expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

tisdag 30 juli 2013

When I find true north

I mitt föregående inlägg låter det nästan som om hela syftet med resan vara att roa sig en aning på tivolit, men så var det ju inte.

Nope, hela syftet med redan, och som jag har taggat för sedan februari/mars, var att se det bästa bandet någonsin live:


Och även här har jag en liten bekännelse att komma med:

Jag har aldrig varit på rock-konsert förut. Ever. In. My. Life.

Och innan jag blir anklagad för att lida brist på upplevelser så ska jag vara specifik och säga att jag har aldrig varit på konsert med riktigt stora band. Jag såg Electric Banana Band och Hjalle & Heavy när jag var liten, och en massa spelningar där lokala band har spelat har betats av under årens gång.

Men hittills är Bad Religion det största bandet jag har sett live. Det är något att vara stolt över i alla fall. Och åh, va bra de var!

Blygt fan (i fel t-shirt) poserar utanför entrén
En kritiker nämnde att Gröna Lund inte riktigt var det bästa stället för gubbarna att uppträda på, och det kan jag hålla med om: publiken var grymt loj och röjde inte alls järnet som jag hade föreställt mig att de skulle göra (ett trettiotal punkare stod längst fram och dansade järnet men det var då åtminstone en eller två tusental i publiken som bara stod där).
Inte kunde jag låta bli att emellanåt bli hemskt självmedveten där jag själv stod och skråla med och höjde armarna, eller alternativt gungade i takt. Knäna mådde inte alltför bra när spelningen var över.

Den loja publiken till trots så presterade bandet så sjukt bra. Sångaren Greg Graffin har en otrolig karisma och scennärvaro som smittade av sig allt mer på resten av bandet ju mer de spelade.



Jag var beredd på många låtar från deras senaste platta, men att börja med Past is Dead var ett märkligt val. Sen rullade det på med klassikerna We're only gonna die och New dark ages, innan plattans titelspår verkligen visade vad gubbarna gick för, True North. Efter det kom en salig blandning av låtar från gamla album (klassikern 21st Century (Digital Boy) fick alla att studsa!), och jag älskade att få höra Fuck You live (Greg skojade om att de sjöng Funk You istället, då de ju spelade på en typ familjescen) samt även Dharma and the Bomb. Men den bästa låten var definitivt American Jesus, så här ska ni fanimig lyssna!



Låt se, vad körde de mer? Anesthesia, Generator, den älskvärda I want to conquer the world, titelspåret till mitt favoritalbum Recipe for Hate, Suffer, You (alla mina olyckliga kärleksperioder har haft den här som soundtrack), Do what you want, No direction ("No Bad Religion song can make your life complete"... så sant), No control, självklart den sönderspelade klassikern Punk Rock Song, Sanity, Submission Complete (Greg hade oerhört svårt att stå still under den här), Infected, Sorrow, och självklart den allra första "hiten": Fuck Armageddon... This is Hell.
Om jag hade lite synpunkter på att Past is Dead var knepig att börja med så var däremot Dept. of False Hope ett fantastiskt bra avslutningsnummer. En liten allsång i refrängen infann sig och stämningen blev nästan religiös. Vilket är hemskt ironiskt då deras attityd kring religion kan sammanfattas med låten Come Join Us som de också spelade med fanatiska blickar.


Efteråt var jag i ett slags lyckorus där jag kände mig sprickfärdig, och väldigt förvånad att det faktiskt gick att älska bandet och deras musik ännu mer nu efter att ha sett dem live. 

Det tog visserligen 13 år av kärlek till bandet innan jag tog mig för att se dem, vilket var bra fånigt av mig, men nu är det gjort. Och fortsätter de leverera både album och shower i framtiden så kommer jag att följa dem med än mer entusiasm.

Fucking Finally en BR-tröja i ägo!
Stackars Jay hade inte alls koll på låtarna då han inte är ett fan, men han var sjukt imponerad i alla fall och det räcker för min del.

lördag 27 juli 2013

Gröna Lund

Egentligen är jag för trött för att blogga när jag har jobbat hela dagen (okej, 7 till 15), men här kommer ett inlägg i alla fall! Ack ack, va duktig jag är!

Först vill jag bara få det sagt: Jag har aldrig varit på Gröna Lund förut. Ever. In. My. Life. Liseberg har jag besökt två gånger i mitt liv och är det enda nöjesfältet jag kan jämföra med.

Så nu...

Jag visste att stället skulle vara kompakt, men att det skulle kännas så klaustrofobiskt hade jag inte en susning om! Enda positiva med det var den underbart skrämmande effekt det blev av att åka alla dessa berg- och dalbanor som gick omlott varandra.

Så självklart åkte vi varenda berg- och dalbana de hade! Och jag älskade varenda åktur, mer eller mindre.

Kvasten var rätt läcker, och skapade hysteriska fniss hos Jay när jag under andra åkturen utbrast ett glatt "Away, Sanchez!"(och ja, man hänger med benen och har rälsen ovanför huvudet, det pirrade härligt i tårna!)

Meme-referens, skapad av Lordess-Alicia
Jetline var riktigt kul med alla sina svängar och dippar (särskilt den underbara 79° dippen mitt i åkturen), så den åkte vi också två gånger.

Twister däremot, som jag antar skulle ha likadan effekt som Balder på Liseberg med riktiga berg och dalar, var inte alls lika spännande. Men det kanske gjorde sitt till att vi stod i kö ca 40 minuter i gassande sol med lite väl mycket folk och utan vatten i 28° värme. Usch...

Alla slänggungor och fritt fall undvek vi som pesten, slänggungor för att vare sig jag eller Jay uppskattar den där "jag-håller-på-att-flyga-ur"-känslan man får, och fritt fall ger mig panikångest.

Flygande Mattan och liknande karuseller tål jag visst inte heller, jag mådde riktigt illa efter den turen. Känns inte riktigt som att magen får följa med i någon vettig ordning.

Insane däremot, älskade både jag och Jay!


Konceptet är enkelt: gondolen dras ca 35 meter rakt upp över marken och släpps sedan för att självmant tumla nerför banan, helt okontrollerat och helt unikt för varje åktur. G-krafterna där är inte att leka med! Men antagligen är de tillräckligt omväxlande och omfattande för HELA kroppen på ett sådant sätt att man inte blir illamående. Inte jag i alla fall. Jag mådde betydligt värre av Flygande Mattan faktiskt. Höjden kändes inte heller skrämmande, faktum är att Balder knäcker den biten några gånger om. Och Jay som har åkt Atmosfear på Liseberg tyckte inte att Insane kom ens i närheten i skrämselfaktor. Jag tänker själv inte ta reda på om det är sant, jag litar istället på honom i den frågan.
Även Insane åkte vi två gånger, på raken dessutom. Utan att känna oss ostadiga eller illamående efteråt. Mer bara speedade på övertrötthet och adrenalin.

Så kallad "bevis"-bild, men det är typ den minen jag gjorde under åkturen enligt Jay
I överlag var nöjesfält-delen av resan till mycket stor belåtenhet. Jag väljer ju självklart Liseberg över Gröna Lund alla dagar, men Grönan har ändå en speciell charm och en och annan trevlig attraktion som inte Liseberg har. (*HOST* Insane)

Väl värt ett heldagsbesök, men två dagar behöver man inte, såsom man definitivt behöver på Liseberg.

fredag 26 juli 2013

Jaha...

"...nu har man rest färdigt, nu har man kommit hem igen, och det säger jag att man får perspektiv på sitt liv när man kommer hem, med alla sina vykort och sortera dem. När ens dotter kommer in och säger "Jag vill ut och leka!" stannar dom i sandlådan, och börjar peka: ÖKEN!!"

Nä, någon resa till öknen vart det inte, men vädret i Stockholm var lite väl varmt och soligt för min smak, så jag känner mig helt slut efter endast två dagar.

Och trots att jag har varit hemma ca två timmar nu, och hunnit varva ner, käka middag, packa upp och surfa ikapp på alla mina favoritsidor, så mår jag fortfarande lite illa. Lite sådär svagt av åksjuka, eller snarare efterverkningar av en sådan.

Någon vettig bot mot det finns det knappast, annat än att fortsätta ta det lugnt, så det tänker jag göra, i form av Mass Effect. Har inte riktigt haft tid att sakna spelet, men nu när jag väl är hemma vill jag faktiskt spela lite grann.

onsdag 24 juli 2013

Hej hopp galopp!

Nu far jag till Stockholm och njuter av fantastiska burgare från Texas Longhorn, adrenalinkickar på Gröna Lund samt det ångestfyllda konsertbesöket på samma plats. Bad Religion FTW!!

Vete katten om jag kommer njuta så hårt av vädret dock, SMHI förutspår varmt och soligt väder, och vi vet ju alla vad jag tycker om sånt i överdrivna mängder.

Vi ses på fredag!

måndag 22 juli 2013

Det där med convents... eller vad man säger

Comic-con pågår för fullt i San Diego, den största mässan för allt som jag tycker är kul; serier, tvspel, filmer, cosplay och kändisar av alla dess slag. En fest av nyheter och avslöjanden utan dess like, och ett event som hela världens nördar ser fram emot, eller längtar efter att en dag i sitt liv kunna besöka. IGN publicerar dagligen artiklar därifrån och påminner mig om det.

Själv är jag strandad här i Sverige och har ganska svårt att ens ta mig till Europas större städer. Chansen att jag någonsin skulle besöka comic-con är så gott som förumbar, vilket är ett rätt tråkig tanke.

Då kan man kanske tycka att det är tur att det finns några trevliga convent här i Sverige som är väl värt ett eller två besök, och att det är långt ifrån lika svårt att prioritera i sin "vad-nördigt-ska-jag-prioritera-att-lägga-pengar-på"-lista.

Fel igen.

I mina yngre dagar tyckte jag att ett convent skulle vara bland de mest spännande att göra här i Sverige, men aldrig att jag hade pengar som gick att använda till sånt.

Nu i mina äldre dagar kan jag lägga pengar på sånt, men då är jag å andra sidan riktigt feg och kommer på massvis med ursäkter med varför jag INTE skulle fara. Oftast av det rent löjliga slaget, såsom att jag är inte alls tillräkligt intresserad av tvspel för att fara dit, eller att alla serienördar är så sjukt mycket nördigare än mig och att jag inte skulle ha något alls gemensamt med dem, eller bara att hela upplevelsen skulle vara en besvikelse.

Jag som inte ens vågar dra mig iväg på tvspelsjam som sker med jämna mellanrum här. Med den löjliga motiveringen att jag inte är tillräckligt bra på tvspel.

Att jag just nu sitter och spelar Mass Effect på hardcore nästan hela tiden spelar ingen roll.

Jag borde verkligen rycka upp mig och faktiskt bara fara iväg. Se vad som händer. Åtminstone på nästa års seriemässa i Stockholm.

Fast usch, det gjorde mig nervös...

söndag 21 juli 2013

Usch för jobb!

- "Måste man ha jobb när man blir stor?"
-"Jaa, det måste man!"

Usch fy, jag känner mig precis som Bertil just nu med alltför mycket jobbdagar som tar upp ens tid. Men pengar är pengar, hur ska man annars ha råd med alla trevliga prylar som gör vardagen en aning trevligare?

Mass Effect har svårt att släppa taget om mig så jag låter det hållas, och fortsätter spela en andra runda. Gör helt andra val än jag gjorde under den första omgången. En hel del av dem är ganska så rejält tvivelaktiga. Oops...

Annars har jag ägnat på tok för lång tid åt att försöka få Windows Movie Maker att fungera på min dator, men utan framgång. Jag misstänker starkt att det kanske eventuellt men förmodligen beror på att jag av någon outgrundlig anledning inte har administratör stämpel på min dator, utan bara är en simpel användare med noll tillåtelse för ändringar. Tack som fan för den!

Eller så är Windows 7 inte det fantastiska operativsystemet som folk vill få det till.

Frustrerad och uppgiven gör det mig i alla fall.

Så jag tröstshoppar skivor som jag velat ha lite för länge, yay!


fredag 5 juli 2013

20 dagar kvar

Om 19 dagar reser jag och Jay ner till Stockholm på minisemester, för att om 20 dagar besöka Gröna Lund och se Bad Religion live. Mitt absoluta favoritband genom tiderna. Och jag är så pepp pepp pepp!!

Jag har förberett mig noga genom att lyssna igenom deras två senaste album, som jag av någon anledning missat (så går det när andra saker distraherar, typ Mass Effect). Mycket dumt av mig, för de är fantastiska! Det blir främst låtar från deras allra senaste album på spelningen som jag har förstått det, men då det är en förbaskat fräscht album med både en och två och många mästerverk på, så klagar jag inte alls.


Åh, vad jag längtar!

måndag 1 juli 2013

Livsbarometern på ca 60 procent

Jag nämnde i min recension till Mass Effect 2 igår att det var en vecka sen ungefär som jag spelade ut trean.

Anledningen till att inget har blivit sagt sedan dess är inte för att jag är besviken på spelserien, långt ifrån. Jag ska recensera tredje spelet ordentligt, men kan redan nu säga att det är definitivt ett av de bästa spelen jag har spelat någonsin!

Men det var en otroligt omtumlande resa på så många sätt att jag fortfarande känner mig lite ostadig i tankarna och försöker bena ut det med hjälp av youtube. Inte hjälper det när man jobbar lite mer än heltid som personlig assistent heller. När jag kommer hem är jag helt slut och vill sällan göra nåt annat än just att spela.

Så just nu har jag återupptagit mitt multi-tasking inom spel, och sitter just nu med "Mirror's Edge" på pc, "Super Metroid" på SNES och en ny sparfil i "Mass Effect". Någon vill kanske påpeka det märkliga i att spela om Mass Effect så tidigt efter att jag har avslutat serien, men med tanke på hur många olika slags val och klasser och svängar du kan ta i spelet så är det värt mer än en speltur. Faktum är att det finns fans som har spelat hela serien nonstop i 1 ½ år i olika varianter och jag förstår dem gott och väl.

Jag är i alla fall inte död. Jag orkar bara inte riktigt med alla komponenter i livet just nu.