Halo Reach

Jeez, va jag är seg med det här...

Först av allt kan jag nämna att Halo Reach är, liksom Halo: ODST, inte ett Halo-spel som för den officiella handlingen framåt, utan fungerar snarare som en prequel och förklarar hur människornas militära bas, planeten Reach, attackeras och går under.

Åh nej, va elakt av mig, nu vet ni ju hur det slutar! *mycket ironisk*

Hrm hrm, nåja.Slutet avslöjas faktiskt redan i första Halo, Halo: Combat Evolved, så tekniskt sett har jag inte spolierat någonting.

Jag visste förstås om slutet, och kände mig otroligt frustrerad över det faktum att jag visste att allt skulle gå åt helvete i slutändan. Finns det då någon poäng med att spela spelet?

Svaret är naturligtvis ett rungande ja, ja, JA! För liksom alla andra Halo-spel är spelkänslan på topp, men till skillnad från ODST där man saknar Master Chief så saknar man honom inte alls här.

För i Reach går man in i rollen som sin egen Spartan, samma super-elitmänniska som Master Chief är. Inte nog med det, man får helt och hållet sköta designen själv och för att locka in folk i multiplayer läget så finns det naturligtvis en massa belöningar att få. Ju mer du spelar, desto mer "poäng" får du och för dessa poäng kan du köpa olika slags utrustning, för att på så sätt göra din Spartan ännu mer unik.

Min Spartan i mörklila, olivgrön och eget tag-namn (SG24)

Och jag har nämnt mina feministiska åsikter kring tjejer i spelet när det gäller rustning (se här och här) men när jag väljer att spela som tjej ser jag inga övertydliga skillnader mellan könen. Visst är de kvinnliga spartanerna lite smalare och lite kortare än de manliga, men de är fortfarande såpass biff att det känns logiskt att de springer omkring utan problem med tunga vapen i famnen. Det gillar jag skarpt! De beter sig precis som soldater och är lika badass som alla andra. Tack som fan för det Bungie!

Skillnad? Ja, men mycket subtil, precis som det SKA vara!

Spelet utvecklar sig väldigt snabbt i apokalyptisk anda och det går bara mer och mer åt helvete. Jag borde bli förbannad över den frustration det ger att inte kunna rädda världen i sedvanlig ordning, men det gör det inte. Frustrationen blir istället en otroligt mänsklig historia om överlevnad och att bara göra det bästa man kan, för man vet aldrig om det kommer att påverka framtiden eller vara helt i onödan.
Mentaliteten liknar den man kan se i apokalyptiska filmer där hjälten inser sin egen begränsning och hur övermannad hen är. Okej, jag kommer inte att överleva men jag tänker ändå kämpa in i det sista för att underlätta så mycket som möjligt för mina allierade på andra ställen.  Det är snarare skrämmande episkt än ett negativt omdöme.Dessutom är det ganska "kul" att skurkarna vinner för en gång skull.

Om det finns något att gnälla om så är det väl att spelet kändes lite väl kort. En vanlig Halo-campaign är inte heller särskilt lång, men Reach kändes som att det tog slut när sluttampen i andra Halo-spel börjar. Jag borde ha klockat...

Men annars är det verkligen tillsammans med Halo 2 mitt favoritspel i hela Halo-serien!