When I find true north

I mitt föregående inlägg låter det nästan som om hela syftet med resan vara att roa sig en aning på tivolit, men så var det ju inte.

Nope, hela syftet med redan, och som jag har taggat för sedan februari/mars, var att se det bästa bandet någonsin live:

Och även här har jag en liten bekännelse att komma med:

Jag har aldrig varit på rock-konsert förut. Ever. In. My. Life.

Och innan jag blir anklagad för att lida brist på upplevelser så ska jag vara specifik och säga att jag har aldrig varit på konsert med riktigt stora band. Jag såg Electric Banana Band och Hjalle & Heavy när jag var liten, och en massa spelningar där lokala band har spelat har betats av under årens gång.

Men hittills är Bad Religion det största bandet jag har sett live. Det är något att vara stolt över i alla fall. Och åh, va bra de var!

Blygt fan (i fel t-shirt) poserar utanför entrén

En kritiker nämnde att Gröna Lund inte riktigt var det bästa stället för gubbarna att uppträda på, och det kan jag hålla med om: publiken var grymt loj och röjde inte alls järnet som jag hade föreställt mig att de skulle göra (ett trettiotal punkare stod längst fram och dansade järnet men det var då åtminstone en eller två tusental i publiken som bara stod där).
Inte kunde jag låta bli att emellanåt bli hemskt självmedveten där jag själv stod och skråla med och höjde armarna, eller alternativt gungade i takt. Knäna mådde inte alltför bra när spelningen var över.

Den loja publiken till trots så presterade bandet så sjukt bra. Sångaren Greg Graffin har en otrolig karisma och scennärvaro som smittade av sig allt mer på resten av bandet ju mer de spelade.

Jag var beredd på många låtar från deras senaste platta, men att börja med Past is Dead var ett märkligt val. Sen rullade det på med klassikerna We're only gonna die och New dark ages, innan plattans titelspår verkligen visade vad gubbarna gick för, True North. Efter det kom en salig blandning av låtar från gamla album (klassikern 21st Century (Digital Boy) fick alla att studsa!), och jag älskade att få höra Fuck You live (Greg skojade om att de sjöng Funk You istället, då de ju spelade på en typ familjescen) samt även Dharma and the Bomb. Men den bästa låten var definitivt American Jesus, så här ska ni fanimig lyssna!

Låt se, vad körde de mer? Anesthesia, Generator, den älskvärda I want to conquer the world, titelspåret till mitt favoritalbum Recipe for Hate, Suffer, You (alla mina olyckliga kärleksperioder har haft den här som soundtrack), Do what you want, No direction ("No Bad Religion song can make your life complete"... så sant), No control, självklart den sönderspelade klassikern Punk Rock Song, Sanity, Submission Complete (Greg hade oerhört svårt att stå still under den här), Infected, Sorrow, och självklart den allra första "hiten": Fuck Armageddon... This is Hell.
Om jag hade lite synpunkter på att Past is Dead var knepig att börja med så var däremot Dept. of False Hope ett fantastiskt bra avslutningsnummer. En liten allsång i refrängen infann sig och stämningen blev nästan religiös. Vilket är hemskt ironiskt då deras attityd kring religion kan sammanfattas med låten Come Join Us som de också spelade med fanatiska blickar.

Efteråt var jag i ett slags lyckorus där jag kände mig sprickfärdig, och väldigt förvånad att det faktiskt gick att älska bandet och deras musik ännu mer nu efter att ha sett dem live. 

Det tog visserligen 13 år av kärlek till bandet innan jag tog mig för att se dem, vilket var bra fånigt av mig, men nu är det gjort. Och fortsätter de leverera både album och shower i framtiden så kommer jag att följa dem med än mer entusiasm.

Fucking Finally en BR-tröja i ägo!

Stackars Jay hade inte alls koll på låtarna då han inte är ett fan, men han var sjukt imponerad i alla fall och det räcker för min del.