expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

Om mig

Mitt foto

Jag är en 27-årig nörd vars hjärta slår extra fort för serier, tvspel, filmer, böcker och filmer. Jag är för närvarande sjukskriven på grund av depression så uppdaterandet är inte så kontinuerligt som jag skulle önska. Men välkommen att titta in!

söndag 23 mars 2014

Kaxigheten slår tillbaka

Sååå... jag satte mig och spelade the efterlängtade "The Witcher 2" igår, taggad till tusen och oerhört glad!

Tre timmar senare är jag svettig, rejält mörbultad i mitt spelsjälvförtroende samt nästintill hög på adrenalin.

För det var inte alls så lätt som det första spelet var. Det var i ärlighetens namn riktigt jävla svårt!

Jag kommer att berätta mer om det när jag blir klar med min recension av "The Witcher" men kortfattat så var svårighetsgraden i första spelet rätt obalanserad. Och dog jag någonsin så handlade det mer om slarv eller otur för att jag hade glömt att förbereda mig eller bara använde mig av fel teknik.

Mot slutet var jag verkligen en riktigt tuff Geralt som övervann alla hinder utan problem och var den fulländade mördarmaskinen i stort sett.

Så ja, jag var väl kanske lite för kaxig nu när jag satte mig med tvåan och fick storstryk gång på gång redan i första slagsmålen. Hur gick det här till? Jag som trodde jag var den fantastiske, oövervinnerlige Geralt, inte någon nybörjare. Och med Xbox-kontrollen är jag många gånger bättre än jag är på PC.

Märk väl också att jag spelade det första spelet på Hard, och fann det som en helt okej svårighetsgrad för mig. Nu i tvåan spelar jag på Normal och har ändå rejäla svårigheter.

Det enda jag konstaterar av det här är att jag definitivt inte behöver spela Dark Souls*. "The Witcher 2" är redan så jäkla svårt så jag kan redan nu säga att det kommer att ha varit det svåraste spelet jag har gett mig in på hittills.


*Dark Souls är annars ibland känt som det svåraste spelet i modern tid, och endast något för hardcore-gamers, eftersom man kommer att dö många många många gånger innan man klarar ut spelet (varför tror ni det också heter "Prepare to die"-edition?). Det är oförlåtligt och trampar på ALLA känsliga tår man kan tänkas ha, men enligt alla som spelat det är tillfredsställelsen när man klarar av en riktig svår fiende så enorm att man fortsätter, trots att man tidigare tänkt ge upp. Själv har jag varit rätt avskräckt, jag hatar när det blir för svårt, men å andra sidan har jag en och annan kompis som ligger på ungefär samma nivå som jag i spelteknik och ändå fixar det så.... den som lever får se?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!