expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

fredag 30 maj 2014

Godzilla

Just nu håller jag på att ställa om lite inför sommarjobb och socialt häng så det där man sysslar med på fritiden tenderar ju att bli lite lidande, och vad har jag då att blogga om liksom?

Men frukta icke, jag har i alla fall gått på bio, nu när den senaste "Godzilla" har haft premiär!



Hypen har varit enorm på sidor som IGN, och när filmen väl kom fick den rejäla betyg från recensenterna, även från de flesta svenska filmkritiker. IGN gav den 9/10.
Så jag ska väl erkänna att jag har rejält förväntansfull när jag väl bänkade mig i biofåtöljen.

Vilket jag ju förstås vet är det dummaste man kan göra för man risken att bli besviken ökar ju mer förväntningar man har.

Och mycket riktigt, när jag två timmar senare tar mig upp ur fåtöljen så är min första spontana reaktion över filmen:

"HELVETE VILKEN GALET UNDERBART FANTASTISKT COOL GODZILLA DOM FICK TILL!!"

Okej, det var kanske oväntat av mig, och har definitivt inget med besvikelser att göra, men nästa funderare har det:

"Hur tusan kunde IGN ge filmen 9/10? Den var ju på sin högsta höjd en sjua!"

Japp, det var min reaktion och jag ska tala om vad som är det största felet med filmen. Men först vill jag lyfta vad som är riktigt bra med den och som gör att jag ändå tänker tillbaka på den med lycka.

Godzilla som karaktär är fantastisk! Jag har inte sett de klassiska japanska Godzilla-filmerna men jag vet mycket väl ändå vad denna monsterödla är, eller åtminstone borde porträtteras som: ett enormt monster från havets djup, med okänt ursprung, som kommer till undsättning när andra stora monster hotar. Det brukar bidra till att Godzilla framstår lite som en gud, som reser sig för att rädda den hjälplösa mänskligheten från hot vi inte kan hantera, men samtidigt en varelse som inte verkar ha som huvudsyfte att rädda oss människor, utan snarare verkar enbart vilja ta kål på det där hotet.

Och i den här filmen är det precis vad Godzilla gör. Världen hotas av ett märkligt monster, som sedan visar sig vara endast en av två, en hane och en hona, vars repoduktion skulle få världen att gå under, åtminstone för mänsklighetens del. Detta par hamnar i konflikt med Godzilla, som ser dem som ett hot, men vad för slags hot och mot vem är inte lika tydligt. Det spelar dock ingen roll, för när de tre monstren slåss med varandra, biter jag på naglarna för att det är snyggt och spännande. Byggnader förstörs, vrål i omänskligt höga decibel utstöts och mitt innandöme slår volter av förtjusning!

MEN!

Karaktär Joe Brody, till vänster, är kärnan i den magnifika introt



Människornas roll i den här filmen är rent ut sagt uselt porträtterade! Det börjar riktigt bra dock, med en kärnkraftsreaktor som kollapsar av okänd anledning. En anställd, Joe Brody, som miste sin fru i den olyckan, är bergsäker på att olyckan inte var naturlig och har ägnat år åt att ta reda på vad som egentligen hände. Det visar sig att den jordbävning som använts för att förklara olyckan, inte alls var en jordbävning utan istället mystiska seismiska vågor, i ett regelbundet mönster, utlöst explosionen på kärnkraftverket. Dessa vågor återkommer nu 15 år senare, när vi tittare får ta del av det hemliga forskningsprojekt som utförts på platsen om just dessa vågor. Det visar vara en av dessa varelser, som nu bryter sig ut ur marken och flyger iväg med ståtliga vingar, och skapar mycket förödelse i farten.
Fram tills dess är människornas prat intressant och indragande, men därefter blir allt bara exposition, utan vare sig känsla eller tanke, och jag tappar fokus totalt. Och det hjälper inte när huvudrollen, en soldattyp vid namn Ford (se höger på bilden ovan), är fullständigt ointressant som karaktär.
Den förra Godzilla-filmen från 1998, den med Matthew Broderick i huvudrollen, led av exakt samma problem som denna, men jag kan ärligt säga att den nya inte alls ligger på samma outhärdliga nivå. Men jag förvånas över hur svårt det verkar vara för Hollywood att skriva bra mänskliga karaktärer i en monsterfilm som denna.

Niko Tatopoulos, karaktären som förstörde hela filmen

Sen, hur mycket jag än tyckte om slagsmålen mellan monstren, så blir jag oerhört störd över det faktum hur designen på monstren ser ut. Jag har nämligen sett den förut, i alltför många filmer. "Starship Troopers" hade en liknande design, "Pitch Black" hade en liknande design, och "Cloverfield" hade en liknande, om än inte helt överensstämmande, design. Hur svårt ska det vara att göra en originell design? Ska det verkligen krävas en H.R.Giger, må han vila i frid, för att skapa något iögonfallande och sensationellt?
För hur kul är det med monster som framställs som inget annat än djur i form av jättestora kryp? Hur sjutton ska jag finna något avskyvärt med en insektsliknande varelse som inte vill något annat än att reproducera sig? Jag finner inget som helt ondskefullt i det, och jag vill definitivt inte känna medlidande för dessa monster, men det gör jag. Och känner istället hur mänskligheten kanske förtjänar att utrotas, att vi helt enkelt får acceptera att mänsklighetens evolution har tagit slut för att något annat ska få ta vid. Vi kanske inte gillar det, men så är det.

Så nej, jag tycker att den där nian är väldigt oförtjänt, men scenerna med Godzilla är spektakulära och rent av nervkrypande. Jag gillade den skarpt och vill verkligen se den igen! Men då för Godzillas skull, människorna hoppar jag gladeligen över.

Betyg: 7/10 alternativt 6.5/10
Betyget baseras allra främst på den behandling som karaktären Godzilla får, samt det fantastiska stämningsbyggandet som pågår genom åtminstone halva filmen, och även det fantastiska introt. Men den tråkiga designen av monstren, samt de usla människorollerna i andra halvan av filmen, drar definitivt ner betyget.
Den uppfyller heller inte Bechdel-testet, vilket inte är så konstigt, men rejält tröttsamt i det här fallet. Jag är rejält trött på den där starka, tysta soldattypen som blir den ende som kan ställa saker till rätta i slutet (undantaget är Master Chief från Halo).
Pluspoäng också för att den gör mig extremt taggad på de klassiska japanska filmerna.

fredag 23 maj 2014

Jag avskyr verkligen fotboll

Jag lär behöva hålla mig undan youtube tills juli är slut, eftersom det pågår världens jävla kampanj för fotbolls VM just nu.

"Köp den här snygga tv:n för att kolla på fotboll!"

"De har kämpat och är nu redo!" 

"Vill du se de stora mästarna?"

Dra åt... Nej, det vill jag verkligen inte!

Men fotboll verkar vara en såpass stor religion att ALLA måste se det! ALLA måste satsa och ALLA måste ÄLSKA det! Och det gör mig så galet provocerad så det finns inte! Jag måste ingenting, jag har mitt eget att gilla och det har ni ingen rätt att ändra på! Fotbollsfans är ju nästan värre än religiösa fanatiker!

Och den där fanatismen kan gott dra dit pepparn växer!

Vilket innebär södra Indien och tropiska områden, så det var ett rätt dåligt uttryck, fel av mig.

Dra dit vi slipper se er och den där galenskapen ni har mage att kalla "underhållning". Och låt mig uppleva ett någorlunda reklamfritt youtube, alternativt reklam som jag kan klicka bort eller reklam som är såpass kort att jag står ut med den. Ett 60 sekunders långt klipp som INTE går att klicka bort och som BARA handlar om fotboll, är INTE INTE INTE okej!

torsdag 22 maj 2014

Apropå internet-kändiskärlek

Den observanta läsaren kommer kanske ihåg att jag har nämnt min förälskelse för beundran för Nostalgia Critic, och hur humor definitivt fungerar som en mätare för sex appeal i min värld. Även om skal och lila mask verkligen får igång mitt system. 

Hrm, jaja. 

En annan internetkändis är jag verkligen långt ifrån att vara ensam om att gilla, killen har liksom 25 miljoner prenumeranter på Youtube och den största stjärna sidan har skådat, så att skriva ett inlägg där man hyllar snubben känns som att predika för kören. 

Men det skiter vi i! Kan ni gissa vem jag pratar om?

Klart ni kan, det gäller såklart Pewdiepie. 

Yes, you are (*=^.^=*)

En av de mest ifrågasatta kändisarna på Youtube, för vad har han egentligen gjort för att bli berömd? Vi fans vet ju naturligtvis varför, det är ju därför vi är fans, men den okunniga massan kan bli riktigt provocerad av vad de ser: En kille som inte direkt är en höjdare på spel sitter och filmar sig själv när han spelar och delar med sig av sina reaktioner, kommentarer och svordomar.
Så dumt, och så roligt. Och så sexigt. 

För nog banne mig är han sexig även utan allt som gör Pewds så underhållande

Vad tycker du om Pewdiepie? Är du en bro eller anser du honom vara helt oförtjänt av alla miljoner prenumeranter?

onsdag 21 maj 2014

Sommarkänsla

Nu kan man verkligen säga att sommaren är här på riktigt. Temperaturen har börjat stiga till farliga grader, mitt ansikte har långsamt börjat färgas rött trots att jag inte har vistats särskilt länge ute, samt att mina stackars balkongväxter har det torrt trots att jag vattnar varje dag.

Den här sommaren ska jag inte vara sjuk, och jag ska heller inte jobba för mycket, vilket var precis vad förra sommaren gick åt till. Det enda nöje jag hade då var att bränna igenom Mass Effect, vilket ju förstås var riktigt kul, men jag hade gärna gjort annat också.

Åkt inlines. 

Badat. 

Ätit glass i skuggan. 

Promenerat i kvällsolen. 

Grillat. 

Tagit mig upp på ett tak och suttit där en stund.

Målat utomhus. 

Träffa underbart folk. 



I år ska det banne mig bli en sådan sommar!

måndag 12 maj 2014

När nördar får uttrycka sig fritt om Eurovision

Jag är inte den som följer Eurovision, annat än i den mån att man kan förstå Humon's skämt om tävlingen i hennes underbara webserie "Scandinavia and the world"

Från hennes hemsida
Men i år följde jag faktiskt hela finalen slaviskt när jag nu ändå jobbade natt och inte hade något annat att underhålla mig med.

Jag kan inte påstå att jag är så förtjust i all musik som framfördes, alternativ som jag är, men några bidrag gillade jag ändå skarpt.

Finland hade ett svängigt bidrag som påminde mig om gymnasiet, fast på ett positivt sätt

Österrikes var bara galet fantastiskt i överlag och gav mig gåshud

Sveriges låt var riktigt fin måste jag erkänna.

Islands bidrag lyckades däremot med konststycket dels göra mig glad med sin glada show och låt, samt att påminna mig om ninja turtles.

Hur jag gjorde den kopplingen?



Bandet består av fyra personer i kostymer vars färger är snarlika de muterade godingarna.

Ska sluta dissa Eurovision känner jag om det kan finnas sådana här trevliga överraskningar i den tävlingen!

onsdag 7 maj 2014

Det är inte värst sådär i början, det kan alltid bli värre

Under Littfest gjorde jag även en svängom bland de bokbord som fanns där. Vid Galago hittade jag den här dyrgripen:



Den platsade väldigt fint i bokhyllan, men det kändes som att något fattades. Ja, nästan som om det fattades en bok bredvid.


Så från Adlibris beställde jag den här underbara saken (kom i förra veckan):



Och satte dessa bredvid varandra i hyllan: 



Se! Nu blev det ordning. Och nog är det sant emellanåt.

"Det är inte värst sådär i början. Den kan alltid bli värre"

Nu kanske ni tycker att stämningen blev lite väl deppig och obehaglig. Håll mun! Det är helt okej att må dåligt ibland eller ofta!

Jag kan verkligen rekommendera båda dessa böcker! Åsa Grennvall är en gammal favorit för mig, och Lotta Sjöberg har jag visserligen upptäckt på senare tid, men hon är lika fantastisk hon!

måndag 5 maj 2014

Svältfödd på underhållning? Don't Starve!

Hej alla glada i den märkliga våren! Hur det ser ut i resten av landet vet jag inte, men här i Umeå har det snöat lite sporadiskt 2-3 gånger per dag, i nästan en vecka. Det är lite läskigt faktiskt.

Så jag har suttit instängd större delen av tiden, fyllt år däremellan (hipp hipp hurrahaha... eller nej), samt även köpt ett spel på rea på Steam (oj va ovanligt). Det här har jag däremot suktat efter i kanske ett halvår eller mer.


Spelet är ett mörkt och äventyrligt sådant i härlig Tim Burton-stil, som endast går ut på att överleva. Det är inte svårare än så i upplägget men oj, va svårt det enkla kan vara! Paradoxer när de är som bäst!


Du styr en kille vid namn Wilson, vars enda märkvärdiga talang är att han "grows a magnificent beard". Fler karaktärer går att låsa upp genom att du samlar på dig erfarenhetspoäng, ju längre du överlever, desto mer poäng.

The magnificent beard!
 Du samlar enkelt på dig av det material som finns tillgängligt för dig, för att på så sätt kunna bygga nya saker som hjälper dig i överlevnadens konst. Varje dygn du överlever är en succé, och under detta dygn ska du, förutom att samla material, dessutom få i dig mat och hitta nyttiga sysselsättningar. Wilson kan, om han blir för svältfödd på meningsull sysselsättning, bli galen. Då hör man röster, det kanske eventuellt skymtar skugglika figurer som springer över skärmen, och läskiga ögon förföljer dig i mörkret. 


Inte nog med det, det lurar även faror som kan överraska dig totalt, både under dagen och i mörkrets kolsvarta djup. I natten lurar även en namnlös fara som skadar Wilson först när han befinner sig i det svarta och inget ser. Det enda som skyddar är en rejäl eld.

En rejäl bas skadar heller inte!


Överlev så länge du kan. 

Och ja, jag är helt fast i det här spelet. Det var väl värt sina femtio kronor! Eller för all del 140 som det kostar egentligen.