Bättre sent än aldrig brukar man ju säga och jag tycker definitivt att man kan applicera det på spel. Visst är det så att många spel bärs upp av nostalgi faktorn, såsom till exempel "Tintin i Tibet" på super nintendo, medan andra stannar kvar och känns lika lockande för nya spelare än idag, såsom Donkey Kong eller Final Fantasy VII.
Ett sånt spel, det vill säga en tidlös klassiker, spelade jag ut igår kväll:
My gawd, vilket galet bra spel!
Jag ska inte påstå att det var roligt jämt, det är ändå ett gammalt spel med gamla kontroller som inte alls känns lika samarbetsvilliga som våra xbox-kontroller, vilket är särskilt frustrerande när spelsättet är så noggrant uttänkt att det knappt är möjligt att spela på en gammal dosa.
Men när ett spel lyckas väga upp på så många andra sätt; story, stämning, en galet bra design och intensitet som knäcker det mesta, så spelar inte kontrollen så stor roll. Och när det fungerade perfekt så var det verkligen en galet bra spelkänsla. Jag undrar just hur man piffar upp gamla Snes-kontroller...
Det är dock inte ett spel jag skulle rekommendera till vem som helst, av några anledningar. För det första är det ett rätt läskigt spel för att vara super nintendo, dock utan att klassificeras som ett skräckspel. Men den galet bra musiken och de fantastiska ljuden skapar en otroligt indragande och skrämmande stämning. Det kan sammanfattas ganska bra i introt till spelet:
För det andra så är det också rätt svårt. Jag är långt ifrån en nybörjare men jag är heller inte sådär galet bra på spel, och stundtals upplevde jag att det var jättesvårt med kontrollerna, striderna, vapen, miljöer, olika tekniker osv. Inte alls såpass att jag inte ville spela mer, såsom var fallet med Final Fantasy VII, men nog fasen svor jag högt vid mer än ett tillfälle då det var onödigt svåra moment (värst var ett rum som man skulle sväva igenom medan det fylldes av farlig syra, det var lite som att försöka ta sig genom ett labyrint medan kontrollen vägrade fungera konsekvent samt att fiender sköt på dig, yay va kul...).
Metroiderna är galet läskiga!!
Nä, som sagt, inte ett spel jag rekommenderar till alla, som jag gör med Mass Effect. Men nog fasen bör man ha spelat det någon gång om man är en gamer!
Sen är ju Samus Aran, huvudkaraktären i Metroid-spelen, bland de coolaste karaktärerna någonsin! Jag älskar henne!
Ähum, nåja, jag kan lätt lägga till Super Metroid i min "bästa-spel-jag-spelat"-lista, till Jay's stora förtjusning.
Jag kan på rak arm säga att jag inte har haft något uppenbart sug efter att spela något av GTA-spelen, dels för att bilar inte intresserar mig och dels för att historier om kriminalitet inte lockar. Jag växte liksom upp med hjälte-historier, jag lekte för fan hjälte med mina leksaker och ville alltid att de onda skulle besegras ordentligt! Så jag har ganska svårt att se varför den aspekten av just GTA lyckas dra in en så enorm fanskara. Såvida inte större delen av den fanskaran består av omogna skitungar för då är det inte svårt alls längre.
Däremot har jag full förståelse för den enorma sandlådevärld som spelen alltid har haft, en enorm värld där du kan köra omkring precis som du vill, göra vad du vill och inget i spelet pressar dig till att göra annat. WoW är liksom inte samma sak, det är ju verkligen bara uppdrag på uppdrag, levla sin karaktär och dess rustning och vapen, samt utforska områdena i rätt ordning.
Jag avskyr också det faktum att när diskussionen om våld i tvspel dyker upp så ska alltid GTA nämnas som ett praktexempel på hur hemskt och moraliskt fel det är med våldsamma tvpspel, och det gör mig alltid trött. Visst kan du skjuta ihjäl den där prostituerade kvinnan du raggade upp och låg med i bilen, men det finns inget i spelet som uppmanar dig till att göra det. Möjligheten finns bara där, och det är långt ifrån alla spelare som gör sådana moraliska tvivelaktiga handlingar.
Då är det faktiskt värre i The Sims, där du kan ha ihjäl dina simmar på rent ut sagt groteska sätt. Visst, det är kanske inte så visuellt våldsamt, men definitivt moraliskt tvivelaktigt att låta sina simmar dö genom att aktivt ta beslutet att dränka dem, svälta dem, låta dem bli ihjälbitna av flugor, dö av ångest, eller den gamla klassikern; låta dem brinna upp vid spisen?
Så nej, debatten om tvspelsvåld ska definitivt inte fokusera på GTA.
Just nu gör dock spelserien mig ganska rejält irriterad. Dels för att den nu släppta femman är så otroligt överhajpad att jag blir rent ut sagt illamående, alla på IGN och Gamespot tjatar om spelet, och själv har jag svårt att tro att det kan vara så bra. Visst, man kan argumentera för att jag inget ska säga om saken då jag inte har spelat spelet, men å andra sidan ser jag hur hårt alla fans håller spelet om ryggen och hur hårt kritiserad man blir om man poängterar minsta lilla brist. Det gör mig otroligt skeptisk.
Inte blir det bättre av att debatten om feminism ploppar upp igen, därför att en kvinnlig recensent på Gamespot, Carolyn Petit, gav spelet 9 av 10 i betyg, dels för att hon tyckte att karaktärerna var alltför inkonsekventa emellanåt, men också för att hon kritiserade spelets porträtterande av kvinnor. Ordagrant sa hon såhär:
"Characters constantly spout lines that glorify male sexuality while demeaning women, and the billboards and radio stations of the world reinforce this misogyny, with ads that equate manhood with sleek sports cars while encouraging women to purchase a fragrance that will make them “smell like a bitch.” Yes, these are exaggerations of misogynistic undercurrents in our own society, but not satirical ones. With nothing in the narrative to underscore how insane and wrong this is, all the game does is reinforce and celebrate sexism. The beauty of cruising in the sun-kissed Los Santos hills while listening to “Higher Love” by Steve Winwood turns sour really quick when a voice comes on the radio that talks about using a woman as a urinal."
Och jag blir bara trött av att läsa kommentarsfälten, men om det kan ni se här nedan (ja, ni ska titta på videon!)
Jag tror inte för fem öre att kritiken hade varit lika hård om det hade varit en man som recenserat spelet, om nu inte den mannen hade gett spelet för lågt betyg (jag har fortfarande inte förlåtit Tom McShea för att han gav Skyward Sword 7.5 av 10).
Jag tror också på att gränsen mellan satir och förstärkande av verkligheten är ganska så hårfin emellanåt och att det är alltför lätt att snubbla över den gränsen emellanåt, eftersom man tror att det räcker att ha rätt tonfall i "rätt" sammanhang. Nej, det är som han säger: satiren slutar vara satir när den upprepas.
Sen kan jag inte låta bli att vara påverkad av Jay's hårda kritik mot fyran, där storyn, spelsättet och sandlådan inte alls levde upp till hans förväntningar när han såg det skyhöga betyget (10/10), och hur skeptisk HAN är mot femmans betyg.
Näe, håll gärna GTA, och den omogna delen av dess fanskara, så långt borta från mig som det går. Men våga bara använda det som det perfekta exemplet i våldsamma tvspels-debatten!
Ikväll när jag ändå inte gjorde något seriöst eller jätteroligt, så satte jag mig och drog ner det efterlängtade "TMNT: Out of the Shadows" som kom för ett litet tag sedan (jade hade mitt sedvanliga problem med xbox-live så jag är lite seg i starten, fy på mig!).
Jag har bara spelat lite mer än en timme men det verkar lovande på många sätt, främst genom att det är så satans snyggt och väldigt kul när fighterna kommer igång ordenligt. Samtidigt börjar jag också ana de där fällorna som alla moderna turtles-spel hamnar i och som bara ger ett besviket sug i magen, som att storyn är mer än väl underutvecklad.
Vi får se var slutresultatet blir, men jag är då inte avskräckt från att fortsätta spela.
Medan maten puttrar på spisen (grill cheese) och mitt hår torkar invirat i en handduk så passar jag på att uppdatera er med nyheten om att jag har nu köpt mig en ny mus av märket Steelseries. Det var den absolut billigaste gaming-musen jag kunde hitta på Mediamarkt, men nu kan jag sitta här utan problem.
Snygg var den ju också...
Om jag hinner ikväll ska jag utmana den lite i Sims 2, det enda spel där jag är sjukt snabb med musen och kan testa alla gränser. Kan hända att det sker imorgon också, nu klockan 18 ska jag på serieworkshop i tre timmar på Bildmuseet med min idol alla dagar: Anneli Furmark!
Peppa peppa peppa!
Just nu känns det faktiskt helt okej att jobba assistent tio timmar imorgon också, trots att det nog innebär att jag missar hela målerikursen som vi har den här veckan.
Det var riktigt länge sen jag nämnde något om det, men jag påbörjade Mirror's Edge någon gång i maj. Det började helt okej, men jag är inte direkt en pc-gamer så det där med att styra sin syn med musen är inte något jag är van vid. Inte var det särskilt lockande att spela heller när man nu inte hade en särskilt bra mus, min var den där billiga varianten som Clas Ohlson rear ut för 49 kr bara för att de råkar ha ett stort parti av den varan.
Så i augusti traskade jag glatt iväg till Mediamarckt och hittade en jättesöt mus som passade mig perfekt:
Satt skönt i handen, hade ett okej pris (249 kr) samt den där automatiska tryggheten som kan komma om produkten kommer från ett större företag.
Tyvärr fanns endast visningsexemplaret kvar men jag kunde få köpa den med rabatt. Sagt och gjort, för hur illa ställt kunde det vara med ett visningsexemplar?
Riktigt illa visade det sig.
Av och till, och på tok för ofta, så är musen extremt släpig i sina rörelser, det vill säga den hackar och tar osynliga skutt. Knapparna reagerar heller inte alltid direkt utan jag kan behöva klicka på en sak tre gånger innan något händer. För att inte tala om den inkonsekventa scrollern som oavsett vilka inställningar jag gör ALDRIG kan ha en konstant hastighet, utan ibland får för sig att scrolla upp och ner i blixthastighet. Spela spel med den här musen är inte att tänka på!
Jag hann dessutom slänga kartongen innan jag insåg att alla problemen inte gick att åtgärda med fräscha batteier, ny musmatta samt en grundlig rengöring, så nu sitter jag här med en datamus som jag inte kan lämna tillbaka och som var en enda stor besvikelse att köpa. Aldrig någonsin ska jag köpa ett visningsexemplar igen, inte vad gäller elektroniska prylar i vart fall (kläder till exempel spelar ju verkligen ingen roll).
Så nu måste jag införskaffa en ny mus ganska så omgående för att inte riskera raseriutbrott varenda satans gång som jag sitter och ska göra något vid datorn, och det kändes asdrygt! Dessutom kan jag inte låta bli att känna av en viss skepticism mot ett sådant inköp, när nu det här gick åt pipan.
Isch...
Ja, tänk för att det gör jag. Bloggen, intressen, sociala livet, allt hamnade i en slags stiltje när dels jag började andra året på konstskolan och försöker kombinera det med jobb (vilket inte går alltför bra kan jag säga) samt att Jay började på Dalkarså folkhögskola och veckopendlar de helger när han jobbar.
Jag vill väl inte påstå att jag har vant mig vid tillvaron, men jag råkade nämna för lite folk på skolan att jag hade en blogg. Det passar sig ju inte att då inte uppdatera i vettig ordning.
Idag är det trots det vackra vädret en sorglig dag idag.
Stefan
Isaksson, en gammal medlem ur Euskefeurat, har gått ur tiden efter en
lång och svår kamp mot cancer. Bandet kommer definitivt inte vara
desamma på ett mycket bra tag, och vi glömmer heller aldrig hans insats i
deras historia.
Jag hoppas du finner frid i
minnena hos de otaliga karaktärer och original som du tillsammans med
Ronny, Bengt och de andra berättade fantastiska historier om, och som
heller inte finns med oss idag.
Vila i frid, Stefan Isaksson. Instrumenten har slutat andas och nu spelar ingen alls.
Igår var jag och Jay på bio och såg The Wolverine i 3D. Den var helt okej, introduktionen var fantastisk men sen föll den alltmer i klassiska klyschor för att sen när den var slut kännas ganska... meh. Extrascenen efter eftertexterna var dock helt briljant, och ganska så elakt kittlande i fansens heta begär efter att se Wolverine som en medlem i The Avengers. Alla andra störningsmoment i filmen minskade efter detta.
Något som däremot störde mer, och som jag alltid stör mig på vad gäller bio, är alla dessa besökare som redan när eftertexterna börjar rulla reser sig, samlar ihop sina saker och går. Oavsett om belysningen är tänd eller inte.
För det är en så självklar regel på bio: har de inte tänt belysningen när eftertexterna rullar så kommer något extra efteråt.
Trots det uppenbara faktumet så hann ändå en god tredjedel av besökarna försvinna innan den extra scenen började rulla.
Och jag förstår inte varför de går. Brinner det nånstans? Har parkeringsbiljetten tagit slut? Ska de bli hämtade av sin stressade och lättirriterade mamma?
Eller är de bara, rätt och slätt, dumma i huvudet?
Med tanke på hur anti jag kan vara mot folk så gissar jag på det sistnämnda.
Sen säger jag inte att ALLA måste sitta kvar genom ALLA eftertexter, har belysningen tänts så kan man lugnt gå ut. Det är allt.
I mitt föregående inlägg låter det nästan som om hela syftet med resan vara att roa sig en aning på tivolit, men så var det ju inte.
Nope, hela syftet med redan, och som jag har taggat för sedan februari/mars, var att se det bästa bandet någonsin live:
Och även här har jag en liten bekännelse att komma med:
Jag har aldrig varit på rock-konsert förut. Ever. In. My. Life.
Och innan jag blir anklagad för att lida brist på upplevelser så ska jag vara specifik och säga att jag har aldrig varit på konsert med riktigt stora band. Jag såg Electric Banana Band och Hjalle & Heavy när jag var liten, och en massa spelningar där lokala band har spelat har betats av under årens gång.
Men hittills är Bad Religion det största bandet jag har sett live. Det är något att vara stolt över i alla fall. Och åh, va bra de var!
Blygt fan (i fel t-shirt) poserar utanför entrén
En kritiker nämnde att Gröna Lund inte riktigt var det bästa stället för gubbarna att uppträda på, och det kan jag hålla med om: publiken var grymt loj och röjde inte alls järnet som jag hade föreställt mig att de skulle göra (ett trettiotal punkare stod längst fram och dansade järnet men det var då åtminstone en eller två tusental i publiken som bara stod där).
Inte kunde jag låta bli att emellanåt bli hemskt självmedveten där jag själv stod och skråla med och höjde armarna, eller alternativt gungade i takt. Knäna mådde inte alltför bra när spelningen var över.
Den loja publiken till trots så presterade bandet så sjukt bra. Sångaren Greg Graffin har en otrolig karisma och scennärvaro som smittade av sig allt mer på resten av bandet ju mer de spelade.
Jag var beredd på många låtar från deras senaste platta, men att börja med Past is Dead var ett märkligt val. Sen rullade det på med klassikerna We're only gonna die och New dark ages, innan plattans titelspår verkligen visade vad gubbarna gick för, True North. Efter det kom en salig blandning av låtar från gamla album (klassikern 21st Century (Digital Boy) fick alla att studsa!), och jag älskade att få höra Fuck You live (Greg skojade om att de sjöng Funk You istället, då de ju spelade på en typ familjescen) samt även Dharma and the Bomb. Men den bästa låten var definitivt American Jesus, så här ska ni fanimig lyssna!
Låt se, vad körde de mer? Anesthesia, Generator, den älskvärda I want to conquer the world, titelspåret till mitt favoritalbum Recipe for Hate, Suffer, You (alla mina olyckliga kärleksperioder har haft den här som soundtrack), Do what you want, No direction ("No Bad Religion song can make your life complete"... så sant), No control, självklart den sönderspelade klassikern Punk Rock Song, Sanity, Submission Complete (Greg hade oerhört svårt att stå still under den här), Infected, Sorrow, och självklart den allra första "hiten": Fuck Armageddon... This is Hell.
Om jag hade lite synpunkter på att Past is Dead var knepig att börja med så var däremot Dept. of False Hope ett fantastiskt bra avslutningsnummer. En liten allsång i refrängen infann sig och stämningen blev nästan religiös. Vilket är hemskt ironiskt då deras attityd kring religion kan sammanfattas med låten Come Join Us som de också spelade med fanatiska blickar.
Efteråt var jag i ett slags lyckorus där jag kände mig sprickfärdig, och väldigt förvånad att det faktiskt gick att älska bandet och deras musik ännu mer nu efter att ha sett dem live.
Det tog visserligen 13 år av kärlek till bandet innan jag tog mig för att se dem, vilket var bra fånigt av mig, men nu är det gjort. Och fortsätter de leverera både album och shower i framtiden så kommer jag att följa dem med än mer entusiasm.
Fucking Finally en BR-tröja i ägo!
Stackars Jay hade inte alls koll på låtarna då han inte är ett fan, men han var sjukt imponerad i alla fall och det räcker för min del.
Egentligen är jag för trött för att blogga när jag har jobbat hela dagen (okej, 7 till 15), men här kommer ett inlägg i alla fall! Ack ack, va duktig jag är!
Först vill jag bara få det sagt: Jag har aldrig varit på Gröna Lund förut. Ever. In. My. Life. Liseberg har jag besökt två gånger i mitt liv och är det enda nöjesfältet jag kan jämföra med.
Så nu...
Jag visste att stället skulle vara kompakt, men att det skulle kännas så klaustrofobiskt hade jag inte en susning om! Enda positiva med det var den underbart skrämmande effekt det blev av att åka alla dessa berg- och dalbanor som gick omlott varandra.
Så självklart åkte vi varenda berg- och dalbana de hade! Och jag älskade varenda åktur, mer eller mindre.
Kvasten var rätt läcker, och skapade hysteriska fniss hos Jay när jag under andra åkturen utbrast ett glatt "Away, Sanchez!"(och ja, man hänger med benen och har rälsen ovanför huvudet, det pirrade härligt i tårna!)
Jetline var riktigt kul med alla sina svängar och dippar (särskilt den underbara 79° dippen mitt i åkturen), så den åkte vi också två gånger.
Twister däremot, som jag antar skulle ha likadan effekt som Balder på Liseberg med riktiga berg och dalar, var inte alls lika spännande. Men det kanske gjorde sitt till att vi stod i kö ca 40 minuter i gassande sol med lite väl mycket folk och utan vatten i 28° värme. Usch...
Alla slänggungor och fritt fall undvek vi som pesten, slänggungor för att vare sig jag eller Jay uppskattar den där "jag-håller-på-att-flyga-ur"-känslan man får, och fritt fall ger mig panikångest.
Flygande Mattan och liknande karuseller tål jag visst inte heller, jag mådde riktigt illa efter den turen. Känns inte riktigt som att magen får följa med i någon vettig ordning.
Insane däremot, älskade både jag och Jay!
Konceptet är enkelt: gondolen dras ca 35 meter rakt upp över marken och släpps sedan för att självmant tumla nerför banan, helt okontrollerat och helt unikt för varje åktur. G-krafterna där är inte att leka med! Men antagligen är de tillräckligt omväxlande och omfattande för HELA kroppen på ett sådant sätt att man inte blir illamående. Inte jag i alla fall. Jag mådde betydligt värre av Flygande Mattan faktiskt. Höjden kändes inte heller skrämmande, faktum är att Balder knäcker den biten några gånger om. Och Jay som har åkt Atmosfear på Liseberg tyckte inte att Insane kom ens i närheten i skrämselfaktor. Jag tänker själv inte ta reda på om det är sant, jag litar istället på honom i den frågan.
Även Insane åkte vi två gånger, på raken dessutom. Utan att känna oss ostadiga eller illamående efteråt. Mer bara speedade på övertrötthet och adrenalin.
Så kallad "bevis"-bild, men det är typ den minen jag gjorde under åkturen enligt Jay
I överlag var nöjesfält-delen av resan till mycket stor belåtenhet. Jag väljer ju självklart Liseberg över Gröna Lund alla dagar, men Grönan har ändå en speciell charm och en och annan trevlig attraktion som inte Liseberg har. (*HOST* Insane)
Väl värt ett heldagsbesök, men två dagar behöver man inte, såsom man definitivt behöver på Liseberg.
