expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

onsdag 19 december 2012

Halo 3


I det här inlägget nämnde jag som hastigt och lustigt hur glad jag var över att få spela som The Arbiter genom hela Halo 3. Den glädjen försvann definitivt inte under spelets gång. Man kan ju resonera som så att The Arbiter endast blir en ouppmärksammad biroll och inte den lika strålande stjärna som han var i tvåan, men jag för min del tycker det är en aning cyniskt konstaterande. Vad och vem som helst falnar i skuggan av Master Chief, men att han skulle krympa såpass är en överdrift.


Eftersom jag spelade som Elite så beslöt jag ganska tidigt att försöka använda endast Covenant-vapen genom spelet, vilket inte var det lättaste när endast människovapen fanns att tillgå på enstaka ställen. Men i överlag så blev det ett väldigt fint dynamiskt samarbete mellan mig och Jay, The Arbiter och Master Chief, där vi smidigt kombinerade olika vapen i alla situationer. Jag vet inte om Bungie tänkte på det under utvecklingsprocessen men för oss blev det en bra mycket trevligare spelupplevelse.

Och om jag på något sätt trodde att trean skulle rulla på i samma tempo som tvåan så hade jag fel. Istället rullar det på i ett helt annat tempo med en historia som knäcker det mesta: Den slutgiltiga utrotningen av The Flood.

Obehagligaste antagonisten ever!
Jag har sagt det förut, jag avskyr dessa kräk, och inte blir de trevligare med snyggare grafik. Nu i trean är det såpass snyggt att jag mår nästan illa av att se dem. Men den här gången infann sig något helt annat än äckel, istället uppstod en kämpaglöd utan like för man visste att det inte var omöjligt att ta kål på dem allihop. Radera dem från historien. Fantastiskt roligt men ganska sorgligt på samma gång, vad händer med den dynamiska konflikten när de försvinner?

Inte heller här var slutet av det sönderstressade och kaosartade slag från ettan, men dramatiken hade man lyckats multiplicera några gånger om. Jag har tack och lov inte behövt vänta särskilt länge på fyran, annat är det med de gamla trogna fansen som fått utstå 5 års väntan mellan de båda spelen (en väntan på ett halvår klarade jag mer än väl ^^;)

Efter att ha tagit mig igenom nu hela den offentliga spelhistorien så kan jag nu glatt erkänna mig som en stort fan av Halo, och jag ser fram emot att både spela om de gamla spelen, samt invänta kommande spel i serien.

Alla som inte har gett Halo en chans både definitivt göra det. Och till er alla som tjafsar om att Half-Life är sååååååå mycket bättre (trots att ni inte alls har spelat Halo): Jag kommer att ge Half-Life en ny chans nästa år, mohahah!

Tack för allt Master Chief och The Arbiter! Det har varit fantastiska timmar värt spenderade!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!