expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 30 juni 2013

Andra kaptilet klart


Tyvärr fanns det ingen cool sång i eftertexterna (eller rättare sagt, den sång som fanns var inte så imponerande) så det blir inget ni kan ha i bakgrunden. Tråkigt nog. Ni får nöja er med spelets omslagsbild som presentation.

När jag startade Mass Effect 2 var jag beredd på en fortsättning på Shepard's kamp mot Reapers som tänker utplåna allt liv i hela galaxen, men vad jag inte var beredd på var att redan i första minutrarna så skulle spelet hinna ta sig såna ordentliga skruvar att jag när spelet satte igång på riktigt ca tio minuter senare, satt med öppen mun och tänkte: Va ända in i h-vete var det här?!?!?! (tänkte högt menar jag, Jay skrattade ordentligt åt mig när han hörde min reaktion -.-;;; )

Som om inte det vore nog så har dessutom en lång rad med förändringar skett sen första spelet, vilket lät höras i ett "Men va fan har dom gjort?!?!?!?!".


Borta är nu det överflöd av vapen du kunde hitta, istället har du ett arsenal av sex olika slags vapen, och 2-5 olika modeller av dessa, som du ska hålla reda på. Och det var en såpass fantastisk uppgradering att jag förlät dem för den första besvikelsen jag upptäckte efter tre sekunder: du har inte längre obegränsad ammunition som du hade i första spelet, där det enda du behövde ha koll var att inte överhetta dina vapen. I tvåan går det inte längre att överhetta sina vapen, men å andra sidan kan din ammunition ta slut om du inte hittar så kallade "clips" från dina fiender. Har man spelat "Gears of War" så känner man igen systemet. Jag kände mig otroligt bortskämd från första spelet och var ganska sur på Bioware genom första banan.

Men jag ska vara helt ärlig. Efter att ha fullgjort hela spelet på detta vis så finner jag detta system mycket roligare än i det första. När det i första spelet kunde vara väldigt svåröverskådligt och dessutom en svår fight, så skapar det lättöverskådliga systemet i tvåan mer dynamiska strider där du faktiskt kan förstå och hänga med i vad som händer. Den begränsade ammunitionen skapade istället mer realism och gjorde dig mer beroende av omgivningen, dina lagkamrater (som faktiskt har ett bra AI jämfört med Gears of War ^^), vilka förmågor ni har och framför allt vilka uppgraderingar du har på dina vapen.  Och det var mycket tacksamt.


Att levla med din Commander Shepard har också blivit ändrat. Antalet talanger att levla upp har radikalt minskat och är betydligt lättare att hålla reda på. Däremot krävs det numera 1,2,3 eller 4 level up-points för varje level på din talang, vilket sen (om du levlar fullt) öppnar dörren för två olika spelinriktningar inom just den talangen. Också något som jag reagerade negativt på först men efter att ha vant mig vid det tyckte var en otroligt bra uppgradering från första spelet.

Magin över det fantastiska universumet är kvar, och även här har en tacksam uppgradering gjorts, då det enformiga uppdragen med Makon ("rymdbilen" från första spelet) är borta och du kan istället skanna alla planeter på rikedomar från rymden. En meditativ sysselsättning mellan alla uppdrag och uppgifter som du tar för dig på vägen, och där det till skillnad från första spelet har ett syfte. I första spelet fanns istället bara ett sido-uppdrag som gick ut på att samla på dig ett visst antal av ett antal olika värdefulla mineraler och gaser, och sen var det inte mer med det. Skönt att inte ha några uppdrag kvar när spelet väl var slut men i alla fall.


I tvåan däremot används dessa mineraler istället till de viktiga uppgraderingarna du gör på både skepp, rustning och vapen. Och är du mån om att slutföra spelet komplett så är det viktigt att du gör det men mer om det senare.

Till sist har vi ett mer subtilt tillägg, men något som verkligen banar väg för intressanta val vad gäller Paragon/Renegade. Av och till finns möjlighet till avbrott där du antingen gör en heroisk insats eller en tvivelaktig handling. Detta ger dig oftast ytterligare poäng i dina Paragon/Renegade staplar men kan också ge konsekvenser långt senare.
Personligen älskade jag det nya tillägget i systemet, och även om jag valde Paragon i 95 % av fallen, så fanns de där oundvikliga Renegade avbrotten som jag verkligen inte kunde, eller ville, undvika att göra. En del ångrar jag till och med att jag inte gjorde.

Så nu när vi har bearbetat de påtagliga skillnaderna mellan första och andra spelet kan vi gå vidare.

Om första spelet fungerade som en slags simpel presentation om hur det här universumet fungerar och vad som befolkar den, så tar tvåan det naturliga steget och får dig att tro att du alltid har befunnit dig där.

I historiens centrum finns fortfarande Commander Shepard's kamp mot Reapers och deras planerade utplåning av allt intelligent liv i galaxen. Efter en hård slutkamp i första spelet så är hotet, om än inte avvärjt, så åtminstone på uppskov. Däremot händer det saker i de mänskliga kolonierna i de yttre regionerna; invånarna börjar försvinna. Inte en efter en, eller i strid, utan som om de alla skulle ha slutat existera. Det är upptakten till tvåans story, och fokuset ligger nu på att bekämpa Collector's, som snabbt visar sig samarbeta med Reapers på ett underligt sätt. Säger jag mer blir det spoiler.


Som jag sa tidigare är striderna betydligt mer dynamiska nu, och särskilt i kombination med vad BioWare har gjort för alla uppdrag. Nu är alla uppdrag, stora som små, helt unika med egna miljöer och historier vilket gläder mig stort. Den slentrianmässiga rutin du lätt drog på dig i ettan återkommer aldrig igen.
För det mesta var det antingen geth eller terrorister du slogs mot i första spelet, och även om vissa uppdrag fortfarande handlar om dessa grupper i tvåan, så är nu de huvudsakliga fienderna Collectors. Lite otrevligare än Geth, men fortfarande lite trevligare än de fiender som visserligen gjorde en lätt debut i första spelet men nu ökat i antal och i några fler former: husks.



De var tillräckligt otrevliga i första spelet, och just när man trodde att det inte skulle bli värre så dyker dessa otrevliga varianter upp:

Abominations: exploderar om de kommer för nära
Scion: Har en attack som går igenom väggar och tar ner dina sköldar

Isch... Och här tyckte jag att the Flood från Halo var obehagliga. 

Något betydligt trevligare gäller något som skapade större delen av första spelets upplevelse och som man omöjligen trodde kunde bli bättre: karaktärerna.
Man antar lätt att man antingen kommer att få helt nya lagmedlemmar och endast träffa de gamla i bästa fall efter det oväntade introt. Och som jag sa tidigare finns det alltid en risk att karaktärerna dör "på riktigt" i spelet och därefter inte återkommer. Precis som i verkliga livet.
Med det sagt så återkommer i alla fall två karaktärer från ettan till ditt nya lag, och antalet medlemmar har ökat upp till tio, eller uppemot tolv om du köper hem deras DLC's. Det blir lite mer att hålla reda på, men i mitt fall blev det ganska klart vilka jag föredrog. Som jag har förstått det har många andra spelare råkat på samma erfarenhet och spelat genom större delen av spelet med endast 2-3 olika kombinationer.

Preferable Squad Team Shepard: Garrus/Mordin & Garrus/Grunt

Inte nog med det, med de utvecklade karaktärsdragen samt större vikt vid dem gentemot ettan, i form av lojalitetsuppdrag och mer ingående bakgrundshistorier, skapar ytterligare djup och gör dig betydligt mer fäst vi dem. Att föra diskussioner med dem på rymdskeppet Normandy mellan uppdragen blir minst lika spännande och intressant som uppdragen i sig.

När vi ändå talar om att fästa sig vid karaktärerna så är det kanske läge att ta upp romans-biten också. Japp, den har också blivit utvecklad, med fler personer och exklusiva scener och dialoger för varje karaktär, istället för att vara så gott som oförändrad mellan de olika valen i ettan.
Den här gången finns det tre olika val beroende på vilket kön du spelar som, tre för Male Shepard och tre för Female Shepard. Jag, som spelar "Fem-Shep", hade följande val:

Jacob Taylor
Thane Krios
Garrus Vakarian

I första spelet var det som sagt endast dialogerna innan sexscenen som skiljde sig något sånär åt, i övrigt var animationerna så gott som identiska. Att nu få helt unika scenarion beroende på dina val var en klar förbättring och då karaktärerna redan har så mycket mer utveckling och djup blir det svårt att inte falla på riktigt. Eller det kanske bara var jag?

Självklart finns valet kvar att fortsätta romansen från ettan, även om den karaktären inte ansluter sig till ditt team.
Jag tror inte att detta är spoiler utan mer ett vänligt råd: några av romanserna du kan ha i trean går endast att få om du redan har startat dem i tvåan.

För någon uppmärksam läsare så kanske frågan om slutet och om jag behövde vara så nervös över det dyker upp. Tack vare en bra spoilerfri guide lyckades jag att ta mig igenom hela slutat utan missöden. Men som jag nämnde tidigare, och några gånger till, så kan karaktärerna dö permanent om man misslyckas. Om detta är något man vill undvika bör man följa guiden samt se till att göra ALLT innan man påbörjar slutet.

Jag trodde inte att jag skulle gilla Mass Effect 2 lika mycket som första, men i överlag så måste jag erkänna att även om det finns några små saker från ettan som gått kunde ha fått följa med utan ändringar, så fanns det så otroligt många förbättringar i tvåan som gjorde till ett ännu bättre spel än det första. Om det är det bästa i serien återstår att se då jag har trean kvar.

För mig var Mass Effect 2 en otroligt värdig uppföljare och en fantastisk spelupplevelse! Jag rekommenderar det starkt!

Ett tillägg som jag inte nämnde i förra recensionen dock: till varje spel finns det ett antal små expansioner i form av nedladdningsbart innehåll ("downloadable content - DLC"), och även om det är ett fult sätt att suga åt sig extra pengar från fansen så kan jag rekommendera att ni passar på att ladda ner "The Lair of the Shadow Broker". Kostar ca 800 Microsoft Points (ca 80 kronor) och är ett långt sidouppdrag med fokus på Liara. Jag blev inte besviken och jag finner ingen annan som blivit det heller.
Och som jag nämnde tidigare i inlägget finns det dessutom två älskvärda karaktärer till att ladda ner till sin skvadron. Bara som ett tips. 

I skrivandets stund har jag redan hunnit en bra bit in i trean, men jag återkommer om det när slutet har kommit!

Edit: Ursäkta att den kom såpass sent! Jag har spelat ut trean sen en vecka ungefär och försöker knåpa ihop ett omdöme för det med. Men det är inte lätt. 

onsdag 12 juni 2013

Förkylning och dess påverkan på intelligensen

Jag märker att när jag blir förkyld (som nu) så kläcker jag ur mig riktigt knepiga saker i yrseln.

Jay anklagade mig för att sakna någon bokstav varav mitt gensvar blev:

- Jaha, men jag kanske klarar mig utan bokstaven Z? Man kan faktiskt stava Zebra med C istället!

Det kanske är förkylningen som spökar och gör mig seg och dum, men jag har fortfarande svårt att förstå varför det var så roligt...

fredag 7 juni 2013

Yikes!

Nu slår jag banne mig personligt rekord, för ikväll lär jag spela ut Mass Effect 2. Efter endast tio dagars spelande, och nej, jag har inte spelat varje dag, men då jag väl har satt mig så har det blivit ganska långa stunder. Uppenbarligen.

Måste tyvärr, omigen, invänta Jay som jobbar just nu. Han ville hemskt gärna titta på.

Själv är jag toknervös inför slutet.

Dels för att det enligt alla walkthroughs är såpass komplext att om du inte gör rätt så kan du riskera att en del eller många eller någon enstaka dör. Permanent. För gott. Tack som fan för den! Jag vill väl inte att någon ska dö heller bara för att jag klantar mig!

Sen kunde jag ju inte hålla mig och spelade fram till upptrappningen nu tidigare idag innan jag for till jobbet. Och med tanke på hur det slutade så är det rent otroligt att jag lyckades fokusera alls när plikten väl krävde det av mig! Aldrig i livet att det får sluta dåligt nu!

Enda ljusglimten är väl att jag kanske har en trevlig överraskning som väntar innan slutet men vi får väl se om jag har spelat mina kort rätt.

Men just nu...

Jag vill vill vill och vill inte vill inte vill inte!

Aja, ingen återvändo antar jag.

http://picasion.com/i/1U8Lc/
Lite blandade åsikter i form av grimaser

torsdag 6 juni 2013

Distraherad

Wut? Har jag inte bloggat på nästan en vecka? Jag som trodde... skit samma!

Jag borde verkligen inte spela spel, eller syssla med någonting alls för den delen, med alltför älskvärda karaktärer, jag faller lite för lätt för dem.Och det gör mig äckligt distraherad.

Alltså på riktigt, inte bara den där bubblande glada känslan man kan få av bara en genomtänkt och rolig karaktär, utan då de faktiskt sätter sig i hjärtat och bygger bo. Karaktären dyker upp i huvudet på en vid alla möjliga oväntade tillfällen, det skapas en alltför tydlig i sinnet när man blundar, och i mitt fall ploppar det dessutom upp en massa citat från denna karaktär.

Så vad vill jag ha sagt med mitt emotionella dravel?

Jag är stormande kär i Garrus Vakarian.

Men seriöst, vem gillar inte Garrus? Även om man räknar med "calibrations"? (tro mig, det blir extremt irriterande redan efter andra gången!)



Fortfarande en tusen gånger trevligare upplevelse än vilken olycklig kärlek som helst.Den där rösten kan jag göra vad som helst för.

PS: Gissa vad jag har som telefonsvarare numera? Soundboards är awesome!