Sant är i alla fall att det finns mycket sagt om Mass Effect 3. Mycket av det är övervägande besvikna/upprörda/arga/ledsna kommentarer om hur det inte alls var vad fansen ville ha. Jag sa tidigare att jag var övervägande positiv, men då får man ha i åtanke att jag förmodligen hade en mycket bättre spelupplevelse än de flesta andra.
Mass Effect 3 skiljer sig inte övervägande mycket från tvåan vad gäller spelsättet, systemet som påminde oss om Gears of War finns kvar. Nu har man dock lagt till några extra funktioner i striderna, såsom att rulla ut och in ur skydd, hoppa över hinder utan att behöva ta skydd först, ingen risk för utmattning (fatique) när du springer, samt en något högre hastighet. Detta gör att systemet inte längre bara påminner oss om Gears of War, nu är spelkänslan mellan de båda spelserierna nästan exakt likadan.
Det är dock inte nödvändigtvis en dålig sak, många av dessa funktioner gör striderna ännu mer dynamiska än de var i tvåan. Samtidigt blir dock magin över det unika speluniversumet en aning lidande, uppenbarligen för att det inte känns så unikt längre. Vilket är synd, men å andra sidan en såpass liten bagatell att de flesta (fritt översatt jag) inte ens tänker på det. Särskilt inte när hela spelet cirkulerar kring att stoppa galaxens invånare från att utrotas.
Japp, vi befinner oss i den situation att Reapers, som varit det huvudsakliga hotet genom spelserien och det slutgiltiga målet att besegra, nu attackerar hela galaxen och påbörjar den utrotning av invånarna som vi har försökt förhindra i de första två spelen. Desperation är den känsla vi nu får känna av, och den kommer att fortsätta följa oss trean ut. Och det är också det bästa med hela spelet. Jag erkänner att det fanns ögonblick där jag verkligen började storgrina och övervägde att sluta spela, för hur skulle det alls kunna sluta bra?
Spelet är kanske mest känt för kontroversen kring slutet; folk var oerhört besvikna när spelet väl kom då Bioware inte levererade det som var lovat. Faktum var att fansen var så upprörda att Bioware fick en sådan ordentlig press på sig, att de därför släppte ett förlängt slut som man fick ladda ner helt gratis och det gjorde fansen något nöjdare. Dock finns diskussionen kring slutet kvar.
Jag kände naturligtvis till den här kontroversen innan och det har garanterat påverkat mitt omdöme, men jag tar även i beräkning att jag var fräck nog att ladda ner två DLC's till trean, ett långt sidouppdrag som förklarar varifrån Reapers egentligen kommer ifrån (Leviathan), samt ett stort paket med nya områden på Citadel där man får ett långt sidouppdrag samt otroligt mycket humoristiskt innehåll för spelets karaktärer (Citadel).
Allt detta bidrog naturligtvis till att jag hade en fantastisk spelupplevelse jämfört med många andra, och därför kan jag inte kritisera slutet så hårt. Om sanningen ska fram så tycker jag att det faktiskt var bra, och det fick mig vid ett tillfälle att börja storgrina på riktigt för att det var så förbannat vackert (obs, det kan också ha spelat stor roll att jag hade Garrus som LI, alltså Love Interest, mer om det nedan).
Så nu när jag har gett en bakgrund till vad jag grundar mina åsikter på, så kan den här recensionen fortsätta.
Som jag sa så är nu spelsättet en direkt kopia av Gears of War, men det största fokuset ligger dock i handlingen och uppdragen längs med vägen. Det är nu det händer, det är nu vi äntligen ska stoppa galaxens, som det ser ut, ofrånkomliga utplåning av dess invånare. I samma anda som de tidigare spelen sker detta genom huvuduppdrag som bär handlingen framåt, samt sidouppdrag som ger erfarenhet och så kallade "war assets" som ska ge dig bättre odds i slutkampen mot Reapers. En fantastisk variant av uppdragsupplägget från tidigare spel, kan man tycka.
Dock finns det en helt ny ändring som förtar mycket av nöjet med att göra uppdrag: man har nu helt slopat att dela upp uppdragen i delar där förloppen skildras tydligt och det aldrig finns några frågetecken om vad du ska göra härnäst. Istället får du en enkel presentation av uppdraget, utan detaljerad information om var du ska utföra det eller hos vem. För det större uppdragen som för handlingen framåt är detta inte ett större bekymmer, eftersom historien löper på fint utan att du behöver fundera på vad du ska göra, men för sidouppdragen, särskilt om de är långa, blir det ett desto större irritationsmoment.
Jag har ideligen varit tvungen att kolla upp på Mass Effect's wikia hur man ska fortsätta uppdragen, och att behöva pausa för att ta hjälp på internet förtar spänningen rejält. Särskilt som uppdragspresentationen i både ettan och tvåan redan fungerade så bra. Varför blev det ändrat?
Inte blir det bättre när många av dessa sidouppdrag buggar, och vägrar bli slutförda av okända eller otroligt dåliga anledningar. Att göra 100 % blev inte direkt den utmaning som jag hade fått i tidigare spel, utan istället en enorm frustration. Mycket dåligt Bioware.
En annan, mer irriterande detalj, är det faktum att du måste, under hela spelets gång, byta mellan skiva 1 och 2 otroligt många gånger. Till skillnad från Mass Effect 2, där du bytte skivor max 1-2 gånger under hela spelets tid, så kan du i trean komma upp till 10-15 gånger, något som ofrånkomligt bromsar din upplevelse. Särskilt som spelet inte registrerar på en gång om du har fel skiva i, vilket var fallet med tvåan. Också riktigt dåligt av Bioware.
Så efter dessa två rejäla brister och irritationsmoment i spelet, finns det något som uppväger och som gör att jag likväl älskar det?
Svaret är naturligtvis ja, för omigen är det karaktärerna och universumet som briljerar.
Jag pratade lite snabbt om dynamiska strider, och karaktärerna bidrar stort till att det fortfarande känns som ett unikt spel, trots Gears of War-plagiatet. Beroende på hur du ha spelat ettan och tvåan så har du upp till tre återkommande, samt två nya lagkamrater, att välja emellan. Självklart finns även DLC's som ger dig fler karaktärer, vilket gör att max antalet lagkamrater att välja emellan blir totalt 7. Till skillnad från de andra två spelen blir det dock än mer uppenbart att välja sitt lag utifrån sina egna brister och styrkor och att det kanske inte är lika uppenbart som i tvåan vilken duo som passar bäst, eller att den går att använda i alla situationer. Garrus är mig fortfarande trogen men sedan valde jag fritt mellan alla de andra lagkamraterna, utan att kunna bestämma mig för vem som var bäst för mitt team i alla situationer. Det bidrar definitivt till att göra striderna mer dynamiska, och då antalet lagkamrater numera är rejält begränsat till skillnad från tvåan (lugn, man återser alla sina gamla kompisar igen, om de inte har dött såklart) finns det gott om utrymme att låta dessa få större emotionellt spelrum. Och då kommer vi oundvikligen in på varför karaktärerna bidrar till att göra hela spelet.
Det är inte en trevlig stämning som ligger över skeppet Normandy, den är väldigt hopplös och nästan ångestfylld, och alla försöker likväl hålla humöret uppe. För det finns ingen annan utväg kvar än att kämpa till sista man, och hoppas att framtiden går att rädda. Några andra samtalsämnen bland dina besättningsmedlemmar och lagkamrater finns inte när du strosar omkring på Normandy. Jag kan inte låta bli att känna genuin medkänsla och sorg med dessa karaktärer som riskerar allt för att rädda galaxen med mig, och det gör dem än mer älskvärda.
Och när vi ändå talar om älskvärt så kan jag passa på att prata om romansbiten som har blivit än mer utvecklad och med fler karaktärer, och även mer hjärtknipande med det överhängande hotet om utrotning över det hela. Jag nämnde i min recension till Mass Effect 2 att somliga romanser måste påbörjas i tvåan för att kunna fås i trean. De mest populära kandidaterna, Tali för Male Shep och Garrus för Fem Shep, är två av dessa.
Ifall det inte var uppenbart så valde jag Garrus i tvåan och fortsatte även med den romansen i trean. Och vad jag fick var en romanshistoria som fick mig att uppröra folk på Deviantart med kommentaren att jag fann denna romans bra mycket bättre än den i Titanic. Japp, jag hade mage att gå så långt. Men å andra sidan hann jag börja storgrina vid åtminstone tre tillfällen vid slutet och det handlade bara om Garrus. Garrus Garrus Garrus ♥
Och ja, efter noggrann utfrågning av sambon som istället valde Tali till sin Male Shep så är det minst lika vacker romans där, och jag gissar att de flesta större romanser är det också. Men som vanligt är det högst frivilligt med att ha romans även här, och man har dessutom större möjlighet att utforska fler potentiella romanser innan man "låser" sin slutgiltiga, vilket händer ungefär halvvägs in i spelet.
Så efter mycket om och men så har jag lyckats färdigställa denna recension, samt även spela om spelserien 2 ½ gång. Min slutgiltiga åsikt är att trean i sig är definitivt den svagaste i serien, men kontroversen kring slutet kan vi släppa nu.
Serien som helhet däremot är ett mästerverk och jag är så lycklig att ha fått ta del av den. Det är kanske därför som jag inte helt vill ge upp spelen än, det är för mycket sidospår som jag ännu vill utforska, för många olika slags historier som jag vill ta mig igenom, och jag vill ju självklart testa att gå fullständigt Renegade, det vill säga ond. Och att spela som Male Shepard kan ju heller inte skada.
Jag rekommenderar verkligen Mass Effect till alla som inte har spelat det och som äger ett Xbox 360, ett PS3 eller en bra dator. Köper man dessutom spelen till PS3 får man otroligt många DLC's gratis, vilket är ett värt tips!
Spelserien passar även bra till de som aldrig har spelat shooters och till de som inte har uppskattat sci-fi förut. Många är de som har blivit otroligt peppade att spela fler spel inom dessa genres eller bara utforska sci-fi universumet lite mer. Kort sagt, Mass Effect är en spelserie som passar många.
Och med det avslutar vi denna recension, efter mycket om och men. Tack och hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!