expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 14 februari 2015

Mina bästa kärleksfilmer

Såhär kring alla hjärtans dag så tenderar det ju till att ploppa upp den ena filmen efter den andra som folk tycker att man ska se. Kärlekskomedier är vanligast, men ni som känner mig vet att jag avskyr sådana. På sin högsta höjd att jag skrattar åt nåt enstaka skämt, men annars tycker jag att det är samma smörja om och om igen, och romanserna är bara dumma och orealistiska. Men ja, självklart finns det undantag.

Sen har vi de där andra. De där riktigt bra filmerna om kärlek, som porträtterar livets mest komplicerade ämne realistiskt och där vi som åskådare känner igen oss och kan låta våra egna minnen och känslor porträtteras genom fiktiva karaktärer och historier. Eller bara fångas av det.

Så här kommer mina absoluta favoritfilmer, utan specifik ordning på dem, när det gäller ämnet kärlek:



Ni kanske inte visste det, men det här var en älskad pjäs innan det blev en film. Och oj, vilken film! De tre ungdomarna, Jamie och Ste och Leah, bor grannar i Thamesmead (distrikt i London) och har alla sina problem. Leah har hoppat av skolan men försöker ta sig in på nytt, under tiden spenderar hon sina dagar med att lyssna på sin älskade idol, Mama Cass. Ste blir misshandlad av både sin alkoholiserade far och äldre knarklangarbror. Jamie har attitydproblem med sin mamma Sandra, som dejtar den alltför unga Tony (enligt Jamie), blir mobbad i skolan och älskar en viss person så mycket att hjärtat svider (ja det var en Fucking Åmål referens från mig).
Också en film jag brukar se om en eller två gånger per år.



Minns ni att VHS kassetterna hade etiketter av detta slag på? XD
 Svensk klassiker som alla BÖR ha sett! Annars vet jag inte riktigt vad jag kan säga om den. Mer än att det är en perfekt skildring av åtminstone mina tre år i högstadiet.




Jag har sagt tillräckligt om den här filmen i det här inlägget. Ni som inte har sett den än, se den!



Somliga säger att den här filmen är belamrad med klyschor som är klassiska för kärlekskomedier, och vet ni vad? De har rätt.
Men vad många missar är också att inte bara gör den narr av många klyschor och istället presenterar en verklig version av dem, den visar oss också alla underregister som kommer ur ämnet kärlek. Det finns en historia för alla, och alla historier blir behandlade med respekt.Så nej, den är ändå, trots sina klyschor, något helt annat är en vanlig kärlekskomedi.




Det finns tyvärr sorgligt få filmer med lesbiskt tema, och de flesta som finns är skrivna ur ett uselt hetero perspektiv alternativt för en manlig blick (därmed inte sagt att det alltid finns ansträngda romanser/porr inblandat bara för det). Men det här franska mästerverket är något helt annat!
Detta är en galet underbar och hjärtskärande film på precis tre timmar som berättar en fullständigt gripande historia om Adele som blir orimligt förälskad i den blåhåriga, och något äldre, Emma. De inleder ett förhållande med starka känslor och mycket passion, och sedan får du följa förhållandets utveckling under många år, från emotionella unga vuxna till vad jag gissar är runt trettio årsåldern, lite yngre eller äldre. Jag skrattar, gråter, chockas och blir så berörd att jag inte vet var sjutton jag ska ta vägen. Årets bästa film 2014 utan konkurrens. Och en stark tvåa på min lista, om jag nu nödvändigtvis ska ha en sådan. Alternativt delad andra plats med filmen nedan.




Ni vet den där förälskelsen och kåtheten som uppstår med en ny person efter en så kort tid, att när du försöker förklara det för någon annan så låter det bara absurt? Inte varit med om det? Det vill ni inte heller.
Nåväl, den här filmen presenterar en realistisk bild av en 48-timmar bekantskap mellan de båda männen Russell och Gwen. Under dessa timmar lär de sig mer om varandra och sig själva än vad många relationer lyckas under många år. På Imdb har den exakt lika många poäng som Brokeback Mountain, vilket inte nödvänigtvis behöver säga något, men gör i alla fall mig extra varm i hjärtat.
Jag vill inte säga att den är bättre än Brokeback dock, men den befinner sig definitivt på tredje plats. Alternativt delad andra plats tillsammans med filmen ovan.




Vem tusan sa att kärlek endast kan va av romantisk natur? Inte jag i alla fall, och om denna inte räknas som den ultimata formen av vänskaplig kärlek så vet jag inte vad som gör det.
Det här en fransk film som berättar en historia baserad på en sann sådan, om den rike mannnen Philippe som drabbats av förlamning från huvudet och neråt, och som anställer en osannolik personlig assistent, problemmakaren Driss. Vad som sedan utvecklas är en oersättlig vänskap, berättad på ett sätt som endast lämnar dig med bubblande lyckokänslor efteråt. Har jag vänner eller andra närstående som inte har sett den brukar jag komma springandes med dvd:n i högsta hugg.




Alltså, sammanfattar jag historien så låter det verkligen som en klyschig kärlekskomedi, vilket inte är rättvist eftersom filmen är så mycket mer än så, så därför låter jag hellre bli. Det jag istället säger är att det finns en anledning till varför Jennifer Lawrence (för övrigt världens bästa kvinnliga skådespelare i min värld!)(ehm... och hjärta ♥) fick en Oscar-statyett för denna roll.




Absolut sämsta översatta titeln någonsin (Bleka Dödens Minut). Men vi bortser givetvis från det, för filmen är så galet bra! Filmen är en annorlunda fantasy-komedi-kärleksfilm och berättar om den sanna kärleken mellan Buttercup och Westley, som separeras under sorgliga omständigheter. Buttercup blir några år efteråt förlovad med prins Humperdinck utan att älska honom, men innan bröllopet hinner genomföras kidnappas hon av en trio skurkar som hoppas på en fet lösensumma för henne. Efter sig får de dock en mystisk man i svart. Och mer säger jag inte. Annat än att charmen och humorn i den spränger alla barometrar. Eller många av dem i alla fall.

Det var mina favoriter det, i ett inlägg som förmodligen tar lång tid att ta sig igenom. Glad alla hjärtans dag och låt kärleken flöda överallt!

Vilka är era favoritfilmer med temat kärlek?

onsdag 11 februari 2015

Hetsiga dagar

Ibland är det inte helt lätt att hänga med i svängarna. I fredags och lördags var jag och mitt studiogäng fullt upptagna med våra bidrag till snöskulptur-tävlingen som anordnas varje år i Umeå. Mitt gäng fick platsen närmast torget, så vi bestämde oss spontant att göra apberget med en kram på toppen.


Plusgrader och varma vindar ställde dock till det en hel del för oss, men i slutändan blev i ändå nöjda. Dock var det lite surt att de obestridliga mästarna, som vunnit de senaste fyra åren, segrade igen. Med en skulptur föreställande en drake, vilket är ett tema som förekommit mer än en gång i den här tävlingen vad jag vet. Borde det inte vara förbjudet att återanvända teman, eller att vinna mer än, låt säga, tre år på raken? Behövde de verkligen en vinst till?
Jag är egentligen inte bitter, även om det kan låta så. Vi hade grymt roligt dessa två dagar, och det är ändå det viktigaste.

Senare på lördagskvällen for jag iväg på Take Queer, den absolut roligaste klubben som finns här i stan! Och tyvärr det enda stället som är helt okej att besöka utan sällskap, och utan risk att få någon annans skrev upptryckt bakifrån utan ens tillåtelse. Jag tror också att det är det enda stället där "Gangnam Style" fortfarande spelas, om än med en uppenbar guilty pleasure atmosfär (jag lovar, ingen tittar snett på en bara för att du gör den faktiska koreografin). Hade där en grymt rolig kväll, och roligare blev det när jag träffade E, någon som jag hittills bara pratat med på nätet. Visst var det märkligt att ha en 3D - kropp att förhålla sig till nu istället för en 2D bild och text utan röst, men det gick så bra ändå! Henne vill jag definitivt träffa igen!

Däremot sova jag riktigt dåligt under natten pga bråk utanför, och det i kombination med utomhusvistelse två dagar i rad plus utekväll på lördagen,  fick mig att känna mig riktigt sjuk på söndagskvällen. På måndagen orkade knappt ta mig upp för att äta på grund av feber, utan hamnade istället framför soffan med en kopp te, och slötittade på Futurama. Inte helt fel sysselsättning när virus huserar i kroppen, men jag ville som vara mer pigg och alert inför en ny skolvecka.
Först idag har jag känt mig mer okej, så imorgon blir det tillbaka till skolbänken. Hepp hepp!

Det enda vettiga jag har orkat med de senaste dagarna var att påbörja ett galet fint stickat set, där jag tänkte göra torgvantar, mössa, halsduk och strumpor i matchande garn. Hittills har jag lyckats åstadkomma en vante och en socka, och de blir så ruskigt fina! 


Det var mina dagar det. Nu ska jag försöka plugga ikapp litegrann.

torsdag 5 februari 2015

Typiskt nördig klädsmak

Jag har ett par underbara serieleggings som jag snubblade över i en second hand butik i London förra året. De kan inte bli mera jag: jag gillar serier och jag älskar rosa kläder! Serierna är rätt töntiga dock, så någon större givande läsning bjuds det inte på.

Inte nog med det, nåt år på åsele-marknaden (har helt glömt bort när) snubblade jag över ett par jättesöta motivsockar (jag utnyttjar alltid erbjudanden i stil med "köp 15 strumpor för 100 spänn"). De hade "Fjant" från "Trolltyg i Tomteskogen" som motiv.



Så när dessa kombineras får man en rätt nördig outfit av kroppens inferior (nederdelen alltså):


Jag är sällan såhär rolig när det kommer till kläder dock, så passa på och njut nu när jag har ansträngt mig så!

onsdag 4 februari 2015

Mardröm och bot

Jag drömde häromdagen en riktigt hemsk dröm. Jag minns inte riktigt upptakten till det, men det som hände var att jag hade bråttom någonstans. Jag sprang nerför trapporna i vårt hus. Halvvägs nerför trapporna möter jag en uteliggare som är riktigt bister och har en riktig otäck uppsyn. Hans röst börjar prata inuti mitt huvud. Han säger hur han aldrig skulle ha blivit så miserabel om det inte vore för Rebecka. Jag frågar rösten vem Rebecka är, men jag får inget svar.
Jag springer ut genom dörren och mot parkeringen. Bakom mig hör jag hur någon springer, och jag blir nervös över det men vänder mig inte om. Om det är något som skäckspel har lärt mig är att vända sig om är det dummaste att göra.
Jag kommer fram till bilen och låser upp. Springet bakom mig kommer närmare och närmare, och jag börjar bli riktigt rädd, och anar att det kanske är den där uteliggaren som är ute efter mig. Ungefär som att han måste hämnas på mig för den där Rebecka. Jag hoppar skräckslaget in i bilen och stänger dörren. I ögonvrån hinner jag uppfatta att något kommer riktigt snabbt bakom mig. Jag inser att vad det än är så kommer det att slita mig ur bilen så jag försöker förtvivlat låsa dörren, men i paniken så slinter min hand från låset, och jag hinner inte få en andra chans innan dörren slits upp.

Då vaknar jag skräckslaget upp och är så rädd att jag sätter mig upp, kramandes mina ben och vaggar fram och tillbaka. Ett mantra börjar: "Det var en dröm, bara en dröm", men jag lyckas inte övertyga mig själv. Och jag kan inte låta bli att tänka på en viss riktigt läskig koreansk webbserie som jag inte ens tänker länka till, för jag hatar den. Googla om ni vill. Men den är sjukt läskig!

Så den enda logiska lösningen är att distrahera mig med något helt annat. Och ett riktigt bra sådant, blev att titta på "Kejarens nya stil". En film jag faktiskt kan citera helt utantill, så jag behöver inte tänka alls på något annat. Det fungerade fint. Åttio minuter senare kan jag äntligen somna om, lugn och avslappnad.

Har jag nämnt att Yzma och Kronk är två av mina favoritkaraktärer någonsin?

Men jag brukar inte direkt se film klockan tre på natten, så det var lite av en knäpp grej såhär i efterhand. Jaja...

tisdag 3 februari 2015

En cellsam historia

Imorgon (eller idag har det visst hunnit bli) så har jag min första dugga på den här tunga kursen. Då ska det handla om cellbiologi och vävnader (det kallas visst histologi). Tur att jag har ett rejält försprång när jag nu växte upp med program som det här:




Seriöst, finns det inget barnprogram idag som lär ut naturvetenskap? Det här är ju fortfarande fantastiskt!

Även om det inte längre räcker med gulliga filmer, jag måste också veta vad allt detta heter enligt vetenskapstypernas benämningar. Faser, organeller, vävnader... you name it.

Önska mig lycka till!

söndag 1 februari 2015

Mer musikkärlek: Amy

Det är definitvt dags att prata om en annan väldigt stor musikkärlek, mest för att jag har hamnat i en period då hennes musik är det enda jag vill lyssna på.
Jag har älskat henne ända sen jag hörde hennes första singel på radion. Det är faktiskt väldigt få av hennes låtar som inte ger mig rysningar av välbehag, just för att det är så vackert och förbaskat välproducerat, för att inte tala om galet genialiska texter. Åh, va jag skulle vilja se henne live!

Hon heter Amy Macdonald, och är den jag definivt sätter i min topp tre-lista över de bästa soloartisterna jag vet. Faktum att det är mest tjejer på toppen av den listan...

Aja, jag ska inte byta ämne helt och hållet, nu fokuserar vi på Amy.

Om ni inte har koll på vem hon är så har de flesta hört hennes singel "This is the life"


Jag skulle kunna sitta och filosofera över om det är hennes otroliga röst, skotska dialekt, fantastiska texter eller den underbara musiken som gör henne så bra, men jag behöver inte filosofera över det eftersom jag redan vet att det är ALLT det där som gör henne så jäkla bra!
Jag kan lyssna aktivt på hennes musik och förundras av hennes talang, jag kan lyssna inaktivt och älska ljudet i bakgrunden, och jag lyssnar gärna i sällskap med andra eftersom de flesta säger "oh" och "ah" med positiva tonfall.
Hon är också den enda artist som känner mig bekväm att sjunga till, eftersom mitt röstomfång matchar hennes hyfsat bra (betyder dock inte att jag faktiskt KAN sjunga, men jag gillar det så... det är en känslig fråga, jag kan prata om det en annan gång).

Förra helgen satte jag mig äntligen ner och lyssnade på hennes senaste skiva "Life in a beautiful light" och redan första låten "4th of July" fick mig att fullständigt gapa. Hur ända in i glödheta smältugn kan en artist bara bli så mycket bättre och bättre utan att för den delen förlora sin utmärkande stil? Jag bara... Wow.


Som ni kanske förstår så var resten av skivan självklart fullproppad med en massa andra bra låtar. Och är de inte sjungbart bra så är de i alla fall lyssningsbart bra. Fast det gäller såklart hennes två tidigare skivor också.

Charmig är hon också. När hon var med i "Top Gear" erkände hon att den största glädjen hon hade av att tjäna pengar på sin musik var att hon nu kunde införskaffa bilar hon gillade. Hon var dessutom den kvinna som körde fortast av de kvinnor som varit med, och hamnade någonstans i övre mitten. Jag vet inte vad det riktigt säger, men jag gillade det avsnittet.


Så kort sagt, jag totalälskar Amy Macdonald. Och jag rekommenderar hennes musik varmt. Taylor Swift kan lära sig ett och annat matnyttigt tips från Amy om hur berättelser om olycklig kärlek ska framföras musikaliskt.
Fast nä, det finns bara en Amy Macdonald. Och hon är awesome!