expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

tisdag 16 december 2014

Verktyg i halsen

Min hals är rätt raspig och det river när jag pratar, så jag försöker undvika det. Istället äter jag glass, dricker te och njuter lite av att vara sjuk. Jag menar, jag är ju inte däckad av förkylning, det är bara halsen som strular, och det överlever jag. Åtminstone tillräckligt för att unna mig lite underhållning under pläden (och den meningen kan ju inte aaaaaaaalls misstolkas!).

Så jag ska roa mig med mass effect. Igen. För jag verkar inte ha några andra intressen just nu.

fredag 12 december 2014

Ångest i natten

Jag har kemi-tenta om ungefär 6 timmar och lyckas ändå inte somna. Det är å andra sidan inte så konstigt, om man redan har lite ångest över en sak så tycker hjärnan att det är logiskt att tänka på mer ångestskapande saker, och till slut snurrar det bara runt i skallen av ilska, irritation och hopplöshet över... ja, allt.

Mest av allt sliter jag mig i håret över det kommande valet, och alla jävla idioter som trots allt prat om SD, trots alla avslöjanden, trots alla slags argument, ändå tänker rösta på dem nu i mars.
Jag orkar seriöst inte, hur jävla egoistisk och korkad får man bli? Jag vet att Socialdemokraterna (och alla andra partier för den delen) inte är särskilt trovärdiga, och har mycket att bli kritiserade för, men tänk efter en gång till: Vad för slags samhälle vill vi ha? Frihet? Jämlikhet? Syskonskap?
Vilka frågor är viktigast? Inte fan är det invandringen, eller för den delen arbetarfrågan.
Så du i arbetarklass och ni ungmoderatsvin som sitter och är så jävla bitter just nu, gör mig en tjänst och läs på mer istället för att hitta färdigplockade "sanningar" som andra har gett dig. Ifrågasätt sedan din uppenbara egoism och fundera över ANDRA människor i samhället. Utforska sedan verktyget som kallas "ANALYS" och använd det efter bästa förmåga.
Om du inte lyckas med något av detta, var så vänlig och prata inte med mig. Risken är stor att jag blir förbannad och får en black-out. Och vad människor gör under en black-out kan man ju inte så noga veta, men vem vill ta risken?

Jag sliter mig även i håret över den bristande kommunikation och empati som finns, både i min direkta och mer distanserade omvärld. Och när jag pratar kommunikation så pratar jag naturligtvis inte om alla sätt att kommunicera på, men apropå det, hur ironiskt är det inte att vi har så otroligt många sätt att kommunicera på och vi har likväl längs med vägen tappat förmågan att göra det? Eller så har evolutionen avstannat helt på den punkten. Jag vet inte, vem vet hur bra vi kunde kommunicera för hundra år sedan jämfört med idag.
Men det hindrar mig inte från att hårt kritisera dagens samhälle. Jag hatar att allt ska vara på ett särskilt sätt, eftersom vårt samhälle har bestämt det. Kallprat, diskussion om vädret, vilken skola går du på då, hur går det i skolan för resten, hur går det på jobbet, va sysslar du med nuförtiden, bla bla bla. Alla är bara stela och osäkra och har ingenting att prata om, så man pratar om just ingenting. Jag blir så uppgiven av det, och känner mest bara för att isolera mig, men det fungerar dåligt om man är en social människa.
Så jag provocerar ständigt folk i min omgivning. Jag ställer obekväma eller annorlunda frågor utan hänsyn (såvida folk inte blir sårade, för det är aldrig min mening), jag söker ögonkontakt nästan hela tiden (vilket folk finner extremt obehagligt) och jag utmanar den personliga bubblan.
Och oftast får jag komplimanger för det, som i att folk tycker att det är något bra trots att samhället inte kallar det för norm. "Åh, om jag bara kunde vara lika modig som du", säger de till mig, och själv blir jag bara ledsen. För jag är inte modig, inte ett dugg. Jag är inte nervös över mina handlingar, jag ångrar inte vad jag gör i mina provokationer och jag pressar definitivt inte mig själv. Så nej, att kalla mig modig är bara dumt, och det gör mig ledsen eftersom folk missförstår enkla och rent av naturliga handlingar med mod.
Jag har inte pratat om det i bloggsammanhang, men under mitt andra år på konstskolan så skapade jag ett performance om just det ämnet. I enkelhet klippte jag upp en gipsbyst av mig själv, plockade ur avgjutningar av anatomiska hjärtan som jag sedan gav bort till folk, samtidigt som jag höll ögonkontakt med dem i ungefär 40 sekunder. För att sedan ta tillbaka hjärtat, ta av mig min svarta klädnad för att avslöja en vit under, och med högt huvud tåga ut ur utrymmet. Det gjorde folk oerhört obekväma. En bekant tyckte till och med att jag var mörk och läskig, och att det mer handlade om död snarare än kommunikation.
Jag kritiserar inte någons tolkning av konst, alla får naturligtvis tänka olika, men jag blev väldigt ledsen och irriterad över just denna tolkning. Just för att det bevisar bara att det problemet som jag pratar om påtagligt finns där. Den där icke-existerande kommunikationen som jag avskyr och blir så jävla ledsen över. Jag försökte prata om min konstnärliga idé och problematiken som jag ser i det, men i begreppet kommunikation ingår ju tyvärr även den där komponenten som kallas att lyssna. Den svåraste lärdomen i den hårda skola som kallas livet. Och som jag känner att extremt få bemästrar. Om ens någon.
Jo, Momo i och för sig, men hon är en fiktiv karaktär (Läs boken om ni inte har gjort det redan).

Det finns de som är deprimerade av personliga problem, eller dålig självbild. Sen finns de som bara mår dåligt av att världen är som den är.
Jag är just nu den sistnämnda. Och jag vet ärligt talat inte hur mycket av den här världen jag orkar med...

Toppen, nu kommer jag VERKLIGEN orka med tentan imorgon. Eller idag, om vi ska vara noga... Strålande, verkligen...

tisdag 9 december 2014

Min typ av outfit-bilder

Eftersom jag är så ointresserad av mode, kläder och utseende så kanske ni gissar att "dagens outfit" inte är ett tema som roar mig så värst. Jag menar därmed inte att jag ogillar dessa typer av inlägg; om en blogg jag redan gillar har sådana inlägg så hoppar jag naturligtvis inte över dem, det är ju alltid kul att få veta vilka plagg som bloggaren i sig gillar och varför. Bloggar som endast består av denna typ av inlägg tråkar ut mig.

Så i överlag kan vi säga att jag inte intresserar mig för inlägg med outfit-bilder.

Om det inte är lite mer alternativa sådana såklart!

"I'm Commander Shepard, and my dancing scares everyone away"

Typ som mitt egna exempel här ovan,där posen är lite knäpp och det är dessutom inte jag själv på bilden tekniskt sett, utan min spegelbild (lite som en kommentar till alla dom som tycker att deras spegelbild är vackrare än va de själva är >:D ).

Jag vet däremot inte under vilket fack man kan sortera in den där outfiten. Urban kanske?


(PS: det är endast tajtsen som är inköpt i butik, resten är arvegods, second-hand eller marknadsfynd)

(PPS: Titta titta, en julstjärna i bakgrunden!)

(PPPS: Det ser man inte på bilden, men den lilla pin som skymtar vid mitt vänstra bröst är en Yu-Gi-Oh!-pin som överlevt hundratals tvättar under säkert 7-8 år, då jag inte har tagit av den någonsin! Den är lite böjd, det är allt! Så den får sitta kvar, då vet jag ju att jag inte tappar den)

söndag 7 december 2014

Glad andra advent

Här får ni en Nemi-serie jag brukar tänka på när jag tänker just "andra advent", tihi!

© Lise


lördag 6 december 2014

Yey, jag hör igen...

Igår var jag på vårdcentralen och lyckades äntligen råda bot på mina tilltäppta öron! Känslan att äntligen höra var magisk!

Tills läkaren fortsatte rensa på vax, och min hörsel blev skarpare och skarpare, och till slut blev så "bra" att nu låter ALLT som om det härstammar ur en burk, i brist på bättre metaforer. Alla ljud är så skarpa att jag ryser/hoppar till över det mesta jag hör.

Ska jag koka vatten i vattenkokaren så låter det på tok för skarpt när jag fyller upp den med vatten och trycker på knappen. Diska måste jag göra med öronproppar då vattenskvalpet är på tok för högt och gällt.

Mikrovågsugnen skjuter sönder mina trumhinnor med ljudet som blir när man ständer igen luckan, starta den och det infernaliska pipandet när den är klar. Jag kan inte vistas i köket samtidigt.

Bara att skriva det här inlägget tär lite på mina trumhinnor, då det låter som att jag slår sönder tangentbordet, fastän jag är så mjuk som möjligt utan att för den delen tappa tempo i mitt skrivande.

Och alla småljud jag inte hörde innan ska vi inte ens snacka om.

Aldrig får man vara nöjd...

I brist på nya bilder som visar min surhet bjuder jag på en gammal bild av mig, gjord av min vän Euranne ^^

fredag 5 december 2014

Pewdiepie + South Park = Awesomeness!

Alltså, jag kan inte ens... Jag älskar South Park, jag tycker det är genialiskt roligt (för det mesta), men nu har de nått helt nya nivåer av humor!



Och en episod med Pewdiepie är helt galet roligt!

Världens snyggaste kalender (2015-modellen)

Ni minns kanske att jag pratade om var man hittar de perfekta kalendrarna någonstans i det här inlägget?

Jag har redan skickat efter en ny för 2015, och den anlände överraskande nog bara några få dagar senare! Såhär snygg blev den:

Bilden fick jag härifrån ^^



Personligalmanacka.se är helt enkelt bäst, utan konkurrens någonstans!

Och nej, jag kan INTE få nog av Garrus Vakarian ;)

2015 kommer att bli ett bra år känner jag.

torsdag 4 december 2014

Konstnärligt (och nördigt) julfixande

Hur pimpar man bäst en tråkig ljusstake?

Genom att måla på den såklart! Så under mitt första år på konstskolan tog jag mig för att pimpa till två ljusstakar som var lite väl simpla och tråkiga (har inte kunnat ta bra bilder på dem innan). I sovrummet placerade jag den här romantiska saken:


Jag målade med favoritpenseln Filbert storlek 4 (en platt pensel med rundad topp), och akryl. Resultatet blev helt över förväntan, och jag myser över faktumet att JAG har gjort den.

I nördhörnan tänkte jag lite annorlunda, och gjorde en "Legend of Zelda"-inspirerad ljusstake:

Mikey fick också vara med :)
För er som inte har spelat något av Zelda-spelen så är den svarta symbolen Det kungliga vapnet för Hyrule (kungadömet där Zelda-historierna utspelar sig) och Triforce (den tre-eniga mystista kraften där de tre komponenterna visdom, styrka och mod bildar en helhet). 
De gula plupparna med pilar är de gula pilknapparna på Nintendo 64 - kontrollen, och är de knappar man måste trycka på för att med hjälp av sin ocarina spela "Zelda's Lullaby", som är det finaste stycket i Zelda-universumet.
Även här använda jag mig av akrylfärg och Filbert-penseln, fast storlek 2. Jay pep högt av förtjusning när han såg den ena, och med tanke på vilken Zelda-nörd han är så kanske ni kan gissa vilken ljusstake han pep åt ;)

Nyval, vilken historia

Så nu är det bestämt. Det kommer att bli nyval i mars.

Jag tänkte inte att jag skulle vara alltför politisk i den här bloggen, men när jag läser sådana nyheter, och blir så arg och ledsen som jag blir, så är det väl ändå inte så konstigt att jag vill avreagera mig?

Spekulationerna över det kommande valresultatet gör mig skräckslagen:

- Valresultat kan bli exakt vad det blev nu under hösten, vilken inte skulle innebära någon skillnad alls från idag.

- Sverigedemokraterna kan få ännu större stöd, vilket skrämmer mig allra mest. Dels för att det var deras förtjänst att vi fick nyval då de röstade på alliansens budgetförslag, och därmed röstade ner regeringens budget. Dels också för att just SD är de som tjänar på ett nyval, eftersom de tar för givet att de kommer få mer stöd än vad de redan har fått.
Varför kan inte det få vara tillräckligt bevis på att SD inte är ett parti att lita på?

- Å andra sidan kan det bli en rejäl skillnad, där vi ci får stark majoritet för en rödgrönrosa regering, och det vore toppen!

Det finns en solig glimt vid horisonten i alla fall, och det är dit jag måste springa om jag inte ska krackelera totalt. Jag hoppas att ni alla tänker igenom ert val ytterligare en gång när det väl närmar sig, jag lär påminna er nästa år. Och hur ni, och resten av Sverige kommer rösta då, vet jag inte.

Jag vet i alla fall att jag tänker vara en av de som bidrar till Feministiskt Initiativ kommer in!

onsdag 3 december 2014

Apropå Star Wars-trailern...

Ni som mot förmodan inte har sett det, utan förhållit er till de mer mystiska hörnen av internet där ingen någonsin återvänder ifrån, så ligger den nya trailern för Star Wars Episod VII uppe nu.

Och fansen har redan orsakat världens massvåg av kritik, spekulationer och hat, vilket får mig att nästan vilja avsäga mig titeln som "Star Wars - fan", eftersom jag inte vill bli ihopklumpad med en massa idioter. Men det går ju naturligtvis inte för att:

1. Att avsäga sig titeln som "Star Wars - fan" skulle ju i så fall innebära att jag inte på något sätt uppskattar Star Wars universumet (haha!), och det gör jag ju! Jag älskar Star Wars! Och det går ju inte att sluta vara fan utan att sluta gilla det på köpet. I alla fall enligt min definition av fan.

2. Alla Star Wars fans är ju naturligtvis olika. Det finns inte en mall där man kan sortera ALLA Star Wars - fans och säga att de är på DET HÄR och DET HÄR sättet.

Jag misstänker snarare att folk gör en alltför stor grej av saker och ting, och att andra lättpåverkade hakar på i blindo utan att tänka själva en sekund eller två. Vips har vi en domino-effekt, där fler och fler kritiserar samma eko, och där större delen kritiker inte kan svara på den ultimata tentan på temat "Varför kritiserar du det här?".

Jag då?
Jag skiter blanka fan i alla spekulationer och arga kommentarer. Istället blir jag hajpad som fan över att se Millenuim Falcon susa omkring i högupplösning och så snyggt animerad att det ser precis ut som i de gamla filmerna! Det räcker för mig. Visst kan man diskutera om jag är lite lättköpt, men vad spelar det för roll?

Jag väntar med spänning på december 2015!

Här har ni trailern för resten (obs, endast en teaser!):


Pärlplattor + nörd + pixlar = sant!

Pyssla med pärlplattor, det hör väl ändå till dagisbarn va? På sin allra högsta höjd lågstadieungar va?

Fel!

En undre åldersgräns finns inte, inte ens när det gäller kläder (klart som fan du kan va en 80-årig skröplig tant som kör mc i läder och solbrillor om du vill det!). Och verkligen inte på pyssel. Det enda som finns är den där så kallade "vuxen-monstret" som infekterar människor i en viss mognad eller ålder, och gör alla vuxna alltför förnuftiga och får dem att glömma vad som är roligt!

Eller så blir det mer tacksamt när jag ändå är nördig sen innan, och gör pixelkonst av pärlorna:


Piranha-planta från Super Mario ^^

Strunt i teorierna bakom, alla som tycker det är kul med pärlplattor ska banne mig syssla med pärlplattor, man kan göra annat än pixelkonst :)

måndag 1 december 2014

Första advent

Jag var inte särskilt "adventig" av mig igår, vad ska man göra egentligen? Tända ljus, men sedan då?

Jag vet att man ska testa brandvarnaren, så om ni inte har gjort det redan måste ni göra det snarast. Det är enklare än att byta glödlampa.

Den icke-religiösa, det vill säga jag, firade annars med att tända ljus, koka hjortron-glögg, värma på lussebullar och gotta ner mig framför "How the Grinch Stole Christmas", originalet från 1966. Efter att ha sett den så fixar jag inte längre den otecknade med Jim Carrey tyvärr, hur mycket jag än älskar Carrey.

Boris Karloff, a.k.a Frankenstein's Monster, gör rösten åt både Grinchen och berättarrösten :)

Glad advent på er! Nu räknar vi ner till jul!

söndag 30 november 2014

Tvi för Super Hexagon!

Super-hexagon driver mig till vansinne. Samtidigt som det är så enkelt att jag borde inte misslyckas, så är det också så in i helvete svårt. Hur fanken går den ekvationen ihop?
Jo, för att jag dels inte har världens bästa tangentbord (billigaste tänkbara från Clas Ohlson) men också för att jag har ärvt mammas förmåga att blanda ihop höger och vänster (dvs, jag tänker höger men det blir vänster, och vice versa, så hur lätt är det då med ett spel där man MÅSTE ha sådant klockrent i bakhuvudet?).

Och jo, det är extremt beroendeframkallande, jag är redan uppe i 5 timmars spel, och har ännu bara klarat första nivån, näppeligen... Det finns fem nivåer till... Tre av dem är värre varianter av de första tre nivåerna...
Gaah...



 


video
Hey, kolla, jag har gjort en "let's play"-video! (filmade med systemkameran)
(varning för dålig bildkvalité, lite för högt ljud, blinkande bilder, samt en svordom på slutet -.-;;;)

Det är ju till och med värre än Tetris, och bara det är värt sitt makalösa diplom med guldstjärnor och sidenband.

Musiken är ju i alla fall galet bra...

Jag tänkte ta bloggandet seriöst...

...så jag har skapat en användare på Tourn!

Jag har inte hunnit använda mig av alla funktioner men sammanfattat så fungerar det såhär:

Jag som bloggare kan med hjälp av Tourn hitta företag som vill göra reklam på min blogg. Det kan röra sig om annonser eller rent av sponsrade inlägg. Och det är ju oftast så bloggare tjänar pengar, genom att samarbeta med andra företag och byta tjänster mot gentjänster.

Jag har lite erfarenhet av sånt då jag har gjort ett och annat sponsrat inlägg tidigare, men Tourn är hittills det som är enklast att förstå sig på. Och jag som inte kan ha bloggandet som heltidsyrke men gärna skulle ha det som extra-inkomst, vill ju förstås ha det enkelt!

Så vad är mitt första intryck? Väldigt positivt, må jag säga. Vi får se hur det artar sig, men jag känner mig väldigt trygg och förväntansfull, och det är ju definitivt ett plus i kanten :)

lördag 29 november 2014

Välkommen till min sekt!

I veckan var min kära syster Chibiusa på besök. Jag har lyckats få henne att testa Mass Effect, och hon fastnade snabbt för det. Inte alltför konstigt, hur svårcharmad måste en vara om man inte faller för Liara, Wrex, Garrus ( GARRUS!! ❤), och alla andra underbara utomjordingar som ens Commander Shepard stöter på?

Nåja, i veckan spelade hon ut det, under många intensiva timmar (ni som har spelat vet att jag talar om Virmire och sista delen på Citadel), och dagen efter hittar jag det här på Twitter:



Hahaha, jag har visst startat en Mass Effect sekt! XD

fredag 28 november 2014

För helvete Steam...

Steam kör sin höstrea just nu, och ni vet vad det innebär?


Mer spel i biblioteket och mindre pengar i plånboken. Suck...

Jag hade faktiskt inte tänkt köpa ett enda spel, men det är klart att man säger det innan man ögnar igenom rea-listan. Och hittar sedan länge eftersuktade godingar som man inte kan motstå priset på.

Så mot mitt sunda förnuft införskaffade jag ändå 3 nya spel:



Det billigaste (0,98 €), och jag har hade inte hört något annat än att det var beroendeframkallande. Det visade sig stämma bra.Vill ni ha ett simpelt spel med bra musik och svåra utmaningar så köp det!



Ett slags pusselspel där man ska ta sig genom en labyrint av rum där logik och fysik inte alltid fungerar så som man är van vid. Jag provspelade det hos en kompis förra hösten och har velat köpa det sen dess, så nu när det hade 66 % rea så slog jag till!




Det var billigt, folk talar gott om det och jag borde spela klart det. Enkel logik.
Hrm, och Lisa Miskovsky gjorde låten till eftertexterna...

Nu har man ju något att roa sig med i alla fall. Särskilt som Jay kommer hem den här helgen för att jobba (vad ska jag annars roa mig med när han är på jobbet?).

torsdag 27 november 2014

Om att skada djur på film...

Ett mail damp ner i min inkorg häromdagen, ett mail av det lite mer hatiska slaget. Det var första gången det hände för mig, jag har bara råkat ut för bråkiga kommentarer där man försöker få mig att fatta att jag har fel i min åsikt. Egentligen var det väl det här mailets syfte men jag betvivlar starkt att personen i fråga läste hela inlägget.

För ack och ve, man får ju absolut inte kritisera en serie som Game of Thrones!

Suck...

Nåja, jag hittade en enda vettig kommentar i hela mailet, och det var frågan "blir du lack av att se djur lida oavsett eller?".

Vilket jag tyckte var rätt kul att hen frågade. För självklart finns det gånger då den där engagerande effekten fungerar på mig.

Jag nämnde tidigare att jag inte har något emot Watership Down och dess våldsamma natur mot kaniner. Under filmens gång hinner man bygga den uppfattningen att det här ändå är naturligt för kaniner att uppleva. De mest våldsamma scenerna inkluderar dessutom en hund, vilket gör det hela än mer naturligt, men inte desto mindre obehagligt våldsamt. Den som fortfarande tror att tecknat endast är något för barn efter att ha sett den här filmen skulle jag gärna vilja ha ett samtal med, bara för att få höra motiveringen bakom det.

Nåväl, ett annat exempel, bland det mest gripande jag vet, är ju i filmen "Den oändliga historien" när hästen Artax dör i träsket. Det är en scen som verkligen får mig att engagera mig, och det i en häst som jag inte ens känner eller har lärt känna!
Så varför fungerar den scenen när nu det inte fungerade i Game of Thrones? Är inte Artax lika oskyldig som skräckvargen?

Det finns en viktig skillnad i det där, och som jag tror är basen till mina åsikter. Och det är att i Artax's fall så var det inte människors involvering som orsakade hans död, det var miljön runtomkring. Det finns inga människor som åsamkar kaninerna i Waterhip Down så mycket smärta, det mesta gör de själva (det finns små och enstaka element av människor i den såklart, men den skada de skapar orsakar bara större medkänsla för kaninerna).

I Game of Thrones så är det istället skräckvargarna, och alla andra djur för den delen, som blir de oskyldiga offren för människornas galna spel. Och om det är något som kan få mig riktigt trött så är det just maktspel och intriger, och var består GoT av mer än just det? Jag är mycket osäker på om jag kommer orka med fler säsonger, ärligt talat, för jag finner inget nöje i att se oskyldiga djur hamna i vägen för människornas idioti. Det enda som är okej i min bok är om ett djur attackerar en människa och denna människa sedan försvarar sig, och råkar döda djuret i processen. För vad annat kan man göra? Leka pacifist? Nja.

Visst, alla håller inte med mig, det finns väldigt många som tycker att just intriger är galet indragande och intressant, och visst, kul för er. Det är inte som att jag inte förstår er. Men det rättfärdigar ändå inte att visa elakheter mot djur av sådana slag på tv under bästa sändningstid utan reklampauser!

Så alltså:
Djur som far illa av naturliga orsaker, som miljö eller andra djur = Helt okej
Djur som far illa på grund av människors intriger = Inte okej!

Och nej, jag är inte militant-vegan.

Dagens Planer

Hej hej, godmorgon, good morning, ohayo gozaimasu, hyvää huomenta, och så vidare...

Vad är era planer för dagen?

Mina var ursprunligen att fara till skolan, och där besöka en föreläsning och sen på eftermiddagen göra en lab. Nu kan jag inte riktigt göra det, eftersom en vaxpropp i vardera örat har gjort mig temporärt döv. Jag hör inte min mobil, Midna som jamar irriterat, eller att vattenkokaren har gjort sitt jobb. Ljuden från tangentbordet när jag skriver detta anar jag mer än att jag faktiskt hör.

Så jag ska ägna dagen åt lite öronrensning! Fräscht va? Huvvaligen!
Men vad gör man inte för att få tillbaka hörseln, det är irriterande att inte kunna höra ljud längre...

Nåja, att inte höra henne är ju ingen förlust direkt ;)

tisdag 25 november 2014

Min nya älskling

Jag hämtade ut den från ica igår men jag hade så roligt med den på den lilla fritid jag har haft (plugg plugg plugg...) att jag inte hunnit med att visa upp min nya kamera.

Kolla bara vad den kan:

Ett stycke Popcorn som inte ville bli störd i maten

Katterna brydde sig inte märkvärdigt däremot

Och... eh, ett headset?

Alltså... Åh, jag är så förälskad! Jay kan gott dumpas, vad har han att komma med mot iso, vitbalans och fokus?

Inte nog med att det är den bästa kameran jag har haft, den får mig att vilja utforska fotografiets värld ordentligt! Och dessutom på ett lättsamt sätt som får mig att känna mig duktig och smart.
Här ska fotas järnet!

Edge of tomorrow

Det här inlägget har legat som utkast sen i somras, dags att bli av med det! Särskilt som nu filmen finns på dvd.

En sak vi gjorde i Göteborg nu i somras, var att besöka Bergakungens Biograf, och under en match sten-sax-påse så bestämde vi oss för att se "Edge of tomorrow". Jag var rätt skeptisk, dels för att temat inte är nytt direkt (huvudperson återupplever samma dag om och om igen, det har jag sett i den fantastiska komedin Groundhog Day), dels för att det är en action-rulle, vilket jag visserligen älskar men det känns som att genren har stått stilla på tok för länge vad gäller perspektiv.


Sen är det ju Tom Cruise i huvudrollen, och jag är måttligt road av just honom. Han verkar som en kille som tar sig på lite för stort allvar, och det går igenom i filmerna. Den enda film jag gillar med honom i är "En vampyrs bekännelse", i övrigt lägger jag dem aldrig på minnet. Mission Impossible har jag sett några gånger vardera men jag kommer knappt ihåg vilken av dem som handlade om vad. Minority Report kommer jag endast ihåg scenen med Peter Stormare som hojtar på svenska, vilket inte är ett bra omdöme.

Så jag tänkte mig Edge of tomorrow som en typisk Tom Cruise-action-rulle, men döm om min förvåning när jag efter introt inser att jag är engagerad i handlingen och följer utvecklingen vaksamt. Och det verkar även som att filmmakarna tänker till litegrann ur ett feministiskt perspektiv, då en stor del av soldaterna är kvinnor, och vi har en supertuff kvinna som biroll, men jag är väl inte helt nöjd för det. Var är liksom alla kvinnliga huvudrollsinnehavare i den här typen av actionrullar? Och varför måste det alltid vara en extra jargong mot just de kvinnliga soldaterna?


Nåväl, filmen handlar om hur jorden attackeras av en utomjordisk ras som jordborna döper till Mimics. Och utomjordingarna håller på att vinna, då de är genetiskt kodade att lära sig av sina misstag (jag anar lite Tyranid-stöld här) och ständigt bli bättre på att besegra sina motståndare. Snart har mänskligheten ingen chans och man sätter in en enorm militär satsning på Frankrikes kust. Där blir Tom Cruise's karaktär, William Cage, stationerad med våld efter att ha försökt fly från sitt uppdrag. Cage's vanliga jobb handlar om att vara militärens ansikte utåt, så han har naturligtvis ingen chans mot utomjordingarna. Det har ingen annan militär heller, inte ens mänsklighetens största hopp i form av Sergeant Rita Vrataski (känd för att hon är den som dödat flest Mimics under hela invasionen), och hela attacken på kusten blir till en massaker. Cage blir dödad.

Och vaknar upp dagen före anfallet. Förvirrad tar han sig igenom samma dag en gång till, men utan någon som helst förändring. Han dör igen ute i massakern på kustslaget.

Och vaknar upp igen. Och mer om handlingen tänker jag inte säga.


Som sagt, samma tema finns i komedin Groundhog Day, med Edge of Tomorrow lyckas ändå göra sin egna grej av temat (men gå inte och tro att den på något sätt är bättre än Groundhog Day för det är den inte!). Den lyckas helt okej med det den gör, och resulterar i en inte särskilt typisk Tom Cruise-film som jag borde ogilla, tvärtom. Jag gillade den faktiskt. Eventuellt mer som en trevlig bekant som man kanske inte kommer se mer än ett fåtal gånger, men i alla fall!

Den är väl värd att ses, så se den om ni inte har gjort det.

måndag 24 november 2014

Mardrömmen för någon med carpophobia

En måste ha följt med i min blogg länge för att komma ihåg det här inlägget, där jag skriver om min handledsfobi, eller carpophobia som det också heter.

Jag skrev att jag inte har alltför stora problem i min vardag med den och det är fortfarande sant. Men det är klart att det händer saker som verkligen triggar igång ordentliga obehagskänslor i mig.

Ett exempel var när jag skulle sitta och påta lite med min halloween-outfit, ungefär två veckor från Halloween. Ni kommer ihåg att jag sa att jag var spindelfé? Jag glömde visst bort att nämna att jag gjorde vingarna helt själv, med hjälp av ståltråd, strumpbyxor, färg och glitter. Den ståltråden var inte helt samarbetsvillig, så helt plötsligt under arbetet överraskar den mig och sprätter till... Rätt över min handled.

Smärtan var tillräckligt för att jag skulle få panik, men när det dessutom uppstod ett otäckt sår där...

Det här är extremt utelämnande men jag berättar, för det är viktigt att förstå hur det faktiskt upplevs för någon som har en fobi, och varför handledsfobi ÄR en RIKTIG fobi (varför är ni så många som tvivlar på det?).
Under tiden som jag kämpade med att få på ett något sånär tryckförband med bomullsrondeller och sårtejp, så började jag hyperventilera och få starka panikkänslor. Tårar uppstod också väldigt snabbt, och det vart en slags hysterisk gråt samtidigt som jag kämpade mot att inte svimma då det också dansade svarta prickar framför mig. När väl såret var omhändertaget så föll jag ihop på golvet och skakade. Båda handlederna trycktes hårt mot mitt bröst medan jag kurade ihop i fosterställning, som för att skydda dem från mer skada. I min skadade handled pulserade det av smärta.

Nu kanske ni tror att skadan var en rejäl sådan, men det var det inte. Jag har skurit mig mycket värre i handen, utan att reagera mer än med en irriterad kommentar. "Men åh, det här var ju typiskt, nu kommer det inte sluta blöda på minst en timme, suck, stånk och stön!"

Jag har lyckats komma såpass långt att jag kan leka med katterna och tycka att en liten rispa på handleden är något sånär okej. Att då få se en rejäl blodsdroppe börja sippra fram...

Nej, nu vill jag inte tänka mer på det.

Men jag ville dela med mig, för det här är verkligen inget att skoja om.Skoja ALDRIG om andras fobier, hur larviga du än tycker att de verkar. Visa hänsyn, och om du kan, även förståelse.

söndag 23 november 2014

Ronja på japanska

Hänger man med i svängarna så har man inte missat studio ghibli's senaste projekt: en japansk version av Ronja Rövardotter. När jag för första gången hörde talas om det tänkte jag genast "OH SHIT, DET BLIR FÖRMODLIGEN RIKTIGT FETT OCH AWESOME!!"

Sen finns det ju naturligtvis de där som anser att japaner ska ge fan i en så älskad historia som Ronja Rövardotter, särskilt när det ju redan finns en galet fantastiskt film redan. Men skit i det.

(PS: japaner kan, uppenbarligen, inte förstå svenska, så kan man inte istället se det som att de faktiskt VILL ta del av Lindgrens underbara saga?)


Sak samma, jag har själv sett de första två episoderna. Nope, studio ghibli gjorde inte en egen film av det, det blev en hel serie! Men om ni har erfarenhet av anime, vare sig det är serier eller filmer, så har ni kanske förstått att japaner gärna fokuserar mer på stämning än vad vi västerlänningar gör (det händer ALDRIG att det i västerländska filmer visas 6-7 tagningar där saker som blommor i vinden eller en kopp på ett bord i ett kök där klockan tickar innan själva scenen börjar). Därför tenderar det till att gå åt mer tid till att berätta deras berättelser.

Jag har sett de första två episoderna, och de hinner täcka att Ronja får ta sina första steg ut i skogen. Det är fyrtio minuter berättelse. Så nu förstår ni att det tar tid!

Men tro mig när jag säger att de gör det bra. Stämningen från den ursprungliga sagan finns där, alla repliker man minns finns där (fast på japanska såklart), och ingen karaktär känns fel eller missuppfattad även om designen kan te sig annorlunda från det man är van vid.

Här har ni:

video

Och ja, den japanska varianten av vargsången är lika fin den, även o de knappt har så mycket gemensamt annat än att vara vaggvisa med temat "mitt barn får du aldrig, Varg".

torsdag 20 november 2014

Ett till ljusglimt!

Jag har varit rätt ledsen nu under hösten över det faktum att jag inte har kunnat ta bilder på min konst, vilket ju är förbaskat synd då jag har varit grymt produktiv. Och allt går ju inte att skanna in i datorn.

Så efter lite övertalning av Jay så har vi investerat i en systemkamera! Och nu imorse fick jag ett mail om att den är på väg, så den kanske kommer redan på måndag eller tisdag! Förmodligen någon dag senare men vem fan bryr sig? Jag kommer inom en snar framtid att ha en riktig kamera utan en spräckt display och med många fler funktioner. Så roligt och så skönt!

Det blev en Nikon D3100, vi hade sådana på skolan så jag vet att det är en bra kamera ^^

Star Wars: The Force Unleashed

Jag är lite i valet och kvalet om jag borde spela nya spel när jag känner mig långt ifrån normal. Risken finns ju att jag inte kan uppleva spelet på det sätt som jag hade gjort om jag nu hade varit normal, så att mitt omdöme sedan blir baserat under kraftig påverkan av mitt humör.
Förmodligen skulle jag aldrig någonsin kunna vara en professionell (eller åtminstone betald anställd) spelrecensent.

Nåväl, något måste man ju roa sig med mellan studier, ångest, och mass effect (fan människa, skaffa dig ett liv va!) så jag passade på att spela ett spel som jag har tänkt rätt länge på att spela men inte tagit mig för: Star-Wars: The Force Unleashed.



Och det började bra. I prologen får du axla manteln (höhö!) som Darth Vader! Oj, vad det var episkt, även om det inte kändes direkt rätt att ta kål på en massa Wookies, jag menar, jag sympatiserar ju med deras sida.

Sen gick det stadigt utför.

Och mitt slutomdöme blev ett mycket besviket: Fan, vilket överskattat spel!

För det första, spelar du som Vader's lärjunge. En kul idé, men den karaktären, Starkiller, är en mycket platt och rakt igenom tråkig karaktär. Jay förklarade att det berodde helt enkelt på att utvecklarna gjorde honom platt eftersom man ville att killarna som skulle spela spelet lättare skulle kunna sätta sig själva in i karaktären, och då kan det ju inte finnas en färdig personlighet där som tar upp en massa plats.
Hur idiotiskt är inte det om det skulle vara sanningen? Spelet skulle med andra ord inte ens vara riktat åt mig, som tjej, så jag borde inte ens ha spelat det. Tack som fan för den uteslutningen!
Dessutom har de gjort Starkiller på tok för övermäktig, vid ett tillfälle tar han ner en hel stjärnkryssare med hjälp av Kraften, vilket jag högljutt klassificerar som BULLSHIT! Jag lyckas plocka ner en stjärnkryssare men jag kan inte besegra vare sig Darth Vader eller Kejsaren?
En annan grej jag funderade över är hur det kommer sig att Starkiller kan skjuta blixtar när nu inte Darth Vader kan det? Starkiller är ju Vader's lärjunge, hur kan han då snappa upp en sådan färdighet, en färdighet som vi dessutom bara har sett Kejsaren använda tidigare? Med tanke på hur sur Kejsaren blev när han fick veta att Vader hade en lärjunge, så är det ju uteslutet att Starkiller skulle ha lärt sig det därifrån.



För det andra, är storyn rätt banal och konstig. Och då jag tror att den klassificeras som canon* blir det bara ännu dummare, för inget du gör i spelet spelar någon som helst roll. Händelserna i filmerna episod 4-6 kommer fortfarande att ske, trots att det i början av spelet ser ut som att du kommer att kunna stoppa det. Vad fan ska jag då spela det för?

För det tredje, är spelmekaniken helt åt helvete! Och det är här jag funderar på hur mycket av det som blev påverkat av mitt redan dåliga humör, och vad som faktiskt är fel. Men det här var mina spontana tankar efter att jag hade slutfört spelet:
- Kameran är otroligt dåligt programmerad, och att det finns en "lås-på-fienden"-mekanism borde ju göra saken bättre, eller hur? Fel, Starkiller verkar lida av tunnelseende och kan inte se något alls utanför den tunneln, trots att fienderna står framför honom.Och en dålig kamera förstör mycket mer än man tror.
- Fighting-systemet är ett så kallat mash-button-system (peppra på alla knappar så mycket du kan helt enkelt), vilket jag gillar i spel som Tekken och Dragonball Z, men verkligen inte i ett storybaserat spel. Till slut blev jag less på att använda ljussabeln och använde istället mest mina krafter som Sith, främst då skjuta blixtar och därmed elektrifiera ihjäl mina fiender (vilket faktiskt var kul då alla fiender dör i jättekonstiga spasmer som är så överdrivna att jag inte kan ta det på allvar).
- AI:n är inte heller den särskilt bra, eller rättare sagt, den är kraftigt inkonsekvent. I en bossfight förväntar jag mig att bossarna ska använda sig av sina unika attacker i ett särskilt mönster, oavsett om det är ett random mönster, eller ett strukturerat. Men här kan ALLA fiender få för sig att attackera samtidigt och utan paus emellan, så allt jag kan göra är att förtvivlat se min karaktär dö eftersom jag inte kan göra något alls medan Starkiller skriker sina supertöntiga skrik av smärta. Jaha, ska jag inte kunna försvara mig? Utnyttja glipor i fiendernas attacker? Åtminstone kunna vika undan attackerna? Va, kan jag inte göra något av det? Ska jag bara stå och tacksamt dö?



För det fjärde så är röstskådespelarna riktigt usla. Monotona, tråkiga och utan någon som helst regi bakom verkar det som. Starkiller driver mig dessutom till vansinne med sina skrik när han blir träffad av en attack, det är för högt och gällt och låter bara överdrivet och fejkat.
Å andra sidan känns ingen karaktär, inte ens de få cameos som finns (som Leia, Senator Bail Organa, eller alla jediriddare jag som Sith ska ta kål på), särskilt personlighetsstarka. Som om den där klippdocks-effekten på Starkiller går igenom i alla karaktärer, bara för att man själv ska fylla ut tomrummet utan att det finns färdiga personligheter i vägen. Jag kallar det lathet snarare än ett smart drag.
Dessutom finns det en kärlekshistoria mellan Starkiller och hans pilot som, inte bara är oprovocerad då de knappt har någon kemi alls innan i spelet, men också blir otroligt forcerad. Vadå, det är ju en mäktigt spel där killar får känna sig coola, och då måste man ju få en tjej också va, eller hur? Eller hur? Eller hur?
Slicka golvet jävla idioter till manusförfattare!

För det sjätte, så är det inte såhär jag vill spela om jag nu måste vara ond. Jag är på tok för påverkad av alla otaliga hjältehistorier som jag har växt upp med, att jag har rätt svårt att spela skurk. Jag gillar inte att ta kål på Wookies, jag gillar inte att ta kål på jediriddare, jag vill inte döda lokalbefolkningen bara för att de nu råkar vara i vägen... ja, listan kan göras lång.
Vill jag verkligen spela som Sith kan man ju fråga sig? Jag vet faktiskt inte.



Så nej, jag gillade inte alls det här spelet. Det enda jag gillade var som sagt prologen som Darth Vader, samt alla coola outfits på Starkiller (särskilt den sista man hittar), och alla fantastiska ljussablar man kunde hitta (eller ja, kristaller som antingen ändrar färg på sabeln, eller ger det extra bonusar. Jag hittade en svart sabel, fy fan va den va cool!!). Men annars... Näe, inte ett spel i min smak.

Men nu har jag spelat det i alla fall! Poäng till mig!
Och bara att skriva det här inlägget gjorde mig på dåligt humör så antagligen är mina tankar och känslor genuina från mig.

*När det gäller Star Wars är det superdrygt att vara ett fan, eftersom George Lucas inte har tagit hand om sin skapelse ordentligt. Ett tag kallade han ALLT som hade med Star Wars att göra, oavsett om han hade granskat det eller inte, för canon, alltså att det skulle vara "den riktiga storyn". Men på senare tid hade han börjat rensa upp, så mycket som har varit canon tidigare (främst då böcker och serier, ni anar inte hur mycket det finns) är inte längre det. Suuuuuck...

Från Hotaheiti till Ume

En annan trevlig ljusglimt var när jag, min syster Chibiusa och Jay var på Sagateatern förra fredagen och såg Euskefeurat! Som jag har längtat...

(Jag brukar ju räkna Bad Religion, Euskefeurat och Pink Floyd som mina absoluta favoritband alla dagar, så förra året när jag köpte biljetterna till Roger Water's The Wall så fick jag idén att se dem alla tre under loppet av ett halvår, dvs Bad Religion i juli, Roger Waters i augusti och Euskefeurat var då tänkt i oktober. Vilken musikupplevelse/musikår!! Nu blev det ju inte så då Stefan Isaksson gick bort i cancer under hösten, vilket gjorde att de resterande medlemmar i Euskefeurat ställde in alla konserter de hade inbokat resten av året. Tråkigt på mer än ett plan)


Nåväl, de spelade ganska nyligen in sin senaste skiva, "Sånger från Hotaheiti", som de nu turnerar med, så det blev mest låtar därifrån (ehm, precis alla låtar därifrån faktiskt). Men oj, vilken bra skiva!

Som vanligt varvar de allvar med bitter humor, och även om det emellanåt kan kännas som att de predikar för kören så kan man istället se det som att de ger oss dumma knegare mer ord och verktyg för att faktiskt föra tal och kamp framåt istället för att låta det vara i stiltje. Även om det nog oftast ändå blir som första versen i "Bondångersång":

"Måhända har ni rätt ni som kallar oss dumma
Ni som känner till alla ränker och spel
Kanske har ni rätt när ni trummar på trumma
för att tala om vad som är rätt eller fel
Men fastän vi är tysta är vi inte stumma
vi säger inte mycket men vi tänker en del"

Ronny Eriksson drar som vanligt en massa roliga historier och skämt mellan låtarna, mina favoriter var dessa:

1. Om man skulle tänka sig en mur som gick runt hela Stockholm, skulle man då se mer klösmärken på insidan eller utsidan?

Ja, det kan man fråga sig. 

2. Som min *insert valfri äldre bondförnuftig vänstersläkting* alltid brukade säga: När du bugar för överheten, se då till att buga så djupt att de inte ser att du flinar!

Samt den underbart roliga historien om kolibrin som inte görs rättvis återberättad, utan måste upplevas. Oj, jag dör av skratt!

Visst, jag är långtifrån lika vänster som va gubbarna är, och jag är nog rätt urbaniserad, men det betyder inte att jag inte lär mig något, eller uppskattar musiken.
Jag föredrar många gånger hellre "Tjära och fjädrar" snarare än Ebba Gröns "Beväpna Er" om vi ska prata skit om kungafamiljen (vilket jag sällan gör, jag är förbannat likgiltig när det gäller monarkin i vårt land faktiskt):

video
"Men jag är en av dom mer humanitära
Jag förespråkar inte basebollträn
I mitt garage har jag en tunna full med tjära
I mitt hönshus har jag fullt med fjäderfän"

Och apropå att Sverigedemokraterna är på frammarsch så gör sig "Flyktingarna" riktigt aktuell. Gråt mina vänner (åh, va jag skulle vilja göra en tyst serie av den här någon gång):

video 
"Svårast av allt var nog ändå att fatta
att dom som hade lämnat sitt hemland och flytt
Här blev förhörda och ifrågasatta
och tvingades hålla sig gömda på nytt"

Ja för åh, va mycket rikare Sverige skulle vara utan dessa flyktingar... *ljudet från en ironi-mätare som exploderar ljudligt*. 

Lite humor klämmer vi in i allt allvar om rasism och Nato ("Himlen var blå"). "Egentligen" har den skönaste refrängen av dem alla, och hör och häpna, till den finns faktiskt en musikvideo:


video
"Men int äre nån idé
Det som ska ske ska ske
Och faller smörgåsen i pottan så jämt ska smöre' ne' "

Men den roligaste överraskningen var ändå när de körde en av mina absoluta favoritlåtar om en av de skönaste gubbarna någonsin: "Evert stod på lagårdsbacken". Alltså, åh, jag dör! Här här, lyssna själva:

video
"Idag krävs det inte några djupa analyser
Bondförnuftet räcker gott åt mig, sa Evert"

En liten besvikelse infann sig när jag vågade mig fram till Ronny efter konserten och frågade om det måhända va samma Evert från "Konjak o Nazister" men nej, det var två olika Evert. Tusan...

De avslutade på klassisk manér med "Det är hit man kommer när man kommer hem", den låt som bäst förklarar varför jag inte vill flytta söderut, och framförallt inte till våra riktigt stora städer.

Norrland i mitt hjärta, och Euskefeurat är dess soundtrack.

onsdag 19 november 2014

Halloween outfit 2014

De små ljusglimtar av bättre humör har inte varit så många, men de har absolut funnits där. Ett var ju definitivt Halloween. Pyntet, klä ut sig, The Nightmare Before Christmas...

Jag har gett upp min idé att klä ut mig som turian till denna fantasifulla högtid, men det betyder inte att jag har gett upp själva idén! Jag har bara dirigerat om den till en cosplay dräkt för framtiden istället! Visst går det att argumentera om huruvida Halloween inte är en enda stor cosplay-fest på sitt sätt, och jag tänker inte tjafsa emot det, men jag kan väl tycka att på Halloween borde temat vara läskigt/vrickat/bisarrt. Men självklart ska alla göra precis som de känner för, bara det får vara en lek!

Så utifrån dessa mörkare teman fick jag en annan idé, och klädde ut mig till spindelfé:

Det enda som fattades var ett par spindelkäkar ^^

Vingarna är inspirerade av denna fjäril

Funny make up is fun, och den höll faktiskt HELA kvällen! ^^

Och inte nog med att jag hade rätt roligt med designen av min outfit, jag hittade dessutom på en hel karaktär bakom! Jag ska skissa upp lite bilder någongång, samt jobba lite mer på en bakgrundshistoria

Sen, ursäkta att jag skryter, men är inte svart och rosa den bästa och snyggaste färgkombinationen någonsin!?!?!? Jag menar alltså... Wow!!
Jag kommer förmodligen aldrig at växa ur det 

tisdag 18 november 2014

Dags att vara ärlig...

För det har jag inte varit, inte när det gäller mitt humör i alla fall.

Mitt humör har varit allt annat än bra den senaste tiden. Och när det väl är bra, så känns det som en lånad tid, som att någon är villig att låna ut lite gladare humör åt mig men sedan kräva igen det där humöret med högsta effektiva ränta. Och eftersom jag inte har någon som helst koll på ekonomi så är den metaforen rätt dum, men ni förstår kanske vart jag vill komma?

Jag har har varit deprimerad helt enkelt. Inte bara lite lagom nedslagen, när livet känns lite grått och trist (särskilt när skolan käkar upp så mycket tid och vädret är allt annat än fint), utan ständigt nedslagen och svår att roa. Jag börjar gråta för riktiga småsaker, som att kontakten till dammsugaren råkade fara ur när jag dammsög häromdagen och jag sträckte helt enkelt sladden för långt. Det är inget man behöver gråta över!

Värst var ändå igår när jag skulle rensa rörbehållaren under handfatet och lyckades på något vis sabba packningsringen, så att röret numera småläcker. Jag föll bara ihop på golvet och grät, jag orkade inte ens förbanna mig själv om hur onödigt det var.

Jag söker verkligen inte sympati, jag vill bara ärligt förklara varför jag inte bloggar just nu. Men om det är något som jag verkligen borde göra, så är det ju roliga saker, även om jag måste tvinga mig till dem. Jag mår så otroligt mycket sämre om jag fortsätter sluta mig från allt som intresserar mig, så härmed tänker jag sparka mig själv till att aldrig någonsin köra mantrat "jag har ingen lust".

Nu vet ni i alla fall. Och det känns skönt att vara ärlig. Och att blogga igen. 

torsdag 30 oktober 2014

Varför sitter sitter du inte mer vid datorn?

Med tanke på hur mycket roligt jag kan, och vill, göra framför datorn så är det ju konstigt att jag inte sitter här lite oftare. Jag tycker jättemycket om att blogga, jag tycker om att spela, jag tycker om att surfa strunt och icke-strunt, jag tycker om att leka med min ritplatta, och jag har ju nyligen upptäckt hur kul det är med poddar.
Och ja, självklart har jag ju viktiga saker att göra härvid också. Som skolarbete och bankärenden.

Så varför sitter jag inte här då?

Svaret är rätt enkelt. Jag kan absolut skylla på att jag har andra prioriteringar, men det är betydligt oftare som jag bara tråksurfar istället för att göra något roligt, men jag föredrar att säga att det helt enkelt inte är så behagligt att sitta framför min dator.
Min dator är det inget större fel på, men det har börjat gå segt på den. Jag vet inte varför. Jag har sökt igenom efter både spyware och virus och rensat upp lite. Men jag vet också att någon hårdvara var inte riktigt den bästa när jag uppgraderade den så det är kanske något som börjar vara på upphällningen nu. Det skulle ju förklara mitt muslagg när jag försöker spela Witcher 2. Eller Dead Space.
Men den är tillräckligt bra för att jag ändå ska kunna göra roligt på den. Eller tråkigt också. Så jag skyller inte på min dator.

Nej, jag skyller faktiskt hellre på min stol, för det har börjat märkas allt tydligare att jag inte alls gillar att sitta i den.

Shuichi är ett perfekt exempel på hur jag sitter, även om vi inte har samma stolar. Tack Shuichi ❤

Min hållning är aldrig bra när jag sitter framför datorn, mina armar hamnar alltid i fel slags position vid tangentbord och mus, och det där med hur benen ska vara har jag aldrig lyckats få något grepp om. Inte konstigt att man får ont i ryggen.
Men det är ju knappast som att jag kan förvänta mig något annat, det är ju en billig stol från IKEA som jag har. Så egentligen borde jag satsa på något annat. Hade jag haft mer pengar så hade jag ju definitivt satsat på något mer kvalitativt. Jag surfade runt lite inne på Ergoff Miljö och hittade en hel del bra alternativ. Men då var det ju det där med pengar igen...

Man får väl se till att sälja något konstverk helt enkelt.

onsdag 22 oktober 2014

MEN VA SKRIKER DU FÖR?!

JAG SKRIKER INTE, VARFÖR ANKLAGAR DU MIG FÖR DET?

JAG FIRAR BARA INTERNATIONELLA CAPS LOCK DAGEN (JA, ENLIGT MIN KALENDER FINNS DET EN SÅDAN DAG, HUR KUL SOM HELST!).

SÅ JA, IDAG SKA JAG BARA SKRIVA MED CAPS LOCK INTRYCKT. FÅR VÄL SE HUR MÅNGA MAN IRRITERAR ;)

tisdag 21 oktober 2014

Jag har glömt något viktigt...

Såhär går det när jag inte bloggar ikapp som jag ska, då glömmer jag att uppdatera om det där som är viktigt för mig, och kanske intressant för er andra.

Men idag kom jag på det, när jag liksom ändå fick frågan från en bekant vars uppfattning om mig sammanfattas som "den där svartrosa saken som gillar Ninja Turtles". Han har ju inte helt fel i och för sig.
Han frågade i alla fall om jag hade sett den senaste Teenage Mutant Ninja Turtles filmen på bio, och vad jag i så fall tyckte om den. Och medan jag gav honom mina åsikter så kom jag på att jag inte hade avslöjat dem här på bloggen! Mycket dumt av mig!


Nåväl, bara dagarna innan premiären så hade jag hunnit bli jätteledsen över filmen. En användare på Deviantart uppmanade folk till att bojkotta filmen på premiärdagen och istället, "om man nu var tvungen att se den", gå en vecka efteråt. Diskussionerna var långa och utdragna och jag kände mig allmänt less på att vara Turtle-fan. Inte vart det bättre heller då IGN gav den betyget 6/10, med motiveringen "Neither the best nor the worst of TMNT, the Teenage Mutant Ninja Turtles film is just okay, though it has its moments".
En okej motivering, absolut,men det spädde definitivt på vatten på båda sidors kvarnar. Skeptikerna och de peppade fansen skrek "Va vad det jag sa?" i falsett mot varandra, och ingen ville låta den andra sidan bli hörd.

Som sagt, det är inte lätt att vara ett ninja turtle fan.

Men nu har jag sett den. På bio, och på premiärdagen, tillsammans med två av mina syskon, varav en av dem var en riktig skeptiker innan. Han blev totalvänd under filmens gång

Och jag då?
Jag fick precis vad jag förväntade mig, och lite mer därtill, både åt det positiva och det negativa hållet.
Vi kan börja med det negativa så jag rensar systemet lite, och förhoppningsvis gör er taggade på att läsa om de positiva delarna.

Det största felet var jag beredd på, så även om det är det största felet så är det verkligen inte det som störde mig mest. Storyn är på tok för rörig. Eller rättare sagt, den försöker berätta för mycket och när trådarna ska knytas samman så blir det inga snygga knutar, utan rätt hafsiga som duger beroende vad du vill med dem. Men vackra är de inte, vilket är synd, för om filmen bara hade varit lite längre och mer välskriven, så hade själva grundkonceptet eventuellt fungerat riktigt bra.


Megan Fox var däremot någon som störde, och det rejält! Vilket är väldigt tråkigt, för början var riktigt lovande. Hennes April är en reporter som drömmer om det där super-reportaget, men istället får täcka de larviga och sömniga förmiddagsreportagen. Hon hoppas att ett ordentligt reportage om Fotklanen som terroriserar ska vara hennes genombrott, men innan hon på allvar lyckas komma alla fakta på spåret, så har hon fått sparken. Och därefter går det rätt utför med våran April. Inte i berättelsen, där det klättrar i stadig takt uppåt, utan för porträttet av April; helt plötsligt är hon inget annat än ett lamt sexobjekt, och trots att jag borde vara beredd på det (det är ju ändå Megan Fox vi talar om här!), så blir jag ändå riktigt besviken. Sexist-skämt finns det några enstaka av, så det finns naturligtvis arga fans som kallar hela filmen sexistisk. Personligen tycker jag att skämten är för få, men det rättfärdigar verkligen inte att de finns, för det borde de inte göra. Skäms manusförfattarna!

Att filmen sen tenderar i att halka in i klassiska Hollywood-klyschor gör inte saken bättre. De sexistiska skämten har jag redan nämnt, samt även det taskiga manuset (som det ju tenderar till att vara när en film riktar sig till en yngre publik), men jag kommer på mig själv med att sakna karaktärsutveckling helt och hållet. Ingen verkar lära sig någon och ingen karaktär har en egen konflikt att ta hand om. Det kan man i och för sig baka in i kritiken gentemot manuset, men jag vill ändå inte riktigt sätta det under samma punkt. Det finns trots allt en antydan till att det kanske hade kunnat komma med lite utveckling, men det sopades antagligen åt sidan för att kunna fylla på med snygga actionscener. Klassiskt, och väldigt irriterande.

Men det är ju trots allt en ninja turtle-film, så vad tyckte jag om turtlarna?
Tja, i ärlighetens namn älskade jag dem, och det känns som att jag är tämligen ensam om att göra det. Ta-ta-taaaam, nu tar vi de positiva delarna!

Hur heta är de inte?! Hallå?!?!

Designen på turtlarna är riktigt bra! Den hårdaste kritiken är att de är på tok för stora för att vara smidiga ninjor, då de alltid har varit relativt små i alla andra versioner, men själv köper jag inte riktigt det då de i alla dessa versioner är på tok för starka för sin storlek. Här var styrkan mycket logisk, och även om ninja-aspekten inte längre känns lika logisk så blir det aldrig att den upplevs som verklighetsfrånvänd (det är muterade sköldpaddor vi pratar om, hur mycket logik kan vi dra in i det här?).
Sen har vi ju då att de är fula. Ja, ursäkta, men det är förmodligen såhär de skulle ut om de var verkliga. Jag älskar att de har tagit fasta på att faktiskt ge turtlarna helt unika kroppstyper, ansikten och accessoarer, för jag har alltid tyckt rätt illa om att de alltid ska se likadana ut, och att endast deras masker skiljer dem åt (förutom Mirage då där endast deras vapen skiljer dem åt). Och jag tänker inte förneka att Don är jävligt attraktiv med sina gadgets och glasögon, även om det sistnämnda kändes en aning krystat i försöket att framställa honom som nörd.
Gruppdynamiken som är själva kärnan i alla TMNT-sammanhang finns där, och särskilt två scener ("99 ostarnas pizza" samt den fantastiska hiss-scenen) övertygar mig om att man har i alla fall fattat vad som gör ninja turtles till något älskvärt. Det räcker gott och väl för att köpa mig.

Ninjor är väl ändå lika med action, så hur känns actionscenerna? Hade Michael Bay för mycket att säga till om?
Visst, hans klassiska explosionsscener finns där, men det upplevs aldrig som dumsnygg action skapad för en lika korkad publik, utan man har verkligen försökt sätta dessa i sitt sammanhang. Varje koreograferad rörelse med antingen turtlarna eller Splinter eller Shredder (alltså, Shredder är ju bland det coolaste jag har sett!) får mig att studsa upp och ner (bildligt alltså) av pur förtjusning. Någon sa att snö-scenen man får se en skymt av "kan lätt vara det snyggaste vi har sett i sommar", och jag är fullt beredd att hålla med. Jag vill hellre kalla actionscenerna för "snygga med en antydan till dum", vilket ju de flesta snygga actionscener oavsett film faller inom.


Men igen, hur snygga scenerna än är så rättfärdigar det ändå inte att man i förmån för action drar ner på presentation och utveckling av karaktärerna.

Övriga karaktärer imponerar mer eller mindre. Den här versionen av Vern föredrar jag många gånger hellre än den klassiska Vernon. Det faktum att filmens huvudskurk, Eric Sacks, och Shredder samarbetar är också riktigt läckert, jag gillar Sacks som skurk (hans ondskefulla plan, som är på tok för ogenomtänkt, är enbart dåligt manusarbete, och inte karaktärens fel), och Shredder liknar inte alls en Transformers, utan bara en otäck och väldigt vass (haha) ondskefull variant till tidigare versioner. Pluspoäng för att han faktiskt är riktig japan i den här filmen och pratar japanska!



I överlag så finner jag den här filmen lite väl underskattad, men det betyder verkligen inte att man ska förvänta sig ett mästerverk. IGN sammanfattade det bäst så jag upprepar deras slutgiltiga kommentar:

"Neither the best nor the worst of TMNT, the Teenage Mutant Ninja Turtles film is just okay, though it has its moments"

Och ja, den är många gånger bättre än TMNT III, och om du frågar mig så även TMNT. Ni vet den där animerade filmen från 2007:



Har ni sett den än? Och vad tyckte ni i så fall?

söndag 19 oktober 2014

Ett måste för TMNT-fans!

Ibland prioriterar jag mina pengar helt jävla galet enligt många, men va fan, serier är inte att prioritera fel!

Särskilt inte när det gäller Teenage Mutant Ninja Turtles!

Jag unnade mig den här godingen nu när jag hade en så bra månad (beroende på hur man ser det såklart).



Det är alltså de 7 första berättelserna från de ursprungliga Mirage-serierna av Peter Laird och Kevin Eastman, inklusive en miniserie (Raphael #1 "Me, myself and I"). Den kommer i en jättefin inbunden kartonnage som verkligen ser ut som en klassisk pizza-kartong (känslan mot fingrarna är väldigt konstig med andra ord), och har den snyggaste färggivningen jag har sett i en färgutgåva. Jag har ett par andra utgåvor också i färg men en annan tryckning förstås,  och de är inte alls lika snygga.




Hittills har det släppts tre volymer och fler är på g, det tar bara lite tid. Men är man ett ninja turtle-fan (som har pengar över såklart) så ska man definitivt unna sig de här pärlorna!

Va fan hände med min kamera?!?!?!

Jag är van vid att när mina teknik-prylar går sönder, så gör de det ganska ordentligt på en gång. Datormöss slutar fungera, tangentbord vill helt plötsligt inte reagera, mp3-spelare går helt pltösligt inte att starta oavsett hur nya batterier du stoppar i och dvd-spelaren säger "no disc" oavsett vad du stoppar i den.

På senare tid har dock mina prylar gå sönder på ett mer successivt sätt. Min slide-mobil till exempel, hade först en trasig slide, sedan var jag tvungen att ha samtal på högtalare för att höra vad personen i andra änden sa, för att sedan behöva headset när mikrofonen la av, till att till sist inte vilja vara med längre.

Min kamera sen 1 ½ år tillbaka verkar ha fått sig en smäll på displayen, även om jag inte direkt fattar hur det gick till, så nu när jag ska ta kort så ser det ut såhär:




Det går visserligen att ta bilder fortfarande, och det går att i viss mån se vad man håller på med. Det enda som egentligen blir lidande är att man inte kan förhandsgranska bilderna i kameran längre.
Så ja, den är definitivt på upphällningen men eftersom den fortfarande "fungerar" så tänker jag fortsätta använda den.
Men att ta bilder är numera lite som ett utmaning, och jag är inte så förtjust i tekniska utmaningar.

lördag 18 oktober 2014

Oj, hade jag en blogg? Det kom jag inte ihåg...

Skämt åsido, det är klart att jag inte glömmer bort att jag har en blogg, men jag har inte prioriterat den. Jag har knappt prioriterat något roligt alls. Universitetsstudier är tamefan döden för en friluftsarkitekt!

Roa mig mellan plugg, ångest och konstnärsliv har jag lyckats med ändå, uppenbarligen, för en hel del inläggsutkast hittade jag i arkivet. Så uppdateringar kommer!

tisdag 30 september 2014

Läspauser

Ojojoj, jag var inte beredd på att skola och studio skulle ta så mycket av min tid, jag har inte spelat ett enda spel på tre veckor. Och lustigt nog har jag mest pratat spel på den här bloggen, när jag inte klämmer in med enstaka filmrecensioner såklart.

Så jag måste ju definitivt prata mer om serier för det hinner jag läsa mellan varven!



Jag har bland annat unnat mig att börja samla på Tintin. Det var på tiden, en sådan kultklassiker bör man egentligen inte vara utan. Dessutom fick jag "Enhörningens Hemlighet" på dvd, jag skulle kalla det en bra deal.

söndag 21 september 2014

Bakis söndag utan alkohol

Huvudet känns sådär tungt som om jag vore bakis, men jag har inte inmundigat alkohol på en vecka. Och även om jag inte är en expert på just festämnet så betvivlar jag starkt att man kan bli bakis en vecka efteråt.

Trots det ska jag ändå göra ett försök till att rycka upp mig. Jag har en invasion av bananflugor som jag trodde var under kontroll, men den verkade explodera nu när jag sov borta i några nätter. Suck, stånk och stön med väldigt mycket pust och frust i släpvagnen bakom.
Så nu måste jag städa, vare sig jag vill eller ej. Och förbereda lite väldoftande fällor.

Inte får jag sitta och slappa efteråt heller. Jag är inbokad på möte med Dotterbolaget här i Umeå, där vi ska diskutera fram något för Survival Kit festivalen. Vi får se vad det blir av det.

Jag borde också sätta mig ner och ordentligt formulera ihop min kommande studiecirkel, för det duger inte att gå på kurs för att bli cirkelledare om man inte har koll på sin egen sådan. Egentligen är det inte så svårt, jag måste bara sätta mig och faktiskt formulera det. Vilket känns väldigt jobbigt (så jobbigt att jag nog hellre sitter framför youtube och kollar på repetitiva klipp av katter).

Jag borde även sätta igång och tuscha lite saker då jag ju har en deadline att hålla, men det kan jag inte säga för mycket om just nu heller! Det berättar jag mer om senare i veckan, så peppa på!

Sen har jag visst lovat att hälsa på familjen också. Det känns nog som jobbigast av allt, men jag kan liksom inte skjuta på det mer känns det som. Livet har kommit emellan för ofta, så nu är det lika bra att få det ur vägen.
Med det sagt så vill jag bara poängtera att det faktiskt är trevligt att hälsa på familjen. Det är bara rejält energidränerande, och med tanke på hur låg min energinivå är, oavsett vad jag gör just nu, så är det ju inte så konstigt att jag blir lite motvillig.

Egentligen skulle jag nog vilja sitta och spela hela dagen... Känns som om det var på tok för länge sedan jag hade en sådan dag....