expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

onsdag 12 mars 2014

Hur den bra musiksmaken startade

När jag var liten hade jag inte mycket till musiksmak. Eller rättare sagt, det som lät bra var det som var bra helt enkelt. Som liten förstår man ju inte det där med överproducerat, uttjatat och musik som endast ska sälja, inte betyda något.

 Det här var min favoritlåt när jag var åtta... huvva!!

Jag gillade heller inte ett helt band så att säga, det närmsta jag kom var Spice Girls under deras peak när jag gick i mellanstadiet (fast jag kan erkänna att jag aldrig var riktigt Spice Girl-tokig, iaf inte om man jämför mig med de dåvarande "coola" tjejerna som hade sin egen Spice Girl-grupp).

Annars var det någon enstaka låt här, och någon enstaka låt där. Band och artister hade jag verkligen ingen koll på, och jag förstod heller inte hur andra kunde ha det. Jag såg liksom aldrig att det fanns tidningar för det, jag lyssnade inte på radio och jag följde inte voxpop särskilt noga även om jag försökte.

Sen gjorde en enda artist intrång i mitt liv, och fick mig att fatta det här med artisteri och kunnande: 

EMINƎM


Japp, av alla musikartister jag kunde falla som en fura för, så blev det den argaste och mest kontroversiella rappare genom tiderna. Men där och då så var hans musik verkligen precis vad jag behövde. Jag var själv väldigt ledsen, ensam och arg på världen som bara jävlades. Jag hatade mycket och fick aldrig utlopp för mina känslor genom något annat sätt än tårar. Nog fan behövde jag skrika emellanåt.

Det började med "Without Me", sen rullade det på med hela albumet "The Eminem Show" som kom samma år som jag gick åttan. Jag eggade främst "White America", "Cleaning out my closet" samt den underbara "Hailie's Song" ("My Dad's gone crazy" förtjänar definitivt . Under sommaren hittade jag till hans föregående album "The Slim Shady LP" samt även "Marshall Mathers LP" och älskade dem båda. I bakhuvudet ifrågasatte jag lite den våldsamma naturen (låten "Kim" är ett klockrent exempel, där hela låten går ut på att Eminem tar livet av sin fru) samt även allt svärande, men ju mer jag lyssnade, desto mer rättfärdigat blev det. Jag svor som fan, jag tog ut all min inneboende ilska på musiken jag lyssnade på och skrek ibland med (rappa kan jag inte för fem öre). Jag ska inte påstå att livet blev bättre på grund av Eminem, men det blev definitivt mycket lättare att ta sig igenom sista året på högstadiet.

Innan Eminem hade jag inte alls fattat det här med artister och band och album, men nu blev jag en flitig besökare på bibliotekets cd-avdelning, där jag lånade ett tiotal skivor i veckan. De bra skivorna blev rippade in på min dator, och därmed hade jag tagit steget in i världen av "gratis" musik, fast old-school varianten, hehe. Och helt plötsligt började jag långsamt upptäcka riktigt bra musik och jag fick en lång rad med favoritartister som jag gillade och gillar än. Jag utvecklade även det där hatet gentemot popmusik och undvek i största mån att lyssna på radiokanaler som RixFM och NRJ.

Idag ligger Eminem mig varmt om hjärtat, även om det kan gå långa perioder då jag inte lyssnar alls på honom. Jag har fortfarande inga problem alls med den våldsamma naturen eller allt svärande, och jag vet också att han älskar att driva med allt och alla, så det finns inget han säger som gör mig upprörd eller stött. Jag behöver honom bara inte lika hårt som jag gjorde då.

Behöver jag nämna att han även har, utan någon som helst konkurrens, gjort den absolut bästa rap-låten genom tiderna? Här har ni "Rap God"


(bara som en kul notis om just Rap God, de flesta rappare gör en sån här kaxig låt till deras första album, och här kommer Eminem 15 år efter genombrottet och är kaxigast av dem alla, hur klockrent är det inte?)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!