expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

lördag 5 april 2014

Where the Wild Things are

Ni vet hur det kan vara med en del filmer, när allmänheten inte riktigt vet vad de ska bilda sig för uppfattning och därför inte pratar för mycket om den. "Fantastic Mr. Fox", en av mina absoluta favoritfilmer är ett perfekt exempel på detta. Jag känner ingen som vare sig ogillar eller gillar den särskilt mycket. De flesta har en åsikt som lätt kan beskrivas med ordet "meh".

Jag såg precis en sådan film igår, "Where the Wild Things are". Jag har inte hört ett ljud om den, vare sig negativ eller positiv kritik, och det är sällan jag även hör att folk har sett den. Tidigare har jag inte förstått varför, men gissade att filmen var såpass annorlunda att de flesta inte kunde bilda sig en uppfattning om den helt enkelt.


Och nu när jag själv har sett den så inser jag att det var en helt korrekt gissning.

Jag, och många andra, växte upp med boken som filmen är baserad på, en charmig bok om Max som lever rövare i sin karaktäristiska djurdräkt och skickas i säng utan kvällsmat, varav han börjar fantisera ihop ett spännande land med Vildingar som han lyckas tämja och bli kung över.


Hur ska en bäst fylla ut en 25 sidor barnbok till en film på 100 minuter?


Genom att helt enkelt låta det bli en precis presentation av hur ett barn fungerar såklart!

För min enda tanke under filmens gång var just en otroligt hög igenkänningsfaktor, där jag helt plötsligt mindes de händelser och känslor som inte blir ihågkomna lika lätt bland alla andra minnen som jag har.
Hur det var att bli orättvist behandlad och så genomledsen/arg att man gör saker utan att tänka sig för och heller inte förstår varför man gjorde det. Det gick liksom aldrig att sätta ord på det, och vuxenvärlden behandlade alltid allting så rationellt och logiskt, precis som vuxna gör. Men barn fungerar ju inte så. Barnpsykologer vet om det, men inga andra vuxna reflekterar så mycket över det.

Hur många låtsasvärldar hade inte jag i min egna lilla värld? Där allt var frid och fröjd och precis som jag ville ha det, och som jag kunde fly till när verkligheten blev för svår att hantera? Nu snackar vi alltså inte böcker och filmer, utan där JAG själv låtsades så intensivt att det kändes som på riktigt.
Jag var ostoppbar, jag fick bestämma, jag kunde alltid lösa alla bråk med enkla medel och ingen behövde någonsin tvingas i mat som en inte gillade. Så enkelt, och samtidigt så problematiskt, trots den problemfria tillvaron.


Och just därför känner jag att jag älskar "Where the Wild Things Are". Symboliken är precis lika luddig som ett barns fantasier, och det påminner oss om en del av vår barndom som vi inte bör glömma helt, även om vi har svårt att komma ihåg det som vuxna (och kanske inte VILL komma ihåg som vuxna). Och förhoppningsvis är det något som kommer att växa med tiden, i och med att filmen kändes så tidlös.

Ni som har sett den och kommenterar den med just ett "meh", försök se den en gång till, men den här gången försöker ni verkligen sätta er in i Max som ett barn. Minnas hur ni själva var som barn.
När ni slutar vara för logiska i behandlingen av filmen, kommer ni märka att ni faktiskt har en genuin känsla om den, må det vara hat eller kärlek eller ett mer motiverat "meh".
Men för mig, är "Where the Wild Things are" helt galet fantastisk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!