expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

fredag 25 november 2011

Breaking Dawn part 1

Jag har ägnat en stor del av kvällen åt att leta recensioner till den fjärde "Twilight"-filmen utan att lyckas. Eller för att vara mer exakt; de recensioner jag hittar är klumpigt formulerade och koncentrerar sig enbart på de detaljer som de stör sig på. Det är allt ifrån seg handling till jobbig anti-abort propaganda (något som återkommer många gånger) och sadistiska blodscener. Jag har stört mig på dem allihop så nu gör jag mig min egen. 

Först och främst så kan jag nämna att jag inte är ett inbitet fan som älskar böckerna över allt annat även om jag har läst dem ett antal gånger. Däremot så finns det ett grundkoncept som jag gillar. Intriger mellan det okända och det "normala" är något som faller mig i smaken och görs det rätt är jag ett lätt byte inför den kapitalistiska världen som vill tjäna pengar på min smak. 

Filmerna har jag däremot aldrig kunnat gilla ordentligt. Det beror inte på att böckerna har gjorts orättvisa, utan därför att det är få bra skådespelare i dem. Kristen Stewart ser ut som någon som lyckats ta sig till åtminstone topp tio i Top Model, och har alltid haft ett uselt skådespel när hon inte visar smärta. Då först tror jag på henne, och en så ojämn Bella vill jag inte ha. Inte heller en så snygg.

Robert Pattinson försöker i alla fall, men jag går inte på vare sig hans utseende eller skådespelarinsats. Den enda vampyr som känns trovärdig är någon man ser mycket lite av; Carlisle, spelad av Peter Facinelli. Han gör ett såpass bra jobb att man upplever honom som malplacerad när alla andra är mer eller mindre dåliga.

Så nu när jag har sett fjärde filmen vad säger jag då?

Ungefär samma sak. Skådespelarna försöker lite mer men de är fortfarande på förfärligt låg nivå, så att skådespelarna är så älskade övergår lite mitt förstånd. Men jag tycker å andra sidan inte att någon av dem är dregel-snygg heller.

Handlingen är såpass uttjatad i tidigare recensioner att jag går inte in på den här. Jag kunde den tämligen bra redan innan, boken har jag läst åtminstone två gånger och visste därför precis var i boken som filmen skulle sluta. Att dela upp filmen i två delar var inte bara ett fult knep för att tjäna mer pengar, istället utnyttjades det faktum att även boken är uppdelad i två delar. En mycket bättre förklaring för fansen som sväljer det med hull och hår. 

Kritiker klagar över att handlingen känns utdragen. Det är den även i boken och känns inte särskilt intressant förrän man kommit halvvägs genom första delen. Där börjat tempot i rasande fart och man har svårt att släppa boken ifrån sig. Tills man kommer till de blodigare scenerna. Vanligtvis är jag inte så känslig, Alien såg jag utan att vare sig blunda eller rynka på ögonbrynen, och allt blod i "En vampyrs bekännelse" får mig endast att grimasera. Twilight får mig däremot att vilja lägga mig ner på golvet och kippa efter luft medan jag bearbetar ett kraftigt illamående som får mig att vilja svimma eller kräkas eller nåt. Jag hoppades innerligt på att filmen inte skulle framkalla något sådant, men jag hade också hört att inte mycket skulle visas på duken utan istället lämnas åt fantasin. Jag vet inte om det var så mycket bättre.
Mycket riktigt, slutet visas skickligt vinklar och effekter och man får aldrig se de riktigt äckliga delarna av den blodiga förlossningen, men trots detta klarar jag inte, utan svimmar där jag sitter. Vaknar till några sekunder senare och är på väg att däcka av igen men lyckas distrahera mig själv genom att fokusera på andningen. Jag är 23 år och har svimmat på en biograf för första gången i mitt liv.

Så att filmen släpptes vid 11-årsgräns var bara dumt. Om vi bara hade haft en 13-års gräns här i Sverige hade jag föredragit den mycket hellre. Nu krävs det istället att 11-åringarna är mycket tåliga och mogna, annars lär de uppleva mitt illamående i mer eller mindre otäck skala. 

Tag er i akt innan ni ser den, eller innan ni föräldrar låter era barn se den! Det är brutalt, det är hemskt och endast de rätta sinnet klarar av det. 

Sen kan man säga vad man vill om den envisa propagandan och sega handlingen, men eftersom filmen följer första halvan av boken så är det bara att vänta. Det hade nog gått att klämma in hela boken på en film som de säger, men jag undrar hur filmupplevelsen hade blivit för de känsliga. Hade man lyckats repa sig såpass att man klarade av en timme film till, där dessutom ett nyblivet vampyrliv med allt vad det innebär ska skildras? Inte om man nu råkar vara av det känsligaste slaget, då behöver man en välförtjänt paus. 

Inget fan lär bli extremt besviket, det går alltid att hitta saker att klaga på när det baseras från böcker. Känsliga tittare varnas dock! 

Betyg: 5.5/10
Att den får såpass högt betyg beror på att filmen lyckas fånga mycket av bokens handling korrekt samt det uppbyggande crescendo som bildas. Och även om förlossningsscenen är obehaglig så är den snyggt gjord. Slutet kan mycket väl vara det bästa i filmseriens historia (även om det säger VÄLDIGT lite) men det får vi avvakta med tills nästa film kommer.

tisdag 22 november 2011

Jul åh nördiga jul

Jag undrar om det verkligen finns en högtid som man kan klassificera som nördig. Men jag antar att det beror mest på vad man gör dem till. 

Jul har börjat smyga sig på så smått häromkring, man ser folk sätta upp julstjärnor i fönstren och montera upp utebelysningen som kan vara mer eller mindre påkostad. Att handeln börjar redan i Oktober skiter jag i, folk brukar ändå inte bli taggade förrän lagom till första advent. 

Jag vill också börja men då krävs det något annat först; Farmor på bergets gamla goda städfilosofi om att det alltid ska städas riktigt ordentligt före jul, oavsett om det behövs eller inte!

fredag 18 november 2011

Stökig fredag

Veckan har varit oerhört lång upplever jag men det kanske mest beror på att jag har lyckats mata igenom de två första säsongerna av Sailor Moon (äntligen vet man hur det hela slutar!!). 

Men äntligen är fredagen här. En mycket speciell fredag, eftersom det idag var release för det nya Zelda-spelet; Skyward Sword

Under otroligt lång tid för att vara ett tv-spel (om än ett mycket speciellt sådant) så har det hajpats över alla gränser. Man var nästan beredd på att det skulle bli en stor besvikelse hos både fans och kritiker. Så blev det dock inte, istället blev spelet hyllat som ett spel som är så oerhört mycket bättre än "Ocarina of Time" som annars har haft titeln det bästa spelet i världen utan konkurrens. Ingen har gett spelet mindre än 9/10. 

Ingen utom Tom McShea på Gamespot, som gav det 7.5 av 10. För att han ansåg att den klumpiga kontrollen, onödiga utfyllnader i form av sidouppdrag utan belöningar samt ett nu uttjatat tema var tillräckligt för att spelet skulle vara endast "okej". 

Själv har jag inte följt spelets hajpade resa så noga, men jag har läst tillräckligt med recensioner för att förstå att mycket av det han säger mest är skitsnack. 

Kontrollen har blivit hyllad i samtliga recensioner som säger att det förgyller spelupplevelsen flera snäpp. I videorecensionerna ser man hur spelaren (recensenten btw) svingar Link's svärd med precision som vi bara har sett taffliga försök till när Wii Motion Plus använts tidigare. Nu fungerar det istället jättebra! Så vad många misstänker är att Tom spelade på en välanvänd Wii-remote som inte hade de friskaste batterierna i sig, eftersom i hans videorecension slår han ganska hysteriskt med kontrollen. Vilket påminner en del om sättet att använda den i Twilight Princess. 


Sidouppdrag utan belöningar existerar inte i Zelda-spelens universum (möjligtvis då Nintendo-gallery uppdraget i Windwaker), och det är dessutom helt frivilligt om man vill göra dessa sidouppdrag. Det gäller även för Skyward Sword, och kritiker har hyllat även dessa som en viktig del i spelets charm. 


Sen har vi då upplägget. Ja, alla Zelda-spel fungerar på samma sätt: berättelse, tempel, berättelse, tempel, berättelse, tempel osv. Men alla har de något som gör att man skiljer dem åt:


A Link to the past var först så det behöver inte vara mer unikt än det. 


Ocarina of Time hade ett spännande upplägg där du hoppade fritt mellan två tidsrymder. 


Majora's Mask har du en historia som utspelar sig under tre dagar och världen ska förhindras från undergång. 


The Windwaker utspelar sig helt och hållet till havs och känns verkligen inte som ett Zelda-spel (med det sagt menar jag verkligen inte att spelet suger bara för det, det är lika underbart som alla andra)


Twilight Princess var bokstavligt talat en kamp mellan ljust och mörkt (eller skugga för den delen) och Link kunde förvandla sig till varg, hur coolt var inte det?


Och nu i Skyward Sword går vi tillbaka till nästan tidernas begynnelse, innan Triforce kommit på tal, och vi flyger i himlen. Vad gör att spelet inte blir unikt? 


Är det måhända Tom McShea som stått som inspirationskälla för denna trailer? 




Jag lämnar det åt internet kommentatorerna att avgöra saken.

tisdag 15 november 2011

Dåligt fokus

Folk som känner mig lite bättre är hyfsat vana med denna lite konstiga ovana jag har, särskilt Jay har lärt känna den bra under våra år; jag har extremt svårt att fokusera på en sak åt gången. 

Det krävs lite förklaring det där. Mitt fokus är inte såpass dåligt att man kan fundera över om jag har ADHD eller nåt.

Många kan ägna sig flera år åt en enda sak, vad som helst. Ett hobbyprojekt till exempel:

- Åh, jag har äntligen påbörjat mitt skepp i flaskan! Här ska byggas på varenda lediga minut när inte livets vardaglighetsbestyr kallar på mig!

- Att jag inte påbörjat den här bokserien tidigare! Den var ju underbar! Synd bara att inte alla böcker har kommit ut än, men vänta bara! Jag ska minsann samla ihop dem allt eftersom och läsa läsa läsa!

- Vilken sinnesfrid att bara få sitta här och måla mina tavlor, behöver man verkligen annat?

Och så vidare... 

Jag däremot flackar som en yrhöna mellan alla mina intressen och håller fast vid dem endast en kort stund i taget, så min tankegång kan se ut såhär:


- Den där boken måste jag verkligen läsa snart! Kanske skulle påbörja den ikväll innan jag går och lägger mig? Men nu vill jag faktiskt måla minst tre timmar på den här tavlan! Så då var det färdigt, måste låta färgen torka. Men du, här har vi ju ett tjusigt garn som jag kan göra benvärmare av, för såna har jag inga. Då kan jag se den här filmen samtidigt för den har jag velat se väldans länge. Och varför inte baka lite hallongrottor att ha till? Det går ju ändå så fort. Och ser man på! Här har vi ju den perfekta idén till en illustration jag bara måste göra nu på stört...


Och så vidare... 


Just nu ligger fokuset inte direkt i bloggandet, hur kul det än må vara. Istället ser jag om hela Sailor Moon-animen som jag ju bara har sett de svenska episoderna till (när ska jag inse att japanska alltid är bäst?!?!?) samtidigt som jag stickar en massa nödvändigheter jag behöver för att hålla mig och sambon och andra nära och kära varma i vinter.


Bilder på allt roligt och fint hantverk kommer snart förhoppningsvis.

tisdag 8 november 2011

Glömda tider

Jag hade en rolig tanke tidigare idag men den försvann helt ur mitt huvud redan vid 11-tiden, och den har inte kommit tillbaka på hela dagen, trots att jag har ägnat åtskilliga timmar åt att gå igenom mina alltför långa tankekedjor som jag har haft under dagen.

Roligare än så har inte jag på jobbet, men vem sa att livet skulle vara roligt jämt? Ibland får det faktiskt vara mediokert. 

måndag 7 november 2011

Klantskalle

Jag glömde ju nämna att det i lördags var René Goscinny's dödsdag; den 5 november 1977 blev världen ett geni fattigare. 

För er som inte vet vem karlen var, så kan jag glatt meddela att han var en fransk humorist som ligger bakom manuset till bland annat:

Asterix (alla album fram till "Asterix i Belgien")...
...Lucky Luke...
...samt Iznogoud
För mig är han lite av en legend, humorn i ovan nämnda serier är verkligen i toppklass, och man skrattar lika mycket åt det idag som igår.

söndag 6 november 2011

Halloween!

Happy Halloween! Typ en vecka för sent, för mig är Halloween alltid däromkring sista oktober. I år blev det dock inte så av olika skäl, men det är ganska sak samma.

Halloween brukar dessutom vara en av de få tillfällen då jag faktiskt går ut. På krog alltså. Dansar med glada människor till hyfsat hjärndöd men ack så friska beats. Enda skillnaden ärväl att det är tillåtet att spöka ut sig. Jag lyckas sällan med några ordentliga outfits utan det blir mer lite halvimproviserat. Resultatet brukar bli ganska bra ändå.

Gårdagskvällens outfit var en steampunk-inspirerad pirat: 


Och jag som sa att jag inte skulle ha bilder på mig själv här på bloggen. Nåväl!

Topp: Köpt på second hand för en tia
Kjol: Second hand fynd från förra året, kostade en femtilapp
Skor: Fått
Detaljer: Gammalt bråte från gymnasietiden

lördag 5 november 2011

Totally awesomeness!

Jag tänkte egentligen gå och lägga mig nu istället för att sitta här och uggla, men jag var bara tvungen att nämna att jag och Jay såg Kung Fu Panda 2 alldeles nyss. Totally awesome!! Uppföljare har bara blivit bättre med åren märker jag, i alla fall de flesta. Och Kung Fu Panda 2 var på en del sätt bättre än ettan; medan första filmen innehåller många söta och humoristiska element och fantastiskt underhållande kung fu-sort of- action, andra filmen bjöd på en del vuxen element som gör den mer välkomnande för alla åldrar. Det var inte alls lika mycket humor, det var väldigt mycket sad face-scener och mycket mera djup istället. För en gångs skull var det en kanonbra sak. Faktum är att om de fick för sig att göra en trea så skulle jag verkligen inte protestera.

Möjligtvis blir jag lite ledsen i ögat över det faktum att tre underbara karaktärer är gone forever, om man säger så.

(Shifu och) Oogway, den häftigaste sköldpadda sen 1984! 
Tai Lung,annorlunda och tuff antagonist från ettan
Lord Shen, den supercoola påfågeln från tvåan
Självklart, filmerna i sig är inte så särskilt originella när man granskar berättelserna lite noggrannare, men karaktärerna och animeringen samt upplägget gör det till något speciellt ändå. Och det är på tok för mycket gnäll om dataanimerade filmer idag. De är en kategori för sig och ska behandlas därefter, punkt slut! 

There's a saying. Yesterday is history, tomorrow is a mystery, but today is a gift. That is why it is called the "present"
/Oogway

fredag 4 november 2011

Minneslycka!

Eller vad man nu ska kalla den där glada lyckan man får när man äntligen hittar svaret på en fråga som har uppkommit genom att man minns något men inte en viss specifik detalj.

Så som igår när jag snubblade över det första klipp jag någonsin såg ur The Big Bang Theory, exemplet med Schrödinger's cat.


video

onsdag 2 november 2011

Apropå Zelda-nojan...

...som fortfarande äger rum här. 

Hur kommer det sig att jag aldrig någonsin har fått höra talas om det här underbara?!?!?!?


Älskar newgrunds alltså... 

Men Mr. Tingle däremot är bra läskig!! 

Smala Sussie

Jay's pappa har tjatat på mig i nu fem år om att jag ska se Smala Sussie för, gud bevars, jag skulle nog gilla den.

Så äntligen tog jag mig tid till att se den idag.

Och jag kan verkligen inte förstå varför han trodde att jag skulle gilla den. 

Jag är verkligen inte den där typen som avskyr svenska filmer, svenska filmer är av lika varierande kvalité som i alla länder. Fucking Åmål älskar jag, Tomten är far till alla barnen avskyr jag, och Smala Sussie kan jag nog sätta på "Eh"-skalan. För hela filmen var för mig ett enda stort "eh".

Några one-liners var förstås riktigt roliga, såsom sådana uttryck som man har hört massvis med gånger och aldrig fattat varifrån de kommer (även om jag betvivlar att filmen var hela orsaken till deras existens). 


Sak samma. 


Nu har jag sett den, gett betyg, och tänker inte se om den. Har inget behov.