expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 25 februari 2012

Inre kris

Hela dagen har jag genomlidit en nre kris på grund av kvällens aktivitet: att se Melodifestivalen. Jag avskyr ALLT vad schlager heter, jag brukar endast ta reda på vem som vann och vilken placering Sverige fick EFTERÅT. Aldrig att jag bryr mig om att följa med i tävlingen! Istället är jag den där som irriterat suckar åt folk som följer det med spänning och frågar om de har något liv. 

CITAT!! (på fet skånska)
"Öh, ja man måste ju ha ett liv för att kunna leva, och om ma inte lever så kan man ju heller inte kommentera heller, hallå! Och Good Feelings och Levels är samma låt. Och man kan heller inte bli uppäten och sen våldtagen"

AnnaEllinor är bäst helt enkelt. 

Melodifestivalen suger fortfarande och jag ska likt förbannat titta. Varför?

För att jag råkar vara hemskt förälskad i Lisa Miskovsky och måste följa allt som den kvinnan gör på tv. 

CITAT!! (med den sämsta skådespelandet du kan tänka dig)
"You're tearing me apart Lisa!"

tisdag 21 februari 2012

Alena äntligen här!!

Sveriges grymmaste serietecknare (nej, inte jag) är på frammarsch och har världens coolaste trailer till sitt nyutgivna seriealbum Alena. Köp den här.

ALENA trailer from Kim W. Andersson on Vimeo.

Alla som vill marknadsföra sina serier borde verkligen göra sådana här trailers. Undrar om Serietecknarskolan skulle ta ett förslag på att lägga in sådana moment i undervisningen på allvar?

måndag 20 februari 2012

Klingoncappuccino!

För er som vill göra er egen nördiga cappuccino i norrländsk anda!

Tag 2-3 teskedar lingonsylt och 1 stor matsked (alltså inte plastmåttet matsked utan en riktig matsked) vaniljglass och blanda till en sås. Lingonen får gärna vara krossade. 


Slå på varmt kaffe, förslagsvis espresso, men jag vet fortfarande inte skillnaden så jag kör på mitt vanliga bryggda kaffe. Fungerar bra det också!


Toppa med varm skummad mjölk (en mjölkskummare ÄR en bra investering, jag lovar!!) och pudra lite oboy över (eller färska lingon om du hellre föredrar det).

Drick och njut!
 
Söt mjukistiger att tugga på ingår ej

söndag 19 februari 2012

Plötsligt ensam

Jay blev inkallad på jobbet så när jag nu så passande fick ensamtid hade jag tänkt skriva undan en massa saker som börjat samlas på hög. Skrivandet kom dock av sig lite och lusten försvann. Jag vet inte varför, men ibland blir det bara så när jag är ensam om kvällarna. 

Så nu hade jag inte så mycket lust för någonting alls, och vad gör man då?

Stirra lite dumt ut genom fönstret och hoppas att ingen annan stirrar lika dumt tillbaka. 

fredag 17 februari 2012

Jag har tråkigt!

Nu är jag less på att räkna andragradsfunktioner! Jag tänker vara fräck och påbörja Wind Waker!! 

 Och för er som glömt, kolla här

Skyward Sword final thoughts

Nu har man tragiskt nog avslutat Skyward Sword!
3 månader efter att spelet släpptes har jag äntligen tagit mig igenom hela spelet, och den här gången gick det förvånansvärt fort för att vara jag (som jämförelse kan jag nämna att det tog knappt 1½ månad för mig att spela färdig SS medan Ocarina of Time tog nästan det dubbla. Och nej, jag har heller inte spelat på varenda lediga stund).
Jag saknar det redan.

Att lära sig spelets kontroller gick oerhört fort och var otroligt härliga! Jag tyckte mycket om Wii Sports: Resort och hur man använde sig av Wii Motion Plus där, men det hade dock sina fel och brister. Här kändes det som en riktig kontroll. Självklart kunde även det strula, men felet låg betydligt oftare hos mig än hos själva spelet (självklart går det inte att blocka med skölden när man är mitt uppe i ett slag med svärdet). Striderna blev betydligt roligare än i många andra Zelda-spel och även om det stundtals kändes en smula svårhanterligt så var det aldrig för svårt. Självklart har jag svurit en hel del, men jag svär jämt, och särskilt när felet ligger hos mig och jag aldrig utvecklas av det.

Först och främst, spelets grafik är helt makalöst! Jag vet att det finns folk som har gnällt över att den påtvingade genvägen att använda sig av impressionistisk stil för att dölja den låga upplösningen, men ärligt talat: måste vi ha ett sådant behov av HD? Tv-spelsnördar borde lära sig att även kunna uppskatta det vackra istället för enbart det realistiska. Skyward Sword tar det bästa från Wind Waker och Twilight Princess och gör en perfekt blandning där varje ruta kan upplevas som ett konstverk (eller den bästa fanart du kan hitta). Vill du ha HD så föreslår jag att du spelar Mass Effect. Vill du däremot ha något trevligt att titta på, så spela Skyward Sword!

Spelet består dock inte bara av underbar grafik, utan även av en fantastiskt karaktärsgalleri. Det märks att det är japaner som ligger bakom, ett mycket gammal redskap för att lyckas med en historia ligger i att ha så bra karaktärer som möjligt. Det lärs främst ut på manga-skolor men även tv-spelsutvecklare har börjat lära sig den svåra konsten. Självklart finns det några enstaka karaktärer som man nästan genast glömmer bort (såsom den där Mogman uppe vid vulkanen som utmanar en på ett grävarspel som liknar Minesweeper men utan roliga belöningar för det), men i övrigt bärs historien upp helt perfekt av våra underbara huvudkaraktärer samt bifigurer.

Templen som också är en stor del av Zelda (se här) känns också mer utvecklade. Då de i tidigare spel har varit otroligt stora och i många fall svåröverskådliga, så är de här mycket mindre men innehåller så otroligt mycket mer. Jag har inga problem med att veta var jag ska, och det faktum att de har slagit ihop kompassen och kartan gör mig överlycklig! Bossarna är också helt otroliga, och även om jag inte har gillat att slåss mot dem alla så har de utan tvekan varit bland de coolaste i Zelda-universumet.
En kul grej som de har lagt till med uppenbar inspiration från Twilight Princess och dess ”twilight-realm” är Trials, där Link ska utveckla viktiga egenskaper som den utvalda hjälten behöver. Även om varje sekund av dem höjde min adrenalinnivå märkbart många steg och faktiskt gjorde mig slut i både kropp och sinne så älskade jag dem.

Hur är det med historien då? Med detta spel ville Nintendo förklara hur exakt alla Zelda-spel hänger ihop, vilket de har försökt med ända sedan Ocarina of Time. Det blir en ordentlig utmaning då skaparna inte hade en tanke på att spelen skulle hänga ihop alls när det första spelet i serien kom 1986. Och ja, självklart kan många moment kännas en aning krystade, såsom att Triforce skulle enkom vara tre simpla trianglar inte mer värt än en av de större skatterna i spelet (vad hände med den medvetna Triforce i A Link to the Past?). Men med tanke på vad de hade att göra med så är slutresultatet mer än godkänt. Du upplever verkligen den episka känslan av att det är nu allt skapas, det är nu som alla legender i kommande spel i serien upplevs och kommer berättas om i generationer. Det är nu det verkligen händer och du får slita som ett djur för att få det att hända. Du blir inte bara hjälten helt slumpmässigt utan du måste bli den hjälten och fortsätta bevisa att du verkligen är utvald, och det berör känsliga punkter i mig. Jag känner mig verkligen som den tuffa hjälten som kastar sig in i faran utan att blinka ens.
Du förstår utan svårighet hur spelen börjar hänga ihop och du älskar dem ännu mer för det!

Men är spelet perfekt? Självklart inte, hade jag fått bestämma så hade spelet inte fått 10/10 i betyg, utan snarare 9.8/10. De flesta stora spelrecensenter verkar dock avsky att använda sig av sådana decimaler för man ser det aldrig idag, utan de använder sig istället av 0.5 steg.
Vad är då fel med spelet? Låt mig påpeka först att bristerna är mycket små!
Främst så är det spelets utmaning. För en som jag som tillhör de mediokra spelarna är spelet perfekt men för de riktigt duktiga kan många utmaningar kännas som alltför enkla. Det finns inga jobbiga pussel som tar evigheter att knäcka och de flesta fiender är heller inte såpass hemska att du riskerar att dö (med undantag av den allra sista). Och när man själv inser att det finns så otroligt många svårare och nästan roligare utmaningar i de andra Zelda-spelen så blir man en smula besviken.
En annan grej som också är en petitess är det jag nämnde förut med hur de behandlar Triforce i historien. Vi har ju tidigare fått uppleva hur mäktig den är och är betydligt mer än bara en kraft för innersta bönen ”vid just det tillfället”. Att dessutom kasta in en tidsparadox i det som kan eller kan inte vara logisk känns inte heller som rätt sätt att behandla den på.
Men förutom det fanns inget annars att kommentera negativt.

Jag nämnde tidigare Tom McShea och hur jag ansåg att hans betyg var orättvist, men då jag ännu inte hade spelat SS så hade jag egentligen inget att säga till om. Nu när jag har koll på alla detaljer och har upplevt allt som kan upplevas så kan jag lätt slå ner på hans betyg med betydligt mer kraft i mina åsikter. Han snackar fortfarande skit och Gamespot borde allvarligt överväga att låta någon annan recensera om spelet.

Spelet får av mig 9.8 av 10 och jag kommer vilja spela om det mycket snart, och gärna mer än en gång.

torsdag 16 februari 2012

Slutet är nära

Jag väntar ivrigt på att Jay ska komma hem från repet så att jag får spela klart Skyward Sword. Han förbjöd mig att spela ut det innan dess, vilket gör mig lite grilsk. Alltid måste han vara med när de är som mest spännande. Fast jag klandrar honom inte, jag tvingade honom att låta mig vara med när han spelade färdigt Okami. 


Farväl, du ljuvliga spel! Mitt omdöme lär ploppa upp imorgon! 

Nörd=störd?

Jag var på föreläsning idag, där Underbara Clara pratade om att blogga, bloggvärldens dåtid och nutid samt lite hjälpsamma tips om vad man kan tänka på när man bloggar. Mycket hjälpsamt, men en tanke började snurra runt i mitt huvud och jag kunde inte släppa den: 

Varför finns det inga nördiga bloggar?

Eller rättare sagt, varför är det inte coolt att vara en nördig bloggare här i Sverige? Jag har under den tid som jag har haft den här bloggen förgäves försökt att hitta andra liknande bloggar, men det jag hittar är antingen spelföretag som bloggar (författarna är dessutom uteslutande män) eller tjejer som gärna kallar någon enstaka egenskap hos dem nördiga. Men att stolt proklamera att man är nörd verkar vara totalt förbjudet, eller åtminstone väldigt pinsamt. 

VARFÖR DÅ??

Varför är det så att i USA så är det nästan trendigt att vara nörd, och gilla allt de nördiga som endast ett fåtal gillade en gång i tiden (Star Trek har "plötsligt" fått ett litet uppsving) medan man här i Sverige föredrar att vara "normal" och kanske gilla en och annan nördig grej? Det är helt okej att gilla The Big Bang Theory, trots sin nördighet, men om man börjar ha för bra koll på vad de pratar om så borde man söka hjälp eller åtminstone ägna lite tid åt att utveckla sin sociala kompetens.

Jag har alltid definierat mig själv som en stolt nörd. Jag har aldrig tagit illa vid mig om folk har försökt sig på att använda det som skällsord mot mig (däremot tänder jag till rejält när de kallar mig "nästan-nörd"). Jag struntar blanka katten i om folk tycker jag är töntig som fortfarande gillar Teenage Mutant Ninja Turtles, Star Wars och tv-spel. Jag gillar det jag gillar och jag kan stå upp för det! Jag skäms inte över att säga att fest är överskattat och alkohol smakar skit och att jag hellre dricker mjölk och ser på en bra film.

Om Underbara Clara var med och gav husmorstrender ett uppsving, så får väl jag bidra med mitt och se till att de ordentligt nördiga i bloggosfären får ett uppsving!

onsdag 15 februari 2012

Topp 10 värsta låtarna 2011

Vad gör man egentligen när man är sjuk och trött och ganska bitter på allt och alla utan anledning? Man gör topp listor där man rankar allt man ogillar!

Jag ville egentligen göra en topp lista över de värsta låtarna jag råkade höra på radio förra året redan där kring nyår (jag säger "råkade" eftersom jag aldrig lyssnar på modern radio frivilligt) men det glömdes totalt bort. Tack och lov sparade jag listan så den kommer här, en aning försenad:

10. Friday - Rebecca Black
Jag hörde faktiskt inte den här på radio eller såg videon till låten på youtube först som så många andra gjorde, utan jag hörde istället alla elaka kommentarer om den först och ansåg att så mycket skit förtjänar inte ens Justin Bieber (jag avskyr hans musik och musikattityd likväl) men efter att ha lyssnat igenom låten och forskat i hur den överhuvudtaget kunde existera så kunde jag surt erkänna att den förtjänade varenda elak kommentar den fick. Det är skandalöst att någon som inte kan sjunga utan Auto-tune eller har intelligens nog att se en löjlig låttext nog när hon ser den ändå får spela in en hel låt samt en tillhörande video. Berömdhet är tydligen allt för somliga. Varsågod Rebecca. Jag hoppas att du är nöjd över dig själv. 

9. Like a Prayer - Jay Smith
Att göra covers är sällan en bra idé, om inte idén bakom är att göra en egen version av den som står i såpass kontrast med originalet att man kanske inte inser på en gång att det är en cover (jag kommer aldrig att kunna respektera vare sig Limp Bizkit eller Jeff Buckley för den anledningen), men när Jay Smith gjorde det var det endast tanken bakom som sålde den: en riktig snyfthistoria om hur han tillägnade covern sin förra flickvän som dog en tragisk död för en tid sen, och som älskade Madonna. Tragiskt, men det gör inte att låten blir bra per automatik. Det krävs att man kan bära upp den med både röst och karisma och det gör inte Jay Smith. Och det om något är tragiskt. 
Jag är dock snäll och sätter låten hyfsat lågt ner på listan eftersom den inte är fullt lika uttjatad som många andra hatobjekt här.

8. Tonight, tonight - Hot Chelle Rae
Det är lite svårt att förklara hur man kan avsky en låt när man endast hört den en eller två gånger, men med denna så räcker det att säga att den saknar verkligen allt som gör en låt bra. Succé fast åt andra hållet? Knappast, inte när det gäller musik och det finns så mycket begåvade människor därute som förtjänar att utöva detta yrke mer än andra. Hot Chelle Rae förtjänar det inte när det här är allt de kan leverera. 

7. The Lazy Song - Bruno Mars
Jag har inget emot låtens budskap, vem tycker INTE om att ha dagar då man inte gör någonting alls? Dagar då man knappt ids sätta på sig kläder eller hitta på något, man bara slappar i sin sunkighet och vägrar befatta sig med något av det normala livet. Men Bruno Mars sjunger också om att ha sex med första bästa tjej, vilket blir ett enda stort hyckleri. Vill man inte göra något så vill man inte ha våldsamt sex heller. Och vill man ha sex under en slö-och-slappar-dag så finns det en tusen gånger bättre låt om det: "Banana Pancakes" av Jack Johnson. Hör och lär, Bruno. 


6. I'm Sexy (and I know it) - LMFAO
Jag trodde väldigt länge att den här låten bara var ett knasigt skämt som man fick tycka lite vad man ville om, men nej, det var en hitlåt, och den spelades överallt. Och då blir man istället bara illamående. Låtens otroligt sjösjukeframkallande bakgrundsriff som aldrig ändras utan istället blir högre och högre genom hela låten ger mig huvudvärk var jag än befinner mig när jag hör det. Dessutom är videon löjlig. Att få någon annans bollar slängda i nyllet är inte min definition av kul och det kommer heller inte att vara kul. Det lär dröja tills jag kan gå ut och dansa igen. 


5. White Light Moment - Tove Styrke
Vanligtvis hör jag ingen skillnad på kvinnliga artister idag, vare sig musikmässigt eller på sångrösten (jag skulle med andra ord aldrig kunna hitta igen min kvinnliga partner om jag råkade vara en manlig kejsarpingvin) och därför är det med stor sorg som Tove Styrke blev del i denna mängd. För jag vet precis vem den lilla nippertippan är, jag gick på samma skola som hon hoppade av från för att "artistlivet tar så mycket tid". En artist som inte förstår värdet av utbildning kan jag verkligen inte respektera. Och rätta mig om jag har fel, men låtens text påminner lite väl mycket om högstadiepoesi, där man tror man lyckas vara riktigt djup men misslyckas radikalt. Dessutom är det inte alls svårt att skriva musik till en sån här låt, jag gjorde det på en timme i Cubase. Vad är det då för mening med att vara artist om allt man producerar är kommersiellt skräp som inte kan utmärka sig eller ens talar för artisten? Tvi på dig, Styrke! Du förolämpar mig, min gamla skola och min hemstad djupt!


4. Someone like you - Adele
Apropå förolämpningar så kan jag lika gärna nämna en annan grov förolämpning, Adele. Endast en vecka yngre än mig tog hon världen med storm med sin stora hit "Rolling in the Deep" som här i Sverige användes som jingel till programmet True Talent. Och jag avskyr henne och den här låten riktigt ordentligt. Inte för att hon är tjock, det fattade jag först hyfsat nyligen medan låten har legat på hatlistan ett betydligt längre tag, och ärligt talat bryr jag mig inte om hennes kroppstorlek. Nej, jag blir förbannad över att Idol-deltagare som låter exakt som henne skickas hem med en du-kan-inte-sjunga-stämpel i pannan. Men här är Adele, sjunger sina falska toner (ja, det är falskt, särskilt in refrängen) och lyckas vinna fina priser och får vackra ord skrivet om sig. Då blir man riktigt förbannad. 


3. Tonight (I'm Fuckin' You) - Enrique Iglesias feat. Ludacris
Yep, jag censurerar inte titeln även om resten av världen gör det. Todd in the Shadows har redan sagt sitt om den och jag håller med vartenda ord så jag översätter honom bara: Hur fan ska man kunna relatera till någon av Iglesias hits igen? Hur ska man någonsin kunna tro på romantikern som förtvivlat längtar efter den sanna kärleken och chansen att få visa att man är Drömprinsen, när det existerar en låt som den här? Tummen upp, Enrique! Du bevisade just att alla killar är endast ute efter sex, vad vi tjejer än får höra i kärleksfulla sammanhang. Romantik? Glöm det, ner i toaletten med det bara!


2. Jag kommer - Veronica Maggio
Apropå på det här med humor i låtar. Rent uppenbarligen så borde det vara så att ska man använda sig av humor och tvetydigheter i sin musik så ska man göra det på ett sätt som många kan relatera till. Definitivt inte såhär, och särskilt inte när den största skaran av fans är tjejer som befinner sig mellan högstadiet och gymnasiet. Dessutom har Maggio bland de mest störande sångröster jag vet, och då blir man ännu mer irriterad och förbannad. Jag vill inte veta hur du låter i sängen Maggio! Låt det stanna hos din partner! Och ge fan i att tjäna pengar på det som en och annan mediakåt musikprodukt!


1. Party's in my head - September
Ingen annan låt på denna lista har jag hört lika många gånger som denna, och varenda sekund har jag velat skrika inombords av allt hat och irritation som genast får mig att svämma över. Så varför avskyr jag den så mycket?
Saknar den allt som gör en låt bra? Nej
Har den ett störande riff och kastar sina genitalier i mitt ansikte? Nej
Är texten stötande eller rent förolämpande? Nej
Finns det något att avsky hos artisten ifråga? Nej
Men jag definierar inte dålig musik på endast de sätten. Här finns även kategorin de-låtar-man-absolut-inte-vill-ha-i-sitt-huvud och i denna kategori passar väldigt många av Septembers låtar in. De sätter alltför lätt i huvudet på dig som små otrevliga fästingar som vägrar att släppa taget. Och just Party's in my head var den ultimata låten på den fronten, jag kunde inte ens nynna på något annat!
Och vad värre var att folk envisades med att spela den överallt och jämt i radio och på fester. Jag ville gräva ner mig till slut. 




Nu har jag gnällt färdigt och hoppas kunna kurera mig med lite hönsbuljong och vitlök. God eftermiddag!!

tisdag 7 februari 2012

Större än störst

En rolig konversation jag minns från en lunch utspelade sig bara dagar efter att jag hade lärt mig hur ordet smurf uppstod. Enligt skaparen bakom smurfarna, Pierre "Peyo" Culliford (nej jag kunde bara hans artistnamn faktiskt) så hade han vid en middag med sina kollegor glömt bort ordet för salt och därför sagt ett nonsensord istället ("passe-moi le schtroumpf"). En riktigt rolig historia faktiskt.

Nåväl, under min lunch utspelade sig nu samma scenario, min kollega hade helt glömt bort ordet salt och bad istället om hursch, men vi förstod förstås allihop att hon menade salt. Med smurfar i minnet berättade jag hela historien om Peyo för de andra, som skrattade lite roat åt det. En av dem sa sen åt mig med en aning fisförnäm ton:
"Det där var det nästan nördvarning på!"
Vilket jag självklart tog som en förolämpning för nog fan var det nördigt av mig att lägga ett sånt onödigt vetande i mitt minne!


En annan nörd som jag har fått stifta bekantskap med är Ken Follett som är en riktig nörd när det gäller katedraler. Jag har i uppgift att läsa hans bok "Svärdet och Spiran" i skolan, vilket ger mig en massa plus hos historienördar samt boknördar eftersom boken som sådan är ett hyllat mästerverk som var man borde ha i bokhyllan. Jag gillar den skarpt, men det kanske beror på att författaren är såpass nördig som han är. Man märker direkt när han har tyckt att det har varit kul att skriva, all text som rör katedraler är hemskt lång och detaljerad medan den övriga inte broderas ut mer än nödvändigt.



Ken Follett, du är en mycket söt nörd och om jag får möjlighet att träffa dig så ska du också få veta det!

lördag 4 februari 2012

Pinsamt värre

Gårdagen ägnades åt något så extravagant som biobesök. Ett besök som gjorde mig en aning kluven. Tydligen ska de visa alla Star-Wars filmerna på bio i 3D (men vem vet om de menar enbart de tre första eller alla sex?) och jag var innan endast sugen på att se trean. Sen såg vi trailern för ettan... Och jag vet inte. Den såg oerhört cool ut i 3D, och jag var aldrig så lyckligt lottad att jag såg den på bio. Jag upplevde den för allra första gången på en sketen VHS.

Nåväl. Jag och Jay samt min näst yngsta lillasyster såg "Puss in Boots" på engelska och i 3D (premiär för syrran kan jag meddela). Den var klart bättre än vad jag hade väntat mig, men samtidigt så var det en fantastisk hyllning enkom för kattälskare. Folk som inte uppskattar katter betvivlar jag kan finna alltför mycket underhållning i den. Möjligtvis att den är snygg och hyfsat roligt.
Jag älskade den, främst för att Puss påminner en del om vår katt Leo, men även för att katt nummer 2, Kitty, påminner hemskt mycket om vår andra katt, Midna.
Jag och Jay var tydligen också ganska pinsamma för vi båda hade skrattat åt saker som ingen annan skrattade åt, vilket jag aldrig märkte eftersom jag hade Jay skrattandes bredvid mig och han skrattade aldrig åt saker som inte jag skrattade åt. Där ser man, jag har visst tjuvstartat med att vara pinsam förälder, fast syster. 


Det ska börjas i tid!