expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

tisdag 31 december 2013

Gott nytt år på er!

Gott nytt år önskar jag er alla!

Traditionsenligt ska jag och Jay se "Sagan om Ringen - Extended Cut" (egentligen brukar vi se "Konungens Återkomst" men på nyårsafton fungerar även den första filmen i trilogin) samt frossa i Aladdin mörk choklad. Mums!

Sen ska vi ner till centrum och se på fyrverkerierna, så får 2013 vara slut och 2014 ringas in.

Vi ses nästa år!

tisdag 17 december 2013

Vad håller mitt fokus just nu?

Livet, universum och allting är ju oftast det som kommer emellan när man vill göra något, i detta fall uppdatera mer kontinuerligt på sin blogg.

Livet är inte så roligt att prata om just nu så jag pratar hellre om universum och allting.

Det som på senare tid har fångat min uppmärksamhet är ett fantastiskt roligt RPG som jag hittade billigt på Steam för några månader sen: The Witcher.


Historien är baserad på en fantasy-roman från Polen, men hur boken är till skillnad från spelet vet jag inte. 

Spelet är ett annorlunda rpg, i alla fall mot vad jag är van vid, och är ett så kallat "Hack-and-slash", jag antar att det kommer från stridsmekaniken. Den går ut på att du klickar med muspekaren på din fiende var gång det blir flammor kring pekaren, som under striderna har den passande formen av ett svärd. Beroende på vilken fiende du möter så använder du dig av olika tekniker, baserat på styrka, smidighet eller gruppanpassat. Allt ackompanjerat av snygga animationer och en massa blod som flyger, även om splatter-nivån är oerhört låg till trots (nästan obefintlig skulle jag vilja påstå, kräsmagade kan definitivt spela det här spelet).

Du spelar som karaktären Geralt från Rivia, en så kallad Witcher som muteras för att tjäna ett enda syfte i livet: döda eller behandla monster. Geralt har varit död i många år, men återfinns i närheten av en borg för andra Witchers, utan minne om vem han en gång var. Han hinner inte fundera mer på det innan borgen attackeras av en banditgrupp vid namn Salamandra, vars ledare lyckas fly med mutagenet som skapar Witchers. Geralt ger sig naturligtvis av efter dem för att ta reda på vad deras syfte är och så är spelets riktiga handling igång.


Längs med vägen levlar du Geralt i olika riktningar, beroende på vilket slags spelsätt du har. Jag slåss ganska mycket så jag har satsat stenhårt på vapen och styrka.

Bilderna i det här är spelet är helt galet snygga!
Det som spelet är mest känt för dock (om man ska tro forumtrådarna) är den orimliga mängd sex man kan ha i spelet.

Japp, ni läste rätt. Men jag klagar definitivt inte, Geralt är rätt het för att vara mutant, så jag förstår varför tjejerna faller för honom. De råkar bara vara lite för många under för kort tid

Jag har ännu inte spelat klart spelet, har sisådär ett och ett halvt kapitel kvar (spelet består av fem kapitel totalt) så det här är inte en regelrätt recension. Den får komma sen.

Nu var det äntligen dags för The Hobbit!

Happ, här har man inte skrivit på ett tag och tänker inte ens vara snäll och i sedvanlig ordning nämna vad jag har haft för mig, utan hoppar direkt till ämnet som gjort mig så exalterad ikväll:

The Hobbit: The Desolation of Samug

Jag är lyrisk, jag är euforisk, jag är tamefan lyckligt melankolisk på det där sättet man blir när man har fått ta del av något riktigt underbart och älskvärt på djupet som man aldrig vill ska ta slut men som det gör likväl.

För denna film var verkligen allt som jag hoppades på och mycket mer.

Jag tänker inte spoliera handlingen direkt, annat än att jag kan lova er några saker:

1. Mikael Persbrandt, som jag vanligtvis avskyr stenhårt som skådespelare, är här knappt ens igenkännbar, vilket är ett enormt plus. Jag har varit så orolig och skeptisk ända sedan jag hörde om det för x antal år sedan.

2. Smaug är den coolaste, mest skrämmande, och säkerligen också den bästa drake som någonsin funnits på filmduken. Han hade verkligen exakt samma effekt på publiken som Gollum hade när "De Två Tornen" kom.

3. Jag kan verkligen inte förstå folk som kritiserar sidospåren i de båda filmernas handlingar, det vill säga om The Necromancer. Men för de som ansåg att det störde i första filmen, så kan jag lugnt säga att det sidospåret förefaller som alltmer logisk i och med denna film. Jag har gott om förtroende för att det kommer sluta i ett crescendo av spännande logik.

4. Att tillföra en ny karaktär, en kvinnlig alv, var måhända ett mycket bra initiativ, men jag avskyr hennes kärleksobjekt-roll, och skådespelaren är också den enda som inte övertygar som alv. Vilken statist eller biroll som helst alla tidigare filmer övertygar mer. Jag är hemskt ledsen. Jag tycker verkligen inte om henne.

Jag är så otroligt frestad att se den igen, så fantastisk var den!

Vill någon följa med?

onsdag 4 december 2013

Årets Halloween-pynt

Idag, två veckor senare än jag hade tänkt mig (livet, resor och jobb kom emellan tyvärr) så åker Halloween-pyntet ner. Men jag hann ta lite bilder på't innan, så här får ni bilder att inspireras av till nästa år!



 






























 

 Nog för att jag älskar Halloween mest av alla högtider, men att låta den inkräkta på julen är för mycket till och med för mig!

måndag 11 november 2013

Lite nytt från Blizzard

Blizzard ligger vare sig särskilt högt eller lågt på någon av mina listor, utan känns i nuläget som tämligen ointressanta:

- Jag har inte spelat WoW sen förra hösten.

- Jag har visserligen påbörjat både Diablo II och III men inte direkt fortsatt på någon kontinuerlig basis.

- Jag har inget intresse för deras uppkommande spel Hearthstone.

- Samt att man låter sig påverkas av Jay som ständigt gnäller över Chris Metzen's storhetsvansinne eller vad det nu ska kallas. Det brukar främst handla om att Chris gör rösten till alltför många karaktärer och varierar sig inte tillräckligt för att man inte ska höra att det är just han. Röstskådespelaren Jim Cummings är nog en av de större röstskådespelarna på engelsktalande mark men jag hör aldrig att det är han (lite nördig info; om ni ser Lejonkungen på engelska så kan jag poängtera att mitt i "Be Prepared" så tar han över sången från Jeremy Irons, och det hör du knappt även om du vet om när det händer).

*****

Så när Blizzard helt plötsligt lyckas fånga mitt intresse igen så känns det, i ärlighetens namn, lite märkligt.

För det första är en ordentlig film på g, vilket verkligen är på tiden då det finns oerhört mycket material att inspireras av, samt att tekniken för att göra film är mycket bättre sen Warcraft III (som fortfarande har grymt snygga filmsekvenser trots 11 år på nacken!).
Vi vet inte så mycket om filmen än, annat än att den ska fokusera på det första kriget mellan orcher och människo, och innehålla några karaktärer från Warcraft II.
Jag har bara spelat trean så jag är inte helt hundra på vad de pratar om, men det låter hyfsat grymt.
Det enda som gör mig en smula osäker på allt är hur de vill vinkla historien, då de vill berätta en historia om, och jag citerar ("CITAT!"): "being a hero no matter what side you're on". 
Nog för att det låter bra, men kan det verkligen bli bra? Jag blir lite skeptisk.

För det andra är en ny expansion till WoW på g, och det gör mig alltid exalterad, även om jag inte har spelat längre än "Burning Crusade" (det är andra expansionen, och nu kommer den femte ^^;;;;).

Mitt förhållande till Blizzard är en aning komplicerat ja.

söndag 10 november 2013

Försenad halloween-outfit

Och en hel vecka senare så kommer äntligen bild på min halloween-outfit, där jag klädde upp mig som avatar Korra, från spin-off serien "Legend of Korra":

Korra från serien, har jag sagt att hon är typ den bästa avataren? Någonsin?
Min dräkt, som jag sydde på endast två dagar (snott från vimlig.se)
Jag dansade med knytnävarna och ett leende hela kvällen...

...flexade mina obefintliga armmuskler...

...samt hängde mycket med bästisen Ashke ^^

Ett mycket lyckad kväll! Glad Halloween!!

Ett nytt slags träsk

Någon välkomnade mig igår med meningen "välkommet till det djupaste av alla nördträsk".

Om det är sant låter jag vara osagt, men att jag spelade kortspelet "Magic the Gathering" i närapå fem timmar igår (exkluderat den tid det tog att välja kort, vilket var ytterligare 3-4 timmar, också det enda dryga momentet med kvällen).


Om ni mot förmodan inte vet vad det är så är Magic ett strategiskt kortspel där man använder sig av monster, spells, mana och diverse andra hjälpsamma kort för att få ner motståndarens livspoäng från 20 till noll. Lite mer avancerat än ditt vanliga poker alltså (som jag förövrigt har bra mycket svårare att förstå reglerna till ^^;;;;)

Hade jag någonsin spelat Magic förut?
Ja, litegrann i början av gymnasiet för sisådär 9-10 år sedan. Då hade butiken Collector's Point en stor fin monter under Nolia-mässan där jag passade på att testa på Magic tillsammans med andra nybörjare. Jag lärde mig aldrig särskilt mer än just bara reglerna och hur man spelar, men det lilla tyckte jag var jätteroligt. Dock började jag aldrig samla på korten så det hela rann som ut i sanden.

Var det uteslutande grabbar där?
Tyvärr ja, det var jag och nio andra grabbar som spelade mot varandra i så kallat "draft". Däremot kan jag säga att ingen av dem var macho eller nedvärderade mig eller överdrev sitt vänliga beteende mot mig endast för mitt kön. Istället kände jag mig emellanåt som en i gänget då de alla visade sig ha gott om humor och svarade vänligt, om än en smula nördigt engagerade (ni vet som bara nördar kan när de får prata los om något de gillar), på alla mina frågor.

Jag hade en sjukt rolig kväll och lär spela mer i framtiden!!

Det var ännu ett träsk att hamna i. Jag klagar dock inte.

torsdag 31 oktober 2013

Jag tror att Steam ljuger...

Jag tänkte komma med en allvarlig anklagelse:

Jag tror att Steam ljuger för mig!

Och vad grundar jag det på, undrar ni förstås?

 Den vill på fullaste allvar påstå att jag har spelat "Plants vs. Zombies" i 18 timmar. Hur fanken går det ihop?


Hur skulle jag ha tid med livet vid sidan av? Jag som har kommit halvvägs med min halloween-dräkt idag (som vanligt är jag ute i sista minuten, så typiskt!).

Näe, Steam kan man visst inte lita på!

onsdag 30 oktober 2013

Noll självdisciplin

Jag lär ju knappast förgylla bilden av gamers som normala människor när jag nu erkänner att jag har suttit och spelat "Plants vs. Zombies" i fyra timmar nu ikväll. Inte ett dugg beroendeframkallande!

Min Zombatar
Trodde aldrig att jag ens skulle skaffa det spelet, men när Steam har halloween-rea, där många spel har upp till 75 % rabatt, så kunde jag inte låta bli när jag såg att prislappen endast var knappt över 2 euro (ca 22 kronor).

Nu ska jag däremot vara vuxen igen och faktiskt vagga mot sängen

Gonatt!!

måndag 28 oktober 2013

Hur man peppar inför Halloween

Vanligtvis kan man ju starta lite lätt med att pynta hela sitt hem (ni ska få se mitt årliga pynt när jag har fotat det, det är häftigare än förra året!), men man kan även peppa med passande musik!

Soundtracket till "The Nightmare Before Christmas" är alltid en given klassiker, vem blir inte supertaggad av "This is Halloween"?



En annan nostalgi-faktor är ju den som skrämde flest svenska barn när jag växte upp och som fortfarande skrämmer livet ur oss; Mårran från Mumintrollen. Åh, vilket otäckt soundtrack hon har!



Vill man en någon hårdare ton på musiken, fungerar Rob Zombie väldigt bra, antingen hela albumet "Hellbilly Deluxe" eller så den helt underbart skrämmande låten "House of 1000 corpses".



Jag har inte hört mycket av Trent Reznor, men låten "The Becoming" av hans alter ego band "Nine Inch Nails" har ett jäkligt skrämmande stämning över sig så jo, den fungerar i stämningshöjande sammanhang!



Japaner (sydkoreaner också för den delen) är galet skrämmande, oftast såpass att det inte ens blir roligt, men de här båda kittlar mer än de skrämmer ordentligt.





Sen, avslutningsvis, vill jag bara tipsa om en ny upptäckt jag har gjort; det underbara bandet "Creature Feature" som verkligen kan det här temat. Den personliga favoriten är "Such Horrible Things" men här får ni två andra smakprov.





Hoppas ni hamnade i lite stämning nu, så kan vi fortsätta peppa järnet!!

söndag 27 oktober 2013

The Stanley Parable

Jag såg Pewdiepie spela demon tidigare förra veckan, och tyckte det verkade superkul. Så när jag såg att det reades ut på Steam bara dagar efter släppet (på Steam alltså, spelet är lite äldre än så) så köpte jag det (80 kronor var helt okej) och började spela.

Totalt fyra timmar senare har jag gått igenom det mesta som spelet har att erbjuda, och konstaterar att jag omigen har varvat mellan att asgarva och utbrista ett wtf?

(Vad är det med mig och hitta sån underhållning? Först Wilferd, sedan Conker, och nu det här? Hur gick det till?)


Du spelar spelet i första-person som Stanley, en kontorsråtta som dagarna i ända får order om att trycka på knapparna på hans tangentbord, tills han en dag upptäcker att en hel timme har gått och ingen order har sagts. Nyfiket spanar han ut genom dörren för att upptäcka att alla hans medarbetare har på något mystiskt sätt försvunnit. Och här börjar spelet.

Med dig har du en berättarröst som med brittisk accent talar om för Stanley vad han ska göra.


Därefter har man ett val att antingen göra som berättarrösten säger, eller helt enkelt tvärtemot. Beroende på vilket val man gör tar spelet en ny handling och leder så småningom till ett unikt slut, men eftersom allt redan är förprogrammerat så finns det liksom inget unikt kvar.

Och här ligger, så att säga, spelets poäng: att visa hur meningslöst det är med fria val i spel eftersom allt ändå finns som en klar bana. Vissa menar att det kanske är meningslöst att spela det då, men jag säger tvärtom, man ska spela det!

Att ifrågasätta denna natur av spel är en kul grej som kanske inte nödvändigtvis är en banbrytande tanke för hela industrin, men definitivt får en att tänka både en och två gånger innan man hyllar ett spel för dess alla valmöjligheter (jag talar med er Rockstar fans som håller dem så jävla hårt om ryggen!!).

Sen är ju jag ganska svag för brittiska accenter så när man har ett hysteriskt roligt manus som läses av en brittisk skådespelare så är jag tämligen fast.


Det tog mig visserligen inte lång tid att utforska, men oj va roligt jag har haft! Och med tanke på att jag betalade mindre än vad man får göra för en dvd-film av standardlängd (alltså ca 90 minuter), så känner jag heller inte att det inte var värt pengarna. Det var ett riktigt roligt spel, och jag är glad att jag spelade det!

PSST!! För er som ändå inte ids spela det så kan ni spana in när Pewdiepie gör det, han reagerar rätt roligt på allt, även om det finns en del saker han missar.

lördag 26 oktober 2013

Vilse i skogen

Känns som att jag har gått lite vilse i livet, så jag försöker så gott jag kan att hitta tillbaka till det.

Under tiden roar jag mig med att spela om en massa underbara spel som jag borde ha spelat om tidigare men inte velat prioritera.

Okami ska äntligen spelas om.

Twilight Princess har jag kommit halvvägs genom nu.

Jag har även installerat "Heroes of Might and Magic III" på min dator och försöker komma ihåg strategierna för att spöa mina motståndare. Det går hittills inte alltför bra men jag har så förbaskat roligt så vem bryr sig?

Samt att jag nog har spelat igenom det nysläppta spelet "The Stanley Parable" så pass mycket att jag nog har hittat allt, men mer om det i nästa inlägg.

Så tack och lov för lov just nu. Vi får peppa rejält inför Halloween!!

lördag 12 oktober 2013

"Duct-tape"? I'll give him a fuckin' "Duct-tape"!

Ibland funderar man över vad man håller på med, i synnerhet om det rör sig om saker man inte är säker på varför man finner dem underhållande och man fortsätter ändå att tillåta sig själv bli underhållen av dem. Jag har ett sånt problem med serien "Wilfred", jag vet inte riktigt om jag ska skratta hysteriskt eller utbrista i ett klassiskt wtf när jag ser skämt som det här:


Igår påbörjade jag och Jay (jag säger vi eftersom vi hela tiden stal kontrollen ifrån varandra, han lyckades fixa grejer som inte jag fixade och vice versa) det kultklassade spelet "Conker's bad fur day"


Och jag reagerar på exakt samma sätt här: jag vill skratta hysteriskt men samtidigt är det så absurt att jag någonstans ändå funderar på om det är tänkt att man ska ifrågasätta någonting.


Tack och lov fungerar samma metod som jag gör med Wilfred. Jag tillåter mig själv att kombinera skratt med wtf och sen inte tänka för mycket på det, det är liksom inte värt det.