expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

tisdag 31 juli 2012

Who has wood for my sheep?

Jag har konstaterat många gånger för mig själv och någon enstaka gång här på bloggen att brädspel är grymt underskattade från min sida.

Å ena sidan vet jag hur förbaskat kul det är att spela, särskilt som det finns hur många bra spel som helst därute, men å andra sidan har jag inte så många i min omgivning att spela med. Jag och Jay spelar yatsy, kvarn och schack tillsammans, annars är det endast tv- och dataspel som gäller.

Så det är klart att man tackar ja när man blir inbjuden att spela "Settlers of Catan".


Men det blev en kväll av högsta och lägsta graden flum. 

För det första brast det i kommunikationen hela tiden. När folk ville erbjuda bort exempelvis får eller sten mot något annat så var den allmänna missuppfattningen att man då ville ha får eller sten. 

För det andra så skämtades det bara  största allmänhet om relationer, eftersom vi var två par som spelade. Jag och Jay skämtade om att han skulle gå gå hem medan jag körde bilen själv, medan de två andra skämtade om vem som skulle få sova på soffan i natt.

För det tredje så blev det ganska hysteriskt mot slutet när de andra insåg att jag endast var en poäng från att vinna och gjorde allt för att ignorera mig. Hjälpte inte så mycket, jag vann ändå, tihi!

No lolly-gagging!

Yes, började spela Skyrim i går kväll när man tekniskt borde ha gått och lagt sig men är lite för mycket uppe i varv för att göra det (klockan var nästan halv tre när jag stängde ner konsolen!).

Om jag lyckas ska jag göra en riktigt töntig grej och försöka ta bild på min Argonian sneaky ninja assasin thingy, han blev jättecool! Med mobilkamera alltså. Riktigt supertöntigt ^_^


Första intryck? 

Varför ända in i h-vete tyckte dom att det var en bra idé att sätta hopp-funktionen på Y-knappen (den gula för er som inte spelar Xbox)? Nu kan man inte köra memet "apple" längre.

Annars verkar det grymt kul! Frågan är om jag ids sitta i nästan tvåhundra timmar som Jay gjorde ^^;;;

måndag 30 juli 2012

Game of the year? Så klart!

Nu ikväll spelade jag igenom slutet på Portal 2. Och förstår gott och väl varför det blev utnämnt till "Game of the Year" på E3 nu förra året. För det är verkligen i topp tre det bästa spelet som jag har spelat!


Jag har annars så otroligt svårt att kunna klassificera ett spel som verkligen perfekt. Alltid är det något som stör, i designväg, hur man spelar, vad som händer, vilka begränsningar som finns osv. I Portal finns inget sådant, det är verkligen perfekt trots att man kanske inte borde tycka det vid en första anblick.
Din karaktär är så gott som helt utan personlighet vad det verkar som, men när de övriga karaktärerna levererar med sådan charm, humor och skräckinjagande psykopatiska drag (samt helt briljanta röstskådespelare!) så ger man blanka fan i det. 
Visst finns det en begränsning på sitt sätt, det går endast att lösa alla pussel på ett enda sätt och det gäller att lista ut vad det är. Det är inte precis som att du kan ströva omkring fritt och utforska som i till exempel WoW. Men det är verkligen inte nödvändigt, du får se så otroligt mycket ändå och mer därtill. Och du tycker det är mer än nog och riktigt läskigt emellanåt (nej, det finns inga monster alls eller överraskande moment som får dig att hoppa till!)  

Och jag vet att jag tidigare sa att man kan spela det oberoende av ettan, och ja, det kan du fortfarande. Men ettan bör man spela ändå. 

Nej vänta, du MÅSTE visst spela ettan först kom jag på. Annars kommer du inte att förstå vem som har gjort vad och varför folk har de motiv de har osv.  Det är dock värt att lägga ner de få timmar det tar av ens liv


Jag har god lust att spela om det nu på stört, men å andra sidan bör jag lägga fokus på FF VII, så jag vet inte riktigt. 

Apropå Final Fantasy...

...så såg vi "Final Fantasy: Spirit Within" nu i lördags. 


Jag såg den själv för ungefär 9 år sedan men somnade någonstans i mitten, och har sedan dess inte gett den en andra chans. Men nu när jag ändå är i farten med sjuan och vi inte hade något annat som lockade i filmväg så blev det så. 

Och jag förstår den fortfarande inte.

Eller rättare sagt, jag förstår inte presentationen av den.

När den kom för mer än tio år sedan minns jag att det blev ett himla hallå över den realistiska data-animation som användes, det var då den mest realistiska film som tillverkats och det syns än idag. Dagens spel når nästan upp till den animeringen och det är verkligen små bagateller som gör att det inte övertygar, såsom hur de rör armarna samt att de blinkar lite för sällan. Eller bara ler subtilt och knasigt emellanåt.

Men storymässigt faller den ordentligt platt.

För er som aldrig spelat ett enda Final Fantasy spel så kan jag säga er en sak: de är inte hundra procent fantasy i dem. Och det är också det som är det fantastiska med dem och gör spelen så unika, för de blandar in så otroligt många andra element för att skapa något eget. Vi har sci-fi, vi har steam-punk-isch, vi har medeltida, vi har sago-inslag, vi har nutid osv... Det finns inte ett enda element som överväger, iaf inte av vad jag har sett i sjuan, och det var något sådant jag förväntade mig även av denna film.

Filmen visar dock så gott som enbart sci-fi inslag och försöker längs med vägen ge oss små påminnelser om att det finns övernaturlighet och gammal naturreligion inbakat men det hinner du allt som oftast glömma bort, så när filmens final kommer med ett misslyckat försök till buller och bång så är du ganska förvirrad. Jag säger inte att man måste ha huvudet på skaft hela tiden och att du är bevisat dum om du inte fattar, det är onödigt komplicerat.

Däremot måste jag säga att huvupersonen Aki Ross är verkligen bland det snyggaste jag har sett i en animerad film. I de senaste final fantasy-spelen ser de kvinnliga karaktärerna på tok för snygga ut och har oftast ingen personlighet i sitt utseende, men Aki fullkomligen strålar av personlighet! Det är väl det jag gillade bäst med filmen.

Man kan se den för animationens skull definitivt, den ser som sagt fortfarande riktigt bra ut, men förvänta er inget mästerverk.

Liten snabb uppdatering på annat

Jag som inte ens har nämnt hur det går med mitt spelande, hopplösa jag... 

Final Fantasy VII har nu kommit en liten bit in på cd 2 (det är tre skivor ifall någon undrar) och jag kan ju säga att slutet av skiva ett fick mig att börja storgråta och vilja sluta spela. Ni som har spelat förstår nog vad jag menar, men snälla, spoila inte!

Portal 2 börjar jag nu närma mig slutet på, och hittills är det utan konkurrens det bästa spelet i år. Fy fan säger jag bara! Ni som har Xbox och inte har införskaffat tvåan, som man kan spela oberoende av första spelet, skäms på er! Ni har verkligen gått miste om något!

Jag försöker även avsluta Warcraft III men det är inte det lättaste då datorn min strular. Nu senast hade jag knappt över fem minuter kvar på Nattalvernas sista bana och pausar för att äta middag. När jag kommer tillbaka har datorn stängt av sig. Tack som fan för det! 

Just nu är jag bara sugen på att komma igång med de andra Xbox-spelen som står i hyllan, och då är det nog Skyrim som känns riktigt lockande. Jag vill så hjärtans gärna spela som Argonian: 


Nu skulle väl somliga säga att eftersom det utspelar sig i ett land för Nords så borde man per automatik spela som en. Hur skulle jag kunna det när reptiler finns med bland alternativen?!?!

För att inte tala om allt på dator man skulle vilja spela också... 

Starcraft, Diablo II och III samt försöka få både Grim Fandango och Discworld II att fungera. Snyft...

söndag 29 juli 2012

Tyst i klassen!

Idag ska vi lära oss ett helt nytt ord:

Carpophobia eller som det heter på svenska, handledsfobi.

I haz it.

Jag vet också var exakt det kommer av. Någon gång i tredje klass skulle vi se en dokumentär om Jesu liv och död, och i denna dokumentär hade de valt att visa lite väl mycket av korsfästelsen. Innan jag såg denna dokumentär så trodde jag att Jesus hade blivit spikad mitt i vardera handen, men denna dokumentär samt många sedan dess talar om handleder.
Och när man tänker efter så är inte precis handlederna bland de starkaste på kroppen. De är smala och knakar och spänner sig på märkliga sätt.

Efter denna upplysning om bräckligheten i handleder blev jag livrädd att något skulle hända mina. Jag började sova med händerna instoppade under kudden alternativt under täcket för att ingen skulle överraska mig mitt i natten med hammare och spik i dem. Jag sover fortfarande på detta vis men inte av rädsla för att något ska hända, snarare bara av ren vana att skydda dem.

Under en lång period klarade jag heller inte av att se dem, vare sig mina egna eller andras. Det går bra idag efter en hel del kbt, men jag tycker fortfarande att det är hemskt obehagligt att ta pulsen på någon där, och varför folk ska envisas med att tatuera sig på just handlederna är bortom mitt förstånd.

Annars brukar inte denna fobi hindra mig alltför mycket i mitt dagliga liv. Som kattägare brukar en del lek bli rispor lite varstans, och självklart även på handlederna. Det känns inte så obehagligt idag (tidigare gav det mig alltid våldsam panik), men jag aktar mig noga för att leka alltför intensivt med katterna tills dess att rispan har försvunnit helt. Jag fixar heller inte att se folk med sår i handlederna, vare sig på film eller i verkligheten.

Nu har jag varit utlämnande så det räcker ett tag.

Vad är du rädd för?

lördag 28 juli 2012

Vart försvann rutinerna?

Man tycker ju att det faktum att man varit internet-lös i sisådär en och en halv vecka inte borde rucka så hårt på ens rutiner, men se på fan, det gjorde det! Jag har visserligen inte tappat bloggtänk eller vanan att kolla mail, men andra vanor har fått sig en rejäl känga.

Som att besöka IGN och Deviantart, det tar ett tag innan jag kommer på att "javisst ja, det brukar jag ju också göra!". 

Inte lätt det där...

Håller på att försöka ta igen den förlorade tiden, måste ju få berätta lite mer om Halo-spelen som vi nu har bränt igenom med pompa och ståt! 

onsdag 25 juli 2012

Det var då själva fan!

Får man svära i sin blogg?

Jag tror att jag redan har gjort det...

Anyway...

Äntligen är mitt internet tillbaka!

När vi kom tillbaka från Åsele förra söndagen så ville det bara inte fungera av outgrundliga anledningar, och inte lyckades vi lösa det med internetleverantören heller. Igår fick vi då ett nytt modem att testa men vi fick det inte att fungera i alla fall (skruttiga oss, med betoning på sambon, hoho!)

Men nu funkar det!

Och jag har 7400 meddelanden att gå igenom på Deviantart...

Samt typ 150 olästa blogginlägg på bloglovin'

Man ska fan inte vara internetlös i dessa dagar!

Ses snart!

I HAZ INTERNETZ!! LOL!!

söndag 15 juli 2012

Jag och Brokeback Mountain

En vanlig fördom jag har stött på bland bekanta och dessas bekanta är den om just Brokeback Mountain. Den brukar gå såhär:

- "Jag har inte sett den, men va fan, det är ju bara en gay-film"

Vilket transformerar mig till en nördig rödfärgad Hulk-wannabe med världens raseriutbrott (men givetvis bara i mitt huvud):


För om det är något den inte är, så är det just en gayfilm.

En del argumenterar för att det ju faktiskt finns en del action att ta del av, men det är att vara orättvis mot filmens komplexa historia.


Det krävs åtminstone EN homosexuell karaktär för att det ska bli en gayfilm, och redan med den preferensen i åtanke, kan filmen omöjligen vara just det, eftersom ingen av karaktärerna ÄR homosexuella. Man kan nog ana en komplicerad form av bisexualitet hos den ene (alltså Jack Twist) men Ennis del Mar är definitivt inte gay. Faktum är att han lutar mer åt det homofobiska hållet. 


Så varför uppstår det ens en kemi mellan de båda? Ingen vet, inte ens de själva. Och det är här som folk underskattar filmen.
De allra flesta vet exakt hur en förälskelse känns, vare sig den är liten eller rent överväldigande, men många av dessa kan leva hela livet utan att känna av den andra varianten, det vill säga åtrå. Och till skillnad från förälskelse som verkar sitta lite överallt eftersom hela kroppen blir påverkad, så verkar åtrå snarare sitta helt och hållet sitta i reptilhjärnan, eftersom det inte finns något annat än just sex i bilden. Fast om det vet ju inte jag mer än någon annan. 

Vad gör man egentligen när man drabbas av den där häftiga åtrån och det visar sig att föremålet för den är av samma kön? I en tid där ALL form av homosexualitet är äcklig, fel, olaglig, förvirrande osv? Man slåss definitivt inte för sin sak, istället försöker man finna en tillvaro som är mer än uthärdlig.

 
Men det tar inte slut där. 

Jag tänker inte förstöra spänningen för er om ni inte har sett den, men så mycket kan jag säga: Ni som väntar på ett lyckligt slut kommer att vänta förgäves.

Ingen får någon på slutet. Allt som sker är bara konsekvenser av händelseförlopp baserade på känslor som ingen förstår sig på eller kan kontrollera. Och det är när man låter dessa känslor få fritt spelrum som man gör alla inblandade parter olyckliga. 

Sen är det ju en uppenbar fördel om skådespelarna kan leverera. Och oj, vad de levererar, allihopa!

Heath Ledger blev otroligt hyllad för sin insats som Ennis, och med all rätt, för det är en komplicerad roll (har ni sett honom i A Knight's Tale förstår ni vidden av den höjda ribban på hans insats), men även Jake Gyllenhaal tar sin uppgift på stort allvar. Det behöver man inte vara en filmexpert för att kunna se. Och personkemin ska vi inte ens tala om.  
Scenen här nedan är den klart bästa i hela filmen: 


Och ja, självklart gör alla andra skådespelare en makalös insats. Jag minns inte vem det var av skådespelarna som sa sig ha världens prestationsångest genom hela filmningen just för att hen var rädd att insatserna inte skulle leva upp till resten av filmen. Vi kan glatt konstatera att några lama eller halvhjärtade skådespelarinsatser märks inte av någonstans.

För mig är Brokeback Mountain ett självklart mästerverk som man måste se innan man dör och jag gladeligen ser om minst en gång per år. Jag bråkar ofta med folk om den, eftersom de inte fattar vitsen med den. 

Det är ingen gayfilm och därmed basta. Visa lite respekt!
Jag är fortfarande förbannad över att den förlorade oscarn för bästa film till "Crash". Britterna kunde i alla fall visa var skåpet skulle stå!

Lite sent påtänkt men...

...Bruce Willis är fanemej den snyggaste skådisen jag vet!


Har tänkt bekänna det ända sedan vi tittade igenom alla Die Hard filmerna ganska nyligen, men ja, det har bara blivit bortglömt!

lördag 14 juli 2012

Byta låt!

Jag avskyr också när det händer på fest...

Jag hade lite halvtråkigt och citerade AnnaEllinor i min galna ensamhet när tanken plötsligt slog mig: 

Vilka är de bästa introna till låtar?

Så jag snabblyssnade igenom hela min spellista i Winamp på totalt 3150 låtar för att se om jag åtminstone kunde skrapa ihop till en topp tio-lista. Jajamen, det kunde jag, och inte nog med det, jag hittade tio till som platsade så jag fick mig minsann en topp 20-lista! 

Njut av fantastiska intron och analysera min skumma musiksmak!

(OBS!! Längst ner har jag lagt till amatörmässiga videor med introna gjorda i Windows Movie Maker, (som jag hatar att använda förövrigt), för er som inte orkar läsa all text, scrolla bara ner så hittar ni den!)

OBS igen!! Först några riktigt skumma intron som jag inte riktigt vet vad man kan säga om, förutom ett enda stort "WTF?!?!

Berry - Dir En Grey
Det känns som att det är ett citat från något men vad?

Role Model- Eminem
Jag tror att monologen i introt var ironiskt menat men fortfarande... va fan?

I believe in the company - Randy
Det mest hysteriska intro någonsin, jag skulle vilja se det band som lyckas göra en cover på det här

Police and Thieves - The Clash
Jag... fattar inte...

Tunak tunak tun - Daler Mehndi
Börjar som en ganska vacker bollywood-theme song, men övergår raskt till hysteri efter introt.

Through the loop - Pendulum
Vem använder, på fullaste allvar, sig av det läskigaste citatet i barnfilmernas historia i sitt intro?

Topp 20 bästa introna genom tiderna!

20. The number of the beast - Iron Maiden
Fungerar tyvärr inte så bra i en bil eftersom det inledande bibelcitatet är så lågt, men coolt är det! När låter väl börjar matchas gitarrerna skickligt in i den röda tråd som citatet har skapat och blir till slut, tyvärr men förståeligt, den mest uttjatade Iron Maiden låten genom tiderna. 

19. My Apocalypse - Metallica
Personligen finner jag Death Magnetic en aning underskattat, även om det är långt ifrån Metallicas bästa album. Med "My Apocalypse" tar de sig tillbaka till de fantastiska mästerverk, och introna till dessa, som skapades för skivorna "...And justice for all" och "The Black Album", med en modern touch. Awesome!

18. Holiday - Green Day
En typisk "jag-tror-mig-veta-redan-när-jag-hör-introt-att-det-här-är-en-förbannat-bra-låt-låt", men som faktiskt levererar en bra låt!

17. Girl, be ambitious - Miyavi
Jag har inte den blekaste vad han sjunger om egentligen, men intrycket jag får av introt är en söt japansk tjej som förföriskt och lekfullt lirkar in mig i låten och gör mig oförmögen att stänga av. Hur ofta händer det?

16. Dancing in the moonlight - Thin Lizzy
Basen brukar sällan ha en större roll i musikvärlden och särskilt inte när det gäller intron, även om det finns några undantag. Det här är det klart snyggaste. Jag tänker genast ungdom, galen lycka, uppror, och känslan att vara oövervinnerlig. Och allt det redan i introt.

15. Blue and alone - Weeping Willows
Utan krusiduller kastas vi in i den melankoli som låten handlar om, genom fiolspel och mycket sparsam användning av andra instrument. Vi vet att något tragiskt har hänt, och vi vill veta vad det är!

14. The shape of punk to come - Refused
När det gäller punk får det sällan vara för snyggt för att kunna uppskattas av sin publik. Här blir ett gränsfall som låter burkigt och har en ton av mörk rasp över sig, men likväl levererar professionella slingor. Nästan så att man känner en aning lurad när låten kommer igång, men då låten utvecklar sig allt mer så förlåter man den snabbt. Man blir stolt över att vara umebo!

13. Fasten your seatbelts - Pendulum
Brukar vanlig drum-and-bass-music ha märkvärdiga intron? Jag har inte den blekaste. Det jag har hört efter att ha lyssnat mer på Pendulum är långa intron inte är standard precis. Vilket är synd, för det här är ett så skickligt crescendo att man kan nästan höra en explosion inombords när introt är över.

12. Bad to the Bone - George Thorogood
Kan man lyckas göra en rockigt och grymt intro med en så kort och enkel gitarrslinga och släpande trumkomp? Uppenbarligen. 

11.The Beautiful People - Marilyn Manson
Av alla Marilyn Manson låtar (som jag har hört) är det denna som har det rockigaste och mest chockartade introt. Trumkompet får hela kroppen att svänga och de distade gitarrerna får dig att glömma omvärlden för en sekund (gäller ju naturligtvis endast om du verkligen lyssnar på den och, i fall av osäkerhet, befinner dig ensam på ditt rum ev gömd i mörka hörn).

10. Smooth Criminal - Michael Jackson
Samma sak här som för ovanstående; inget annat Michael Jackson intro-bygger lika skickligt upp stämningen för låten ifråga, och med så enkla medel som en hastigt stegrande blåston och hjärtslag. När sedan resten av instrumenten börjar följa med känner du genast pulsen öka ett par snäpp för att sedan eskalera när versen kommer igång och låten fortskrider.

9. The prophet's song - Queen
Ett intro behöver inte alltid vara av det rockiga eller förföriska slaget, det kan vara kort och gott mästerligt stämningsbyggande. Det du hör i introt är det som verkligen blir resten av låten, plus lite till. 

8. Over the hills and far away - Gary Moore (för fan!)
Varför jag säger "för fan" är för att betydligt fler har hört Nightwish cover på denna, vilket förövrigt inte är en dålig cover, men då Gary Moore's original har ett mer tilltagande i sitt intro så föredrar jag den versionen hundra gånger om. 

7. Te quiero puta - Rammstein
Jag övervägde om jag skulle sätta "Engel" på den här listan, eller den här. Till slut segrade spanskan över tyskan, samt att introt är aningen längre och mer laddat än i just "Engel". Dessutom är det så långt ifrån ett typiskt intro till en Rammstein låt som man kan komma utan att sluta vara just... Rammstein. 

6. Safe in New York City - AC/DC
En solklar kandidat, med ett intro som ständigt växer tills det exploderar, och sedan fortsätter det på samma sätt genom resten av låten. Helt klart en av de absolut bästa låtarna från AC/DC, för att inte tala om genom tiderna. Allt tack vare ett förbannat grymt intro som man tar tillvara på genom hela låten. 

5. I'm Shippin' up to Boston - Dropkick Murphys
ALLA har hört det här introt utan att veta vad det är för slags låt, det tog mig själv ett tag att hitta det och ingen jag kände visste om det. Nu vet ni däremot, så nu slipper ni fundera nästa gång ni hör detta irländska mästerverk (vem trodde att banjo och dragspel kunde vara så effektfullt?)

4. Battlefield - Blind Guardian
Blind Guardian kan det här med att skickligt skapa snygga intron med hjälp av perfekt samspel mellan olika motsatser, lugnt och stressat, långsamt och snabbt, melodisk och rytmisk, och så vidare. Det här är dock så pass snyggt att när låten kommit igång ordentligt och introt är slut, så förlorar du nästan intresset. Skickligt, eller ett misslyckande, det vet vi inte. Det är i alla fall ett grymt intro!

3. House of 1000 corpses - Rob Zombie
Det här skiljer från många andra på det sätt att den inte vill bygga upp några förväntningar på hur låten i sig kommer att låta. Istället satsar man fullt ut på att bygga upp den mörka, morbida och skrämmande stämning som kommer vara genom hela låten ända till slutet. Jag kan förövrigt poängtera att outrot är minst lika skrämmande som introt, så det är inte en passande låt för promenader mitt i natten på folktomma gator.  

2. Helena Beat - Foster the People
Ska man inleda ett album så gör man det såhär, genom att använda en av de bästa låtarna på hela albumet med det klart snyggaste, och oerhört kreativa, introt i modern tid!

1. Shine on you crazy diamond - Pink Floyd
Nu snackar vi! Här är introt så pass utdraget och men så makalöst att det får uppta halva låten innan själva "versen" i sig börjar (det är lite oklart var introt egentligen tar slut). För mig blir den en självklar vinnare, ett intro blir inte snyggare eller mer stämningsfullt, för att inte tala om mästerligt, än just såhär.

För som inte orkar läsa eller bara vill höra dessa makalösa intron (varning för ojämn ljudkvalitet!): 


Här är de skumma introna:


En bil för Baltazar! Minns ni den serien?

Vår bil är ganska gubbig har vi konstaterat efter nästan en månads bilägande. 

För det första så har den lilla plastpanelen runt låset på förardörren börjat glappa så man måste hålla ett specialgrepp med tummen på för att låsa och låsa upp. Ser mycket gubbigt ut. 

För det andra så kan man inte lägga ur backen hur som helst, man måste liksom flörta lite med den och försiktigt lirka ur den, annars låter det som att den ska gå sönder. 

För det tredje så fungerar värmesystemet helt tvärtom. Vill du ha varmt måste du ställa in AC:n på kallt och vice versa. Ett knasigt beteende som inte ens verkstan kunde lista ut varför det var så. Inte ett problem egentligen, bara en gubbig egenskap. 

För det fjärde så köpte vi den av en gubbe. 

Behövs mer preferenser?

Minns ni den här gubben?

Farväl min sköna!

Nu drar jag och sambon till åselemarknaden! Mysigt värre!

Men var inte oroliga, nu har jag faktiskt tidsinställt lite inlägg så det blir lite läsning ändå ^_~

fredag 13 juli 2012

Och så höjdes kulighetsbarometern många snäpp!

Gissa om jag blev glad när vi påbörjade Halo 3 och upptäckte att jag som andra-spelare inte är en klon av Master Chief, utan The Arbiter!


Här tyckte man att det var nog kul att få spela lite som The Arbiter i Halo 2 men det var ju bara enstaka banor. 

Och av alla raser inom Covenant så är Elite definitivt mina favoriter!

Pumped up phone!

Klart man ska pimpa nya mobilen med vad man själv vill, till exempel den snyggaste bakgrundsbilden ever: 
 

(nej, det är INTE jag som har gjort den, det är en helt fantastisk fan-art-artist (säger man verkligen så?) från Deviantart)

Och ja, jag har givetvis den klassiska intro-sången som ringsignal ^_^

Urbaniserad in i själen

Man vet att man är hyfsat modern (och tämligen patetisk i mina ögon) när man får allvarliga problem med mobilen och det gör en genuint ledsen. 

Min började krångla ordentligt för ungefär två veckor sen, och inte så lite heller. Tack som fan!

Det var en så kallad slide-mobil, och plötsligt bestämde den sig för att endast visa ett pixligt blurr när jag sköt upp den så att säga (hur fan ska man annars säga det på svenska?), för att sedan se till att jag inte hörde ett ljud när någon ringde till mig, om jag inte hade högtalarna på, för att sedan se till att även det fungerade dåligt. Och denna nedgång tog endast en vecka. Dum mobil.

Så det blev till att panik-köpa en ny, men jag hittade faktiskt en som inte kostade för mycket (mindre än hälften av vad jag gav för min gamla ^_^) och som jag dessutom kunde tänka mig att använda PÅ RIKTIGT (alternativet var simplaste tänkbara för typ en hundralapp så att det gick att ringa och skicka sms iaf, men hur kul är det?)

Numera är jag av den moderna människan som äger en smartphone! 


Visserligen den enklaste tänkbara, och till skillnad från den materiella lycka och översvallande förälskelse som jag kände för min gamla är det inte precis kärlek vid första ögonkastet, men jag är hemskt nöjd ändå och tror ändå att vi kan bli riktigt bra kompisar.

Också en anledning till varför bloggen har varit lite död, jag har inte haft någon lust att blogga när det moderna livet inte känns helt hundra. 

Satans mobiler att ständigt ställa till problem!

lördag 7 juli 2012

Livet går som Balder...

Ni som varit på Liseberg, åkte ni någonsin berg och dalbanan Balder?


Jag och Jay var där förra sommaren och åkte den inte mindre än tre gånger (inte samma dag dock!), så bra var den! Älskar älskar älskar den!!

Men det var inte längtan efter adrenalin som var mitt huvudsakliga syfte med att använda banan som metafor, utan mer för att förklara att det inte känns som att jag hinner med att berätta vad som händer i mitt liv. När jag läser igenom mina inlägg av nyfikenhet och för att se om jag har utvecklats alls i mitt bloggande så inser jag snabbt att det är en hel del saker som jag inte har berättat att jag har gjort, och som jag gladeligen borde/skulle ha gjort. 

Hemskt ledsen för det! 

På den punkten ska jag försöka bättra mig! 

Bara inte just nu, vi ska försöka hitta alla audio logs i Halo ODST var planen!

fredag 6 juli 2012

Not too bad...

Solbrännan håller på att gå över en aning, allt tack vare den underbara aloe vera gelen som jag använder. 

För er som också har lätt för att bränna er så kan jag tipsa om denna produkt: 


Alla andra produkter som säger sig innehålla aloe vera kan slänga sig i väggen jämfört med denna! 

Det är väldigt lätt att förstå varför det är så, för tittar man lite närmare på innehållsförteckningen så ser man att de flesta andra produkter (så gott som samtliga på åhléns och dylika ställen, till och med på apoteket) innehåller till mesta dels vatten och andra ämnen, för att sedan ha en liten bråkdel aloe vera tillsatt.
Den här gelen består till största delen av aloe vera. Stor skillnad! 

För er som inte får tag i tuben (de finns inte i vanliga butiker utan jag får dem via familjeföretaget som ni kan hitta kontaktuppgifter till här) så fungerar en avbruten kvist från en riktig aloe vera planta ganska bra också. Däremot ska man inte överdosera, plantan är inte fullt lika snäll mot huden utan andra ingredienser.

Vampyrer i världsklass

Igår tog vi oss äntligen tid att se färdigt animen "Hellsing" som har legat och nästan börjat samla damm. 


Rent storymässigt kan jag inte riktigt greppa vad det är som tilltalar folk, för handlingen är tämligen rörig, särskilt mot slutet. 

Men oj, vilken skrämmande cool vampyr protagonisten är! Och om det är därför som folk älskar serien så kan jag själv varmt rekommendera den till andra vampyrälskare. Alucard skulle med lätthet dräpa ALLA vampyrer i Twilight-universumet utan att någon ens hann blinka, han skulle inte ens tycka att det var kul eller en utmaning (nej, jag tror inte att Volturi har skuggan av en chans heller). 


Skönt med riktiga vampyrer i dessa dagar av glitter, gay och överpretentiöst skit.

torsdag 5 juli 2012

Hatobjekt no. 1 med sommaren

Varje sommar är det då samma visa, om och om igen. Skit också...

Igår tyckte jag och Jay att det var en fantastisk idé att fara iväg och bada med några kompisar. Resultatet?

Jag är totalt sönderbränd på axlar, armar, rygg, bröst och lår. För att inte tala om ansiktet och hårbottnen. 

Och nej, jag hade ingen solkräm med mig, dumskallen i mitt huvud tyckte att solen inte brände på så mycket, dessutom var det molnigt av och till, inte kunde väl det vara så farligt?
Fel!

Jag ska inte gå ut på en vecka minst...

onsdag 4 juli 2012

Nalta eljest!

Igår kväll fick jag ett jättetokigt infall och färgade om mitt hår. Bara sådär, precis apropå ingenting... Men resultatet diggar jag!

Före: 
Från midsommar, och den senaste bilden jag har, men vete fan hur bra min dåvarande färg syns ^_^;;;
Efter:

Jämnt färgat i alla fall, men riktigt sådär ljust är det inte ^_^;;;

Fotokurs nästa? Eller bara skaffa lite silvertejp till batteriluckan så att man kan använda den inte-jättemycket-men-lite-bättre-kameran?

måndag 2 juli 2012

Fördomar kan fara åt helvete tycker jag

Med mig kan det bli många dilemman. Jag har problem med att fantisera ihop någon middag (särskilt till mig själv!), jag lyckas aldrig hitta något vettigt eller gott till kvällsfika, jag kan aldrig bestämma mig för vad tusan jag ska göra när jag har tråkigt, och värst av allt: Jag är alltid så förbannat skeptisk när jag ska ska se en ny film.

Föreslår Jay en film blir svaret från mig oftast ett: 

- Njae, jag vet inte det jag...

Följt av besvikna kommentarer från Jay som tycker att jag är sjåpig.

Själv vet jag inte riktigt var det går fel, men jag tror att den främsta anledningen är att Jay har lite väl sofistikerad smak vad gäller film. Jag gillar till exempel vare sig Fight Club, Crash eller American History X (därmed inte sagt att dessa filmer är dåliga, de är rent ut sagt filmer i världsklass som man verkligen måste se någon gång i sitt liv!!) men Jay ser gärna om dessa vartannat år eller så. Så när han kommer med ett filmförslag är det oftast filmer i detta stuk, och det gör mig skeptisk. Särskilt om jag inte är säker på om det är Jay som verkligen vill att jag ska se den eller om resten av världen också vill det.

Jag däremot föredrar lite enklare filmer, där det inte alltid måste finnas en debatt att behandla. Det djupaste jag gillar är väl typ Pulp Fiction.

Så har vi S och hans filmförslag. Där pratar vi om raka motsatsen. Han gillar för det mesta de lite enklare komedierna, helst de med action-inslag eller bara ren action. Hans filmförslag igår bestod av en film som vare sig jag eller Jay hade hört talas om ens men som enligt trailern verkade bjuda på en åtminstone underhållande historia. Jay däremot var hemskt skeptisk och ja, det var väl egentligen jag med, men jag orkade verkligen inte med något djupt och cineastisk mästerverk. Vi kunde nästan höra vårt gnäll om S's dåliga smak när den skulle vara slut.

Oj, så fel vi båda två hade! 

Upplägget för filmens koncept var kanske inte det mest intressanta: ta två poliser som gick i samma High School, låt dem komma in på samma polisubildning och bli partners och sedan utföra undercover uppdrag på High School.
Men wow, va de lyckades med humorn i den!

Varenda scen bjöd på helt oväntade händelser och skämt, och det drevs hejdlöst med alla tänkbara klyschor, men på ett mycket smart och dold manér. Inte en enda minut visade ett förutsägbart manus och även om skådespelarna inte var i världsklass så var det tydligt att det dels hade funnits en bra och engagerad regissör till filmen, och dels hade skådespelarna i alla fall haft grymt kul under inspelningen. 
Jag lovar, ni kommer inte ångra att ni såg den (om ni nu mot förmodan inte saknar sinne för humor för då ska ni undvika den som pesten, alternativt begrava er någonstans)

Vad den hette?

21 Jump Street (vilket jag nästan glömde bort med en gång den var slut ^o^)