expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

torsdag 26 september 2013

Alltså, det här med GTA V...

Jag kan på rak arm säga att jag inte har haft något uppenbart sug efter att spela något av GTA-spelen, dels för att bilar inte intresserar mig och dels för att historier om kriminalitet inte lockar. Jag växte liksom upp med hjälte-historier, jag lekte för fan hjälte med mina leksaker och ville alltid att de onda skulle besegras ordentligt! Så jag har ganska svårt att se varför den aspekten av just GTA lyckas dra in en så enorm fanskara. Såvida inte större delen av den fanskaran består av omogna skitungar för då är det inte svårt alls längre.

Däremot har jag full förståelse för den enorma sandlådevärld som spelen alltid har haft, en enorm värld där du kan köra omkring precis som du vill, göra vad du vill och inget i spelet pressar dig till att göra annat. WoW är liksom inte samma sak, det är ju verkligen bara uppdrag på uppdrag, levla sin karaktär och dess rustning och vapen, samt utforska områdena i rätt ordning.

Jag avskyr också det faktum att när diskussionen om våld i tvspel dyker upp så ska alltid GTA nämnas som ett praktexempel på hur hemskt och moraliskt fel det är med våldsamma tvpspel, och det gör mig alltid trött. Visst kan du skjuta ihjäl den där prostituerade kvinnan du raggade upp och låg med i bilen, men det finns inget i spelet som uppmanar dig till att göra det. Möjligheten finns bara där, och det är långt ifrån alla spelare som gör sådana moraliska tvivelaktiga handlingar.
Då är det faktiskt värre i The Sims, där du kan ha ihjäl dina simmar på rent ut sagt groteska sätt. Visst, det är kanske inte så visuellt våldsamt, men definitivt moraliskt tvivelaktigt att låta sina simmar dö genom att aktivt ta beslutet att dränka dem, svälta dem, låta dem bli ihjälbitna av flugor, dö av ångest, eller den gamla klassikern; låta dem brinna upp vid spisen?
Så nej, debatten om tvspelsvåld ska definitivt inte fokusera på GTA.

Just nu gör dock spelserien mig ganska rejält irriterad. Dels för att den nu släppta femman är så otroligt överhajpad att jag blir rent ut sagt illamående, alla på IGN och Gamespot tjatar om spelet, och själv har jag svårt att tro att det kan vara bra. Visst, man kan argumentera för att jag inget ska säga om saken då jag inte har spelat spelet, men å andra sidan ser jag hur hårt alla fans håller spelet om ryggen och hur hårt kritiserad man blir om man poängterar minsta lilla brist. Det gör mig otroligt skeptisk.

Inte blir det bättre av att debatten om feminism ploppar upp igen, därför att en kvinnlig recensent på Gamespot, Carolyn Petit, gav spelet 9 av 10 i betyg, dels för att hon tyckte att karaktärerna var alltför inkonsekventa emellanåt, men också för att hon kritiserade spelets porträtterande av kvinnor. Ordagrant sa hon såhär:

"Characters constantly spout lines that glorify male sexuality while demeaning women, and the billboards and radio stations of the world reinforce this misogyny, with ads that equate manhood with sleek sports cars while encouraging women to purchase a fragrance that will make them “smell like a bitch.” Yes, these are exaggerations of misogynistic undercurrents in our own society, but not satirical ones. With nothing in the narrative to underscore how insane and wrong this is, all the game does is reinforce and celebrate sexism. The beauty of cruising in the sun-kissed Los Santos hills while listening to “Higher Love” by Steve Winwood turns sour really quick when a voice comes on the radio that talks about using a woman as a urinal."

Och jag blir bara trött av att läsa kommentarsfälten, men om det kan ni se här nedan (ja, ni ska titta på videon!)


Jag tror inte för fem öre att kritiken hade varit lika hård om det hade varit en man som recenserat spelet, om nu inte den mannen hade gett spelet för lågt betyg (jag har fortfarande inte förlåtit Tom McShea för att han gav Skyward Sword 7.5 av 10).
Jag tror också på att gränsen mellan satir och förstärkande av verkligheten är ganska så hårfin emellanåt och att det är alltför lätt att snubbla över den gränsen emellanåt, eftersom man tror att det räcker att ha rätt tonfall i "rätt" sammanhang. Nej, det är som han säger: satiren slutar vara satir när den upprepas.

Sen kan jag inte låta bli att vara påverkad av Jay's hårda kritik mot fyran, där storyn, spelsättet och sandlådan inte alls levde upp till hans förväntningar när han såg det skyhöga betyget (10/10), och hur skeptisk HAN är mot femmans betyg.

Näe, håll gärna GTA, och den omogna delen av dess fanskara, så långt borta från mig som det går. Men våga bara använda det som det perfekta exemplet i våldsamma tvspels-debatten!

onsdag 18 september 2013

En slags väntan är över

Ikväll när jag ändå inte gjorde något seriöst eller jätteroligt, så satte jag mig och drog ner det efterlängtade "TMNT: Out of the Shadows" som kom för ett litet tag sedan (jade hade mitt sedvanliga problem med xbox-live så jag är lite seg i starten, fy på mig!).

Jag har bara spelat lite mer än en timme men det verkar lovande på många sätt, främst genom att det är så satans snyggt och väldigt kul när fighterna kommer igång ordenligt. Samtidigt börjar jag också ana de där fällorna som alla moderna turtles-spel hamnar i och som bara ger ett besviket sug i magen, som att storyn är mer än väl underutvecklad.

Vi får se var slutresultatet blir, men jag är då inte avskräckt från att fortsätta spela.

tisdag 17 september 2013

Snabba möss!

Medan maten puttrar på spisen (grill cheese) och mitt hår torkar invirat i en handduk så passar jag på att uppdatera er med nyheten om att jag har nu köpt mig en ny mus av märket Steelseries. Det var den absolut billigaste gaming-musen jag kunde hitta på Mediamarkt, men nu kan jag sitta här utan problem.



Snygg var den ju också...

Om jag hinner ikväll ska jag utmana den lite i Sims 2, det enda spel där jag är sjukt snabb med musen och kan testa alla gränser. Kan hända att det sker imorgon också, nu klockan 18 ska jag på serieworkshop i tre timmar på Bildmuseet med min idol alla dagar: Anneli Furmark!

Peppa peppa peppa!

Just nu känns det faktiskt helt okej att jobba assistent tio timmar imorgon också, trots att det nog innebär att jag missar hela målerikursen som vi har den här veckan.

söndag 15 september 2013

Data-problemen tar aldrig slut

Det var riktigt länge sen jag nämnde något om det, men jag påbörjade Mirror's Edge någon gång i maj. Det började helt okej, men jag är inte direkt en pc-gamer så det där med att styra sin syn med musen är inte något jag är van vid. Inte var det särskilt lockande att spela heller när man nu inte hade en särskilt bra mus, min var den där billiga varianten som Clas Ohlson rear ut för 49 kr bara för att de råkar ha ett stort parti av den varan.

Så i augusti traskade jag glatt iväg till Mediamarckt och hittade en jättesöt mus som passade mig perfekt:



Satt skönt i handen, hade ett okej pris (249 kr) samt den där automatiska tryggheten som kan komma om produkten kommer från ett större företag.
Tyvärr fanns endast visningsexemplaret kvar men jag kunde få köpa den med rabatt. Sagt och gjort, för hur illa ställt kunde det vara med ett visningsexemplar?

Riktigt illa visade det sig.

Av och till, och på tok för ofta, så är musen extremt släpig i sina rörelser, det vill säga den hackar och tar osynliga skutt. Knapparna reagerar heller inte alltid direkt utan jag kan behöva klicka på en sak tre gånger innan något händer. För att inte tala om den inkonsekventa scrollern som oavsett vilka inställningar jag gör ALDRIG kan ha en konstant hastighet, utan ibland får för sig att scrolla upp och ner i blixthastighet. Spela spel med den här musen är inte att tänka på!

Jag hann dessutom slänga kartongen innan jag insåg att alla problemen inte gick att åtgärda med fräscha batteier, ny musmatta samt en grundlig rengöring, så nu sitter jag här med en datamus som jag inte kan lämna tillbaka och som var en enda stor besvikelse att köpa. Aldrig någonsin ska jag köpa ett visningsexemplar igen, inte vad gäller elektroniska prylar i vart fall (kläder till exempel spelar ju verkligen ingen roll).

Så nu måste jag införskaffa en ny mus ganska så omgående för att inte riskera raseriutbrott varenda satans gång som jag sitter och ska göra något vid datorn, och det kändes asdrygt! Dessutom kan jag inte låta bli att känna av en viss skepticism mot ett sådant inköp, när nu det här gick åt pipan.
Isch...

lördag 14 september 2013

Lever du än?

Ja, tänk för att det gör jag. Bloggen, intressen, sociala livet, allt hamnade i en slags stiltje när dels jag började andra året på konstskolan och försöker kombinera det med jobb (vilket inte går alltför bra kan jag säga) samt att Jay började på Dalkarså folkhögskola och veckopendlar de helger när han jobbar.

Jag vill väl inte påstå att jag har vant mig vid tillvaron, men jag råkade nämna för lite folk på skolan att jag hade en blogg. Det passar sig ju inte att då inte uppdatera i vettig ordning.