expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

onsdag 23 april 2014

Vardagsmat i patriarkatets online gaming

Igår kväll blev jag spontant medbjuden av en skolkamrat att spela quake live, något jag aldrig tidigare hade spelat. Det visar sig snabbt att spelet är ett lagom hysteriskt shooter där man kör online och oftast i så kallade free-for-all matcher där spelaren med flest kills vinner.
Det var väldigt roligt och extremt beroendeframkallande. Det räckte liksom inte att bara vara skicklig, man måste ha hyfsat med tur och lagom djärvhet.
Jag har dock fastnat, trots att mina stats skriker nybörjare, så när kompisen loggar ut kör jag lite till. Jag spelar två matcher till, inte heller den slutar med särskilt bra stats för min del men jag märker ändå att jag har lärt mig snabbt och gjort märkbara framsteg på så kort tid.
Sen får jag plötsligt kommentaren:
"Fucking bitch, girl's can't play GTFO!!!"

....

Ursäkta?

Jag borde göra en seriestripp om det här, bara för att det är så jävla dumt.

För hur uppmuntrad till att fortsätta spela är jag på en skala ett till tio efter det här? Minus 50 kan jag säga.

tisdag 22 april 2014

When you play the game of thrones, you win or you die

Tidigare under påskveckan började jag och Jay se på Game of Thrones, efter så mycket tjat från olika håll. Och vi har gått igenom de första två säsongerna så snabbt att jag knappt har haft tid att kommentera det här på bloggen!

Lite kort bara:

Om jag hatar Joffrey?
Japp. Nummer tre på min mest hatade fiktiva karaktärs-lista. Hela Lannister-familjen kan gott ta och bege sig långt åt helvete där de inte kan ställa till med nåt mer elände. 

Om jag har någon favorit?
Jag försöker att inte ha det, eftersom den enda spoiler jag har lyckats åsamka mig via internet är att alla man gillar dör. Så jag tar helt enkelt för givet att ALLA dör så blir jag inte förvånad när de väl gör det. Jay tycker jag är lite väl pessimistisk, men jag anser att jag besparar mig själv onödigt lidande. Och när nu en del har börjat dö så kan han lite surt erkänna att jag har ett rätt sunt förhållningssätt. Tack tack! Så nej, inga favoriter direkt.
Men jag skulle ljuga om jag inte piper av förtjusning var gång Daenarys har en scen


Om jag gillar serien so far?
Både och, jag blir alltid illamående och väldigt irriterad över maktspel, men serien består ju tack och lov av så mycket annat också. Karaktärerna är komplexa och genomtänkta, många enskilda sidohistorier är riktigt spännande och eftersom många episoder är så skickligt uppbyggda med spänning och cliffhangers så är det svårt att inte bli indragen. 

Men det är klart att jag ska fortsätta följa den!

söndag 20 april 2014

En nostalgitripp bland barndomsminnenas musik

Den här brukar dyka upp i mitt huvud emellanåt, förslagsvis när jag påminns om Skansen i antingen tanken eller i samtal med andra. Lagom söt och otroligt catchy!


Däremot har jag lite svårt att förstå texten, schimpanser har ju ingen svans? Å andra sida, texten i barnvisor är kanske det sista som man ska börja analysera för djupt i jakt på logik.

fredag 18 april 2014

En nörd firar påsk

Fast så mycket till firande är det inte, jag vare sig äter mer ägg eller godis än vanligt och jag klär heller inte ut mig till påskkärring, eller skickar påskkort (även om det sistnämnda hade varit en fin gest till åtminstone släkt man inte träffar för ofta).

Långfredagen har jag dessutom för mig ska genomlidas i andakt och tristess, då det är förbjudet att arbeta just denna dag.

Well, skit i det, säger den här nörden och testar ett indie-spel på Steam: Oknytt.


Ni läste titeln rätt, det handlar faktiskt om oknytt och svensk folklore i största allmänhet. Jag har bara tagit mig igenom 2 ½ kapitel hittills men jag kan ändå säga att det är ett fantastiskt gulligt point-and-click spel! Du spelar som en märklig liten varelse som inte alls vet vem hen är och vilken plats hen bör ha i världen, och för att ta reda på det löser du små uppgifter åt nattens och mörkrets varelser. Jag har redan träffat på älvor, gårds- och hustomtar, skrämmande fågelskrämmor, Näcken, Nattramn, Brunnsgubben samt även en riktigt otäck häxa.


Ett riktigt charmigt spel och definitivt mer givande om man är bekant med forntidens folktro.

Det enda negativa jag har att säga om det hittills är att det låter förbaskat dumt skumt att höra de svenska namnen på varelserna med engelskt uttal. Älvor uttalas [æ'lvʊə:r] och Hustomte blev [hʌs'tɒmt], det låter helt sjukt. Särskilt när den korrekta stavningen på ordet finns i texten:

Att läsa ett "the" framför är också dumt skumt
Rekommenderas varmt till Steam-användare!

söndag 13 april 2014

Lite söndagsilska

Ännu en gång har en person i min bekantskapskrets förrått sina principer och gått med i den sekt som invaderar hela världen med stor framgång: Facebook.

Varför blir jag upprörd över detta? För att jag själv inte har Facebook, och inget intresse av att skaffa det, och trodde att en person med så starka principer som jag själv skulle kunna hålla stånd för det sociala trycket.

Missförstå mig rätt, det är inte så att jag är en osocial jävel som hatar att umgås med andra människor, eller ens har ett agg gentemot internet communities. Jag loggar flera gånger om dagen in på Deviantart för att se om någon har uppdaterat eller kommenterat eller skickat meddelanden till mig, och har en del bekanta där som jag numera vet vad de heter på riktigt och var de bor.
Bloggandet gör en ganska social också, då man flänger runt bland allas forum, lämnar små kommentarer med jämna mellanrum och får svar tillbaka. En slags rolig kommunicering och synliggörande som är riktigt trevlig och ger något till en.
Jag säger inte heller att Facebook inte gör allt detta, vid mer än ett tillfälle har jag hört om folk som har hittat igen gamla kompisar och bekanta som man har velat ta upp kontakten med men kanske inte vågat/kunnat, och som man nu kan kommunicera enkelt och bekvämt med. Hur bra som helst.

Men genast uppkommer då ett problem: eftersom Facebook är så lättillgängligt för ALLA så blir det helt enkelt för många där. Hela internetvärlden kommunicerar direkt via Facebook, bilder och andra dokument över hela webben kan enkelt länkas direkt via Facebook, och butiker kan lätt sprida reklam och erbjudanden via Facebook. Och det blir helt enkelt för stort.

Vem som helst kan skapa falska konton som inte går att åtgärda, vem som helst har tillgång till dina bilder som ju inte ens är dina när du väl har lagt upp dem på Facebook (de tillhör sajten och kan utan medtycke användas hur som helst) och vi ska inte ens gå in på alla dessa grupper som är ALLTFÖR lätta att skapa om VAD SOM HELST.

När man dessutom inser att supporten inte tillhör den bästa i världen börjar man dessutom bli otroligt mer negativt inställd. För hur svårt ska det vara att som support hjälpa till med falska konton, radera konton tillhörande avlidna personer, uppmärksamma brott mot upphovsrätten eller rena rama trakasserier? Har MySpace haft det problemet?
Till och med Youtube har bättre support än Facebook!

Det finns inte mycket som jag engagerar mig i, men jag gör så gott jag kan och orkar med. En av de saker som berör mig starkt är internetmobbing, vilket är en alltför vanlig sak på Facebook.Och det svider i hjärtat var gång jag råkar uppmärksamma det i andra medier, såsom nyheter och bloggar.Jag skulle inte kunna hindra mig själv från att lägga mig i, och det orkar jag verkligheten inte just. Jag har inte råd att förlora energi på något så kraftsugande just nu.

Jag kommer aldrig att skaffa Facebook, jag kommunicerar lika lätt med mobilen, och vad gäller internetsocialisering så klarar jag mig långt med bloggandet och DArt.

Jag finns inte på Facebook, alltså existerar jag inte?

måndag 7 april 2014

Superhjältarnas patriot; Captain America

Jag ska på en gång erkänna att jag inte har läst alltför många Captain America-serier. För mig har han alltid varit en medlem i Avengers (ja, även innan filmen kom) och inte en enskild hjälte såsom Spiderman eller Ironman.

Vilket ju känns synd när de nu gör en Captain America-uppföljare som är fylld med godis till alla serietidningfans. Aja, vad ska man göra förutom att läsa serierna i efterhand? För det känner jag att jag verkligen borde nu när jag har sett "Captain Ameria; The Winter Soldier (såg den i lördags tillsammans med Jay).



(hur kommer det sig att den heter "Return of the First Avenger" på svenska?)

Jag kan tycka att ett bra omdöme på filmen är just att den uppmuntrar en till att undersöka källmaterialet mer noggrant. Om inte annat tyder det ju på att man var riktigt nöjd med det som serverades och därför längtar efter mer av den varan. Och var annars ska man leta om inte i Marvels serieuniversum?

Jag gillade filmen skarpt i alla fall, även om den kanske inte riktigt var så bra som jag har hört andra säga att den är. Men jag är å andra sidan inget enormt fan av Captain America, även om jag uppskattar båda filmerna samt hans bidrag i "The Avengers". Och cad jag har förstått så görs karaktären rättvis, så det ger mig desto större anledning att gräva mig djupare i universumet.

lördag 5 april 2014

Where the Wild Things are

Ni vet hur det kan vara med en del filmer, när allmänheten inte riktigt vet vad de ska bilda sig för uppfattning och därför inte pratar för mycket om den. "Fantastic Mr. Fox", en av mina absoluta favoritfilmer är ett perfekt exempel på detta. Jag känner ingen som vare sig ogillar eller gillar den särskilt mycket. De flesta har en åsikt som lätt kan beskrivas med ordet "meh".

Jag såg precis en sådan film igår, "Where the Wild Things are". Jag har inte hört ett ljud om den, vare sig negativ eller positiv kritik, och det är sällan jag även hör att folk har sett den. Tidigare har jag inte förstått varför, men gissade att filmen var såpass annorlunda att de flesta inte kunde bilda sig en uppfattning om den helt enkelt.


Och nu när jag själv har sett den så inser jag att det var en helt korrekt gissning.

Jag, och många andra, växte upp med boken som filmen är baserad på, en charmig bok om Max som lever rövare i sin karaktäristiska djurdräkt och skickas i säng utan kvällsmat, varav han börjar fantisera ihop ett spännande land med Vildingar som han lyckas tämja och bli kung över.


Hur ska en bäst fylla ut en 25 sidor barnbok till en film på 100 minuter?


Genom att helt enkelt låta det bli en precis presentation av hur ett barn fungerar såklart!

För min enda tanke under filmens gång var just en otroligt hög igenkänningsfaktor, där jag helt plötsligt mindes de händelser och känslor som inte blir ihågkomna lika lätt bland alla andra minnen som jag har.
Hur det var att bli orättvist behandlad och så genomledsen/arg att man gör saker utan att tänka sig för och heller inte förstår varför man gjorde det. Det gick liksom aldrig att sätta ord på det, och vuxenvärlden behandlade alltid allting så rationellt och logiskt, precis som vuxna gör. Men barn fungerar ju inte så. Barnpsykologer vet om det, men inga andra vuxna reflekterar så mycket över det.

Hur många låtsasvärldar hade inte jag i min egna lilla värld? Där allt var frid och fröjd och precis som jag ville ha det, och som jag kunde fly till när verkligheten blev för svår att hantera? Nu snackar vi alltså inte böcker och filmer, utan där JAG själv låtsades så intensivt att det kändes som på riktigt.
Jag var ostoppbar, jag fick bestämma, jag kunde alltid lösa alla bråk med enkla medel och ingen behövde någonsin tvingas i mat som en inte gillade. Så enkelt, och samtidigt så problematiskt, trots den problemfria tillvaron.


Och just därför känner jag att jag älskar "Where the Wild Things Are". Symboliken är precis lika luddig som ett barns fantasier, och det påminner oss om en del av vår barndom som vi inte bör glömma helt, även om vi har svårt att komma ihåg det som vuxna (och kanske inte VILL komma ihåg som vuxna). Och förhoppningsvis är det något som kommer att växa med tiden, i och med att filmen kändes så tidlös.

Ni som har sett den och kommenterar den med just ett "meh", försök se den en gång till, men den här gången försöker ni verkligen sätta er in i Max som ett barn. Minnas hur ni själva var som barn.
När ni slutar vara för logiska i behandlingen av filmen, kommer ni märka att ni faktiskt har en genuin känsla om den, må det vara hat eller kärlek eller ett mer motiverat "meh".
Men för mig, är "Where the Wild Things are" helt galet fantastisk.

Ytterligare ett bra intro till samlingen

Jag vet inte hur ni resonerar, men jag tänker mig att om ett intro är såpass mäktigt och indragande att när du har fått låten på hjärnan så är det just introt som du sätter igång i hjärnans musikspelare, snarare än andra delar av låten, så är det helt klart ett bra intro. Ett sådant exempel är Pentatonix "Daft Punk" (ett snyggt medley av totalt 6 Daft Punk-låtar), som har precis ett sådant intro, men också en förtrollande video. Jag skyller på de blåa ögonen i kombination med den spännande klippningen.

Spelas förslagsvis på riktigt hög volym med mycket bas

Det värsta är att jag skulle nog, om jag hade haft denna låt i winamp, förmodligen lagt till den på min topp 20-lista. Vilket är en småhemskt tanke, för vilken låt hade fått ryka till förmån för den här? Jag gillar dem ju allihop!

Enklaste lösningen då hade nog varit att istället göra en "Topp 25"-lista. Mycket smart, ingen låt behöver ryka och jag kan dessutom välja in ytterligare 4 låtar. Genialt!

fredag 4 april 2014

Ett nytt träsk stavas Team Fortress

Jag är rätt duktig på att halka in i träsk av olika slag, och även om det inte är alltför ofta som jag trillar dit lika djupt som jag gjorde med till exempel Mass Effect eller för den delen Teenage Mutant Ninja Turtles (som aldrig verkar lämna mig oavsett), så är det ändå rätt trevligt att hitta nya saker att underhålla sig med på fritiden.

Nu senast har jag nyfiket laddat ner Team Fortress 2 på Steam, ett gratis multiplayer fps med riktigt roliga karaktärer och enkelt upplägg som gör att jag ifrågasätter varför jag ens varit skeptisk från första början, för det var jag! Jag gissar att den negativa attityd jag har mot CS emellanåt påverkar mitt omdöme och ger mig fördomar mot liknande spel.

Jag har ännu inte vågat mig på det riktiga multiplayer-läget, där man spelar mot riktiga spelare istället för datorn, men å andra sidan har jag endast i skrivande stund kommit upp i närmare 15 timmar, där jag har utforskat de olika klasserna och förstått på ett ungefär hur man spelar med dem. Nu fattas bara att höja svårighetsgraderna så kan man kasta sig ut sen!
Jag menar, sina första dyk gör man ju inte i djuphavet utan i en söt liten barnbassäng!

torsdag 3 april 2014

Få Dead Space gratis!

Just nu kan man ladda ner det första Dead Space helt gratis! Det finns inga hakar, och inga dolda avgifter, allt som krävs är att man har ett Origin konto, samt även Origin. Vilket det inte heller finns någon hake med, det är precis samma slags tjänst som Steam. Det är heller inte en tidsbegränsad nedladdning, när du väl har fått hem det så är det ditt för evigt.


Jag ifrågasätter verkligen inte chansen att få gratis spel, vad jag däremot blir nyfiken på är vad motivet kan tänkas vara. Men det uppenbara svaret är väl att EA Games (som äger Origin och skapade Dead Space) vill kompensera spelvärldens alla gamers för all skit vi har blivit utsatta för.

Om ni inte förstår vad jag menar så finns det ett ord som kan det: profit. EA är det girigaste företaget i spelindustrin och väldigt duktiga på att suga ut mer pengar ur sina kunder. Varför kommer Sims 2 och 3 i så många expansioner och prylpaket? Varför fick Mass Effect trilogin helt plötsligt så många DLC's när EA började samarbeta med Bioware? Varför släpper bolaget spel som antingen buggar för mycket eller är inkompletta? Listan kan göras lång. Men det finns många anledningar till att Electronic Arts blev utnämnt till det värsta bolaget i Amerika.

Jag har svårt att tänka mig att förtroendet för dem skulle öka bara för att de låter spelare ladda ner deras spel gratis, men om igen, jag klagar inte.

Ni som är intresserade av att spela ett hyllat överlevnadsskräckspel i tps (third person shooter) tycker jag verkligen ska passa på, och snart! Erbjudandet gäller bara fram till 8 maj.

Första användningen av den nya boleron

Häromveckan tog jag mig en titt på garnet jag fick i julklapp, ett riktigt fluffigt sådant med 4 nystan av vardera svart och rosa. Färgerna var underbara, men va sjutton skulle jag göra av ett sånt fluffigt garn?


Man skapar sig en superenkel bolero såklart!

Bra sak när man fortfarande är lite förkyld ^^

Den här varianten stickar man som en halsduk till lagom längd och syr sedan ihop till ärmar med en lagom stor öppning i mitten av halsduken. Alla mina 8 nystan gick ju naturligtvis inte åt, till den här använde jag lite mer än två nystan svart. Men det är inte fy skam att ha en lite varmare bolero i sin ägo. De enkla idéerna är oftast de bästa.
Jag ser inget hinder med att spara resterande garner till något annat roligt.

Jay såg mig sitta och sticka den och såg gulligt fundersam ut. Jag la upp mitt halvfärdiga arbete på armen, förklarade vad jag hade tänkt göra och frågade vad han tyckte.

"Det kommer se ut som gorilla-armar!" sa han med ett leende.

Tja, inte mig emot, att krama en gorilla inbillar jag mig är jättemysigt, varmt och mjukt fluffigt.

onsdag 2 april 2014

Spotify vet vad jag gillar

För en eller två veckor sedan skaffade jag Spotify. Japp, jag som svor att inte ge hän åt det service-programmet föll ändå dit. Mest för att det var praktiskt att Jay har ett premium konto som jag utnyttjar nej jag menar förstås råkar använda eftersom han glömmer att logga ut från min dator när han har varit hemma på besök. Hohoho!

Men jag har såklart en egen användare också, även om jag inte använt den än, och förmodligen inte kommer göra det heller. Jag fattar liksom inte hur Spotify fungerar med sina spellistor och den knäppa sökmotorn som hellre söker på det jag sökte på senast snarare än det jag vill söka på nu. Och innan ni kommer dragandes med "men det är inte sååååååå svårt", var bara tyst. Jag har inget som helst intresse av att lära mig det där, jag använder liksom winamp till allt min musikspelande och det trivs jag jättebra med. Spotify känns som något man måste lära sig att gilla om man inte gillar det på en gång.
Med tanke på att det tog mig 8 år från det att tjänsten kom till dess att jag skaffade det tyder ju på att inte alls gillade det på en gång. Eller hur?

Det enda jag gillade med det var att direkt när jag hade skapat ett konto och Spotify skulle föreslå musik åt mig så dök det här upp:


Liksom, Eminem som främsta förslag? När jag precis återupptäckt honom? Hur kul var inte det?

tisdag 1 april 2014

Aprilskämt och födelsedag

Aprilskämt har jag lite blandade åsikter kring. Å ena sidan är ju vissa skämt så geniala att man inte kan bli förbannad, utan återberättar dem årligen som en riktig klassiker bland aprilskämt. En av mina favoriter var 2008 när Blizzard avslöjade att nästa WoW-expansion skulle släppas till Atari.

Asså... asså... vaaa?

Eller som 2010 när Deviantart bestämde sig för att byta ut alla användar-ikoner till helt nya som inte gick att ändra under hela dagen. Jag minns att jag hade en tjusig gif som ikon som visade Jacob från Twilight förvandla sig till varg, med texten Team Jacob som rullade in. Moget Deviantart, mycket moget.

Annars har jag haft min beskärda del av klockor som flyttats runt, saker som inte ligger där man sist la dem, eller pruttkuddar under sittdynor. Jag är inte så road av aprilskämt i min direkta vardag.

Första April är faktiskt en dag som jag gärna kommer ihåg för en annan anledning, och det är Teenage Mutant Ninja Turtles' födelsedag. I år är det extra speciellt eftersom det är nu 30 år sedan som de underbara gröna hjältarna kom till.

/AmirKameron
Japp, för exakt 30 år sedan så släppte Peter Laird och Kevin Eastman sin första serie tillsammans, "Teenage Mutant Ninja Turtles", inte som ett aprilskämt men serien var definitivt en sorts parodi på superhjälteserier med mutanter i huvudrollen. Resten är historia, serien nådde faktiskt framgång och stor popularitet, Fred Wolf producerade sin disneyfierade serie som nådde internationell framgång, och turtles var ett faktum som få har missat, oavsett variant, och som inte verkar kunna dö (tack och lov!)

De har följt mig troget i 23 år av den tiden och jag kommer hålla dem tätt intill mig tills antingen mitt barnasinne dör eller jag själv gör det. Turtles är en sådan självklar del i mitt liv

Wow, vad hade mitt liv varit utan ninja turtles?