Min relation till South Park är egentligen ganska lustig. Jag minns året som serien kom hit till Sverige. Vi hade sett en film, alla syskonen och mamma, när vi efteråt insåg att klockan inte var så mycket. Så vanan trogen så började mamma zappa runt bland kanalerna. Och vad såg vi om inte South Park! Episod tre närmare bestämt (Volcano). Vi fastnade först för att det var tecknat, men allt eftersom programmet fortsatte så insåg vi att det inte precis var Disney-standard på showen. Mamma hatade det, och när programmet var slut så var vi totalförbjudna att någonsin se sån skit på tv, som hon så fint uttryckte det.
Ingen större fara, tänkte man då.
Efter några år insåg man hur roligt det var faktiskt var, och då blev man istället upprorisk och gjorde tonårsrevolt genom att faktiskt se skiten ändå. Fast i smyg såklart, man ville ju inte ha några privilegier indragna.
Så ni kan kanske förstå vad jag tyckte hamnade i topp bland alla fördelar som kom i och med att man flyttade hemifrån. Jag blev äntligen ett stort fan av South Park.
Och insåg snabbt till min stora glädje att man tillhörde den lilla skara som faktiskt förstod nästan allt Kenny Mccormick sa. Vilket inte är så svårt som det kan låta, det enda man ska komma ihåg är två saker:
1. Han säger i stort sett bara snusk, det är därför hans mun är "censurerad".
2. Med det i åtanke, använd fantasin och gissa på vad du tror han säger, magkänslan stämmer i tre fall av fyra.
 |
| Om du ändå vill veta vad EXAKT han säger, kolla här |
Han är då både min och sambons favoritkaraktär, även om Cartman inte hamnar så långt efter för min del (hur kan man inte gilla Cartman?!?! Han är ju underbar! Om jag bodde i South Park skulle jag bråka så mycket jag bara kunde med den lilla skitungen!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!