Igår påbörjade jag och Jay (jag säger vi eftersom vi hela tiden stal kontrollen ifrån varandra, han lyckades fixa grejer som inte jag fixade och vice versa) det kultklassade spelet "Conker's bad fur day"
Och jag reagerar på exakt samma sätt här: jag vill skratta hysteriskt men samtidigt är det så absurt att jag någonstans ändå funderar på om det är tänkt att man ska ifrågasätta någonting.
Tack och lov fungerar samma metod som jag gör med Wilfred. Jag tillåter mig själv att kombinera skratt med wtf och sen inte tänka för mycket på det, det är liksom inte värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!