expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

fredag 17 februari 2012

Skyward Sword final thoughts

Nu har man tragiskt nog avslutat Skyward Sword!
3 månader efter att spelet släpptes har jag äntligen tagit mig igenom hela spelet, och den här gången gick det förvånansvärt fort för att vara jag (som jämförelse kan jag nämna att det tog knappt 1½ månad för mig att spela färdig SS medan Ocarina of Time tog nästan det dubbla. Och nej, jag har heller inte spelat på varenda lediga stund).
Jag saknar det redan.

Att lära sig spelets kontroller gick oerhört fort och var otroligt härliga! Jag tyckte mycket om Wii Sports: Resort och hur man använde sig av Wii Motion Plus där, men det hade dock sina fel och brister. Här kändes det som en riktig kontroll. Självklart kunde även det strula, men felet låg betydligt oftare hos mig än hos själva spelet (självklart går det inte att blocka med skölden när man är mitt uppe i ett slag med svärdet). Striderna blev betydligt roligare än i många andra Zelda-spel och även om det stundtals kändes en smula svårhanterligt så var det aldrig för svårt. Självklart har jag svurit en hel del, men jag svär jämt, och särskilt när felet ligger hos mig och jag aldrig utvecklas av det.

Först och främst, spelets grafik är helt makalöst! Jag vet att det finns folk som har gnällt över att den påtvingade genvägen att använda sig av impressionistisk stil för att dölja den låga upplösningen, men ärligt talat: måste vi ha ett sådant behov av HD? Tv-spelsnördar borde lära sig att även kunna uppskatta det vackra istället för enbart det realistiska. Skyward Sword tar det bästa från Wind Waker och Twilight Princess och gör en perfekt blandning där varje ruta kan upplevas som ett konstverk (eller den bästa fanart du kan hitta). Vill du ha HD så föreslår jag att du spelar Mass Effect. Vill du däremot ha något trevligt att titta på, så spela Skyward Sword!

Spelet består dock inte bara av underbar grafik, utan även av en fantastiskt karaktärsgalleri. Det märks att det är japaner som ligger bakom, ett mycket gammal redskap för att lyckas med en historia ligger i att ha så bra karaktärer som möjligt. Det lärs främst ut på manga-skolor men även tv-spelsutvecklare har börjat lära sig den svåra konsten. Självklart finns det några enstaka karaktärer som man nästan genast glömmer bort (såsom den där Mogman uppe vid vulkanen som utmanar en på ett grävarspel som liknar Minesweeper men utan roliga belöningar för det), men i övrigt bärs historien upp helt perfekt av våra underbara huvudkaraktärer samt bifigurer.

Templen som också är en stor del av Zelda (se här) känns också mer utvecklade. Då de i tidigare spel har varit otroligt stora och i många fall svåröverskådliga, så är de här mycket mindre men innehåller så otroligt mycket mer. Jag har inga problem med att veta var jag ska, och det faktum att de har slagit ihop kompassen och kartan gör mig överlycklig! Bossarna är också helt otroliga, och även om jag inte har gillat att slåss mot dem alla så har de utan tvekan varit bland de coolaste i Zelda-universumet.
En kul grej som de har lagt till med uppenbar inspiration från Twilight Princess och dess ”twilight-realm” är Trials, där Link ska utveckla viktiga egenskaper som den utvalda hjälten behöver. Även om varje sekund av dem höjde min adrenalinnivå märkbart många steg och faktiskt gjorde mig slut i både kropp och sinne så älskade jag dem.

Hur är det med historien då? Med detta spel ville Nintendo förklara hur exakt alla Zelda-spel hänger ihop, vilket de har försökt med ända sedan Ocarina of Time. Det blir en ordentlig utmaning då skaparna inte hade en tanke på att spelen skulle hänga ihop alls när det första spelet i serien kom 1986. Och ja, självklart kan många moment kännas en aning krystade, såsom att Triforce skulle enkom vara tre simpla trianglar inte mer värt än en av de större skatterna i spelet (vad hände med den medvetna Triforce i A Link to the Past?). Men med tanke på vad de hade att göra med så är slutresultatet mer än godkänt. Du upplever verkligen den episka känslan av att det är nu allt skapas, det är nu som alla legender i kommande spel i serien upplevs och kommer berättas om i generationer. Det är nu det verkligen händer och du får slita som ett djur för att få det att hända. Du blir inte bara hjälten helt slumpmässigt utan du måste bli den hjälten och fortsätta bevisa att du verkligen är utvald, och det berör känsliga punkter i mig. Jag känner mig verkligen som den tuffa hjälten som kastar sig in i faran utan att blinka ens.
Du förstår utan svårighet hur spelen börjar hänga ihop och du älskar dem ännu mer för det!

Men är spelet perfekt? Självklart inte, hade jag fått bestämma så hade spelet inte fått 10/10 i betyg, utan snarare 9.8/10. De flesta stora spelrecensenter verkar dock avsky att använda sig av sådana decimaler för man ser det aldrig idag, utan de använder sig istället av 0.5 steg.
Vad är då fel med spelet? Låt mig påpeka först att bristerna är mycket små!
Främst så är det spelets utmaning. För en som jag som tillhör de mediokra spelarna är spelet perfekt men för de riktigt duktiga kan många utmaningar kännas som alltför enkla. Det finns inga jobbiga pussel som tar evigheter att knäcka och de flesta fiender är heller inte såpass hemska att du riskerar att dö (med undantag av den allra sista). Och när man själv inser att det finns så otroligt många svårare och nästan roligare utmaningar i de andra Zelda-spelen så blir man en smula besviken.
En annan grej som också är en petitess är det jag nämnde förut med hur de behandlar Triforce i historien. Vi har ju tidigare fått uppleva hur mäktig den är och är betydligt mer än bara en kraft för innersta bönen ”vid just det tillfället”. Att dessutom kasta in en tidsparadox i det som kan eller kan inte vara logisk känns inte heller som rätt sätt att behandla den på.
Men förutom det fanns inget annars att kommentera negativt.

Jag nämnde tidigare Tom McShea och hur jag ansåg att hans betyg var orättvist, men då jag ännu inte hade spelat SS så hade jag egentligen inget att säga till om. Nu när jag har koll på alla detaljer och har upplevt allt som kan upplevas så kan jag lätt slå ner på hans betyg med betydligt mer kraft i mina åsikter. Han snackar fortfarande skit och Gamespot borde allvarligt överväga att låta någon annan recensera om spelet.

Spelet får av mig 9.8 av 10 och jag kommer vilja spela om det mycket snart, och gärna mer än en gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!