Implodering

Det är inte alltid lätt att vara nörd. 

Tillfällen där man utsätts för andra nördars besserwisser-attityd kan man oftast godta, likaså när man blir totalt dissad av oliktänkande som inte förstår varför man blir så besatt i något.

Vad man däremot har svårare att tackla är när man blir så uppfylld av en djupgående kärlek för något som gör att man imploderar av lycka och sorg om man inte får utlopp för den. 

Jag hade svårt att somna igår bara för det. 

Att spela slutet på "Majora's Mask" samt se "Lord of the Rings; The Return of the King" på en och samma kväll var inte den bästa idén. 

Det är inte alltid lätt att vara nörd.

Men det är värt varenda sekund av det

Snart är det över

Jag borde inte skriva nu, men kan inte låta bli. 

Jay står och lagar mat just nu och jag väntar bara på att maten ska bli färdig så att vi kan äta upp den snabbt. För efter maten stundar den sista fighten i Majora's Mask; mot Majora själv. Åh, som jag har längtat och kämpat för den här stunden (och nej, uppenbarligen har jag inte spelat varenda dag, då hade det naturligtvis gått betydligt fortare). Men nu är allt gjort, varenda hjärtbit är funnen, varenda mask är funnen, varenda liten pinal är hittad! 

Jay ville vara med och se slutet, så jag gissar att det kommer att vara ganska överväldigande. 

Spelet är visserligen inte slut ännu, men hittills så är det både det jobbigaste och det roligaste Zelda-spelet som jag har spelat. Visst, den ständiga tidspressen har alltid varit en källa till oro för min del, särskilt när det gäller templen, men samtidigt finns det så otroligt mycket fascinerande historia som jag har fått ta del av. Och det var inte alls lika jobbigt som i OoT, där de fanns betydligt fler utmaningar som jag oftast bara svor ve och förbannelse över. 

Nu sen blir det dock "Skyward Sword"!