men tro mig när jag säger att de gör det bra. Stämningen från den ursprungliga sagan finns där, alla repliker man minns finns där (fast på japanska såklart), och ingen karaktär känns fel eller missuppfattad även om designen kan te sig annorlunda från det man är van vid.

Här har ni:

Och ja, den japanska varianten av vargsången är lika fin den, även o de knappt har så mycket gemensamt annat än att vara vaggvisa med temat "mitt barn får du aldrig, Varg".

Ett till ljusglimt!

Jag har varit rätt ledsen nu under hösten över det faktum att jag inte har kunnat ta bilder på min konst, vilket ju är förbaskat synd då jag har varit grymt produktiv. Och allt går ju inte att skanna in i datorn.

Så efter lite övertalning av Jay så har vi investerat i en systemkamera! Och nu imorse fick jag ett mail om att den är på väg, så den kanske kommer redan på måndag eller tisdag! Förmodligen någon dag senare men vem fan bryr sig? Jag kommer inom en snar framtid att ha en riktig kamera utan en spräckt display och med många fler funktioner. Så roligt och så skönt!

Det blev en Nikon D3100, vi hade sådana på skolan så jag vet att det är en bra kamera ^^