The Stanley Parable

Jag såg Pewdiepie spela demon tidigare förra veckan, och tyckte det verkade superkul. Så när jag såg att det reades ut på Steam bara dagar efter släppet (på Steam alltså, spelet är lite äldre än så) så köpte jag det (80 kronor var helt okej) och började spela.

Totalt fyra timmar senare har jag gått igenom det mesta som spelet har att erbjuda, och konstaterar att jag omigen har varvat mellan att asgarva och utbrista ett wtf?

(Vad är det med mig och hitta sån underhållning? Först Wilferd, sedan Conker, och nu det här? Hur gick det till?)

Du spelar spelet i första-person som Stanley, en kontorsråtta som dagarna i ända får order om att trycka på knapparna på hans tangentbord, tills han en dag upptäcker att en hel timme har gått och ingen order har sagts. Nyfiket spanar han ut genom dörren för att upptäcka att alla hans medarbetare har på något mystiskt sätt försvunnit. Och här börjar spelet.

Med dig har du en berättarröst som med brittisk accent talar om för Stanley vad han ska göra.

Därefter har man ett val att antingen göra som berättarrösten säger, eller helt enkelt tvärtemot. Beroende på vilket val man gör tar spelet en ny handling och leder så småningom till ett unikt slut, men eftersom allt redan är förprogrammerat så finns det liksom inget unikt kvar.

Och här ligger, så att säga, spelets poäng: att visa hur meningslöst det är med fria val i spel eftersom allt ändå finns som en klar bana. Vissa menar att det kanske är meningslöst att spela det då, men jag säger tvärtom, man ska spela det!

Att ifrågasätta denna natur av spel är en kul grej som kanske inte nödvändigtvis är en banbrytande tanke för hela industrin, men definitivt får en att tänka både en och två gånger innan man hyllar ett spel för dess alla valmöjligheter (jag talar med er Rockstar fans som håller dem så jävla hårt om ryggen!!).

Sen är ju jag ganska svag för brittiska accenter så när man har ett hysteriskt roligt manus som läses av en brittisk skådespelare så är jag tämligen fast.

Det tog mig visserligen inte lång tid att utforska, men oj va roligt jag har haft! Och med tanke på att jag betalade mindre än vad man får göra för en dvd-film av standardlängd (alltså ca 90 minuter), så känner jag heller inte att det inte var värt pengarna. Det var ett riktigt roligt spel, och jag är glad att jag spelade det!

PSST!! För er som ändå inte ids spela det så kan ni spana in när Pewdiepie gör det, han reagerar rätt roligt på allt, även om det finns en del saker han missar.