En sak som brukar dyka upp i mina tankar när jag lär känna nya människor är vad deras åsikt om svensk film är. För utan undantag är det så att du kan dela upp Sverige i (officiellt) två läger.
Först har vi de där som tycker illa om/rent av hatar svensk film och tycker att det är det sämsta i hela världen. Undantaget som bekräftar regeln brukar vara Det sjunde inseglet och de nya Millenium-filmerna.
Sen har vi den lite större gruppen som enligt alla andra verkar sakna smak för vad som är en bra film och inte, och tycker att svenska filmer verkligen håller en hög klass. Självklart finns det några enstaka fall som man avskyr men det betyder inte att ALLA filmer är dåliga.
Och det är här, som jag sitter och skakar sorgset på huvudet och tycker att alla utom jag är dum i huvudet.
Svensk film håller samma varierande klass som ALLA andra länder. USA och Hollywood gör inte bara mästerverk och ni ska inte tro att Bollywood är annorlunda. För att inte tala om resten av världen där det produceras film.
Självklart finns det sådana där lite konstiga filmer som man nog måste vara lite konstig (och väldigt svennig!) för att uppskatta till fullo, som till exempel Sällskapsresan, Jönssonligan och Tomten är far till alla barnen. Men sedan finns de där som kan fungera som en praktexemplar på hur Sverige ÄR, såsom Fucking Åmål, Tjenare Kungen, Patrik 1,5 och Hipp Hipp Hora. Dessa är lite svårare, för antingen älskar man att hata dem för den alltför höga igenkänningsfaktorn, eller så hatar man dem för att "så är det ju bara inte!" eller så älskar man dem bara.
Och ja, sen har vi naturligtvis de där mästerverken som verkligen kan göra en stolt över att man bor i detta avlånga land, såsom nämnt här ovan Det sjunde inseglet och de nya Millenium-filmerna, men jag tycker även att de flesta Astrid Lindgren-filmatiseringarna hör hemma här, i alla fall Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta minst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag besvarar kommentarer här i bloggen så glöm inte att återkomma för svar!