expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

lördag 12 december 2015

The Dark Side of Dimensions trailer är här!

I juli kom den första trailern, en teaser, av den kommande Yu-Gi-Oh filmen "The Dark Side of Dimensions", och nu föregående natt fick vi den riktiga. (obs! första sekunderna kommer från den allra sista episoden och innehar en liten spoiler, samt en animationskvalité som serier har):


Det finns inte en textad/dubbad variant av trailern än tyvärr och jag förstår heller inte riktigt allt som sägs. Det jag lyckas förstå är i alla fall att efter att serien slutade så fortsatte livet för de andra, tills nu när en ny pojke dyker upp. Milleniepusslet är tillbaka, och Kaiba är ute efter en revansch som han har väntat på under en för lång tid. "Let's go, Kaiba-kun! My turn!". Biopremiär 23 April 2016.

Min spontana reaktion var ett euforiskt ansikte som skrek invärtes i pur nördlycka. För filmen ser så otroligt bra ut! Animationerna har gått flera steg uppåt sedan den senaste filmen "Bonds Beyond Time", och det är så glädjande att höra de japanska röstskådespelarna återvända till sina gamla roller (jag är VÄLDIGT svag för Yugis skådespelare Shunzuke Kazama). Vi vet ännu inte särskilt mycket om själva handlingen, mest troligt så kommer den vara till synes enkelspårig men med så mycket mer under ytan. Det är trots allt vad Yu-Gi-Oh som koncept är, ett enda isberg.

Men vad som verkligen fascinerar mig är hur pass välgjord den här trailern är. Och hur usla de västerländska är i jämförelse, av de jag har sett på senare tid vill säga.
En bra teaser ska väcka nyfikenhet och få dig medveten om att det här är en film som kommer att komma framöver. En bra trailer lockar in dig totalt och gör dig sugen på att se denna film. Men för det mesta visar trailers de bästa bitarna (det bästa skämtet är givet) och dessutom för mycket av det goda.

Vilket inte är vad dels teasern men också trailern för "The Dark Side of Dimensions" gör. Istället väcks många fler frågor än den första teasern gav oss, och det lilla vi får veta är enkla frågor som vi ändå vill ha besvarade.
Annars är hela filmen höljd i dunkel. Men hajpen är stor. Det verkar inte så här i skruttiga sverige, men det blir enkelt att se utanför våra gränser.

Själv är jag otroligt glad över att få en historia som fortsätter, och en historia som mannen bakom serien, Kazuki Takahashi, har gjort.
Jag är grymt taggad på den här filmen och jag är grymt taggad på 2016.

torsdag 10 december 2015

Trailern för TMNT 2är här!

Den senaste trailern för den kommande turtles-filmen släpptes idag. Jag har rätt dåligt fokus på tmnt just nu och hade blandat ihop dagarna för trailer-släppet totalt. Jag skyller helt och hållet på Yu-Gi-Oh.
Nåväl...



Liksom den förra trailern fanns det saker som gjorde mig glad att se. Och mindre glad att se. Och rent av sur att se.

Bra saker:

- Casey Jones, Rocksteady och Bebop kommer vara med nu. Och det ser jag fram emot! Jag betvivlar starkt att den här Casey (spelad av Steve Amell) kommer kunna slå Elias Koteas' Casey (killen som spelade, nej förlåt FULLSTÄNDIGT VAR, Casey i den första turtles-filmen från 1991, den bästa Casey som finns) men vi får väl se.

- The Turtle-van har vapen och funktioner som jag har velat se, såsom en kloaklockskanon. Töntigt? Javisst, men oj vad det är turtles!

- Det verkar finnas ännu en jaktscen i imponerande miljö. Jag älskade bergsjakten i första filmen så jag blir glad av att se ännu en. Sen får vi väl se om den är bra.

- BAXTER STOCKMAN!!!


Så, dåliga saker:

- Michael Bay-syndrom över hela trailern. Suck. Vi håller på att få Transformers vad det känns som. Inte riktigt lika illa, men inte så långt ifrån. Det känns väldigt tråkigt.

- Är det bara jag eller verkar CGI-turtlarna lite... sämre gjorda?

- Med Casey i bilden verkar vi ha fått en kärlekstriangel mellan Casey, April och Mikey. Först och främst, SÅ JÄVLA TYPISKT ATT APRIL ALLTID SKA PARAS IHOP MED CASEY! Sen begriper jag mig inte riktigt på Mikey's förälskelse i April. Inte så att jag inte köper en romans mellan en muterad sköldpadda och en människa, för det gör jag, men deras relation är så... tunn. Och med ursprung i att Megan, förlåt April, är snygg.

-Handlingen ser hittills väldigt rörig ut.


Och så avslutar vi med sakerna som gjorde mig riktigt sur:

- Sexig Megan Fox, förlåt April. Snälla, sluta.

- Det går ju visserligen att koppla ihop med att filmen börjar likna en typisk Michael Bay produkt samt det faktum att Megan, förlåt April, porträtteras sexigt, men jag säger det som en egen grej i alla fall: hela filmen kryllar av sexistiskt porträtterade kvinnor och testosteronstinna män. TMNT är på tok för ofta något som "ENDAST" riktar sig till pojkar, och den här filmen blir extra tydlig. Det är inte "uppenbart" att jag som tjej ska gilla den. Det finns inget för mig att identifiera mig med. Och det känns så extremt tråkigt, särskilt som det är något jag har fått genomlida under mina 20 år som tmnt-fantast redan. 

- Filmen heter "Out of the Shadows". Och vad är det att bli sur över undrar ni? För att det redan finns ett tvspel med samma namn!! Och filmen har INGET gemensamt med spelet!! Så varför döpa den till exakt samma sak? Ska vi bara glömma bort att spelet "Out of the Shadows" existerar? Det var ju inte ett uselt spel per se, bara trasigt och fullt med potential för att ha kunnat vara så mycket bättre, för att inte tala om det frustrerande spelsättet.

söndag 29 november 2015

Underskattat del 2

Om jag har underskattat nöjet av att mata serier (som anime till exempel), så underskattar de flesta min nuvarande besatthet, vilket är rätt tråkigt. Inte för mig, utan för att serien som sådan förtjänar mer respekt än vad den får.

Jag pratar om Yu-Gi-Oh, serien som de flesta viftar bort som en barnslig, töntig och dålig kopia av Pokémon fast med kortspel istället, som endast blev gjord för att sälja kortspelet som även det de flesta känner till.
Och som sagt, det är jättetråkigt att serien inte får mer respekt än så.

Ja, det är kortspel i fokus, det går inte att komma undan, och är du inte det minsta intresserad så förstår jag att den inte direkt lockar. Men att det finns något mer än bara dueller i serien, det förbises av de flesta, och det underlättar heller inte att den bild vi har av serien är att den är riktad till yngre barn.
Faktum är att i Japan, riktade den sig till 14-15 åringar.

Jag såg en stor del av serien och läste lite av mangan när det kom till Sverige, kan det ha varit 2003? Men nu när jag ville ge den en ärlig chans var det inte direkt nostalgin jag var ute efter, så jag kom inte ens på tanken att leta upp den svenska dubben (och när jag väl gjorde det långt senare så insåg jag att den är usel). Dessutom är jag ju mer en som föredrar undertexter än dubbat, och framförallt vad gäller serier. Så när jag satte mig för att se Yu-Gi-Oh på japanska, var den inte alls såsom jag mindes den. Där jag mindes den som rätt ljus och lättsam, så är det japanska originalet mycket mörkare och våldsammare.

Anden & Yugi - Ja, de är två helt olika personer, jag lovar, deras hår är bara ett sammanträffande!!
Nåväl, serien handlar i alla fall om Yugi (ovan till höger), killen som så gott som alla känner igen på sin knasiga frisyr. Han är en riktig spelnörd som är alltför snäll för sitt eget bästa, samt även ser mycket yngre ut än sina 16 år och ofta råkar ut för skolans mobbare. En dag löser Yugi ett egyptisk pussel som han har fått av sin farfar, och då händer det märkliga saker. I pusslet vilar en ande (ovan till vänster) som nu tar bosättning i Yugis kropp via pusslet. Närhelst en fara hotar, tar anden över Yugis kropp och utmanar angriparna på livsfarliga spel där förloraren bestraffas hårt.
Så börjar mangan. Anime serien som sändes här i Sverige, tar istället sin början lite senare, där anden har bott i Yugis kropp ett tag. Yugi känner till dennes existens men de kan inte prata med varandra, och anden tar nu oftast istället över när det vankas dueller. Vilket börjar ganska omgående då Yugis farfar får sin själ stulen och endast kan få tillbaka den om han vinner en turnering. Anden och Yugi startar resan tillsammans med sina vänner, och så börjar en 224 episoder lång serie där mer än kortspel står i fokus.

Jag erkänner att sammanfattningen i sig låter rätt enkelspårig, men de sidohistorier som finns är mer än enkelspåriga. Där finner vi istället identitetssökande, djup vänskap (särskilt mellan Yugi och Anden, men den är så märklig så jag vet inte ens om det går att kalla vänskap), hämnd, svår ångest (vid ett tillfälle blev min egna ångest porträtterad och då tog jag paus i två dagar), död (inte så barnsligt längre va?), samt ett egyptiskt tema som faktiskt var det första som fick mig intresserad från första början. Jag vet heller inte hur många action serier det finns där huvudtemat är just vänskap, och att vara godhjärtad är det som är mest åtråvärt.


Karaktärerna är allt annat än opersonliga, utan är både minnesvärda och flerdimensionella, och deras relationer är omöjliga att inte bli indragen i. Det finns lager av komplexitet som går att prata om länge (jag kan prata hur länge som helst om vem som helst av dessa underbara karaktärer).

 Sen hjälper det heller inte att det kryllar av fantastiska monster, den viktigaste komponenten i duellerna. Skaparen Kazuki Takahashi har min djupaste respekt när han har lyckats skapat en så härlig variation.

❤ The Sky Dragon of Osiris är min absoluta favorit, så jävla cool!! ❤

Så... Jag såg klart serien redan i maj. Och nu i slutet av november är jag fortfarande djupt nere i det här träsket. Hur är det möjligt frågar ni er?
För att det finns så mycket material att ta del av. Vi har tre filmer, 6 serier (varav 4 av dessa är spinoffs), 4 olika manga serier (varav tre av dessa är spinoffs), samt ett enormt community som skapar egna serier (doujinshi), fantastiska parodier (sök efter Little Kuriboh på youtube så ser ni vad jag menar), fan fiction, data- och tvspel, samt även kortspelet i sig såklart. Vilket fortfarande räknas som ett av världens bästa kortspel (jag tror inte det slår Magic dock). Jag själv älskar det och önskar jag hade fler att duellera med, och som inte spelar med de senaste korten (alla kortspel utvecklas ständigt och det är rätt svårt att hänga med om du inte spelar seriöst).

ska väl erkännas att det bara är Yugi som kan få det att se riktigt coolt ut
Inte nog med det. Nästa år firar serien 20 år (hjälp, jag känner mig gammal!), och det firas med en helt ny film, Dark Side of Dimensions. Jag kan säga att den är hajpad som fan, även av mig. I april nästa år släpps den på japanska biografier, och vi får väl se när den letar sig till västvärlden (hit till Sverige lär den inte komma vilket ju är synd, men det är inte som att det finns någon riktigt stor nördkultur här).



2015 kommer vara året då mitt fokus till största delen låg på Yu-Gi-Oh. Liksom 2013 var det år då Mass Effect var det som låg mig varmast i hjärtat.

Det är även tack vare Yu-Gi-Oh som jag bestämde mig för att börja lära mig japanska, så säga vad en vill om serien men något gott kom ur den.

 © Kazuki Takahashi, Yu-Gi-Oh! Duel Art

lördag 28 november 2015

Länge sen sist nu

Det var verkligen länge sedan jag skrev nu. Visserligen blev det ju så att jag behövde en paus från allt, därmed även bloggandet, men jag hade inte tänkt mig att uppehållet skulle bli såhär långt.

Kort uppdatering i alla fall:
Jag är fortfarande sjukskriven och kommer fortsätta vara det fram till mars nästa år, sen får vi se om det kommer att ske några framsteg vad gäller utredningar, men om så inte blir fallet, så förlängs sjukskrivningen ytterligare. Det känns väl sådär, men jag är glad över att medicineringen har nått en skaplig nivå. Mina humörsvängningar har minskat radikalt och nu handlar det mer om att försöka ta hand om resten när nu grunden är hyfsad stabiliserad. För riktigt bra är det ju inte heller.

Sen sist har det inte hänt alltför mycket. Jag har sett några serier till. Jag har spelat några spel faktiskt. Jag har snöat in mig på Tumblr och träffat en massa fina människor där, några av dem känner jag numera via deras riktiga namn. Jag har tecknat rätt mycket, framför allt digitalt. Jag har läst rätt mycket. Jag har sett lite film. Och jag har börjat lära mig japanska.

Det var väl det.

Ja, samt att jag har ägnat mycket tid åt det som jag hintade åt i slutet av förra inlägget. Det är dags att avslöja sig nu.

lördag 25 juli 2015

Underskattat

Jag nämnde i mitt förra inlägg att jag har tittat på en hel del serier nu under min sjukskrivning hittills, i alla fall mer än vad som är normalt för mig. Vilket är toppen på många sätt, eftersom jag har lyckats få tid till att se några anime-serier som jag inte alls har prioriterat tid för. Underskattat nöje från min sida helt klart.



"Sailor Moon" har jag äntligen lyckats se färdigt, eller de två sista säsongerna i alla fall för de hade jag inte sett. Sjukt underskattad serie, även om jag förstår att formulan "elak typ skickar ut demon - sailorhjältinnorna rycker ut och stoppar den" kan bli lite irriterande i längden. Men det händer en massa annat däremellan också, och jag gillar karaktärerna. Och den blev sannerligen bara bättre och bättre ju längre den höll på.



"Trigun" har jag sett om, och glatt konstaterat igen att den är helt fantastisk. Samt att introt är bland mina favoriter vad gäller just... tja, intron.




Jag och Jay har tillsammans matat igenom "Fullmetal Alchemist". Så jävla bra! Inte blev det sämre när jag matade mig igenom "Fullmetal Alchemist Brotherhood" som följer mangan bättre. Jag misstänker starkt att den förra gick parallellt med mangan och att det därmed blev svårt att skapa en anime som kan baseras på mangan, men jag inte kollat upp det så noga så jag spekulerar bara. I vilket fall kan jag säga det att "Brotherhood" var otrolig! Ojoj, en klar kandidat för årets tvserie, helt klart!
Dessutom har "Brotherhood" topp tre bästa introt genom tiderna, oavsett om du frågar mig eller de som röstat på Watchmojos lista "Top 10 Anime Opening Theme Songs"




Efter det har jag gett "Attack on Titan" en chans, och det ångrar jag inte en sekund! Den var fantastisk! Nu finns ju bara en säsong hittills, säsong två släpps i början av nästa år. Jag ser framemot det med sanslöst mycket pepp! Jag lär förmodligen ge den otecknade filmen en chans också.

 


En serie som jag har velat se ett bra tag tog jag mig igenom nu senast, "Death Note". Jag började läsa mangan när den kom till Sverige och tyckte genast om den i sitt koncept, så det var ju självklart att jag skulle titta på dess anime! Särskilt som jag vet att den är väldigt hyllad av så många. Jag pratar gärna mer om den senare (eller ja, det gör jag gärna med alla serier som jag nu har sett).

Det var det. Och det var kanske inte jättemånga serier, men en jäkla stor mängd episoder istället.

Just ja, jag har även äntligen sett en anime som jag aldrig såg hela av när den letade sig till Sverige, eller ens läste hela mangan av, tråkigt nog för jag tyckte den var jättebra. Och som nu kan beskrivas som det här årets besatthet, i samma utsträckning som Mass Effect för två år sen. Men det pratar jag om i ett senare inlägg. Oooh, cliffhanger!

fredag 29 maj 2015

Väggen mellan skam och lycka

Tanken med att vara sjukskriven är ju just det att kunna ta paus från verkligheten och på riktigt ta hand om sig själv när det nu har totalkraschat. En av många vägar till bättre mående är ju naturligtvis att träffa en bra läkare, vilket jag gör.

En annan väg bredvid det är att fortsätta göra roliga saker för att inte stanna nere i den mörka brunnen. Men vet ni vad, det känns otroligt pinsamt.

Sen jag skrev mitt förra inlägg har jag inte spelat spel en enda timme. Ni hörde läste rätt. Och det blir så galet fel. Dels för att jag har verkligen inget att skämmas för, spel är bland det roligaste jag vet (även om det inte hjälper i de svartaste stunderna), men å andra sidan är jag högst medveten om hur resten av samhället känner för det.
"Va? Har du blivit sjukskriven bara för att spela spel? Hur vore det om du ryckte upp dig egentligen?"

Suck.

Märkligt då att titta på serier uppfattas som något mer rättfärdigat, i alla fall vad jag har upplevt. Så det har jag däremot gjort. Det skänker ju naturligtvis glädje för mig i stunden, och ingen skam letar sig på.
Att jobba konstnärligt är också något som uppfattas som okej, för konst är ju ändå "stimulerande" och en bra terapi för många. Så det gör jag för glatta livet i alla fall, och även om det ALDRIG ger mig en paus från verkligheten så blir det ändå en annan bit av den, och balsamerar min själ tillräckligt för att inte fullständigt gräva ner mig i mig självhat, för det händer annars för lätt (du ska inte tycka att du är en idiot bara för att du råkar tappa bestick på golvet när du diskar).

Men jag saknar att spela. Och varför ska jag skämmas för det egentligen? Vad är vitsen med att vara sjukskriven om du inte kan ta paus från den jobbiga verkligheten en stund så att du lyckas fylla på med mer energi för att ta hand om dig själv? Då kan jag ju lika gärna INTE vara sjukskriven.

Det finns inget värre än att höra just "ryck upp dig", för det går inte. Men jag måste, och kan framförallt, rycka upp mig på skamfronten i alla fall. För jag har inget att skämmas för.

onsdag 29 april 2015

På tiden

Jag har inte skrivit nu sen februari vilket är ett pausrekord för mig. Dock hade jag nu en anledning till det, sen om det är en godtagbar sådan ligger i betraktarens öga.

Nåväl. Bered på ett långt inlägg.

Först kan jag passa på att säga att det här INTE är ett "tyck-synd-om-mig"-inlägg, jag vill bara berätta om det eftersom det fortfarande räknas som tabu, sorgligt nog.

Med det sagt, så säger jag helt öppet till er läsare: jag har mått riktigt dåligt den senaste tiden.

Ingenting har hänt, i alla fall inget som går att relatera mitt humör i vilket fall. Det har bara varit en extrem obehaglig ångest, och inte den där harmlösa känslan som verkligen ALLA kan känna av då och då. Den har varit konstant, varenda dag och så gott varenda timme. Självklart har det funnits mer positiva och glada ögonblick, men dessa har uteslutande handlat om distraktion för mig, en slags paus flykt undan verkligheten, och den svarta gallan i mitt bröst. Så fort jag har sysslat med något som är av det roligare slaget, umgås med kompisar eller spela tvspel, så har ångesten gett vika en aning, lite som att någon helt enkelt har släckt lampan i rummet. Men så fort jag återgår till vardagen, så kommer den tillbaka lika snabbt.
Det är inte helt lätt att förklara för dem som aldrig har upplevt en sådan långvarig ångest, och jag vet inte hur mycket mer jag kan beskriva mitt mående.

Jag har alltför många morgnar då jag inte tar mig upp ur sängen, för det känns som att något tungt hindrar mig från det (nej, det har inte med mitt tyngdtäcke att göra). Jag har slarvat rejält med att äta, för jag har inte varit hungrig alternativt att mat i sig är fruktansvärt ointressant så det blir mest en automatisk handling. Kan jag komma undan matlagning blir jag betydligt mer avslappnad, men jag är inte så förtjust i snabbmat. Den är gott med jämna mellanrum, men jag vill verkligen inte äta det ofta. Dyrt är det också, och jag kan inte påstå att jag har ekonomin för det.
Att befinna mig i sociala sammanhang är som sagt en trevlig distraktion, men mer eller mindre av den tiden känner jag mig som i en bubbla, där jag endast betraktar situationen. Jag är där men samtidigt inte. Och hur givande sällskap är jag då på en skala från ett till tio? Jag vet inte, och jag ska nog inte sätt ett värde på mig själv, det kommer förmodligen bli för litet.

Och innan någon frågar, ja, jag har haft rejäla självmordstankar. Innan ni börjar bli oroliga för mig så vill jag dock säga att mina tankar har större delen av den senaste tiden varit mer av romantisk natur, i brist på ett bättre ord. För jag kan verkligen inte ta livet av mig.
Jag vill inte traumatisera den person som skulle hitta mig död, alternativt orsaka min död (typ en tågförare som kör över mig). Jag kan verkligen inte lämna min familj, jag har sett dem förtvivlade över så mycket annat, och det skär i mig att jag skulle åstadkomma sådana känslor hos dem, och jag tänker inte vara så hemsk mot dem. Mina vänner skulle bli otroligt ledsna dom också (förmodligen men högst sannolikt), så samma sak där, varför skulle jag vilja åstadkomma sådana känslor hos dem?
Dessutom finner jag så många problem med hur jag skulle gå tillväga. Dränka mig, skära mig, hänga mig och skjuta mig är så oerhört problematiska att det är helt enkelt omöjligt.
Så som ni hör, jag är långt ifrån tillräckligt egoistisk för att kunna ta livet av mig och jag saknar vettiga verktyg.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en mycket passande mening för mig, helt enkelt.

Veckans ångest, och ungefär såsom jag känner mig för det mesta
En annan fråga som jag kan besvara är huruvida jag har kontakt med sjukvården eller inte. Det har jag, jag går till en läkare som försöker träffa mig en gång i veckan, vilket är oerhört skönt. Jag har även fått diagnosen Bipolär sjukdom, vilket på många sätt förklarar min ångest. Det finns bara där helt enkelt, och jag kommer att leva med det resten av mitt liv, för det har jag redan levt med sedan unga tonåren. Dock finns det sätt att underlätta min sjukdom, och ett första steg är att äta medicin. Nej, det är INTE anti-depressiva, utan humörstabiliserande, vilket är en stor skillnad. Jag ska helt enkelt bli av med mina extrema toppar respektive extrema dippar. Det är allt.

För tillfället är målet att jag ska, tillsammans med sjukvården, komma fram till dels en lämplig dos av medicinen (den måste höjas gradvis och långsamt) samt verktyg för att kunna hantera vardagen utan att det behöver vara så problematiskt för mig.
Därför har jag varit sjukskriven ett litet tag nu, och kommer vara det fram till sista juni. Sen får vi se vad som händer efter det, för närvarande känns det som att den kommer förlängas men det är verkligen ingen garanti! Personligen vill jag må bättre snart, otålig som jag är.
Men det innebär förstås ingen mer skola för mig den här terminen, så vi får se om jag kommer tillbaka till hösten. Jag ska heller inte jobba på något "vanligt" jobb.

Det var det. Jag kommer prata mer om mitt psykiska mående med jämna mellanrum, för jag är så less på att behöva ljuga om det. Jag är inte bara trött, jag är inte bara utmattad, och jag mår verkligen inte okej.

Tyck inte synd om mig, för det finns ingen anledning till det. Men om ni gör det likväl så tänker jag verkligen inte bestämma över era känslor, de är enbart era.

Jag mår just nu i denna stund idag inte särskilt bra, så jag tänker spendera hela dagen i studion. Min läkare tyckte det att jag under min sjukskrivning nu endast skulle göra roliga saker, såsom måla och, om jag så vill, spela spel. Samt promenera mycket. Så jag försöker. Jag försöker verkligen. Men det är inte helt lätt. Särskilt inte när inget känns lika roligt som det brukar.

Om jag, vilket jag förmodligen har gjort, betett mig ovanligt för att vara jag, så vet ni nu vad det beror på.

Tack för att ni orkat er igenom hela inlägget.

lördag 14 februari 2015

Mina bästa kärleksfilmer

Såhär kring alla hjärtans dag så tenderar det ju till att ploppa upp den ena filmen efter den andra som folk tycker att man ska se. Kärlekskomedier är vanligast, men ni som känner mig vet att jag avskyr sådana. På sin högsta höjd att jag skrattar åt nåt enstaka skämt, men annars tycker jag att det är samma smörja om och om igen, och romanserna är bara dumma och orealistiska. Men ja, självklart finns det undantag.

Sen har vi de där andra. De där riktigt bra filmerna om kärlek, som porträtterar livets mest komplicerade ämne realistiskt och där vi som åskådare känner igen oss och kan låta våra egna minnen och känslor porträtteras genom fiktiva karaktärer och historier. Eller bara fångas av det.

Så här kommer mina absoluta favoritfilmer, utan specifik ordning på dem, när det gäller ämnet kärlek:



Ni kanske inte visste det, men det här var en älskad pjäs innan det blev en film. Och oj, vilken film! De tre ungdomarna, Jamie och Ste och Leah, bor grannar i Thamesmead (distrikt i London) och har alla sina problem. Leah har hoppat av skolan men försöker ta sig in på nytt, under tiden spenderar hon sina dagar med att lyssna på sin älskade idol, Mama Cass. Ste blir misshandlad av både sin alkoholiserade far och äldre knarklangarbror. Jamie har attitydproblem med sin mamma Sandra, som dejtar den alltför unga Tony (enligt Jamie), blir mobbad i skolan och älskar en viss person så mycket att hjärtat svider (ja det var en Fucking Åmål referens från mig).
Också en film jag brukar se om en eller två gånger per år.



Minns ni att VHS kassetterna hade etiketter av detta slag på? XD
 Svensk klassiker som alla BÖR ha sett! Annars vet jag inte riktigt vad jag kan säga om den. Mer än att det är en perfekt skildring av åtminstone mina tre år i högstadiet.




Jag har sagt tillräckligt om den här filmen i det här inlägget. Ni som inte har sett den än, se den!



Somliga säger att den här filmen är belamrad med klyschor som är klassiska för kärlekskomedier, och vet ni vad? De har rätt.
Men vad många missar är också att inte bara gör den narr av många klyschor och istället presenterar en verklig version av dem, den visar oss också alla underregister som kommer ur ämnet kärlek. Det finns en historia för alla, och alla historier blir behandlade med respekt.Så nej, den är ändå, trots sina klyschor, något helt annat är en vanlig kärlekskomedi.




Det finns tyvärr sorgligt få filmer med lesbiskt tema, och de flesta som finns är skrivna ur ett uselt hetero perspektiv alternativt för en manlig blick (därmed inte sagt att det alltid finns ansträngda romanser/porr inblandat bara för det). Men det här franska mästerverket är något helt annat!
Detta är en galet underbar och hjärtskärande film på precis tre timmar som berättar en fullständigt gripande historia om Adele som blir orimligt förälskad i den blåhåriga, och något äldre, Emma. De inleder ett förhållande med starka känslor och mycket passion, och sedan får du följa förhållandets utveckling under många år, från emotionella unga vuxna till vad jag gissar är runt trettio årsåldern, lite yngre eller äldre. Jag skrattar, gråter, chockas och blir så berörd att jag inte vet var sjutton jag ska ta vägen. Årets bästa film 2014 utan konkurrens. Och en stark tvåa på min lista, om jag nu nödvändigtvis ska ha en sådan. Alternativt delad andra plats med filmen nedan.




Ni vet den där förälskelsen och kåtheten som uppstår med en ny person efter en så kort tid, att när du försöker förklara det för någon annan så låter det bara absurt? Inte varit med om det? Det vill ni inte heller.
Nåväl, den här filmen presenterar en realistisk bild av en 48-timmar bekantskap mellan de båda männen Russell och Gwen. Under dessa timmar lär de sig mer om varandra och sig själva än vad många relationer lyckas under många år. På Imdb har den exakt lika många poäng som Brokeback Mountain, vilket inte nödvänigtvis behöver säga något, men gör i alla fall mig extra varm i hjärtat.
Jag vill inte säga att den är bättre än Brokeback dock, men den befinner sig definitivt på tredje plats. Alternativt delad andra plats tillsammans med filmen ovan.




Vem tusan sa att kärlek endast kan va av romantisk natur? Inte jag i alla fall, och om denna inte räknas som den ultimata formen av vänskaplig kärlek så vet jag inte vad som gör det.
Det här en fransk film som berättar en historia baserad på en sann sådan, om den rike mannnen Philippe som drabbats av förlamning från huvudet och neråt, och som anställer en osannolik personlig assistent, problemmakaren Driss. Vad som sedan utvecklas är en oersättlig vänskap, berättad på ett sätt som endast lämnar dig med bubblande lyckokänslor efteråt. Har jag vänner eller andra närstående som inte har sett den brukar jag komma springandes med dvd:n i högsta hugg.




Alltså, sammanfattar jag historien så låter det verkligen som en klyschig kärlekskomedi, vilket inte är rättvist eftersom filmen är så mycket mer än så, så därför låter jag hellre bli. Det jag istället säger är att det finns en anledning till varför Jennifer Lawrence (för övrigt världens bästa kvinnliga skådespelare i min värld!)(ehm... och hjärta ♥) fick en Oscar-statyett för denna roll.




Absolut sämsta översatta titeln någonsin (Bleka Dödens Minut). Men vi bortser givetvis från det, för filmen är så galet bra! Filmen är en annorlunda fantasy-komedi-kärleksfilm och berättar om den sanna kärleken mellan Buttercup och Westley, som separeras under sorgliga omständigheter. Buttercup blir några år efteråt förlovad med prins Humperdinck utan att älska honom, men innan bröllopet hinner genomföras kidnappas hon av en trio skurkar som hoppas på en fet lösensumma för henne. Efter sig får de dock en mystisk man i svart. Och mer säger jag inte. Annat än att charmen och humorn i den spränger alla barometrar. Eller många av dem i alla fall.

Det var mina favoriter det, i ett inlägg som förmodligen tar lång tid att ta sig igenom. Glad alla hjärtans dag och låt kärleken flöda överallt!

Vilka är era favoritfilmer med temat kärlek?

onsdag 11 februari 2015

Hetsiga dagar

Ibland är det inte helt lätt att hänga med i svängarna. I fredags och lördags var jag och mitt studiogäng fullt upptagna med våra bidrag till snöskulptur-tävlingen som anordnas varje år i Umeå. Mitt gäng fick platsen närmast torget, så vi bestämde oss spontant att göra apberget med en kram på toppen.


Plusgrader och varma vindar ställde dock till det en hel del för oss, men i slutändan blev i ändå nöjda. Dock var det lite surt att de obestridliga mästarna, som vunnit de senaste fyra åren, segrade igen. Med en skulptur föreställande en drake, vilket är ett tema som förekommit mer än en gång i den här tävlingen vad jag vet. Borde det inte vara förbjudet att återanvända teman, eller att vinna mer än, låt säga, tre år på raken? Behövde de verkligen en vinst till?
Jag är egentligen inte bitter, även om det kan låta så. Vi hade grymt roligt dessa två dagar, och det är ändå det viktigaste.

Senare på lördagskvällen for jag iväg på Take Queer, den absolut roligaste klubben som finns här i stan! Och tyvärr det enda stället som är helt okej att besöka utan sällskap, och utan risk att få någon annans skrev upptryckt bakifrån utan ens tillåtelse. Jag tror också att det är det enda stället där "Gangnam Style" fortfarande spelas, om än med en uppenbar guilty pleasure atmosfär (jag lovar, ingen tittar snett på en bara för att du gör den faktiska koreografin). Hade där en grymt rolig kväll, och roligare blev det när jag träffade E, någon som jag hittills bara pratat med på nätet. Visst var det märkligt att ha en 3D - kropp att förhålla sig till nu istället för en 2D bild och text utan röst, men det gick så bra ändå! Henne vill jag definitivt träffa igen!

Däremot sova jag riktigt dåligt under natten pga bråk utanför, och det i kombination med utomhusvistelse två dagar i rad plus utekväll på lördagen,  fick mig att känna mig riktigt sjuk på söndagskvällen. På måndagen orkade knappt ta mig upp för att äta på grund av feber, utan hamnade istället framför soffan med en kopp te, och slötittade på Futurama. Inte helt fel sysselsättning när virus huserar i kroppen, men jag ville som vara mer pigg och alert inför en ny skolvecka.
Först idag har jag känt mig mer okej, så imorgon blir det tillbaka till skolbänken. Hepp hepp!

Det enda vettiga jag har orkat med de senaste dagarna var att påbörja ett galet fint stickat set, där jag tänkte göra torgvantar, mössa, halsduk och strumpor i matchande garn. Hittills har jag lyckats åstadkomma en vante och en socka, och de blir så ruskigt fina! 


Det var mina dagar det. Nu ska jag försöka plugga ikapp litegrann.

torsdag 5 februari 2015

Typiskt nördig klädsmak

Jag har ett par underbara serieleggings som jag snubblade över i en second hand butik i London förra året. De kan inte bli mera jag: jag gillar serier och jag älskar rosa kläder! Serierna är rätt töntiga dock, så någon större givande läsning bjuds det inte på.

Inte nog med det, nåt år på åsele-marknaden (har helt glömt bort när) snubblade jag över ett par jättesöta motivsockar (jag utnyttjar alltid erbjudanden i stil med "köp 15 strumpor för 100 spänn"). De hade "Fjant" från "Trolltyg i Tomteskogen" som motiv.



Så när dessa kombineras får man en rätt nördig outfit av kroppens inferior (nederdelen alltså):


Jag är sällan såhär rolig när det kommer till kläder dock, så passa på och njut nu när jag har ansträngt mig så!

onsdag 4 februari 2015

Mardröm och bot

Jag drömde häromdagen en riktigt hemsk dröm. Jag minns inte riktigt upptakten till det, men det som hände var att jag hade bråttom någonstans. Jag sprang nerför trapporna i vårt hus. Halvvägs nerför trapporna möter jag en uteliggare som är riktigt bister och har en riktig otäck uppsyn. Hans röst börjar prata inuti mitt huvud. Han säger hur han aldrig skulle ha blivit så miserabel om det inte vore för Rebecka. Jag frågar rösten vem Rebecka är, men jag får inget svar.
Jag springer ut genom dörren och mot parkeringen. Bakom mig hör jag hur någon springer, och jag blir nervös över det men vänder mig inte om. Om det är något som skäckspel har lärt mig är att vända sig om är det dummaste att göra.
Jag kommer fram till bilen och låser upp. Springet bakom mig kommer närmare och närmare, och jag börjar bli riktigt rädd, och anar att det kanske är den där uteliggaren som är ute efter mig. Ungefär som att han måste hämnas på mig för den där Rebecka. Jag hoppar skräckslaget in i bilen och stänger dörren. I ögonvrån hinner jag uppfatta att något kommer riktigt snabbt bakom mig. Jag inser att vad det än är så kommer det att slita mig ur bilen så jag försöker förtvivlat låsa dörren, men i paniken så slinter min hand från låset, och jag hinner inte få en andra chans innan dörren slits upp.

Då vaknar jag skräckslaget upp och är så rädd att jag sätter mig upp, kramandes mina ben och vaggar fram och tillbaka. Ett mantra börjar: "Det var en dröm, bara en dröm", men jag lyckas inte övertyga mig själv. Och jag kan inte låta bli att tänka på en viss riktigt läskig koreansk webbserie som jag inte ens tänker länka till, för jag hatar den. Googla om ni vill. Men den är sjukt läskig!

Så den enda logiska lösningen är att distrahera mig med något helt annat. Och ett riktigt bra sådant, blev att titta på "Kejarens nya stil". En film jag faktiskt kan citera helt utantill, så jag behöver inte tänka alls på något annat. Det fungerade fint. Åttio minuter senare kan jag äntligen somna om, lugn och avslappnad.

Har jag nämnt att Yzma och Kronk är två av mina favoritkaraktärer någonsin?

Men jag brukar inte direkt se film klockan tre på natten, så det var lite av en knäpp grej såhär i efterhand. Jaja...

tisdag 3 februari 2015

En cellsam historia

Imorgon (eller idag har det visst hunnit bli) så har jag min första dugga på den här tunga kursen. Då ska det handla om cellbiologi och vävnader (det kallas visst histologi). Tur att jag har ett rejält försprång när jag nu växte upp med program som det här:




Seriöst, finns det inget barnprogram idag som lär ut naturvetenskap? Det här är ju fortfarande fantastiskt!

Även om det inte längre räcker med gulliga filmer, jag måste också veta vad allt detta heter enligt vetenskapstypernas benämningar. Faser, organeller, vävnader... you name it.

Önska mig lycka till!

söndag 1 februari 2015

Mer musikkärlek: Amy

Det är definitvt dags att prata om en annan väldigt stor musikkärlek, mest för att jag har hamnat i en period då hennes musik är det enda jag vill lyssna på.
Jag har älskat henne ända sen jag hörde hennes första singel på radion. Det är faktiskt väldigt få av hennes låtar som inte ger mig rysningar av välbehag, just för att det är så vackert och förbaskat välproducerat, för att inte tala om galet genialiska texter. Åh, va jag skulle vilja se henne live!

Hon heter Amy Macdonald, och är den jag definivt sätter i min topp tre-lista över de bästa soloartisterna jag vet. Faktum att det är mest tjejer på toppen av den listan...

Aja, jag ska inte byta ämne helt och hållet, nu fokuserar vi på Amy.

Om ni inte har koll på vem hon är så har de flesta hört hennes singel "This is the life"


Jag skulle kunna sitta och filosofera över om det är hennes otroliga röst, skotska dialekt, fantastiska texter eller den underbara musiken som gör henne så bra, men jag behöver inte filosofera över det eftersom jag redan vet att det är ALLT det där som gör henne så jäkla bra!
Jag kan lyssna aktivt på hennes musik och förundras av hennes talang, jag kan lyssna inaktivt och älska ljudet i bakgrunden, och jag lyssnar gärna i sällskap med andra eftersom de flesta säger "oh" och "ah" med positiva tonfall.
Hon är också den enda artist som känner mig bekväm att sjunga till, eftersom mitt röstomfång matchar hennes hyfsat bra (betyder dock inte att jag faktiskt KAN sjunga, men jag gillar det så... det är en känslig fråga, jag kan prata om det en annan gång).

Förra helgen satte jag mig äntligen ner och lyssnade på hennes senaste skiva "Life in a beautiful light" och redan första låten "4th of July" fick mig att fullständigt gapa. Hur ända in i glödheta smältugn kan en artist bara bli så mycket bättre och bättre utan att för den delen förlora sin utmärkande stil? Jag bara... Wow.


Som ni kanske förstår så var resten av skivan självklart fullproppad med en massa andra bra låtar. Och är de inte sjungbart bra så är de i alla fall lyssningsbart bra. Fast det gäller såklart hennes två tidigare skivor också.

Charmig är hon också. När hon var med i "Top Gear" erkände hon att den största glädjen hon hade av att tjäna pengar på sin musik var att hon nu kunde införskaffa bilar hon gillade. Hon var dessutom den kvinna som körde fortast av de kvinnor som varit med, och hamnade någonstans i övre mitten. Jag vet inte vad det riktigt säger, men jag gillade det avsnittet.


Så kort sagt, jag totalälskar Amy Macdonald. Och jag rekommenderar hennes musik varmt. Taylor Swift kan lära sig ett och annat matnyttigt tips från Amy om hur berättelser om olycklig kärlek ska framföras musikaliskt.
Fast nä, det finns bara en Amy Macdonald. Och hon är awesome!

lördag 31 januari 2015

Helgens sysselsättning: plugg och Halo

Helg, och ni vet va det innebär?

Plugg inför den kommande cell-duggan nästa vecka såklart! Utan ironi så tycker jag att det är grymt intressant att studera celler.

Eller tja, jag ska inte plugga hela helgen såklart. Jag ska också spela Halo 2 på Xbox One! Yay!

Jag har ju nämnt att det är en av mina absoluta favoritspel genom tiderna (det är ju rätt lustigt att i mina två favoritspelserier, Halo och Mass Effect, så är det just tvåan som imponerar allra störst på mig ), och det känns därför lite extra roligt att grafiken är uppdaterad. Jag är verkligen ingen grafiknörd, jag struntar fullständigt i den eviga debatten mellan konsol-spelare och PC-spelare om grafikmotorer och hur många fps det skiljer mellan dem. Men när jag sitter med Xbox one-kontrollen i min hand (som förövrigt är grymt snygg och skön att hålla i!) och förundras över golvets glans och alla filmsekvenser som ser så jäkla bra ut, så blir jag en grafiknörd. Ja, att jag står och förundras över små detaljer som repor i rustningarna och diverse ointressanta knappsatser som fullständigt ignoreras i vanliga fall. Jag struntar fortfarande i debatten.

Summan av kardemumman, jag älskar Anniversary-uppdateringen! I videon nedan kan ni lite jämförelser:




Stort plus också att det finns horisontella splitscreens igen! Happy happy days!

onsdag 28 januari 2015

Du har definitivt spelat för mycket Mass Effect...

... om du tycker att det här är roligt (vilket jag gör, guilty as charged!):


Tandproblem lösta

Tanden fixad! Och det var allt om den saken...

Eller nä, vänta, jag körde utan bedövning

Applåder tack! Diplom med guldstjärna i kanten, samt om ett par dagar en stor skål med hallon sorbet med chokladsås och körsbär på toppen!

Inte? Nähä... Jag får väl fixa det själv då!

måndag 26 januari 2015

Tandproblem av knepigaste slaget

Jag tänker inte avslöja när jag gick till tandläkaren senast. Allt jag säger är att det var pinsamt länge sen.

Dessvärre måste måste måste jag verkligen ta mig till en snarast. Jag har lyckats med konststycket att bita loss ett hörn från en av mina tänder.

Japp, ni hörde rätt läste rätt. Hur i rågmjöl gick det till?
Det vete fan, jag satt bara och åt rostat bröd (med avokado, tomat och ost, utifall det nu skulle vara bidragande faktorer), och helt plötsligt så... var hörnet borta. Fanns inte mer. Förmodligen svalde jag tandbiten också, det känns väl sådär.

Jag kan heller inte ignorera det. Jag har visserligen inte ont, men det känns otroligt obehagligt och det saknade hörnet sitter liksom alldeles lagom mot tungan, så jag känner hela tiden att något fattas. För att inte tala om den skarpa kanten som blivit av att hörnet "försvunnit".

Spontant tänkte jag direkt på Salad fingers, men riktigt så dåliga tänder har jag inte

söndag 25 januari 2015

Nej hjälp, jag dör av skratt!

Vanligtvis när jag tittar på Pewdiepie så brukar jag fnissa mer än jag faktiskt skrattar, om det inte är en av hans montage-videor eller fan-animerade klipp såklart. Då kan jag eventuellt skratta mig halvt fördärvad.

Men den här... Oj, hjälp, jag dör av skratt! Det här är defintivt det värsta jag har sett! Spelfysik när det är som bäst! Ojojoj... Känner att jag själv måste spela det här underbart galna spelet!


Senaste drömmen

Det var rätt länge sedan som jag berättade om mina drömmar, vilket jag verkligen borde göra oftare, då de kan vara rätt intressanta. Eller jobbiga att höra om, det ligger som i betraktarens öga.

Nåväl, nu senast drömde jag rätt märkligt.
Jag hjälpte min äldsta lillasyster att flytta, vilket inte var så märkvärdigt i sig. En vanlig flytt med kartonger, möbler och annat skrot som hon hade med sig till sin nya lägenhet.
Det enda märkliga med den flytten var att hon flyttade in i mitt lägenhetshus, det som jag i verkligheten bor i. Två våningar ner och tre lägenheter bort.
Jag tänkte på hur kluven jag var över det. Men å andra sidan skulle det bli kul att ha systerdottern Coraline lite närmare.

När jag var där och vandrade runt lite mellan våningarna så bestämmer jag mig för att se hur det går med min nästyngsta lillasysters boende. Hon och hennes pojkvän bor också i mitt hus, men på motsatt sida med en egen trappuppgång. I den hade de installerat en vackert blått sken som blinkade långsamt. Jag var jätteavundsjuk på det där ljuset. Så jag fräste surt som en katt och gick till hissen som ledde upp till min och Jay's lägenhet. Trappuppgången där hissen befann sig var helt avskild från resten av huset, och ledde bara upp till vår lägenhet samt två grannar på samma våningsplan.

Jag kliver in i vår lägenhet och suckar jätteledsamt. För vår lägenhet är inte alls märkvärdig. För det första är den jätteliten, lika stor som mitt verkliga vardagsrum vilket jag tror är lite midre än 18 kvm. För det andra så sitter det ett fönster på väggen som leder rätt in i grannens lägenhet. Grannar som förövrigt alltid lämnar dörren på vid gavel eftersom all post finns i deras lägenhet. Otrevliga är de dessutom, så när jag hämtar min post (en galet tjock bunt med beundrarbrev till Jay), så funderar jag på om jag ska sno något från lägenheten deras. En stol kanske eller en tavla. Lägenheten deras ser ju ändå bara ut som ett förråd.

Jay har kommit medan jag hämtade posten så jag hinner inte stjäla något. Jag beklagar mig om hur jävligt vårt boende är. Han tröstar med att vi ju faktiskt har en fin utsikt. Vilket är sant, från vårt fönster ser vi ut mot älven och kan gena dit genom att klättra ut ur fönstret och ner på klippan som finns alldeles utanför. Jag gissar att det rör sig om parallella världar då vår lägenhet ligger på fjärde våningen.

Vi simmar omkring i älven ett tag för vattnet är härligt varmt för att vara älv. Men strömmen blir bara starkare och starkare och till slut förs vi hjälplöst bort till en ö mitt i älven. På den ön sker försäljning av pelargoner och andra blommor. Jag och Jay hamnar i en dispyt om huruvida det är fult med vita vallmoblommor eller inte, jag föredrar ju såklart åkervinda.

Sen vaknade jag helt utmattad som om det tog på krafterna att agera flytthjälp, hämta post, simma i älv och tjafsa om blommor.

Det vore grymt intressant att se vad en drömanalyserare skulle säga om detta.

lördag 24 januari 2015

Läs inte en webbserie som heter "Homestuck"

Precis som titeln säger så uppmanar jag er alla:

Läs inte en webbserie som heter "Homestuck"! Alltså, den serien är så fel på så många nivåer!

Jag hade systern på besök och hon sparade tre bokmärken i min webbläsare med endast titeln: "Homestuck".
Jag tittade på det och frågade henne "va sjutton är det här för larv?" men hon bara fnissade, sa åt mig att läsa den och att jag skulle försäkra mig om att INGEN fanns i närheten när jag läste det.

Så jag tänkte att det kanske var nån skum fanfiction, eller obskyr ungdomshajp, men jag började läsa första akten. Och när jag hade läst en stund så tänkte jag "Yooooo, va fan är det här?".


Och sen fortsatte jag läsa, och jag tänkte "Yoooo....".
Och sen tog dom sig in i det där spelet och jag ba:


Jag kunde inte förstå va fan jag precis hade läst! Det var som om Satan själv hade skrivit en webbserie. Allt var så stört och utflippat, men ändå... Ändå kunde jag inte sluta läsa!

Sen började jag läsa andra akten. Och det var två av dom! Dom där ungarna! Och den där tjejen såg dom! Och hon... Yoooo!
Och sen tog den andra ungen Pogo-hammaren, och ba "Yooooooo!!"


Det var som om du ville va med den där heta människan som bara ville testa "andra" saker och det var så skrämmande och skruvat!
DU.BARA.FORTSÄTTER.LÄSA! Och det var precis vad jag gjorde, fortsatte läsa!

Sen läste jag akt 3. TREEEEEEEEEEE!!

Det var....

TREEEEEEEEE!!

TREEEEEEEEE!!

Och han hette Egbert! Hans namn var faktiskt Egbert!

Herrejävlar! Jag kommer aldrig att komma till himmelen! Jag har redan sålt min själ till Hussie!

Så jag tänker bara säga en enda sak:
LÄS.INTE.EN.WEBBSERIE.SOM.HETER.HOMESTUCK!
Gör det inte! Det är som Succubus!

Kom ihåg vad jag har sagt!

__________________________________________________________________________________

Originalet är det här underbara klippet:



Jag vet att det är alldeles otroligt möjligt att det är omvänd psykologi det här, men jag föredrar att låta det vara precis vad det är: En varning. Klicka på länkarna på egen risk. Läs "Homestuck" på egen risk (ja, det är en riktig webbserie skapad av den riktiga personen Andrew Hussie). Gör ALLT på egen risk.
Jag klickade, och sålde min själ. Fan...

torsdag 22 januari 2015

Apropå mitt 500:e inlägg

Jag brukar ha något sånär kontinuerlig koll på vilka inlägg som är mest populär på min blogg och den obestridlige ettan har, så gott ända sedan publiceringen, varit det här.


Att det är så många som gillar Sven Nordqvist är lite bortom mitt förstånd. Missförstå mig rätt! Alla borde gilla Sven Nordqvist! Det är bara så absurd när det blir så påtagligt. Tendensen att få tunnelseende när det gäller ens idoler är rätt så hög.

Men ja, "Istället för en blomma" är världens charmigaste lilla bok. Eller hör åtminstone hemma på en topp-3 lista :)

Dagens morgonfikaplugg

Godmorgon alla trötta människor! Om ni är som jag och inte vaknar helt de första fyra timmarna efter uppstigning så är mitt tips att ta det hyfsat lugnt.
Jag tar det lugnt med mikrobiologi och en chai latte (ooh, så pretentiös jag kan vara då!) till min vaniljmuffins. Plugg behöver inte vara tungt om det dels är roligt, dels inte hetsas igenom. Bara lugna andetag, inte bli onödigt sur på sig själv när tankarna vandrar iväg och njuta av varenda klunk latte. Seriöst, är det bara jag som äter/dricker/va-tusan-är-det-rätta-ordet upp mjölkskummet?

onsdag 21 januari 2015

500:e inlägget!!

Med detta inlägg har jag nu lyckats publicera 500 inlägg sen jag startade den här bloggen för 3 ½ år sedan! Vilken resa!

Vad gjorde jag då egentligen?

Jag jobbade fortfarande som hotellstädare och kände mig rätt tråkig. Mitt liv var jobb och lite spel eller serier efter jobbet, dag efter dag. I min dagbok återkom frågan "är det verkligen såhär det ska vara att vara vuxen?", och jag minns att jag inte var så levnadsglad. Främst för att jag knappt hade någon som helst kreativ sysselsättning just då. Jag satt inte ens och ritade på bussen längre.

Så ett av mina första inlägg var ett glatt sådant där jag berättade om lite konstnärsmaterial inköp, såsom mitt galet underbara ljusbord!

Däremot hade jag glömt bort inlägg nummer 2, publicerat den 22 Augusti 2011, där jag skrev följande:

"Och det är knas i fiskpinnen och mums mums i galoschen! Jippie!!

Och nej, jag är inte knäpp. Jag råkar bara anse att livet blir lite roligare om man gör sig lite lagom knäpp. Eller så är det mitt estet nörderi-flum som sticker fram sin fula nuna och säger: 
BJÖRK"

Uppenbarligen hade jag ätit fiskpinnar den dagen
 

tisdag 20 januari 2015

Nostalgiska speltankar...

Ni vet hur det blir när man blir äldre? Spelen du spelade som liten har allt svårare att vara kompatibla med hårdvaran, och en vacker dag är de inte spelbara längre, till din nostalgis stora sorg.

"Hugo" är ett klassiskt exempel, är det särskilt många förutom jag och mina galna syskon som kommer ihåg det? Åh va jag skulle vilja spela det igen! Om så bara för att höra alla repliker på alla misslyckade försök.



Ett annat exempel är "Discworld II" som jag spelade i mina yngre "jag-vill-lära-mig-engelska"-dagar. Jag får det åtminstone spelbart på min dator, men i slutet av första kapitlet blir det en bugg som gör att jag inte kan fortsätta. Sorgliga tider.



Så därför blir jag ju naturligtvis jätteglad när nu "Grim Fandango Remastered" släpps! Äntligen ska jag få spela den komiska skönheten till slutet!



Nästa vecka, den 27:e januari, då jäklar i min låda ska det pekas och klickas!

söndag 18 januari 2015

Äntligen ett erkännande!!

Jag har visserligen inte pratat särskilt öppet om min bisexualitet på bloggen men jag har heller aldrig hymlat med den. Jag behöver heller inte prata för mycket om den just nu dock, det kan lätt bli lite för bittert om bifobi och fördomar från både hetero-och homogrupper (jag har inte träffat transor så jag kan inte tala för dom).

Istället ska det här bli ett väldigt glatt inlägg om hur fantastiskt roligt det var att vi faktiskt, i en kommersiell produkt, främst riktat till unga, fick en bisexuell karaktär... I HUVUDROLLEN!! Samt en förklaring på hur en serie kunde hamna på min "årest bästa serie" två år i rad.

Vem? Vad? Hur?

Svaret är galet fantastsikt:

Korra!

Naga tar visserligen rätt mycket plats här, men va fan...


Jag dör, oj, ni fattar verkligen inte hur stort det här är (ja, det är väldigt bedrövligt att det fortfarande är en sån stor grej men ja)! Jag formligen skrek av lycka när säsong fyra var slut! (trots melankolin som infann sig samtidigt)

Inte nog med det: Korra och Asami som ett par är canon! Det är alltså, flämt flämt, officiell "riktig" historia.


Visst har jag nämnt i förbifarten att jag tycker att Korra är den bästa avataren som finns? Även om vi ska jämföra henne med med hennes föregångare Aang.
Nu blev hon en av de bästa karaktärerna någonsin, i alla sammanhang!

Okej, fokus Nekiya. Den sista meningen går liksom inte att förstå om du inte har sett serien.

Jag såg färdigt säsong fyra av "Legend of Korra" under julveckan, och jag var väldigt förväntansfull då säsong 3 slutade på en bitter med lite glad ton. Säsong fyra urartade dock ganska snabbt till något som var tvunget att ses nästan i ett sträck, bara på grund av spänningen. Eftersom det här var sista säsongen så förväntade jag mig något stort. Det fick jag, några gånger om faktiskt!
Och som sagt, slutet var helt magiskt.

Och vad har jag fått innan dess? En historia som, precis som sin föregångare, behandlar vuxna och allvarliga teman på ett sätt som alla, oavsett ålder, kan uppskatta. I "The last airbender" så går seriens tre säsonger ut på att Aang, avataren, ska lära sig behärska alla element såsom han är förutbestämd att göra, om än lite fortare än sina tidigare liv då Eldfursten har bestämt sig för att totalerövra världen. Korra har inte alls samma press på sig, men får istället gå igenom den svåraste läxan av dem alla:
Vad spelar det för roll vad jag gör när historien bara upprepar sig? Vad spelar det för roll att jag tar det tunga ansvaret att bilda balans i världen när det ändå kommer att dyka upp fler problem i den?
Korra började som en otroligt kaxig och otålig avatar som vare sig kunde lära bända luft eller kontakta den spirituella världen, men under seriens gång har hon växt så mycket som karaktär, och särskilt när hon då så tungt ifrågasatt sin egen roll i det hela.
Vem är jag att skapa balans? Behövs jag verkligen?


Och för mig blir det så mycket mer än en barnserie, det blir en serie som behandlar sitt material med respekt och galet mycket kärlek, och därför känner vi som tittare också både respekt och kärlek för det vi får.
Att då skaparna bestämmer sig för att Korra ska vara bisexuell gör det hela bara ännu större!

Jag vill inte säga att "Legend of Korra" är bättre än "Avatar: The Last Airbender", men det fungerar liksom inte åt andra håller heller, att Aang's historia skulle vara bättre än Korra's.
Men har du inte sett någon utav serierna, är det på tiden att du gör det! Själv ska jag se om den en eller två gånger. Typ nu. På stört.

Tips bara: ta av dig "hetero-glasögonen" först innan du börjar med "Legend of Korra", annars kan slutet på säsong fyra te sig som ogenomtänkt och krystat (vilket det VERKLIGEN inte är!).

Den här bilden är otroligt talande (syftar slutet på säsong 3 men utan spoilers):

 by Neodusk

lördag 17 januari 2015

Hej mitt vinterland!

Nu är jag här!

Jag har inte gått och blivit proffsfotograf bara för att jag numera har en systemkamera men jag älskar definitivt att leka med den. Och ju mer jag leker, desto mer lär jag mig. Och jag är ju defintivt bättre än far min som tog den här fantastiska bilden på mig och min systerdotter på julafton:

Naaw, så söta vi är tillsammans!
Tidigare i veckan tog jag mig ut på vinterpromenad efter skolan medan det fortfarande var behagligt ljust ute (och härliga minusgrader framförallt!) och lekte runt lite med inställningar och fokus.





Kanske nördigt, men jag fick världens Ferngully-vibbar av den här synen

Frostbiten selfie

Det blev en väldigt trevlig promenad, på min ära!

fredag 16 januari 2015

Sammanfattning för 2014

Den klassiska årssammanfattningen kan vi ju inte utesluta i inläggsflödet. Så här kommer den!


`¤-.-~*~-.-~*~-.-¤´

Årets Humör: Tyvärr lite för många dippar, men många fina ögonblick också. Så jag säger varierat med alltför många dalar istället för toppar.

Årets tvpspel: Jag har mest spelat om gamla saker som jag redan har spelat, så jag tror inte jag har så mycket att säga här... Jag spelade dock om Okami, världens bästa spel, så det får duga!



Årets Dataspel: Det känns som att jag har bott framför Steam i år men några fantastiska spel där har jag inte spelat (även om "Oknytt" va gulligt). Så tacka fan för att jag lyckades avsluta första Half-Life innan året var till ända! Så jävla bra... alltså, mindblow... Wow...

Årets Brädspel: Steam Park på Nerdcon, det var fantastiskt roligt!

Årets Serie: På Deviantart kom en trend i år att skapa interaktiva serier med rörliga bilder, och de två snyggaste jag fann och som båda förtjänar att nämnas här är dels "Broken Adult" och "Milk for the Ugly" (dom är dock rätt mörka båda två, särskilt den sistnämnda var riktigt otäck i sitt tema)


Årets Doujinshi: Behind the Disguise av Yasuli, en mycket vältecknad Naruto/Sasuke doujinshi ("serie av fans för fans")

Årets Cartoon: "Legend of Korra", utan konkurrens någonstans!

Ja, serien vann förra året också,men va fan, det är jag som bestämmer!

Årets film: Jag såg rätt mycket bra film i år, men den som stack ut mest var "Blå är den varmaste färgen". Så satans vacker, hjärtskärande och verklighetstrogen!



Årets musik: Jag har upptäckt mycket trevlig musik under 2014 (King Charles, Linnea Henriksson, The Ark, utökat intresse för Daft Punk, samt en galet bra metal-cover på "Pink Elephants") men absolut bäst var Skraeckoedlan, OMG!!

Årets bok: "Makalösa Maurice och hans kultiverade gnagare" var fantastisk! Annars har det varit sorgligt lite läsning i år.



Årets stickning: Gorilla-boleron är hittills det mest använda plagget jag har stickat av det jag har stickat i år, så jag säger den :)

Årets bästa köp: SYSTEMKAMERAN!!

Årets dumhet: Att jag inte sökte hjälp för min ångest tidigare, utan lät hela året gå. Mycket dumt.

Årets beslut: Att jag vågade hyra in mig i en studio där jag kan jobba konstnärligt var tamefan bland det bästa jag har gjort någonsin!

Min arbetsplats, ovanlig städad ;)

Årets Finaste Ögonblick: Kulturnatta var en fin kväll av socialt häng, bra musik, härlig stämning, fullständig frihet och oerhört välbehövlig egoboost.

Årets nya upplevelse: Trästock och gummiflotte nerför älven :)

Årets pinsamhet: Jag tänkte först säga valet, men det gjorde mig mest besviken och arg. #GamerGate var däremot banne mig så jävla pinsamt att jag skämdes över att vara en del av gamer-kulturen och jag hatade att vara kvinna. Då är det illa.



Årets Minnesbegåvning: Jag lärde mig en del knäppa grejer utantill i år, och det toppas av "Technologic" av Daft Punk.


Det var allt för 2014. I överlag ett rätt trevligt år, även om mycket hade kunnat vara bättre.