expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

torsdag 13 september 2012

Halo 3: ODST (finally!)

Här kommer äntligen mina tankar kring Halo 3:ODST, som vi gubevars spelade ut för ett bra tag sen! 


När jag och Jay avslutade Halo 2 så trodde jag att vi skulle gå vidare med trean direkt men det tyckte inte Jay. Istället påbörjade vi Halo 3: ODST, som tillsammans med Halo: Combat Evolved var det enda Halo-relaterat som jag hade sett tidigare. Hade inga förväntningar och ingen kunskap, tänkte bara att det skulle bli intressant att se.

Spelet avviker direkt i storyn, där man inte alls får följa Master Chief och Cortana, utan istället den super-elit av soldater som kallas Orbital Drop Shock Troopers och tar vid i mitten av Halo 2's historia, där Covenant upptäckte Jordens lokalisering och ett slagskepp påbörjade en invasion i afrikanska staden New Mombasa (alltså den existentiella staden Mombasa), innan det plötsligt slog till reträtt och skuttade ut i hyper-rymden. Där fortsätter Halo 2 vidare tillsammans med skeppet, medan man i ODST får följa de efterkommande händelserna på Jorden. Bara det hade kunnat bädda för en katastrof (herregud, ett helt spel utan Master Chief?!?!?!?) men tro mig när jag säger att det är INTE ett svagt spel i kedjelänken.


Visst störde det en aning att man istället spelar som en ODST-soldat vars rustning påminner vagt om Master Chief och dessutom har en liknande personlighet (ingen uppenbar hjälte-typ, tystlåten, tuff och stark när det krävs av honom, osv. ), men Rookie ger ändå tillräckligt med intryck för att skapa en egen karaktär. Dessutom är det ganska skönt att inte ha Master Chiefs alla bekväma egenskaper, som till exempel att kunna falla från höga höjder utan att tappa liv (även om jag saknade att inte kunna bära två vapen samtidigt T_T)

Spelkänslan är också helt annorlunda. Tidigare spel har ändå varit ganska ljusa, men här påminner det mer om mörka höstnätter som gatulampor verkar oförmögna att lysa upp. För att kunna orientera sig har därför ODST-soldaterna en slags "night-vision" som lyser upp konturerna av omgivningen med gult och fiender med rött. Och det, kära vänner, är i detta fall genialiskt! 
Dels med tanke på att känslan blir mera hemtam, det är betydligt lättare att relatera till Rookies singel-upptåg på Jorden är du kan göra med Master Chief ute i Rymden, och särskilt när man har lagt stor vikt vid att göra det så realistiskt som möjligt. Men också för att det är ett moment som alltid har stört mig en aning i tidigare spel, där man knappt har kunnat urskilja fienderna om miljön har varit tillräckligt mörk, nu äntligen blivit åtgärdad. Givetvis kan man välja att spela utan "night-vision" för att få den där lilla spännande thriller-känslan av att smyga runt i en mörk ödslig stad mitt i natten, vilket man bör göra emellanåt istället för att förlita sig helt på rustningens finesser. 

Något jag däremot saknar är mina Elites, för de var inte med alls här (om man inte räknar alla de döda kropparna av dem såklart). Att enkom slåss mot Grunts (som jag måste poängtera är snäppet för söta här), Jackals och Brutes (behöver jag säga att jag hatar dem?) och en och annan Hunter skapar inte riktigt samma välkomponerande kompott av spännande fiender. Jag vet mycket väl varför Elites inte var med, men det hindrar mig inte från att sakna dem i alla fall.

Sen gick det förstås inte att komma ifrån att trots att spelet verkligen gav dig en rolig spelglädje så känns det hela tiden som att något fattas. Du vill helt enkelt spela som Master Chief, och du vill ge dig in i konflikten mellan människor, Covenant och The Flood. Det känns inte tillräckligt att befinna dig på Jorden och i mer hemtama trakter, det händer lite för lite. 

Trodde aldrig att man faktiskt kunde sakna dem!!
Men även om Halo 3: ODST inte är det roligaste spelet i serien så var det långt ifrån något fel på det, och är man skeptisk mot det är man blott en fördomsfull idiot. 

Och ja, Sadie's Story var ett fantastiskt roligt sidouppdrag!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!