För det har jag inte varit, inte när det gäller mitt humör i alla fall.
Mitt humör har varit allt annat än bra den senaste tiden. Och när det väl är bra, så känns det som en lånad tid, som att någon är villig att låna ut lite gladare humör åt mig men sedan kräva igen det där humöret med högsta effektiva ränta. Och eftersom jag inte har någon som helst koll på ekonomi så är den metaforen rätt dum, men ni förstår kanske vart jag vill komma?
Jag har har varit deprimerad helt enkelt. Inte bara lite lagom nedslagen, när livet känns lite grått och trist (särskilt när skolan käkar upp så mycket tid och vädret är allt annat än fint), utan ständigt nedslagen och svår att roa. Jag börjar gråta för riktiga småsaker, som att kontakten till dammsugaren råkade fara ur när jag dammsög häromdagen och jag sträckte helt enkelt sladden för långt. Det är inget man behöver gråta över!
Värst var ändå igår när jag skulle rensa rörbehållaren under handfatet och lyckades på något vis sabba packningsringen, så att röret numera småläcker. Jag föll bara ihop på golvet och grät, jag orkade inte ens förbanna mig själv om hur onödigt det var.
Jag söker verkligen inte sympati, jag vill bara ärligt förklara varför jag inte bloggar just nu. Men om det är något som jag verkligen borde göra, så är det ju roliga saker, även om jag måste tvinga mig till dem. Jag mår så otroligt mycket sämre om jag fortsätter sluta mig från allt som intresserar mig, så härmed tänker jag sparka mig själv till att aldrig någonsin köra mantrat "jag har ingen lust".
Nu vet ni i alla fall. Och det känns skönt att vara ärlig. Och att blogga igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!