expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

måndag 24 november 2014

Mardrömmen för någon med carpophobia

En måste ha följt med i min blogg länge för att komma ihåg det här inlägget, där jag skriver om min handledsfobi, eller carpophobia som det också heter.

Jag skrev att jag inte har alltför stora problem i min vardag med den och det är fortfarande sant. Men det är klart att det händer saker som verkligen triggar igång ordentliga obehagskänslor i mig.

Ett exempel var när jag skulle sitta och påta lite med min halloween-outfit, ungefär två veckor från Halloween. Ni kommer ihåg att jag sa att jag var spindelfé? Jag glömde visst bort att nämna att jag gjorde vingarna helt själv, med hjälp av ståltråd, strumpbyxor, färg och glitter. Den ståltråden var inte helt samarbetsvillig, så helt plötsligt under arbetet överraskar den mig och sprätter till... Rätt över min handled.

Smärtan var tillräckligt för att jag skulle få panik, men när det dessutom uppstod ett otäckt sår där...

Det här är extremt utelämnande men jag berättar, för det är viktigt att förstå hur det faktiskt upplevs för någon som har en fobi, och varför handledsfobi ÄR en RIKTIG fobi (varför är ni så många som tvivlar på det?).
Under tiden som jag kämpade med att få på ett något sånär tryckförband med bomullsrondeller och sårtejp, så började jag hyperventilera och få starka panikkänslor. Tårar uppstod också väldigt snabbt, och det vart en slags hysterisk gråt samtidigt som jag kämpade mot att inte svimma då det också dansade svarta prickar framför mig. När väl såret var omhändertaget så föll jag ihop på golvet och skakade. Båda handlederna trycktes hårt mot mitt bröst medan jag kurade ihop i fosterställning, som för att skydda dem från mer skada. I min skadade handled pulserade det av smärta.

Nu kanske ni tror att skadan var en rejäl sådan, men det var det inte. Jag har skurit mig mycket värre i handen, utan att reagera mer än med en irriterad kommentar. "Men åh, det här var ju typiskt, nu kommer det inte sluta blöda på minst en timme, suck, stånk och stön!"

Jag har lyckats komma såpass långt att jag kan leka med katterna och tycka att en liten rispa på handleden är något sånär okej. Att då få se en rejäl blodsdroppe börja sippra fram...

Nej, nu vill jag inte tänka mer på det.

Men jag ville dela med mig, för det här är verkligen inget att skoja om.Skoja ALDRIG om andras fobier, hur larviga du än tycker att de verkar. Visa hänsyn, och om du kan, även förståelse.

1 kommentar:

  1. Det här var någonting som jag inte hade hört om förut, men jag kan förstå hur jobbigt det måste vara att skada handlederna när man lider av denna fobi. Men skönt att höra att det "går år rätt håll", så att säga, i och med att kattrispor går bra ändå =)

    SvaraRadera

Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!