expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

onsdag 29 april 2015

På tiden

Jag har inte skrivit nu sen februari vilket är ett pausrekord för mig. Dock hade jag nu en anledning till det, sen om det är en godtagbar sådan ligger i betraktarens öga.

Nåväl. Bered på ett långt inlägg.

Först kan jag passa på att säga att det här INTE är ett "tyck-synd-om-mig"-inlägg, jag vill bara berätta om det eftersom det fortfarande räknas som tabu, sorgligt nog.

Med det sagt, så säger jag helt öppet till er läsare: jag har mått riktigt dåligt den senaste tiden.

Ingenting har hänt, i alla fall inget som går att relatera mitt humör i vilket fall. Det har bara varit en extrem obehaglig ångest, och inte den där harmlösa känslan som verkligen ALLA kan känna av då och då. Den har varit konstant, varenda dag och så gott varenda timme. Självklart har det funnits mer positiva och glada ögonblick, men dessa har uteslutande handlat om distraktion för mig, en slags paus flykt undan verkligheten, och den svarta gallan i mitt bröst. Så fort jag har sysslat med något som är av det roligare slaget, umgås med kompisar eller spela tvspel, så har ångesten gett vika en aning, lite som att någon helt enkelt har släckt lampan i rummet. Men så fort jag återgår till vardagen, så kommer den tillbaka lika snabbt.
Det är inte helt lätt att förklara för dem som aldrig har upplevt en sådan långvarig ångest, och jag vet inte hur mycket mer jag kan beskriva mitt mående.

Jag har alltför många morgnar då jag inte tar mig upp ur sängen, för det känns som att något tungt hindrar mig från det (nej, det har inte med mitt tyngdtäcke att göra). Jag har slarvat rejält med att äta, för jag har inte varit hungrig alternativt att mat i sig är fruktansvärt ointressant så det blir mest en automatisk handling. Kan jag komma undan matlagning blir jag betydligt mer avslappnad, men jag är inte så förtjust i snabbmat. Den är gott med jämna mellanrum, men jag vill verkligen inte äta det ofta. Dyrt är det också, och jag kan inte påstå att jag har ekonomin för det.
Att befinna mig i sociala sammanhang är som sagt en trevlig distraktion, men mer eller mindre av den tiden känner jag mig som i en bubbla, där jag endast betraktar situationen. Jag är där men samtidigt inte. Och hur givande sällskap är jag då på en skala från ett till tio? Jag vet inte, och jag ska nog inte sätt ett värde på mig själv, det kommer förmodligen bli för litet.

Och innan någon frågar, ja, jag har haft rejäla självmordstankar. Innan ni börjar bli oroliga för mig så vill jag dock säga att mina tankar har större delen av den senaste tiden varit mer av romantisk natur, i brist på ett bättre ord. För jag kan verkligen inte ta livet av mig.
Jag vill inte traumatisera den person som skulle hitta mig död, alternativt orsaka min död (typ en tågförare som kör över mig). Jag kan verkligen inte lämna min familj, jag har sett dem förtvivlade över så mycket annat, och det skär i mig att jag skulle åstadkomma sådana känslor hos dem, och jag tänker inte vara så hemsk mot dem. Mina vänner skulle bli otroligt ledsna dom också (förmodligen men högst sannolikt), så samma sak där, varför skulle jag vilja åstadkomma sådana känslor hos dem?
Dessutom finner jag så många problem med hur jag skulle gå tillväga. Dränka mig, skära mig, hänga mig och skjuta mig är så oerhört problematiska att det är helt enkelt omöjligt.
Så som ni hör, jag är långt ifrån tillräckligt egoistisk för att kunna ta livet av mig och jag saknar vettiga verktyg.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en mycket passande mening för mig, helt enkelt.

Veckans ångest, och ungefär såsom jag känner mig för det mesta
En annan fråga som jag kan besvara är huruvida jag har kontakt med sjukvården eller inte. Det har jag, jag går till en läkare som försöker träffa mig en gång i veckan, vilket är oerhört skönt. Jag har även fått diagnosen Bipolär sjukdom, vilket på många sätt förklarar min ångest. Det finns bara där helt enkelt, och jag kommer att leva med det resten av mitt liv, för det har jag redan levt med sedan unga tonåren. Dock finns det sätt att underlätta min sjukdom, och ett första steg är att äta medicin. Nej, det är INTE anti-depressiva, utan humörstabiliserande, vilket är en stor skillnad. Jag ska helt enkelt bli av med mina extrema toppar respektive extrema dippar. Det är allt.

För tillfället är målet att jag ska, tillsammans med sjukvården, komma fram till dels en lämplig dos av medicinen (den måste höjas gradvis och långsamt) samt verktyg för att kunna hantera vardagen utan att det behöver vara så problematiskt för mig.
Därför har jag varit sjukskriven ett litet tag nu, och kommer vara det fram till sista juni. Sen får vi se vad som händer efter det, för närvarande känns det som att den kommer förlängas men det är verkligen ingen garanti! Personligen vill jag må bättre snart, otålig som jag är.
Men det innebär förstås ingen mer skola för mig den här terminen, så vi får se om jag kommer tillbaka till hösten. Jag ska heller inte jobba på något "vanligt" jobb.

Det var det. Jag kommer prata mer om mitt psykiska mående med jämna mellanrum, för jag är så less på att behöva ljuga om det. Jag är inte bara trött, jag är inte bara utmattad, och jag mår verkligen inte okej.

Tyck inte synd om mig, för det finns ingen anledning till det. Men om ni gör det likväl så tänker jag verkligen inte bestämma över era känslor, de är enbart era.

Jag mår just nu i denna stund idag inte särskilt bra, så jag tänker spendera hela dagen i studion. Min läkare tyckte det att jag under min sjukskrivning nu endast skulle göra roliga saker, såsom måla och, om jag så vill, spela spel. Samt promenera mycket. Så jag försöker. Jag försöker verkligen. Men det är inte helt lätt. Särskilt inte när inget känns lika roligt som det brukar.

Om jag, vilket jag förmodligen har gjort, betett mig ovanligt för att vara jag, så vet ni nu vad det beror på.

Tack för att ni orkat er igenom hela inlägget.