expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

söndag 30 september 2012

Spännande värre!

Vad kan det bli av det här månne?


Det får vi väl se imorgon ;)

Världens bästa skola eller vad?

Jag skulle kunna skryta länge om min underbara skola, hur bra den uppmuntrar och sporrar den egna kreativiteten istället för att döda den vilket var fallet på gymnasiet, men det är inte särskilt snällt av mig. 

Vad jag däremot kan skryta om är den fantastiska tillgången till skolan. 

Först och främst bor jag knappt hundra meter från skolan, så att att ta sig dig tar ungefär två minuter. 

För det andra så har jag en egen nyckel till lokalerna och kan därför ta mig in precis när jag vill. 

Så nu eftersom jag har längtat mig fördärvad hela veckan efter att få hålla på med oljefärg igen så ska jag erövra skolan medan Jay repar. Så jävla underbart! Kan det bli bättre?

Söndag regniga söndag

Vädret är som upplagt för att spela spel hela dagen, men vuxenvärlden tillåter det inte för närvarande.

Dagens planer: 

- Zumba (alltid kul, särskilt nu när man börjar kunna koreografierna utantill och kan köra med enbart musik, tjoho!)

- Tvätta (blä...)

- Handla lite (ännu mer blä...)

torsdag 27 september 2012

Grattis på ettårsdagen!

Min systerdotter med världens coolaste namn fyllde ett år idag, och eftersom hon faktiskt har en liten sång om sig (okej, inte riktigt, men nästan!) så spelar vi den för le madame: 


Har ni inte sett den, så sen den. Och har ni sett den, men envisas med att ge Tim Burton cred för den, så ge fan i det, för han var inte med på det minsta lilla hörn! Och har ni sett den och tycker den är dålig så får ni gärna kommentera här nere, så ska vi prata om det...

onsdag 26 september 2012

När man vill unna sig något...

Nu när jag ändå hade pengar så beställde jag lite serier från Alvglans: 

The Killing Joke, som jag inte alls vet varför jag inte införskaffat tidigare, då det faktiskt är en av de bästa genom tiderna!

The Swamp Thing, bara en personlig favorit som jag har velat ha länge nu.

Valhalla den samlade sagan Volume 1, som man nästan bör ha i sitt bibliotek om man är seriefantast!

Det sved likt förbannat i plånboken, men jag lär knappast köpa särskilt mycket mer serier i år, eller ens vara i närheten av att kunna köpa de mästerverk som jag nu har skickat efter. Så pass på!

tisdag 25 september 2012

Men lägg ner nån jävla gång!

När jag såg rubriken på DN reagerade jag såhär: 


Ja, jag har spelat för mycket Skyrim...
Seriöst, när ska de lägga ner den här diskussionen? Vi ska inte behöva ta den en gång per år.

Vi VET att "Tintin i Kongo" är hemskt rasistisk, kongoleserna (och afrikaner i största allmänhet) framställs som dumma, slöa, naiva och allmänt inkompetenta vildar, med den klassiska teckningen av stereotypen afrikan (som förövrigt också är ett meme). Och de som inte vet det har helt enkelt missat något.

Men vad folk ALDRIG verkar komma ihåg är varifrån Tintins tecknare och skapare, Hergé, kommer ifrån och vilket förhållande detta land har med Kongo.

Vi pratar naturligtvis om Belgien, och om man inte kan/känner till nedanstående historia är det förbannat tragiskt. 

En del har kanske läst eller snubblat över historier om det Belgiska Kongo, en grym historia om gummiexploatering och avhuggna händer (att man fortfarande kan köpa chokladbitar i form av just händer i Bryssel är bortom mitt förstånd). Det räcker tyvärr inte men jag tänker inte dra hela den historien för er, även om jag skrev en fantastisk uppsats i ämnet på min historiekurs nu i våras. Kolla istället in den här dokumentären om det, eller läs Mörkrets Hjärta av Joseph Conrad.

Vad hände då efter att Kongos skräckkoloniala välde tog slut? Inte mycket tyvärr, Belgien behöll Kongo som en koloni ända fram till år 1960 och även om en del positiva reformer skedde så var det inte precis någon som ägnade särskilt mycket tanke åt landet. Vilket ju givetvis påverkade hur en vardaglig belgare hade för syn på afrika. Hergé är inget undantag. 

"Tintin i Kongo" ska man ta för vad det är: en studie i hur en helt vanlig belgare hade för syn på Kongo när albumet kom, det vill säga 1931. Det är rasistiskt ja, men hur många gånger ska vi konstatera det, starta debatt om albumet om huruvida det ska förbjudas eller inte? Varför inte använda det i debatten om RASISM istället, där det faktiskt gör nytta? 

Och varför detta ständigt hackande på serier för resten? Pippis pappa är ju också kolonisatör på Kurre-kurre-dutt-ön, som befolkas av "negrer" i sin vildaste form. Låter jävligt rasistiskt i mina öron men Astrid Lindgren klarar sig väl bar undan eftersom hon är författare. Fy fan...

Edit: Ja, jag vet att de tog tillbaka beslutet, men jag blir inte mindre arg för det.

Edit 2: Nej, självklart har jag inget emot Astrid Lindgren, jag älskar hennes böcker! Men jag blir sne över att ingen verkar vilja klanka ner på författare när det gärna klankas ner på serier.

måndag 24 september 2012

Röda kinder, redan?

Har spenderat fyra och en halv timme ute i kylan för att jobba, det var inte så vidare kul precis. Mina kinder bär den roliga rodnaden som alltid uppkommer när man kommer in i värmen igen och som är tämligen omöjlig att skaka av sig.Men pengar är pengar, så här ska inte gnällas! Dessutom är det ganska trevligt med kyla som biter sig tag i kinderna, även om det är klart allra mysigast på vintern. 

Dock så får den norrländska glädjespridaren sjå sig lite till. Jag har fått världens stick-mani och har åtminstone 7 projekt som måste bli klara till i vinter. Jag och accessoarer går ganska bra hand i hand när jag har fått göra dem själva. Som exempel kan jag ju nämna att jag aldrig köper smycken, men däremot tillverkar ett och annat armband när andan faller på eller om jag hittar trevliga pärlor som passar. 

Ska bli duktigare på ta bilder bara kameran blir lagad, då jag ju faktiskt har lite fina färdiga saker att visa upp. När det händer vet jag dock inte, jag vet som inte riktigt vart jag ska gå för att få kameran lagad ^_^;;;

söndag 23 september 2012

Sicken skurk!

Någon vettvilling till terrorist och ogärningsman med ont uppsåt hade varit framme i skafferiet och ställt kartongen med Earl Grey-tepåsar upp och ner. Klart att jag inte ser det utan tar den bara, och plötsligt regnar det tepåsar omkring mig. Tack som fan för det!

Vänta, jag tror faktiskt att terroristen var jag... Oops...

torsdag 20 september 2012

Känner ni igen er?

Man har egentligen ingenting planerat framför datorn men av gammal vana startar man den ändå. Surfar ut på nätet och gör följande: 

♫ Man loggar in på sin gmail, ser att ingen alls har skrivit till en, inte ens om reklam

♫ Man loggar in på sin andra mail, den som oftast blir spammad med en sjuhelsikes massa skräpmail, men inte ens där finns något

♫ Så man fortsätter lite desperat in på bloglovin, bara för att se att ingen har skrivit något alls, trots att jag följer sisådär 45 bloggar (hur är det möjliogt?!?!?)

♫ Irriterad loggar jag in på mitt DArt-konto för att se om någon har uppdaterat där, men icke! 

♫ Uttråkad knackar man lite med fingrarna  mot skrivbordsytan, och funderar över vad tusan man ska göra nu

♫ Undrar om jag har fått något mail nudå?

♫ Häpp, på min andra mail då?

♫ Inte det, men har något bloggat då? 

♫ Nähä, har någon uppdaterat på DArt då?

♫ Halleluja, EN bild, som inte ens var bra... 

Åh, va irriterande!

tisdag 18 september 2012

Tid stanna! Spring inte ifrån mig!

Just nu sitter jag med en obehaglig klump i bröstet, en klump som jag mycket väl vet varifrån den kommer och som jag inte har en susning om  hur jag ska lösa upp. 

Som medlem i en väldigt stor familj så finns det en egenskap som kan vara både fördel och nackdel: du har aldrig egentid. Och när du väl har det så är den extremt kort.
Vilket har lett till att när jag väl har egentid så värderar jag den väldigt högt. Jag vill göra precis vadjag vill, inte vad någon annan vill att jag ska göra. Det spelar ingen roll att det förr om världen handlade om att hjälpa till i hushållet och att det numera handlar mer om vad andra vill göra tillsammans med mig.
Min egentid är viktig för mig och jag blir tokig om jag inte får den. 

Det är därför jag blir så ledsen när jag nu på senare tid har börjat tappa det där. Det är inte så att jag inte längre värderar min egentid, för de gör jag. Men vad jag ska göra av den har börjat glida mig ur händerna. 

Det var helt okej så länge jag bodde själv, för jag hade ju vad det såg ut som all tid i världen för egentid, men när man befinner sig i en sambotillvaro blir det inte alls samma sak. Jay pockar gärna på min uppmärksamhet när vi är själva och föreslår att VI gör något, vilket vi oftast också gör. Om jag vid fåtal tillfällen faktiskt gjort något EGET så blir aldrig tillfredsställelsen lika stor efteråt, och därmed finner jag inget större nöje i att vilja göra något eget när Jay är hemma (det låter ganska sjukt nu när jag läser det...). 

Så jag vill verkligen njuta av de timmar jag får ha för mig själv, med att tillfredsställa mina alltför många intressen. Men ibland blir det lite överväldigande mycket saker som jag vill göra samtidigt, och vips blir ens mentala ålder alltför låg och man kan inte alls längre den oerhört svåra konsten att prioritera. För det är ju det man måste, man måste kunna välja det som lockar mest och hålla sig till det, hur mycket än alternativ 2 & 3 lockar.

Ikväll har det varit stört omöjligt för mig. Tre timmar egentid skulle jag få nu under kvällen som jag verkligen ville ägna åt egna aktiviteter. Men jag ville för mycket. Jag ville spela WoW samtidigt som jag ville spela Skyrim, och jag ville definitivt komma någonvart i de trevliga stickningsprojekt som jag har. Jag vill rumstera om på mitt skrivbord och kanske montera upp min dator i hängande läge under den, eftersom jag hatar att ha den ståendes på golvet (de samlar damm så satans fort då). Jag ville städa upp på mitt ritbord och kanske fortsätta på nåt att de hundratal ofärdiga grejer som jag vill publicera på DArt sen ett år tillbaka. Jag ville påbörja "To Boldly Flee" (fast nu i efterhand ångrade jag mig, jag tänker vänta tills den kommer på dvd istället). Jag ville hjärtans gärna träna lite, trots att jag är ganska så trött egentligen. 

Jag ville för mycket. Och fick ingenting gjort istället. Jag har surfat lite trams och diskat. På två timmar. Och det känns ärligt talat för jävligt!

Fan vad jag hatar sådana här kvällar...

Sabla spel att vara så indragande

Här lovar jag att vara duktig och uppdatera lite mer men om vi bortser från inlägget innan så blev det tyst likt förbannat. Men denna gång berodde det faktiskt på WoW. 

Efter närapå 17 månaders uppehåll så finner jag mig själv spelandes igen, mycket glad i hågen efter det har skett så otroligt många förbättringar av spelet som gör att det dels är lite enklare (eller snarare mer lättförstått) att levla sin karaktär, vilket leder till att det dels blir roligare. Särskilt som världen har förändrats helt sedan Cataclysm-expansionen, men det var ganska gamla nyheter va?

Nåja. Jag och Jay började spela på våra druider, som i skrivandets stund nyligen uppnått level 33. Inte alltför imponerande men det kan vi strunta i.

Så tar Jay en temporär paus för att spela Guild Wars 2 (vilket gör mig skitsur för jag vill också spela det!!), vilket ger mig lite tid att kolla mina andra karaktärer, särskilt min Hunter som ju inte var placerad på det bästa av ställen när jag slutade spela senast (Auberdine).

Helvete, vad saker hade hänt! 

Nog för att jag visste att det var ett av områdena som skulle drabbas hårdast, men att det skulle bli så svårt att orientera sig hade jag ingen aning om! Dessutom lämnade jag henne vid level 11, vilket inte alls är märkvärdigt. Hon har ju liksom... Ingenting alls. Inga roliga talanger, inga glyfer och verkligen inga bra grejer. Dock hittar jag inget bättre för hennes level just nu, vilket gör mig frustrerad och börjar levla som en och annan idiot. 

Och fastnar totalt... 

Suck... 

Sabla spel att vara så förbannat roligt jämt...

Vilket bus!

Egentligen är jag bara hemma på lunch och ska inte sitta här alls egentligen men jag drömde tre riktigt knäppa drömmar som jag måste få dela med mig av innan jag spricker!

Dröm nummer ett var en sån där lite halvtröttsam sak där jag är på en fest med klassen. Alla känner varandra jättebra förutom jag som knappt kommer ihåg vad folk heter. Det känns jättejobbigt tills en av tjejerna börjar spela sopborsthockey med mig, hon var Canada och jag var Ryssland (om ni tycker att det låter bekant så kommer det från barnböckerna om Loranga). Det är jättekul men hon vägrar tala om vad hon heter. Dessutom blir hon bara löjligt vackrare och vackrare under matchens gång så till slut är jag alldeles skamligt ful i jämförelse. När jag säger det till henne slår hon mig blodig ner på backen, fast utan att det gör ont någonstans, medan hon skriker åt mig att alla människor är vackra och hör sen! Jag visste inte vad jag skulle svara på det så jag vaknade istället. Löste ju alla problem...?

Den andra drömmen handlade om igen om Underbara Clara, denna gång hade jag fått tillgång till hennes hus med egen nyckel och allt och hade fått i uppdrag att laga till en löksoppa som skulle serveras som förrätt på en festmiddag som hon skulle ha. Det gick inte alls särskilt bra, jag brände vid all lök och förstörde i samma veva hennes stora fina soppgryta, jag har ingen aning om hon verkligen har en sådan. Clara blev dock inte arg på mig utan istället skördade vi morötter från hennes land och gjorde morotssoppa istället, vilket blev en stor besvikelse för gästerna som kom sedan. Jag satt och skämdes på sängen i gästrummet medan Clara försökte trösta genom att skylla på min illa matchande klädsel som bestod av en vit polotröja ovanpå en grön stickad, samt svarta snickarbyxor med indian-mockasiner. Jag äger INGA sådana plagg! 

Dröm nummer tre var riktigt dryg, jag var och strosade runt i Östersund när jag kommer in på en pizzeria där jag ska möta familjen. Ägaren där tror att han kan kräva mig på femhundra spänn för en lagning av min cykel som aldrig har ägt rum samt en bit lyxig morotskaka (morötter igen?!?!?). Jag blev skitförbannad på honom, dels för att man inte säljer morotskakor på pizzerior, dels för att jag inte hade fått min cykel lagad och dels för att han hade stulit pizzerian av en stackars turk som nu var arbetslös. Jag och Jay satte ihop världens plan om hur vi skulle hämnas på honom. Jag minns inte exakt hur planen löd, men jag vet att det involverade leksakspistoler från Barnens Hus, samt en fotogenlampa. Stressen blev jättehög när jag inte kunde hitta något av det. 

Det var min natt, hur var eran?

söndag 16 september 2012

Det bästa från två världar

Jag klassificerar visserligen inte mig själv som en gamer men jag älskar verkligen att spela tv-spel, och jag blir hemskt upprörd när den eviga debatten om dess "ohälsosamma effekter" förs på tal. Finns inget sådant, hör ni det?

Jag är heller inte så jätteskicklig i ämnet men jag älskar verkligen att sticka. Kan jag sticka ett klädesplagg så gör jag det och skiter i hur lång tid det tar. 

Så det är väl klart att "Kirby's Epic Yarn" blev en jättehit för mig? 

fredag 14 september 2012

Sömn och drömmar och sånt

Min sömn har alltid varit en otroligt viktig del i mitt liv. Inte bara på det där sättet att "man-måste-ju-faktiskt-sova"-sättet, utan mer på ett älskvärt sätt. Ja, jag kan rent ut sagt älska att sova och längta hejvilt efter att få drömma i flera timmar innan det är dags för en ny dag.Och nåde den som förhindrar eller fördröjer min sömn!!
Har jag sovit bra brukar den kommande dagen oftast te sig bra också, precis som att jag inte kan få det ena utan det andra.

Vad som däremot inte är kul med sömnen är när: 

- ...man hamnar i lite väl nördiga sammanhang där man finner större nöje i att vara uppe hela nätterna för att göra annat än att sova (och som inte är festrelaterat), typ spela spel eller se på film. Jag gör sånt alldeles för sällan, så i dessa sällskap känner jag mig som en wannabe-nörd.

- ...man drömmer mardrömmar (såklart)

- ...man bara drömmer skumma saker som gör en ganska så förvirrad efteråt och förvandlar morgonen till en flera mil lång startsträcka, vilket händer mig lite väl ofta (hade en knasdröm ganska nyligt om gelebjörnar i olika storlekar och på olika platser som jag inte riktigt kunde få något grepp om...)

- ...man låter ens emotionella sida ta över helt och vips så har man under loppet av en natt lyckats skaffa sig tre nya förhållanden med sju one-nighstands vid sidan av, samt hångla loss med ytterligare nio typer som man antingen suktar efter irl eller aldrig någonsin kan tänka sig att ens prata med.

Det är inte lätt det där med kött eller fisk...

Vet ni vad jag avskyr?

När man hamnar i en diskussion med någon som uppenbarligen vet mycket mindre än du i frågan men likväl lyckas vara så förbannat envisa och spela så väl på din osäkerhet kring ämnet att du ger med dig. Bara för att upptäcka i efterhand att du faktiskt hade rätt. 

Min brorsa och jag hade följande konversation för ett tag sedan: 

- "Testade Aliens: Colonial Marines tidigare och det verkade så jäkla kul! Ska fan köpa det bara jag får pengar! (Min brorsa)
- "Men det har ju inte släppts än, så hur kan du ha testat det?" (Jag, tämligen säker på min sak)
- "Det har det visst det! Laddade ner en demo bara för någon vecka sen!" (Brorsan, bergsäker på sin sak)
- "Nääe, skulle det inte släppas nästa år?" (Jag, tämligen osäker på om jag faktiskt har läst något om spelet)
- "Nääe, det har blivit släppt!" (Brorsan är ännu mer säker på sin sak)
- "Jaha, jag kanske missuppfattade något eller blandade ihop det med något annat... (Jag, ännu mer osäker)

Kommer hem och kollar upp saker på IGN.

Aliens: Colonial Marines släpps den 12 Februari nästa år. 

Va i h-vete?!?!?!

torsdag 13 september 2012

Halo 3: ODST (finally!)

Här kommer äntligen mina tankar kring Halo 3:ODST, som vi gubevars spelade ut för ett bra tag sen! 


När jag och Jay avslutade Halo 2 så trodde jag att vi skulle gå vidare med trean direkt men det tyckte inte Jay. Istället påbörjade vi Halo 3: ODST, som tillsammans med Halo: Combat Evolved var det enda Halo-relaterat som jag hade sett tidigare. Hade inga förväntningar och ingen kunskap, tänkte bara att det skulle bli intressant att se.

Spelet avviker direkt i storyn, där man inte alls får följa Master Chief och Cortana, utan istället den super-elit av soldater som kallas Orbital Drop Shock Troopers och tar vid i mitten av Halo 2's historia, där Covenant upptäckte Jordens lokalisering och ett slagskepp påbörjade en invasion i afrikanska staden New Mombasa (alltså den existentiella staden Mombasa), innan det plötsligt slog till reträtt och skuttade ut i hyper-rymden. Där fortsätter Halo 2 vidare tillsammans med skeppet, medan man i ODST får följa de efterkommande händelserna på Jorden. Bara det hade kunnat bädda för en katastrof (herregud, ett helt spel utan Master Chief?!?!?!?) men tro mig när jag säger att det är INTE ett svagt spel i kedjelänken.


Visst störde det en aning att man istället spelar som en ODST-soldat vars rustning påminner vagt om Master Chief och dessutom har en liknande personlighet (ingen uppenbar hjälte-typ, tystlåten, tuff och stark när det krävs av honom, osv. ), men Rookie ger ändå tillräckligt med intryck för att skapa en egen karaktär. Dessutom är det ganska skönt att inte ha Master Chiefs alla bekväma egenskaper, som till exempel att kunna falla från höga höjder utan att tappa liv (även om jag saknade att inte kunna bära två vapen samtidigt T_T)

Spelkänslan är också helt annorlunda. Tidigare spel har ändå varit ganska ljusa, men här påminner det mer om mörka höstnätter som gatulampor verkar oförmögna att lysa upp. För att kunna orientera sig har därför ODST-soldaterna en slags "night-vision" som lyser upp konturerna av omgivningen med gult och fiender med rött. Och det, kära vänner, är i detta fall genialiskt! 
Dels med tanke på att känslan blir mera hemtam, det är betydligt lättare att relatera till Rookies singel-upptåg på Jorden är du kan göra med Master Chief ute i Rymden, och särskilt när man har lagt stor vikt vid att göra det så realistiskt som möjligt. Men också för att det är ett moment som alltid har stört mig en aning i tidigare spel, där man knappt har kunnat urskilja fienderna om miljön har varit tillräckligt mörk, nu äntligen blivit åtgärdad. Givetvis kan man välja att spela utan "night-vision" för att få den där lilla spännande thriller-känslan av att smyga runt i en mörk ödslig stad mitt i natten, vilket man bör göra emellanåt istället för att förlita sig helt på rustningens finesser. 

Något jag däremot saknar är mina Elites, för de var inte med alls här (om man inte räknar alla de döda kropparna av dem såklart). Att enkom slåss mot Grunts (som jag måste poängtera är snäppet för söta här), Jackals och Brutes (behöver jag säga att jag hatar dem?) och en och annan Hunter skapar inte riktigt samma välkomponerande kompott av spännande fiender. Jag vet mycket väl varför Elites inte var med, men det hindrar mig inte från att sakna dem i alla fall.

Sen gick det förstås inte att komma ifrån att trots att spelet verkligen gav dig en rolig spelglädje så känns det hela tiden som att något fattas. Du vill helt enkelt spela som Master Chief, och du vill ge dig in i konflikten mellan människor, Covenant och The Flood. Det känns inte tillräckligt att befinna dig på Jorden och i mer hemtama trakter, det händer lite för lite. 

Trodde aldrig att man faktiskt kunde sakna dem!!
Men även om Halo 3: ODST inte är det roligaste spelet i serien så var det långt ifrån något fel på det, och är man skeptisk mot det är man blott en fördomsfull idiot. 

Och ja, Sadie's Story var ett fantastiskt roligt sidouppdrag!

Bra hårdvara till dator sökes

Jag borde verkligen uppdatera min hårdvara i datorn, nu har den strulat mer än vanligt de senaste veckorna. Det i kombination med nya intryck från skolan, samt den otrevliga kampen om att få WoW att fungera, plus lite vardagsdepp, gör att allt bloggande, spelande och annat roligt har hamnat i skymundan. 

Men nu är det definitivt slut! Förbered er på lite inläggspam i den närmaste framtiden! 

Först kan ni dock läsa här varför jag plötsligt fann tillvaron okej igen. Och ja, jag har förstås förhandsbokat. Kommer i december någon gång. Åh, vad jag längtar!