Underskattat del 2

Om jag har underskattat nöjet av att mata serier (som anime till exempel), så underskattar de flesta min nuvarande besatthet, vilket är rätt tråkigt. Inte för mig, utan för att serien som sådan förtjänar mer respekt än vad den får.

Jag pratar om Yu-Gi-Oh, serien som de flesta viftar bort som en barnslig, töntig och dålig kopia av Pokémon fast med kortspel istället, som endast blev gjord för att sälja kortspelet som även det de flesta känner till.
Och som sagt, det är jättetråkigt att serien inte får mer respekt än så.

Ja, det är kortspel i fokus, det går inte att komma undan, och är du inte det minsta intresserad så förstår jag att den inte direkt lockar. Men att det finns något mer än bara dueller i serien, det förbises av de flesta, och det underlättar heller inte att den bild vi har av serien är att den är riktad till yngre barn.
Faktum är att i Japan, riktade den sig till 14-15 åringar.

Jag såg en stor del av serien och läste lite av mangan när det kom till Sverige, kan det ha varit 2003? Men nu när jag ville ge den en ärlig chans var det inte direkt nostalgin jag var ute efter, så jag kom inte ens på tanken att leta upp den svenska dubben (och när jag väl gjorde det långt senare så insåg jag att den är usel). Dessutom är jag ju mer en som föredrar undertexter än dubbat, och framförallt vad gäller serier. Så när jag satte mig för att se Yu-Gi-Oh på japanska, var den inte alls såsom jag mindes den. Där jag mindes den som rätt ljus och lättsam, så är det japanska originalet mycket mörkare och våldsammare.

Anden & Yugi - Ja, de är två helt olika personer, jag lovar, deras hår är bara ett sammanträffande!!

Nåväl, serien handlar i alla fall om Yugi (ovan till höger), killen som så gott som alla känner igen på sin knasiga frisyr. Han är en riktig spelnörd som är alltför snäll för sitt eget bästa, samt även ser mycket yngre ut än sina 16 år och ofta råkar ut för skolans mobbare. En dag löser Yugi ett egyptisk pussel som han har fått av sin farfar, och då händer det märkliga saker. I pusslet vilar en ande (ovan till vänster) som nu tar bosättning i Yugis kropp via pusslet. Närhelst en fara hotar, tar anden över Yugis kropp och utmanar angriparna på livsfarliga spel där förloraren bestraffas hårt.
Så börjar mangan. Anime serien som sändes här i Sverige, tar istället sin början lite senare, där anden har bott i Yugis kropp ett tag. Yugi känner till dennes existens men de kan inte prata med varandra, och anden tar nu oftast istället över när det vankas dueller. Vilket börjar ganska omgående då Yugis farfar får sin själ stulen och endast kan få tillbaka den om han vinner en turnering. Anden och Yugi startar resan tillsammans med sina vänner, och så börjar en 224 episoder lång serie där mer än kortspel står i fokus.

Jag erkänner att sammanfattningen i sig låter rätt enkelspårig, men de sidohistorier som finns är mer än enkelspåriga. Där finner vi istället identitetssökande, djup vänskap (särskilt mellan Yugi och Anden, men den är så märklig så jag vet inte ens om det går att kalla vänskap), hämnd, svår ångest (vid ett tillfälle blev min egna ångest porträtterad och då tog jag paus i två dagar), död (inte så barnsligt längre va?), samt ett egyptiskt tema som faktiskt var det första som fick mig intresserad från första början. Jag vet heller inte hur många action serier det finns där huvudtemat är just vänskap, och att vara godhjärtad är det som är mest åtråvärt.

Karaktärerna är allt annat än opersonliga, utan är både minnesvärda och flerdimensionella, och deras relationer är omöjliga att inte bli indragen i. Det finns lager av komplexitet som går att prata om länge (jag kan prata hur länge som helst om vem som helst av dessa underbara karaktärer).

 Sen hjälper det heller inte att det kryllar av fantastiska monster, den viktigaste komponenten i duellerna. Skaparen Kazuki Takahashi har min djupaste respekt när han har lyckats skapat en så härlig variation.

❤ The Sky Dragon of Osiris är min absoluta favorit, så jävla cool!! ❤

Så... Jag såg klart serien redan i maj. Och nu i slutet av november är jag fortfarande djupt nere i det här träsket. Hur är det möjligt frågar ni er?
För att det finns så mycket material att ta del av. Vi har tre filmer, 6 serier (varav 4 av dessa är spinoffs), 4 olika manga serier (varav tre av dessa är spinoffs), samt ett enormt community som skapar egna serier (doujinshi), fantastiska parodier (sök efter Little Kuriboh på youtube så ser ni vad jag menar), fan fiction, data- och tvspel, samt även kortspelet i sig såklart. Vilket fortfarande räknas som ett av världens bästa kortspel (jag tror inte det slår Magic dock). Jag själv älskar det och önskar jag hade fler att duellera med, och som inte spelar med de senaste korten (alla kortspel utvecklas ständigt och det är rätt svårt att hänga med om du inte spelar seriöst).

ska väl erkännas att det bara är Yugi som kan få det att se riktigt coolt ut

Inte nog med det. Nästa år firar serien 20 år (hjälp, jag känner mig gammal!), och det firas med en helt ny film, Dark Side of Dimensions. Jag kan säga att den är hajpad som fan, även av mig. I april nästa år släpps den på japanska biografier, och vi får väl se när den letar sig till västvärlden (hit till Sverige lär den inte komma vilket ju är synd, men det är inte som att det finns någon riktigt stor nördkultur här).

2015 kommer vara året då mitt fokus till största delen låg på Yu-Gi-Oh. Liksom 2013 var det år då Mass Effect var det som låg mig varmast i hjärtat.

Det är även tack vare Yu-Gi-Oh som jag bestämde mig för att börja lära mig japanska, så säga vad en vill om serien men något gott kom ur den.

 © Kazuki Takahashi, Yu-Gi-Oh! Duel Art