expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

onsdag 31 augusti 2011

Mer om kärlek

Ska snart se lite South Park med sambon, sen är det nog dags att gå och lägga sig (nya rutiner som ni vet).

Min relation till South Park är egentligen ganska lustig. Jag minns året som serien kom hit till Sverige. Vi hade sett en film, alla syskonen och mamma, när vi efteråt insåg att klockan inte var så mycket. Så vanan trogen så började mamma zappa runt bland kanalerna. Och vad såg vi om inte South Park! Episod tre närmare bestämt (Volcano). Vi fastnade först för att det var tecknat, men allt eftersom programmet fortsatte så insåg vi att det inte precis var Disney-standard på showen. Mamma hatade det, och när programmet var slut så var vi totalförbjudna att någonsin se sån skit på tv, som hon så fint uttryckte det.

Ingen större fara, tänkte man då.

Efter några år insåg man hur roligt det var faktiskt var, och då blev man istället upprorisk och gjorde tonårsrevolt genom att faktiskt se skiten ändå. Fast i smyg såklart, man ville ju inte ha några privilegier indragna.

Så ni kan kanske förstå vad jag tyckte hamnade i topp bland alla fördelar som kom i och med att man flyttade hemifrån. Jag blev äntligen ett stort fan av South Park.

Och insåg snabbt till min stora glädje att man tillhörde den lilla skara som faktiskt förstod nästan allt Kenny Mccormick sa. Vilket inte är så svårt som det kan låta, det enda man ska komma ihåg är två saker: 


1. Han säger i stort sett bara snusk, det är därför hans mun är "censurerad". 
2. Med det i åtanke, använd fantasin och gissa på vad du tror han säger, magkänslan stämmer i tre fall av fyra.
Om du ändå vill veta vad EXAKT han säger, kolla här
Han är då både min och sambons favoritkaraktär, även om Cartman inte hamnar så långt efter för min del (hur kan man inte gilla Cartman?!?! Han är ju underbar! Om jag bodde i South Park skulle jag bråka så mycket jag bara kunde med den lilla skitungen!)

Skruttsoppa

Jag läser inte alls tillräckligt många bloggar för att kalla mig intresserad, och de få jag följer brukar jag inte ta till hjärtat sådär supernoga. Men när de har bättre idéer än mig om vad man kan göra med skruttiga grönsaker så är jag beredd att lyssna på nästan allt de har att säga.

Skruttsoppa med en nördig mugg i bakgrunden (ja, den är min, och meesa love it!)

Idén fick jag från Underbara Clara, även om hennes skruttsoppa lät betydligt godare än min. Min var visserligen inte helt bakom flötet, men man inbillar sig lätt att kändisar vet bättre när de kläcker ur sig så många underbara idéer på bloggar och dylikt.

Min bestod i alla på tok för gamla grönsaker som jag hittade i kylskåpet. En skruttig röd paprika, två tomater som sett bättre dagar, en lök som var ganska torr, en ledsen purjolök, rotiga potatisar, vissna morötter och en överbliven chili som annars skulle ha blivit slängd. Samt mina favoritkryddor persilja och paprika. Dom syns inte på bilden men jag åt minsann mina rågbitar till, med det klassiska smör och ost på. Mumsigt värre! Jag blir nästan hungrig igen.


Och ja, i min värld är matlagning oerhört nördigt. Särskilt om man som jag dessutom tokgillar matlagningsprogram som Masterchef Australia och Leila bakar.

Hemmafru-fasoner

När jag var liten brukade mamma baka massvis med gott bröd, så att det alltid skulle finnas hemma och det gick ju alltid åt. Konstigt då, med tanke på hur gott bröd hon bakade.

Det var länge sedan hon bakade nu. Hon är inte död, inte på långa vägar, men hon orkar inte längre, tycker inte längre att det är kul. Det är nästan mer sorgligt, för ständigt finns den där sorgliga känslan om att det borde gå att ändra på, men i slutändan så finns det inget man kan göra.

Och nej, jag har inte en deppardag, jag råkade bara baka just bröd idag. En av sambons större favoriter: rågbitar. De blev jättegoda. Inte riktigt så luftiga som jag brukar få till dem, men jag har heller aldrig bakat rågbitar med vår spis så vi känner inte varandra så bra ännu.

tisdag 30 augusti 2011

Boba Fett-kaffebryggare

Liksom Nemi har jag svårt för att slita mig när jag sitter vid internet... 

Det resulterar oftast i att jag lär mig såna här dumheter: 


Och jo, jag kan hela, med förbundna ögon. Tog mig endast två sådana här kvällar. Gör om det den som kan!

Tummen ur

Hurra hurra hurra hurra! De fick faktiskt tummen ur, för mina grejer kom idag! Tjoho!!














Bilderna hittade jag där jag köpte grejerna; här

Ljusbordet var egentligen det enda som jag har längtat efter sedan gymnasiet men allt de andra är också bra grejer att ha, särskilt när man så gärna vill ha ordning och aldrig har det. Sambon säger att det är för att jag är barnsligt kaotisk medan jag säger att det beror på att jag inte har de rätta redskapen för att skapa ordning. Bortförklaringar men den fungerar. Jag är egentligen inte så kaotisk. Bara när jag är uppe i mina vansinnesprojekt som tar upp halva lägenheten.

Tänk om man hade tillgång till en ateljé som man kunde skräpa ner hur mycket man ville. Säga vad man vill om kaos men ibland fungerar det bättre än ordning. Och dessutom, hur vet man att det faktiskt bor någon i ordningen eller om det är en utställning? I kaos noterar man åtminstone att det lever någon där, även om man bara stör sig på eländet.

Nya vanor

Jag har börjat vara less på det där att sova tills klockan är tio-elva mina lediga dagar, det blir en för stor omställning sen när man väl ska jobba och måste stiga upp klockan 6. Så nu försöker jag vara i säng i vettig tid och stiga upp vid åtta-halv nio tiden varje morgon. Inte det lättaste när man är så inbiten i fula vanor. 

Dagen ser inte så nördig ut tyvärr dock. Ska på något otrevligt möte, sen blir det shopping i medioker art på Rusta och Coop, sen järnet hem. Däremot så vill jag hemskt gärna teckna ikväll (om nu bara mina kommande konstnärsgrejer kunde få tummen ur att faktiskt komma, nu har jag väntat i nästan två veckor!).

måndag 29 augusti 2011

Och som salt på såren...

... och apropå föregående inlägg så kan jag glatt meddela att när jag spelar Sims 2 så märker jag att jag har en tendens att alltid göra åtminstone tre olika goth-varianter av mig själv i tonårsform. Jag tippar på att det beror på att bakom den där fasaden jag visar upp av så kallad ödmjukhet som tenderar till dåligt självförtroende, så är jag riktigt självgod och har en självkänsla som gör mig så högfärdig att jag gladeligen skulle sätta mig själv på en piedestal, ta en bild av det och pynta alla väggar i hela min lägenhet med just den bilden. 


Eller så tycker jag bara att goth-tjejer är allmänt söta och det är enkelt att basera dem på mig själv eftersom jag tenderar att vara lite gotisk ibland.

Jag är hopplös, inte sant?

Det är bara att erkänna, jag tycker på tok för mycket om Sims 2.

Jag vet vad ni säger:
-"Men vad är det för fel på Sims 3? Har'u en för dålig dator eller?"

Jo, det är har jag faktiskt...

Men vadå? Det är väl inget större fel på Sims 2 om man gillar den sortens spel, eller hur?

Eller ja, det beror givetvis på vilken kategori av spelare man tillhör. Japp, jag har på fullaste allvar forskat lite i ämnet och kommit fram till att det finns i huvudsak fem olika grupper av Sims 2 spelare (och jag skulle tippa på att samma regler gäller för Sims 3):

Grupp 1: 
Denna grupp är de som har minst utbyte av spelet, de som spelar endast någon enstaka gång, och gärna gör på exakt samma sätt. De bygger sällan hus, skapar bara någon enstaka familj och testar kanske hälften av spelets alla funktioner. Favoritfusket är kaching och aging on/off.

Grupp 2
De gör inte så mycket mer än första gruppen, annat än att de är hemskt fokuserade på det där med att bygga hus. De bygger massvis med flådiga hus till sina simmar, så favoritfusket är förstås motherlode, och ägnar sen inte lika mycket tid till att faktiskt spela med dem. Då försvinner intresset snabbt och spelet faller i glömska. Tills man kommer på en ny idé till ett hus som man måste testa. Kanske skulle starta spelet igen...


Grupp 3
Största gruppen, har jag förstått i alla fall, och de spelar tills de får nog. De skaffar gärna fler expansionspaket, använder sig av mer fusk, och spelar åtminstone med tre generationer innan de blir less och överger spelet. De bygger gärna hus men tycker det är bra tråkigt om alla deras simmar bor i överflöd. Störst glädje har dem med alla händelser som är av stor betydelse och större delen av deras speltid går ut på att hålla simmarna på platinahumör konstant. Boolprop fusket används inte alls här.


Grupp 4
Näst största gruppen, som tar steget ännu längre och, för att ge ett praktiskt exempel; planerar framtida simmar och deras förhållanden och jobb och typ av husval i tre generationer framåt. Här är det historierna som är viktigast, och vilka minnen de kommer att bära med sig, hur de kommer att utvecklas alltmer man spelar. Och här spelar man inte med en familj åt gången, vi snackar om 5-15 familjer åt gången. Expansionspaket? Självklart, och så många som möjligt, man vill ju gärna ha valmöjligheter och extra roliga funktioner. Kanske till och med göra små filmer med sina simmar som skådespelare.
Flumspelarna, som gärna skapar osynliga simmar, eller en hel familj av vampyrer, brukar man också hitta i denna kategori. 


Grupp 5
Den mest extrema som ni kanske har gissat, och tro mig när jag säger att de är jobbiga! Inte nog med att de inreder ett helt kvarter med alla möjliga typer av simmar (och ja, självklart skapar de alla helt själv), de är dessutom ägare av så gott som alla expansionspaket och inreder dessutom sina egna expansionskvarter helt efter eget huvud. De berättar historier för fyra generationer framåt, tar så många bilder det bara går, bygger hus i alla former och storlekar och planerar inte bara vem som ska bli ihop med vem, utan även exakt vilket yrke de ska ha, vad de ska läsa på universitetet, deras ambitioner osv. Boolprop fusket används flitigt!


Så... Vilken grupp tillhör är du?

Själv,  tillhör jag den sista gruppen. Kanske ska passa på då att nämna att jag endast spelar Sims 2 någon dag varannan vecka som mest. Det var åtminstone nästan 2 år sedan som jag spelade varje dag.

Morgonstund har guld i mun

Någongång i förrförra veckan såg jag Shan Atci Comedy Tour 2010, där han nämner hur konstigt det svenska språket kan vara ibland. Särskilt med alla dessa konstiga uttryck som, om man inte har vuxit upp med dem och är van, kan förvirra en till hjärnstillestånd.

"Hallå där, köp blåbär!"
"Va fan, ser jag ut som en polack eller?"

"Marsch pannkaka!"
"Vad har pannkaka med att gå och lägga sig egentligen?"

"Nu är måttet rågat!"
"Sen när blev du bagare!?!"

"Dra dit pepparn växer!"
"Och vad är det för fel med helvetet om jag får fråga?"

"Jag är frisk som en nötkärna!" 
"Och vilken doktor diagnostiserade dig? Refaat el-Sayed?"


(det där sistnämnda var kanske lite överkurs...)


Och så min bloggtitel såklart... Herregud, efter så otroligt många tidiga mornar så borde man ju vara miljonär vid det här laget!


Så vad kan vi dra för slutsats av det här?


Vi svenskar, är måttligt konstiga! 


Söta knasiga svenska tjejer från "Tjenare Kungen!"

söndag 28 augusti 2011

Know your meme

Internet må vara alltför centralt i vårt vardagliga liv men ärligt talat, har vi inte grymt roligt åt det?

Vad vore livet utan våra memes?

När den barnsliga lyckan imploderar

Som liten upplevde jag och kompisarna att det fann ett överflöd av filmer som gjorde en extremt glad och larvigt uppspelt, medan det idag är ont om sådana filmer. Givetvis finns där någon kompis i kretsen som vist poängterar att det är för att vår smak har utvecklats sen dess. Vi har lärt oss vad det är som gör en bra film till en bra film, vi har lärt vad det är som vi gillar med filmer, och därför har personliga favoriter blivit svårare att hitta (man undrar ju vad vår generation kommer tycka om film när vi blir gamla och skröpliga).

Så tack och lov för att jag på många sätt fortfarande är det där barnsliga, lättcharmade bustrollet som lärt sig läxan att även om en film inte är bra så kan man fortfarande uppskatta den utan att låta sig påverkas av de elaka kommentarerna om att ens filmsmak suger. Jag vet ingen i min ålder som fortfarande tycker att "Antz" är en höjdare, men ser ni det gör jag. Den är rolig, innehåller inte tillräckligt av tidstypiska referenser och är en av få filmer som är hyfsat bra dubbat. Jag erkänner att de engelska rösterna är bättre, men eftersom Z låter ganska medioker jämfört med den svenska rösten så är jag alltid en smula kluven var gång jag känner mig sugen på att se om den. 

Nu blev det likt förbannat onödigt ordbajseri, men det är en blogg det här, så vad ska man göra?

Igår upptäckte jag ännu en sådan där film som väcker ens barnsliga lust och man tokälskar redan från de första fem minuterna man ser den. Och som jag har längtat efter att se den: 

"P-p-please, Eddie! Don't throw me out. Don't you realize you're making a big mistake? I didn't kill anybody. I swear!"

"Who framed Roger Rabbit". Wow, säger jag bara. 

Jag har hört talas om den ända sedan jag var barn men aldrig riktigt haft möjlighet att kolla upp den mer noggrant. Det var faktiskt Nostalgia Critic som påminde mig om att leta efter den igen, då han hade "Toontown" från filmen på sin "Top 11 Nostalgic Mindfucks". Också en personlig favoritlista hos mig, kan jag påpeka.

Filmen i sig är en sån där film som jag tror att mina päron inte skulle ha tillåtit oss barn ha sett som små, möjligtvis när vi alla var minst 15 år med tanke på hur skum, och överflödet av saker som känns ganska barnförbjudna. Behöver jag säga att Jessica Rabbit också tog sig till en top 11-lista, som den hetaste animerade bruden någonsin? Oj, va konstigt, jag blir så oerhört förvånad att jag måste tappa nåt i golvet.

Däremot är det en film som man absolut ska ha sett någon gång i livet. Den var långt ifrån först med att blanda tecknade figurer med live action skådisar, men den var definitivt först med att göra det dels såpass snyggt, och dels baserat på ett sånt knasigt koncept. Och det är definitivt en film som hamnar på min topp lista över mina absoluta favoritfilmer, samt att jag borde skaffa den på dvd. Jag sa visserligen att jag är hyfsat lättimponerad, men det betyder inte att man inte ska lita ens en procent på mitt omdöme.

Så för att förhindra att folk är fördomsfulla så hittar ni en trailer här nedanför, även om jag vaga förhoppningar om att det gör er klokare: 

lördag 27 augusti 2011

Yey för Nintendo!

Även om jag stolt kallar mig själv nörd och kan vara lika jobbig som Nemi i många sociala sammanhang, så har jag likväl haft en torftigare barndom än de flesta andra nördar jag känner.
Till exempel så kan jag nämna att som liten hade jag endast spelat igenom "Donkey Kong Country" på SNES, inget annat. Visst, Super Mario har jag spelat ett antal gånger, men aldrig tagit mig igenom dem.

Jag spelade inte så mycket spel alls, trots att jag tyckte det var alla tiders. Det jag spelade mest i min barndom tror jag måste vara "Sled Storm" till PS2, ett klassiskt racingspel på skoter där du kan samla poäng genom att utföra diverse olika trick. Älskade det såpass att jag ett tag kunde alla knappkombinationer helt utantill och alltid var den som fick högst score när småsyskonen tordes spela mot mig. Det är inte nördigt, snarare ganska patetiskt.

Så det är kanske därför som jag vägrar ge upp den barnsliga nördigheten i mig, utan envist ska ta igen allt som jag missade när jag var barn. Som liten hade jag aldrig ens hört talas om Zelda-spelen, men nu när man valde att bli ihop med en bra mycket större nörd än en själv så blev man betydligt mer upplyst. 

Det är därför som jag idag inte tänker göra något vettigt alls, utan enbart spela "Ocarina of Time" i sängen med en polly-påse lättillgänglig. Och ja, det är klart som fan man försöker hitta alla skulltulas! Allt ska rensas!

fredag 26 augusti 2011

Barnsliga trauman

Ibland har man de där dagarna då man deppar ihop utan någon anledning alls. Man vaknar på fel sida, frukosten är inte alls lika god (klart man äter frukost varje dag!), och man upptäcker ett obehagligt nageltrång på sin ena stortå. När mina vänner har sådana dagar brukar de sätta på deppig musik att avreagera sig på. Själv vräker jag i mig massvis med mörk choklad och sätter på "Resan till Amerika" och storgrinar genom hela filmen.

För grinar är precis det man gör. 

Väldigt många har sett den någon under deras barndom och minns den som en tragisk film som nästan traumatiserar. Det beror helt enkelt på att filmens skapare, animationsgeniet Don Bluth, anpassade filmen efter sin egen filosofi: Barn klarar av vad som helst så länge det finns ett lyckligt slut.

Filmen slutar väldigt lyckligt för att vara en sådan tragisk film, men i väntan på det får vi utstå en hel del scener som är så hjärtskärande att man funderar över hur man tusan överlevde den som barn.


Själv storgrinar jag så gott som hela tiden. Perfekt om man vill rensa ur sitt eget system. 

Apropå det, kolla in NC's lista över de "Top 11 Saddest Moments" här.

Kändiskärlek när den är som bäst

En rolig sak med mig är att jag oftast börjar tokdissa manliga kändisar när alltför många tjejer gillar dem. Jag var oerhört skeptisk mot The Pirates of the Carribean eftersom alla tjejer jag pratade med var alltför besatta av Johnny Depp's eyeliner, det dröjde tills helt nyligt innan jag kunde godkänna Leonardo Di Caprio och Brad Pitt som skådespelare med talang, och jag har aldrig gillat vare sig Robert Pattinson eller Taylor Lautner i Twilight-filmerna.

Betyder det att jag aldrig någonsin faller för kändisar och i så fall endast kvinnliga?

Självklart inte, jag råkar endast ha en väldigt sofistikerad smak. Faktum är att jag har en fantastisk kändiskärlek sen ett halvår tillbaka som gör mig oerhört go och varm i kroppen: The Nostalgia Critic Guy. 

"Hello, I'm the Nostalgia Critic Guy, I remember it so you don't have to!"
 Okej, någon vill kanske påskina att internetkändisar inte räknas, men varför skulle det inte göra det? Vem kan på fullaste allvar säga att internet inte är det centrala mediet idag? Så det är klart att internetkändisar räknas!


Nostalgia Critic, a.k.a. Doug Walker, är en karaktär på hemsidan That Guy With The Glasses, vars jobb är kort och gott att recensera nostalgiska filmer. Gärna de där riktigt dåliga, men även de där betydligt bättre som man fortfarande tokälskar, eller bara rätt och slätt de mediokra filmerna som man inte riktigt vet man tycker om längre. Självklart är hans val enbart amerikanska filmer men det är trots allt inte bara de bra sakerna därifrån som letar sig över Atlanten. Tråkigt nog. Så till trots känner jag igen åtminstone fyra av fem filmer han recenserar, och de jag inte känner till känner någon av mina bekanta till. Eller så är det en baggis att kolla upp det mer noggrant. Hans sida uppdateras med en ny film varje tisdag natt svensk tid.


Det förekommer även en del teman, såsom att låta en hel månad ha samma tema (Shameful Sequel month, Schwarzenegger month osv.) men ett av de återkommande teman som används är bland annat "Raid of the Lost Story Arc", där NC går igenom de fem första episoderna av en nostalgisk serie för att se om den fortfarande håller måttet.

Ett annat återkommande tema är de s.k. Top 11-listorna där NC listar allt möjligt, från de coolaste disney-skurkarna till de värsta dumjävlarna i nöd. Min personliga favorit av alla listor är denna.


Och den underbara mannen som dissat så många av mina kära barndomsfilmer blev jag oerhört kär i <3
Varför? För att en välsmord tunga och humor (karaktären är ju för tusan löst baserad på Daffy Duck!) lockar minst lika bra som skönhet och pengar. För varför skulle man vilja ha en man som endast ser bra ut och kan skämma bort en med onödiga prylar du inte behöver, när man ändå inte kan prata eller ens ha kul med honom?

BTW, riktiga karlar rakar inte skägget med motorsåg, de behåller det på! 


Och ja, som sann nörd går jag aldrig och lägger mig före klockan ett på natten! Vissa privilegier måste man dra nytta av när man är, ve och fasa, "vuxen"...

torsdag 25 augusti 2011

Flams nostalgi

Jag kan inte påstå att jag var speciellt typiskt "tjejig" när jag var liten, jag älskade att leka med lego och mina barbiedockor användes mest i skadesyfte; de fick uppleva allt från kana nerför lavafloder samt låta sig bli beskjutna av onda skurkar. Huvudsaken var att de dog och ju mer terror de fick uppleva, desto roligare hade jag.
Jag tyckte dessutom att prinsessor var överskattade (även om jag inte använde just det ordet) och att mamma, pappa, barn var en extremt tråkig lek. Så då är det väl rätt konstigt att jag faktiskt älskade My Little Pony?



Eller ja, jag såg aldrig den ursprungliga My Little Pony serien, den där som var mer fantasy inriktad (tror att jag såg nåt enstaka avsnitt om en ond stenhund) utan när jag snackar ponnys så snackar jag om My Little Pony Tales, där ponnysarna har mänskligifierats (det är INTE ett ord men jag använder det ändå!), går i skolan, blir kära, klantar sig osv. Jag minns dock inte att episoderna var så förbaskat korta, alla episoder är på under tio minuter och på den tiden hinner de med att berätta en historia samt sjunga en kort sång. Mystifikus!
Så nu när jag såg att CDON.com hade samlingsboxar med alla avsnitt för en billig penning så sa jag "JOINK!", och köpte dem båda. Kan ju va en rolig grej att ha med de andra syskonen som var minst lika besatta i det som jag. 
Serien var väl kanske inget mästerverk men jag skrattar fortfarande gott åt det för att det är så sjukt larvigt! 

onsdag 24 augusti 2011

Säg vadå?

Yes yes yes! Idag fick jag mina DB-böcker! Hade beställt bok 5,6,7,8 och 10 så att jag hade komplett upp till 10 i alla fall. Nästa gång blir det 11,12,13 och 14, får se om det blir någon till. De är ju nästan förskräckligt billiga på Adlibris, tursamt nog ^_^


Annars lär det inte hända mycket. Ska se poparorlolmomenontot ikväll vet jag bestämt, får se om det blir någe spelande också.

tisdag 23 augusti 2011

Minnesförlust

När jag var liten spelade jag "Teenage Mutant Ninja Turtles: Turtles in Time" som den nörd jag var. Jag kan inte påstå att jag spelade det så ofta, jag satt mest och nötte "The Hyperstone Heist" som är en kortare variant av det (jag har spelat ut det som snabbast på 20 minuter). 
Självklart var jag överlycklig när jag såg att man hade gjort en reboot på det till Xbox, så jag laddade ner det till min konsol...

OCH DET VAR SKITSVÅRT!!


Jag minns att det ursprungliga spelet också var svårt, men här rör man sig i (typ) 3D, vilket gör det både svårare och lättare på samma gång. Jävla skit... Men jag tyckte om det dock! Får nog ge upp Donatello bara, han är så långsam så det är nästan omöjligt att spela med honom, ens på lättaste nivån. Jag testade bara på skoj att spela med Mikey som är bra mycket snabbare, på den svåraste nivån. Visst var det hysteriskt med fiender men jag kan inte påstå att det blev så mycket svårare. Jag behövde inte ens energipåfyllning. How sad...

måndag 22 augusti 2011

Hooray!

"Hello, I am Chester A Bum. I remember it though I don't remember why..."

Såg nyss på min gmail att på onsdag kommer mina dragonball-böcker. Hooray!
Jag var inte så duktig att jag köpte volymerna när de väl kom ut som de flesta andra, däribland min egen mor (jojo, nog har hon bra smak alltid). Istället hade jag ont om pengar som jag hellre spenderade på annat, med resonemanget att "böckerna finns kvar". Jodå, böckerna finns fortfarande kvar, men jag har fått nog av att endast ha halva samlingen, och inte ens i kronologisk ordning. Det är några volymer här och några volymer där. Inte så kul när man återupptäcker serien och tycker det vore kul att läsa... Yeah right...


Aja, nu stundar South Park, och en sjuhelsikes massa kick the baby!!

Blaj

Och det är knas i fiskpinnen och mums mums i galoschen! Jippie!!

Och nej, jag är inte knäpp. Jag råkar bara anse att livet blir lite roligare om man gör sig lite lagom knäpp. Eller så är det mitt estet nörderi-flum som sticker fram sin fula nuna och säger: 
BJÖRK

söndag 21 augusti 2011

Bara lite kort...

Det här med bloggande är jag inte sådär superbra på, men som med många andra intressen så kan jag inte låta bli.

Jag är en alltför filosofisk och knasig liten nörd som tillbringar på tok för mycket tid med alltför roliga saker, såsom tv-spel och serier. Man skulle kunna säga att jag påminner en hel del om Codex, Felicia Day's karaktär i "The Guild", fast minus det röda håret och det intensiva mmorpg-spelandet.

Annars var det väl inget mer för stunden. Vi får se hur ofta jag kommer uppdatera här...