expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

söndag 30 november 2014

Tvi för Super Hexagon!

Super-hexagon driver mig till vansinne. Samtidigt som det är så enkelt att jag borde inte misslyckas, så är det också så in i helvete svårt. Hur fanken går den ekvationen ihop?
Jo, för att jag dels inte har världens bästa tangentbord (billigaste tänkbara från Clas Ohlson) men också för att jag har ärvt mammas förmåga att blanda ihop höger och vänster (dvs, jag tänker höger men det blir vänster, och vice versa, så hur lätt är det då med ett spel där man MÅSTE ha sådant klockrent i bakhuvudet?).

Och jo, det är extremt beroendeframkallande, jag är redan uppe i 5 timmars spel, och har ännu bara klarat första nivån, näppeligen... Det finns fem nivåer till... Tre av dem är värre varianter av de första tre nivåerna...
Gaah...



 


Hey, kolla, jag har gjort en "let's play"-video! (filmade med systemkameran)
(varning för dålig bildkvalité, lite för högt ljud, blinkande bilder, samt en svordom på slutet -.-;;;)

Det är ju till och med värre än Tetris, och bara det är värt sitt makalösa diplom med guldstjärnor och sidenband.

Musiken är ju i alla fall galet bra...

Jag tänkte ta bloggandet seriöst...

...så jag har skapat en användare på Tourn!

Jag har inte hunnit använda mig av alla funktioner men sammanfattat så fungerar det såhär:

Jag som bloggare kan med hjälp av Tourn hitta företag som vill göra reklam på min blogg. Det kan röra sig om annonser eller rent av sponsrade inlägg. Och det är ju oftast så bloggare tjänar pengar, genom att samarbeta med andra företag och byta tjänster mot gentjänster.

Jag har lite erfarenhet av sånt då jag har gjort ett och annat sponsrat inlägg tidigare, men Tourn är hittills det som är enklast att förstå sig på. Och jag som inte kan ha bloggandet som heltidsyrke men gärna skulle ha det som extra-inkomst, vill ju förstås ha det enkelt!

Så vad är mitt första intryck? Väldigt positivt, må jag säga. Vi får se hur det artar sig, men jag känner mig väldigt trygg och förväntansfull, och det är ju definitivt ett plus i kanten :)

lördag 29 november 2014

Välkommen till min sekt!

I veckan var min kära syster Chibiusa på besök. Jag har lyckats få henne att testa Mass Effect, och hon fastnade snabbt för det. Inte alltför konstigt, hur svårcharmad måste en vara om man inte faller för Liara, Wrex, Garrus ( GARRUS!! ❤), och alla andra underbara utomjordingar som ens Commander Shepard stöter på?

Nåja, i veckan spelade hon ut det, under många intensiva timmar (ni som har spelat vet att jag talar om Virmire och sista delen på Citadel), och dagen efter hittar jag det här på Twitter:



Hahaha, jag har visst startat en Mass Effect sekt! XD

fredag 28 november 2014

För helvete Steam...

Steam kör sin höstrea just nu, och ni vet vad det innebär?


Mer spel i biblioteket och mindre pengar i plånboken. Suck...

Jag hade faktiskt inte tänkt köpa ett enda spel, men det är klart att man säger det innan man ögnar igenom rea-listan. Och hittar sedan länge eftersuktade godingar som man inte kan motstå priset på.

Så mot mitt sunda förnuft införskaffade jag ändå 3 nya spel:



Det billigaste (0,98 €), och jag har hade inte hört något annat än att det var beroendeframkallande. Det visade sig stämma bra.Vill ni ha ett simpelt spel med bra musik och svåra utmaningar så köp det!



Ett slags pusselspel där man ska ta sig genom en labyrint av rum där logik och fysik inte alltid fungerar så som man är van vid. Jag provspelade det hos en kompis förra hösten och har velat köpa det sen dess, så nu när det hade 66 % rea så slog jag till!




Det var billigt, folk talar gott om det och jag borde spela klart det. Enkel logik.
Hrm, och Lisa Miskovsky gjorde låten till eftertexterna...

Nu har man ju något att roa sig med i alla fall. Särskilt som Jay kommer hem den här helgen för att jobba (vad ska jag annars roa mig med när han är på jobbet?).

torsdag 27 november 2014

Om att skada djur på film...

Ett mail damp ner i min inkorg häromdagen, ett mail av det lite mer hatiska slaget. Det var första gången det hände för mig, jag har bara råkat ut för bråkiga kommentarer där man försöker få mig att fatta att jag har fel i min åsikt. Egentligen var det väl det här mailets syfte men jag betvivlar starkt att personen i fråga läste hela inlägget.

För ack och ve, man får ju absolut inte kritisera en serie som Game of Thrones!

Suck...

Nåja, jag hittade en enda vettig kommentar i hela mailet, och det var frågan "blir du lack av att se djur lida oavsett eller?".

Vilket jag tyckte var rätt kul att hen frågade. För självklart finns det gånger då den där engagerande effekten fungerar på mig.

Jag nämnde tidigare att jag inte har något emot Watership Down och dess våldsamma natur mot kaniner. Under filmens gång hinner man bygga den uppfattningen att det här ändå är naturligt för kaniner att uppleva. De mest våldsamma scenerna inkluderar dessutom en hund, vilket gör det hela än mer naturligt, men inte desto mindre obehagligt våldsamt. Den som fortfarande tror att tecknat endast är något för barn efter att ha sett den här filmen skulle jag gärna vilja ha ett samtal med, bara för att få höra motiveringen bakom det.

Nåväl, ett annat exempel, bland det mest gripande jag vet, är ju i filmen "Den oändliga historien" när hästen Artax dör i träsket. Det är en scen som verkligen får mig att engagera mig, och det i en häst som jag inte ens känner eller har lärt känna!
Så varför fungerar den scenen när nu det inte fungerade i Game of Thrones? Är inte Artax lika oskyldig som skräckvargen?

Det finns en viktig skillnad i det där, och som jag tror är basen till mina åsikter. Och det är att i Artax's fall så var det inte människors involvering som orsakade hans död, det var miljön runtomkring. Det finns inga människor som åsamkar kaninerna i Waterhip Down så mycket smärta, det mesta gör de själva (det finns små och enstaka element av människor i den såklart, men den skada de skapar orsakar bara större medkänsla för kaninerna).

I Game of Thrones så är det istället skräckvargarna, och alla andra djur för den delen, som blir de oskyldiga offren för människornas galna spel. Och om det är något som kan få mig riktigt trött så är det just maktspel och intriger, och var består GoT av mer än just det? Jag är mycket osäker på om jag kommer orka med fler säsonger, ärligt talat, för jag finner inget nöje i att se oskyldiga djur hamna i vägen för människornas idioti. Det enda som är okej i min bok är om ett djur attackerar en människa och denna människa sedan försvarar sig, och råkar döda djuret i processen. För vad annat kan man göra? Leka pacifist? Nja.

Visst, alla håller inte med mig, det finns väldigt många som tycker att just intriger är galet indragande och intressant, och visst, kul för er. Det är inte som att jag inte förstår er. Men det rättfärdigar ändå inte att visa elakheter mot djur av sådana slag på tv under bästa sändningstid utan reklampauser!

Så alltså:
Djur som far illa av naturliga orsaker, som miljö eller andra djur = Helt okej
Djur som far illa på grund av människors intriger = Inte okej!

Och nej, jag är inte militant-vegan.

Dagens Planer

Hej hej, godmorgon, good morning, ohayo gozaimasu, hyvää huomenta, och så vidare...

Vad är era planer för dagen?

Mina var ursprunligen att fara till skolan, och där besöka en föreläsning och sen på eftermiddagen göra en lab. Nu kan jag inte riktigt göra det, eftersom en vaxpropp i vardera örat har gjort mig temporärt döv. Jag hör inte min mobil, Midna som jamar irriterat, eller att vattenkokaren har gjort sitt jobb. Ljuden från tangentbordet när jag skriver detta anar jag mer än att jag faktiskt hör.

Så jag ska ägna dagen åt lite öronrensning! Fräscht va? Huvvaligen!
Men vad gör man inte för att få tillbaka hörseln, det är irriterande att inte kunna höra ljud längre...

Nåja, att inte höra henne är ju ingen förlust direkt ;)

tisdag 25 november 2014

Min nya älskling

Jag hämtade ut den från ica igår men jag hade så roligt med den på den lilla fritid jag har haft (plugg plugg plugg...) att jag inte hunnit med att visa upp min nya kamera.

Kolla bara vad den kan:

Ett stycke Popcorn som inte ville bli störd i maten

Katterna brydde sig inte märkvärdigt däremot

Och... eh, ett headset?

Alltså... Åh, jag är så förälskad! Jay kan gott dumpas, vad har han att komma med mot iso, vitbalans och fokus?

Inte nog med att det är den bästa kameran jag har haft, den får mig att vilja utforska fotografiets värld ordentligt! Och dessutom på ett lättsamt sätt som får mig att känna mig duktig och smart.
Här ska fotas järnet!

Edge of tomorrow

Det här inlägget har legat som utkast sen i somras, dags att bli av med det! Särskilt som nu filmen finns på dvd.

En sak vi gjorde i Göteborg nu i somras, var att besöka Bergakungens Biograf, och under en match sten-sax-påse så bestämde vi oss för att se "Edge of tomorrow". Jag var rätt skeptisk, dels för att temat inte är nytt direkt (huvudperson återupplever samma dag om och om igen, det har jag sett i den fantastiska komedin Groundhog Day), dels för att det är en action-rulle, vilket jag visserligen älskar men det känns som att genren har stått stilla på tok för länge vad gäller perspektiv.


Sen är det ju Tom Cruise i huvudrollen, och jag är måttligt road av just honom. Han verkar som en kille som tar sig på lite för stort allvar, och det går igenom i filmerna. Den enda film jag gillar med honom i är "En vampyrs bekännelse", i övrigt lägger jag dem aldrig på minnet. Mission Impossible har jag sett några gånger vardera men jag kommer knappt ihåg vilken av dem som handlade om vad. Minority Report kommer jag endast ihåg scenen med Peter Stormare som hojtar på svenska, vilket inte är ett bra omdöme.

Så jag tänkte mig Edge of tomorrow som en typisk Tom Cruise-action-rulle, men döm om min förvåning när jag efter introt inser att jag är engagerad i handlingen och följer utvecklingen vaksamt. Och det verkar även som att filmmakarna tänker till litegrann ur ett feministiskt perspektiv, då en stor del av soldaterna är kvinnor, och vi har en supertuff kvinna som biroll, men jag är väl inte helt nöjd för det. Var är liksom alla kvinnliga huvudrollsinnehavare i den här typen av actionrullar? Och varför måste det alltid vara en extra jargong mot just de kvinnliga soldaterna?


Nåväl, filmen handlar om hur jorden attackeras av en utomjordisk ras som jordborna döper till Mimics. Och utomjordingarna håller på att vinna, då de är genetiskt kodade att lära sig av sina misstag (jag anar lite Tyranid-stöld här) och ständigt bli bättre på att besegra sina motståndare. Snart har mänskligheten ingen chans och man sätter in en enorm militär satsning på Frankrikes kust. Där blir Tom Cruise's karaktär, William Cage, stationerad med våld efter att ha försökt fly från sitt uppdrag. Cage's vanliga jobb handlar om att vara militärens ansikte utåt, så han har naturligtvis ingen chans mot utomjordingarna. Det har ingen annan militär heller, inte ens mänsklighetens största hopp i form av Sergeant Rita Vrataski (känd för att hon är den som dödat flest Mimics under hela invasionen), och hela attacken på kusten blir till en massaker. Cage blir dödad.

Och vaknar upp dagen före anfallet. Förvirrad tar han sig igenom samma dag en gång till, men utan någon som helst förändring. Han dör igen ute i massakern på kustslaget.

Och vaknar upp igen. Och mer om handlingen tänker jag inte säga.


Som sagt, samma tema finns i komedin Groundhog Day, med Edge of Tomorrow lyckas ändå göra sin egna grej av temat (men gå inte och tro att den på något sätt är bättre än Groundhog Day för det är den inte!). Den lyckas helt okej med det den gör, och resulterar i en inte särskilt typisk Tom Cruise-film som jag borde ogilla, tvärtom. Jag gillade den faktiskt. Eventuellt mer som en trevlig bekant som man kanske inte kommer se mer än ett fåtal gånger, men i alla fall!

Den är väl värd att ses, så se den om ni inte har gjort det.

måndag 24 november 2014

Mardrömmen för någon med carpophobia

En måste ha följt med i min blogg länge för att komma ihåg det här inlägget, där jag skriver om min handledsfobi, eller carpophobia som det också heter.

Jag skrev att jag inte har alltför stora problem i min vardag med den och det är fortfarande sant. Men det är klart att det händer saker som verkligen triggar igång ordentliga obehagskänslor i mig.

Ett exempel var när jag skulle sitta och påta lite med min halloween-outfit, ungefär två veckor från Halloween. Ni kommer ihåg att jag sa att jag var spindelfé? Jag glömde visst bort att nämna att jag gjorde vingarna helt själv, med hjälp av ståltråd, strumpbyxor, färg och glitter. Den ståltråden var inte helt samarbetsvillig, så helt plötsligt under arbetet överraskar den mig och sprätter till... Rätt över min handled.

Smärtan var tillräckligt för att jag skulle få panik, men när det dessutom uppstod ett otäckt sår där...

Det här är extremt utelämnande men jag berättar, för det är viktigt att förstå hur det faktiskt upplevs för någon som har en fobi, och varför handledsfobi ÄR en RIKTIG fobi (varför är ni så många som tvivlar på det?).
Under tiden som jag kämpade med att få på ett något sånär tryckförband med bomullsrondeller och sårtejp, så började jag hyperventilera och få starka panikkänslor. Tårar uppstod också väldigt snabbt, och det vart en slags hysterisk gråt samtidigt som jag kämpade mot att inte svimma då det också dansade svarta prickar framför mig. När väl såret var omhändertaget så föll jag ihop på golvet och skakade. Båda handlederna trycktes hårt mot mitt bröst medan jag kurade ihop i fosterställning, som för att skydda dem från mer skada. I min skadade handled pulserade det av smärta.

Nu kanske ni tror att skadan var en rejäl sådan, men det var det inte. Jag har skurit mig mycket värre i handen, utan att reagera mer än med en irriterad kommentar. "Men åh, det här var ju typiskt, nu kommer det inte sluta blöda på minst en timme, suck, stånk och stön!"

Jag har lyckats komma såpass långt att jag kan leka med katterna och tycka att en liten rispa på handleden är något sånär okej. Att då få se en rejäl blodsdroppe börja sippra fram...

Nej, nu vill jag inte tänka mer på det.

Men jag ville dela med mig, för det här är verkligen inget att skoja om.Skoja ALDRIG om andras fobier, hur larviga du än tycker att de verkar. Visa hänsyn, och om du kan, även förståelse.

söndag 23 november 2014

Ronja på japanska

Hänger man med i svängarna så har man inte missat studio ghibli's senaste projekt: en japansk version av Ronja Rövardotter. När jag för första gången hörde talas om det tänkte jag genast "OH SHIT, DET BLIR FÖRMODLIGEN RIKTIGT FETT OCH AWESOME!!"

Sen finns det ju naturligtvis de där som anser att japaner ska ge fan i en så älskad historia som Ronja Rövardotter, särskilt när det ju redan finns en galet fantastiskt film redan. Men skit i det.

(PS: japaner kan, uppenbarligen, inte förstå svenska, så kan man inte istället se det som att de faktiskt VILL ta del av Lindgrens underbara saga?)


Sak samma, jag har själv sett de första två episoderna. Nope, studio ghibli gjorde inte en egen film av det, det blev en hel serie! Men om ni har erfarenhet av anime, vare sig det är serier eller filmer, så har ni kanske förstått att japaner gärna fokuserar mer på stämning än vad vi västerlänningar gör (det händer ALDRIG att det i västerländska filmer visas 6-7 tagningar där saker som blommor i vinden eller en kopp på ett bord i ett kök där klockan tickar innan själva scenen börjar). Därför tenderar det till att gå åt mer tid till att berätta deras berättelser.

Jag har sett de första två episoderna, och de hinner täcka att Ronja får ta sina första steg ut i skogen. Det är fyrtio minuter berättelse. Så nu förstår ni att det tar tid!

Men tro mig när jag säger att de gör det bra. Stämningen från den ursprungliga sagan finns där, alla repliker man minns finns där (fast på japanska såklart), och ingen karaktär känns fel eller missuppfattad även om designen kan te sig annorlunda från det man är van vid.

Här har ni:


Och ja, den japanska varianten av vargsången är lika fin den, även o de knappt har så mycket gemensamt annat än att vara vaggvisa med temat "mitt barn får du aldrig, Varg".

torsdag 20 november 2014

Ett till ljusglimt!

Jag har varit rätt ledsen nu under hösten över det faktum att jag inte har kunnat ta bilder på min konst, vilket ju är förbaskat synd då jag har varit grymt produktiv. Och allt går ju inte att skanna in i datorn.

Så efter lite övertalning av Jay så har vi investerat i en systemkamera! Och nu imorse fick jag ett mail om att den är på väg, så den kanske kommer redan på måndag eller tisdag! Förmodligen någon dag senare men vem fan bryr sig? Jag kommer inom en snar framtid att ha en riktig kamera utan en spräckt display och med många fler funktioner. Så roligt och så skönt!

Det blev en Nikon D3100, vi hade sådana på skolan så jag vet att det är en bra kamera ^^

Star Wars: The Force Unleashed

Jag är lite i valet och kvalet om jag borde spela nya spel när jag känner mig långt ifrån normal. Risken finns ju att jag inte kan uppleva spelet på det sätt som jag hade gjort om jag nu hade varit normal, så att mitt omdöme sedan blir baserat under kraftig påverkan av mitt humör.
Förmodligen skulle jag aldrig någonsin kunna vara en professionell (eller åtminstone betald anställd) spelrecensent.

Nåväl, något måste man ju roa sig med mellan studier, ångest, och mass effect (fan människa, skaffa dig ett liv va!) så jag passade på att spela ett spel som jag har tänkt rätt länge på att spela men inte tagit mig för: Star-Wars: The Force Unleashed.



Och det började bra. I prologen får du axla manteln (höhö!) som Darth Vader! Oj, vad det var episkt, även om det inte kändes direkt rätt att ta kål på en massa Wookies, jag menar, jag sympatiserar ju med deras sida.

Sen gick det stadigt utför.

Och mitt slutomdöme blev ett mycket besviket: Fan, vilket överskattat spel!

För det första, spelar du som Vader's lärjunge. En kul idé, men den karaktären, Starkiller, är en mycket platt och rakt igenom tråkig karaktär. Jay förklarade att det berodde helt enkelt på att utvecklarna gjorde honom platt eftersom man ville att killarna som skulle spela spelet lättare skulle kunna sätta sig själva in i karaktären, och då kan det ju inte finnas en färdig personlighet där som tar upp en massa plats.
Hur idiotiskt är inte det om det skulle vara sanningen? Spelet skulle med andra ord inte ens vara riktat åt mig, som tjej, så jag borde inte ens ha spelat det. Tack som fan för den uteslutningen!
Dessutom har de gjort Starkiller på tok för övermäktig, vid ett tillfälle tar han ner en hel stjärnkryssare med hjälp av Kraften, vilket jag högljutt klassificerar som BULLSHIT! Jag lyckas plocka ner en stjärnkryssare men jag kan inte besegra vare sig Darth Vader eller Kejsaren?
En annan grej jag funderade över är hur det kommer sig att Starkiller kan skjuta blixtar när nu inte Darth Vader kan det? Starkiller är ju Vader's lärjunge, hur kan han då snappa upp en sådan färdighet, en färdighet som vi dessutom bara har sett Kejsaren använda tidigare? Med tanke på hur sur Kejsaren blev när han fick veta att Vader hade en lärjunge, så är det ju uteslutet att Starkiller skulle ha lärt sig det därifrån.



För det andra, är storyn rätt banal och konstig. Och då jag tror att den klassificeras som canon* blir det bara ännu dummare, för inget du gör i spelet spelar någon som helst roll. Händelserna i filmerna episod 4-6 kommer fortfarande att ske, trots att det i början av spelet ser ut som att du kommer att kunna stoppa det. Vad fan ska jag då spela det för?

För det tredje, är spelmekaniken helt åt helvete! Och det är här jag funderar på hur mycket av det som blev påverkat av mitt redan dåliga humör, och vad som faktiskt är fel. Men det här var mina spontana tankar efter att jag hade slutfört spelet:
- Kameran är otroligt dåligt programmerad, och att det finns en "lås-på-fienden"-mekanism borde ju göra saken bättre, eller hur? Fel, Starkiller verkar lida av tunnelseende och kan inte se något alls utanför den tunneln, trots att fienderna står framför honom.Och en dålig kamera förstör mycket mer än man tror.
- Fighting-systemet är ett så kallat mash-button-system (peppra på alla knappar så mycket du kan helt enkelt), vilket jag gillar i spel som Tekken och Dragonball Z, men verkligen inte i ett storybaserat spel. Till slut blev jag less på att använda ljussabeln och använde istället mest mina krafter som Sith, främst då skjuta blixtar och därmed elektrifiera ihjäl mina fiender (vilket faktiskt var kul då alla fiender dör i jättekonstiga spasmer som är så överdrivna att jag inte kan ta det på allvar).
- AI:n är inte heller den särskilt bra, eller rättare sagt, den är kraftigt inkonsekvent. I en bossfight förväntar jag mig att bossarna ska använda sig av sina unika attacker i ett särskilt mönster, oavsett om det är ett random mönster, eller ett strukturerat. Men här kan ALLA fiender få för sig att attackera samtidigt och utan paus emellan, så allt jag kan göra är att förtvivlat se min karaktär dö eftersom jag inte kan göra något alls medan Starkiller skriker sina supertöntiga skrik av smärta. Jaha, ska jag inte kunna försvara mig? Utnyttja glipor i fiendernas attacker? Åtminstone kunna vika undan attackerna? Va, kan jag inte göra något av det? Ska jag bara stå och tacksamt dö?



För det fjärde så är röstskådespelarna riktigt usla. Monotona, tråkiga och utan någon som helst regi bakom verkar det som. Starkiller driver mig dessutom till vansinne med sina skrik när han blir träffad av en attack, det är för högt och gällt och låter bara överdrivet och fejkat.
Å andra sidan känns ingen karaktär, inte ens de få cameos som finns (som Leia, Senator Bail Organa, eller alla jediriddare jag som Sith ska ta kål på), särskilt personlighetsstarka. Som om den där klippdocks-effekten på Starkiller går igenom i alla karaktärer, bara för att man själv ska fylla ut tomrummet utan att det finns färdiga personligheter i vägen. Jag kallar det lathet snarare än ett smart drag.
Dessutom finns det en kärlekshistoria mellan Starkiller och hans pilot som, inte bara är oprovocerad då de knappt har någon kemi alls innan i spelet, men också blir otroligt forcerad. Vadå, det är ju en mäktigt spel där killar får känna sig coola, och då måste man ju få en tjej också va, eller hur? Eller hur? Eller hur?
Slicka golvet jävla idioter till manusförfattare!

För det sjätte, så är det inte såhär jag vill spela om jag nu måste vara ond. Jag är på tok för påverkad av alla otaliga hjältehistorier som jag har växt upp med, att jag har rätt svårt att spela skurk. Jag gillar inte att ta kål på Wookies, jag gillar inte att ta kål på jediriddare, jag vill inte döda lokalbefolkningen bara för att de nu råkar vara i vägen... ja, listan kan göras lång.
Vill jag verkligen spela som Sith kan man ju fråga sig? Jag vet faktiskt inte.



Så nej, jag gillade inte alls det här spelet. Det enda jag gillade var som sagt prologen som Darth Vader, samt alla coola outfits på Starkiller (särskilt den sista man hittar), och alla fantastiska ljussablar man kunde hitta (eller ja, kristaller som antingen ändrar färg på sabeln, eller ger det extra bonusar. Jag hittade en svart sabel, fy fan va den va cool!!). Men annars... Näe, inte ett spel i min smak.

Men nu har jag spelat det i alla fall! Poäng till mig!
Och bara att skriva det här inlägget gjorde mig på dåligt humör så antagligen är mina tankar och känslor genuina från mig.

*När det gäller Star Wars är det superdrygt att vara ett fan, eftersom George Lucas inte har tagit hand om sin skapelse ordentligt. Ett tag kallade han ALLT som hade med Star Wars att göra, oavsett om han hade granskat det eller inte, för canon, alltså att det skulle vara "den riktiga storyn". Men på senare tid hade han börjat rensa upp, så mycket som har varit canon tidigare (främst då böcker och serier, ni anar inte hur mycket det finns) är inte längre det. Suuuuuck...

Från Hotaheiti till Ume

En annan trevlig ljusglimt var när jag, min syster Chibiusa och Jay var på Sagateatern förra fredagen och såg Euskefeurat! Som jag har längtat...

(Jag brukar ju räkna Bad Religion, Euskefeurat och Pink Floyd som mina absoluta favoritband alla dagar, så förra året när jag köpte biljetterna till Roger Water's The Wall så fick jag idén att se dem alla tre under loppet av ett halvår, dvs Bad Religion i juli, Roger Waters i augusti och Euskefeurat var då tänkt i oktober. Vilken musikupplevelse/musikår!! Nu blev det ju inte så då Stefan Isaksson gick bort i cancer under hösten, vilket gjorde att de resterande medlemmar i Euskefeurat ställde in alla konserter de hade inbokat resten av året. Tråkigt på mer än ett plan)


Nåväl, de spelade ganska nyligen in sin senaste skiva, "Sånger från Hotaheiti", som de nu turnerar med, så det blev mest låtar därifrån (ehm, precis alla låtar därifrån faktiskt). Men oj, vilken bra skiva!

Som vanligt varvar de allvar med bitter humor, och även om det emellanåt kan kännas som att de predikar för kören så kan man istället se det som att de ger oss dumma knegare mer ord och verktyg för att faktiskt föra tal och kamp framåt istället för att låta det vara i stiltje. Även om det nog oftast ändå blir som första versen i "Bondångersång":

"Måhända har ni rätt ni som kallar oss dumma
Ni som känner till alla ränker och spel
Kanske har ni rätt när ni trummar på trumma
för att tala om vad som är rätt eller fel
Men fastän vi är tysta är vi inte stumma
vi säger inte mycket men vi tänker en del"

Ronny Eriksson drar som vanligt en massa roliga historier och skämt mellan låtarna, mina favoriter var dessa:

1. Om man skulle tänka sig en mur som gick runt hela Stockholm, skulle man då se mer klösmärken på insidan eller utsidan?

Ja, det kan man fråga sig. 

2. Som min *insert valfri äldre bondförnuftig vänstersläkting* alltid brukade säga: När du bugar för överheten, se då till att buga så djupt att de inte ser att du flinar!

Samt den underbart roliga historien om kolibrin som inte görs rättvis återberättad, utan måste upplevas. Oj, jag dör av skratt!

Visst, jag är långtifrån lika vänster som va gubbarna är, och jag är nog rätt urbaniserad, men det betyder inte att jag inte lär mig något, eller uppskattar musiken.
Jag föredrar många gånger hellre "Tjära och fjädrar" snarare än Ebba Gröns "Beväpna Er" om vi ska prata skit om kungafamiljen (vilket jag sällan gör, jag är förbannat likgiltig när det gäller monarkin i vårt land faktiskt):

"Men jag är en av dom mer humanitära
Jag förespråkar inte basebollträn
I mitt garage har jag en tunna full med tjära
I mitt hönshus har jag fullt med fjäderfän"

Och apropå att Sverigedemokraterna är på frammarsch så gör sig "Flyktingarna" riktigt aktuell. Gråt mina vänner (åh, va jag skulle vilja göra en tyst serie av den här någon gång):

 
"Svårast av allt var nog ändå att fatta
att dom som hade lämnat sitt hemland och flytt
Här blev förhörda och ifrågasatta
och tvingades hålla sig gömda på nytt"

Ja för åh, va mycket rikare Sverige skulle vara utan dessa flyktingar... *ljudet från en ironi-mätare som exploderar ljudligt*. 

Lite humor klämmer vi in i allt allvar om rasism och Nato ("Himlen var blå"). "Egentligen" har den skönaste refrängen av dem alla, och hör och häpna, till den finns faktiskt en musikvideo:


"Men int äre nån idé
Det som ska ske ska ske
Och faller smörgåsen i pottan så jämt ska smöre' ne' "

Men den roligaste överraskningen var ändå när de körde en av mina absoluta favoritlåtar om en av de skönaste gubbarna någonsin: "Evert stod på lagårdsbacken". Alltså, åh, jag dör! Här här, lyssna själva:

"Idag krävs det inte några djupa analyser
Bondförnuftet räcker gott åt mig, sa Evert"

En liten besvikelse infann sig när jag vågade mig fram till Ronny efter konserten och frågade om det måhända va samma Evert från "Konjak o Nazister" men nej, det var två olika Evert. Tusan...

De avslutade på klassisk manér med "Det är hit man kommer när man kommer hem", den låt som bäst förklarar varför jag inte vill flytta söderut, och framförallt inte till våra riktigt stora städer.

Norrland i mitt hjärta, och Euskefeurat är dess soundtrack.

onsdag 19 november 2014

Halloween outfit 2014

De små ljusglimtar av bättre humör har inte varit så många, men de har absolut funnits där. Ett var ju definitivt Halloween. Pyntet, klä ut sig, The Nightmare Before Christmas...

Jag har gett upp min idé att klä ut mig som turian till denna fantasifulla högtid, men det betyder inte att jag har gett upp själva idén! Jag har bara dirigerat om den till en cosplay dräkt för framtiden istället! Visst går det att argumentera om huruvida Halloween inte är en enda stor cosplay-fest på sitt sätt, och jag tänker inte tjafsa emot det, men jag kan väl tycka att på Halloween borde temat vara läskigt/vrickat/bisarrt. Men självklart ska alla göra precis som de känner för, bara det får vara en lek!

Så utifrån dessa mörkare teman fick jag en annan idé, och klädde ut mig till spindelfé:

Det enda som fattades var ett par spindelkäkar ^^

Vingarna är inspirerade av denna fjäril

Funny make up is fun, och den höll faktiskt HELA kvällen! ^^

Och inte nog med att jag hade rätt roligt med designen av min outfit, jag hittade dessutom på en hel karaktär bakom! Jag ska skissa upp lite bilder någongång, samt jobba lite mer på en bakgrundshistoria

Sen, ursäkta att jag skryter, men är inte svart och rosa den bästa och snyggaste färgkombinationen någonsin!?!?!? Jag menar alltså... Wow!!
Jag kommer förmodligen aldrig at växa ur det 

tisdag 18 november 2014

Dags att vara ärlig...

För det har jag inte varit, inte när det gäller mitt humör i alla fall.

Mitt humör har varit allt annat än bra den senaste tiden. Och när det väl är bra, så känns det som en lånad tid, som att någon är villig att låna ut lite gladare humör åt mig men sedan kräva igen det där humöret med högsta effektiva ränta. Och eftersom jag inte har någon som helst koll på ekonomi så är den metaforen rätt dum, men ni förstår kanske vart jag vill komma?

Jag har har varit deprimerad helt enkelt. Inte bara lite lagom nedslagen, när livet känns lite grått och trist (särskilt när skolan käkar upp så mycket tid och vädret är allt annat än fint), utan ständigt nedslagen och svår att roa. Jag börjar gråta för riktiga småsaker, som att kontakten till dammsugaren råkade fara ur när jag dammsög häromdagen och jag sträckte helt enkelt sladden för långt. Det är inget man behöver gråta över!

Värst var ändå igår när jag skulle rensa rörbehållaren under handfatet och lyckades på något vis sabba packningsringen, så att röret numera småläcker. Jag föll bara ihop på golvet och grät, jag orkade inte ens förbanna mig själv om hur onödigt det var.

Jag söker verkligen inte sympati, jag vill bara ärligt förklara varför jag inte bloggar just nu. Men om det är något som jag verkligen borde göra, så är det ju roliga saker, även om jag måste tvinga mig till dem. Jag mår så otroligt mycket sämre om jag fortsätter sluta mig från allt som intresserar mig, så härmed tänker jag sparka mig själv till att aldrig någonsin köra mantrat "jag har ingen lust".

Nu vet ni i alla fall. Och det känns skönt att vara ärlig. Och att blogga igen.