expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

söndag 24 augusti 2014

Game of Thrones spolade ner hela mitt känsloregister i slaktavfall

Jag har ju nämnt att jag och Jay kollar på Game of Thrones. Vi har inte gett oss i kast med säsong fyra så vi är ju fortfarande lite efter, men efter säsong 3 är jag inte alls lika säker på om jag vill fortsätta titta.

För er som inte har sett serien men planerar att göra det: spoiler varning!! Sluta genast att läsa här!

Det är verkligen inte karaktärerna som har påverkat mig, och det är heller inte fel slags personer som har dött (ni minns väl min ståndpunkt? "Ha ingen favorit för de kommer ändå bara att dö allihop"). Om man nu som personer endast räknar de större karaktärerna. För nog fasen har fel slags dödsfall inträffat som bara har lämnat mig full av hjärtesorg och ilska över att det här kan kallas underhållning. Men jag har envist hållit mig fast vid min princip, och hittills har inget dödsfall av någon karaktär orsakat för mycket sorg i mig.
Självklart finns det undantag, och ett av dem har påverkat mig på det här viset.

DET. ÄR. INTE. OKEJ. MED. GRYMHETER. MOT. DJUR. PÅ. FILM!!!!

Det är något som alltid får mig att bli upprörd, kanske inte i tecknade filmer (Watership Down gör mig sannerligen inte ledsen), men i allt otecknat spelar det ingen roll om det är effekter, cgi eller verklighetstrogna attribut.

Det spelar heller ingen roll vad det är för slags djur. Duvor har jag inget övers för direkt, men jag blev skitförbannad när Nostalgia Critic tog sig igenom filmen "Jungle 2 Jungle" och en duva blev skjuten genom halsen för ingen anledning alls. Vem fan tyckte att det var en bra manusdetalj, och vilken sjuk hjärna gav sin kropp order om att skjuta?
Nyligen såg jag trailern för filmen "Mad Max", och blir genast rejält avtänd från att se filmen när de har mage att stampa ihjäl en ödla framför kameran. Många kallar det för onödigt känslodravel då ödlan var dataanimerad, men vet ni vad? Det är lika sjukt som om de skulle stampa ihjäl en riktig ödla. För här har man lagt ner många timmars arbete framför datorn för att få en så verklighetstrogen ödla som möjligt, bara för att ha den ihjältrampad under någons fot. Vad ville dom ha sagt? "Det här är en stark och cool karaktär som ni verkligen kommer känna något för". Snarare "Det här är en kall och känslolös hjälte som vi vill att åtminstone publiken ska känna något för när han nu inte kan känna något själv". Tack men nej tack.

Så att säsong tre av Game of Thrones slutade som det gjorde, med dels ett superblodigt bröllop där väldigt MÅNGA karaktärer dog samtidigt (igen, det var inte vad som gjorde mig mest upprörd), utan att de dessutom har mage att dels ta kål på ett djur på ett väldigt brutalt och omänskligt sätt, men sen även skända detta djur tillsammans med sin ägare.

I bokvärlden har jag lättare med sådant, det är ändå bara ord på ett papper, och människan är definitivt kapabel till att tänka ut rejäla grymheter, särskilt om saker som berör hen. Och att läsa om grymheter mot djur i en bok får den önskvärda effekten på mig: jag lider med det stackars djuret och situationen som skapats, och jag investerar mycket känslor i det, och författaren slukar mig hel i min sorg. För jag kommer ändå läsa fortsättningen och se hur det går. Jag kommer bara känna mer kring min iver att få veta slutet, och samtidigt hoppas på att termen "som man bäddar får man ligga" kommer att betas av. Och att författaren skriver om ett sådant scenario är inte ett bevis på att vara känslokall i min värld, utan snarare ett bevis för att författaren själv bryr sig om dessa grymheter. De är inte skapade för nöjes skull, de är skapade för att engagera på ett starkt och laddat sätt. Det är en effektiv effekt helt enkelt, och det fungerar på mig.

Men i filmens och de otecknade rörliga bildernas värld så blir det inte alls den effekten. Istället blir det en sådan känslostorm av orimliga proportioner att jag blir direkt illamående, och så fullständigt söndertrampad av detta kaos att jag omöjligen har någon energi kvar till att få reda på hur det går. Jag vill inte investera något när ingen annan verkar investera. Och jag kan inte bli av med den där känslan av att det inte längre är för att skapa en sådan emotionell effekt på folk, det är enbart för att skapa en rejäl chock för underhållningen och spänningens skull. Och jag kan inte för mitt liv begripa hur någon på inspelningsplatsen fann det som ett givande arbete att skapa ett avhugget skräckvargshuvud att fästa på en redan huvudlös kropp med hjälp av metall. Den synen var det vidrigaste som jag någonsin har sett i mitt liv, och mitt blod kokar var gång jag tänker på det. Min stickning som jag underhöll mig med vid sidan av tittandet blev ilsket kastat på golvet och lämnat åt sitt öde, och jag grät av ilska genom så gott som hela sista episoden, trots att där inget annat hände.

Och därför är jag inte alls lika sugen på att fortsätta titta på Game of Thrones. Om ni, skaparna, ville få mig investerad så var det här helt fel väg att ta. Alternativt att Jay får fortsätta titta själv. Själv har jag inga känslor kvar att investera i dessa jävla konflikter, intriger och gråzoner. Och jag kan inte påstå att jag direkt rekommenderar folk som inte har sett serien, att faktiskt se den. Tro mig, ni har inte missat så mycket som folk vill påskina.

Garrus Vakarian tjatar jag extremt om, och han som karaktär har verkligen inget med saken att göra, men jag kan definitivt relatera till ett av hans bästa citat, och det tror jag att fler kan göra:

"It's so much easier to see the world in black and white. Grey? I don't know what to do with grey."

Fan ta Game of Thrones, och alla dess jävla gråzoner!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!