Från Hotaheiti till Ume

En annan trevlig ljusglimt var när jag, min syster Chibiusa och Jay var på Sagateatern förra fredagen och såg Euskefeurat! Som jag har längtat...

(Jag brukar ju räkna Bad Religion, Euskefeurat och Pink Floyd som mina absoluta favoritband alla dagar, så förra året när jag köpte biljetterna till Roger Water's The Wall så fick jag idén att se dem alla tre under loppet av ett halvår, dvs Bad Religion i juli, Roger Waters i augusti och Euskefeurat var då tänkt i oktober. Vilken musikupplevelse/musikår!! Nu blev det ju inte så då Stefan Isaksson gick bort i cancer under hösten, vilket gjorde att de resterande medlemmar i Euskefeurat ställde in alla konserter de hade inbokat resten av året. Tråkigt på mer än ett plan)

Nåväl, de spelade ganska nyligen in sin senaste skiva, "Sånger från Hotaheiti", som de nu turnerar med, så det blev mest låtar därifrån (ehm, precis alla låtar därifrån faktiskt). Men oj, vilken bra skiva!

Som vanligt varvar de allvar med bitter humor, och även om det emellanåt kan kännas som att de predikar för kören så kan man istället se det som att de ger oss dumma knegare mer ord och verktyg för att faktiskt föra tal och kamp framåt istället för att låta det vara i stiltje. Även om det nog oftast ändå blir som första versen i "Bondångersång":

"Måhända har ni rätt ni som kallar oss dumma
Ni som känner till alla ränker och spel
Kanske har ni rätt när ni trummar på trumma
för att tala om vad som är rätt eller fel
Men fastän vi är tysta är vi inte stumma
vi säger inte mycket men vi tänker en del"

Ronny Eriksson drar som vanligt en massa roliga historier och skämt mellan låtarna, mina favoriter var dessa:

1. Om man skulle tänka sig en mur som gick runt hela Stockholm, skulle man då se mer klösmärken på insidan eller utsidan?

Ja, det kan man fråga sig. 

2. Som min *insert valfri äldre bondförnuftig vänstersläkting* alltid brukade säga: När du bugar för överheten, se då till att buga så djupt att de inte ser att du flinar!

Samt den underbart roliga historien om kolibrin som inte görs rättvis återberättad, utan måste upplevas. Oj, jag dör av skratt!

Visst, jag är långtifrån lika vänster som va gubbarna är, och jag är nog rätt urbaniserad, men det betyder inte att jag inte lär mig något, eller uppskattar musiken.

Jag föredrar många gånger hellre "Tjära och fjädrar" snarare än Ebba Gröns "Beväpna Er" om vi ska prata skit om kungafamiljen (vilket jag sällan gör, jag är förbannat likgiltig när det gäller monarkin i vårt land faktiskt):

"Men jag är en av dom mer humanitära
Jag förespråkar inte basebollträn
I mitt garage har jag en tunna full med tjära
I mitt hönshus har jag fullt med fjäderfän"

Och apropå att Sverigedemokraterna är på frammarsch så gör sig "Flyktingarna" riktigt aktuell. Gråt mina vänner (åh, va jag skulle vilja göra en tyst serie av den här någon gång):

 

"Svårast av allt var nog ändå att fatta

att dom som hade lämnat sitt hemland och flytt

Här blev förhörda och ifrågasatta

och tvingades hålla sig gömda på nytt"

Ja för åh, va mycket rikare Sverige skulle vara utan dessa flyktingar... *ljudet från en ironi-mätare som exploderar ljudligt*. 

Lite humor klämmer vi in i allt allvar om rasism och Nato ("Himlen var blå"). "Egentligen" har den skönaste refrängen av dem alla, och hör och häpna, till den finns faktiskt en musikvideo:

"Men int äre nån idé

Det som ska ske ska ske

Och faller smörgåsen i pottan så jämt ska smöre' ne' "

Men den roligaste överraskningen var ändå när de körde en av mina absoluta favoritlåtar om en av de skönaste gubbarna någonsin: "Evert stod på lagårdsbacken". Alltså, åh, jag dör! Här här, lyssna själva:

"Idag krävs det inte några djupa analyser

Bondförnuftet räcker gott åt mig, sa Evert"

En liten besvikelse infann sig när jag vågade mig fram till Ronny efter konserten och frågade om det måhända va samma Evert från "Konjak o Nazister" men nej, det var två olika Evert. Tusan...

De avslutade på klassisk manér med "Det är hit man kommer när man kommer hem", den låt som bäst förklarar varför jag inte vill flytta söderut, och framförallt inte till våra riktigt stora städer.

Norrland i mitt hjärta, och Euskefeurat är dess soundtrack.