En annan väg bredvid det är att fortsätta göra roliga saker för att inte stanna nere i den mörka brunnen. Men vet ni vad, det känns otroligt pinsamt.
Sen jag skrev mitt förra inlägg har jag inte spelat spel en enda timme. Ni
"Va? Har du blivit sjukskriven bara för att spela spel? Hur vore det om du ryckte upp dig egentligen?"
Suck.
Märkligt då att titta på serier uppfattas som något mer rättfärdigat, i alla fall vad jag har upplevt. Så det har jag däremot gjort. Det skänker ju naturligtvis glädje för mig i stunden, och ingen skam letar sig på.
Att jobba konstnärligt är också något som uppfattas som okej, för konst är ju ändå "stimulerande" och en bra terapi för många. Så det gör jag för glatta livet i alla fall, och även om det ALDRIG ger mig en paus från verkligheten så blir det ändå en annan bit av den, och balsamerar min själ tillräckligt för att inte fullständigt gräva ner mig i mig självhat, för det händer annars för lätt (du ska inte tycka att du är en idiot bara för att du råkar tappa bestick på golvet när du diskar).
Men jag saknar att spela. Och varför ska jag skämmas för det egentligen? Vad är vitsen med att vara sjukskriven om du inte kan ta paus från den jobbiga verkligheten en stund så att du lyckas fylla på med mer energi för att ta hand om dig själv? Då kan jag ju lika gärna INTE vara sjukskriven.
Det finns inget värre än att höra just "ryck upp dig", för det går inte. Men jag måste, och kan framförallt, rycka upp mig på skamfronten i alla fall. För jag har inget att skämmas för.
